Kortare reglerad arbetstid ...
... för lärare kan vara en väg till bättre skola i Sverige, tvärtemot vad facket och
SKL tänker sig.
(Varning - långt inlägg blev det! Hoppa över om Du är ointresserad av skolan!)
När vi som lärare hade
5 timmars reglerad arbetstid per veckan på skolan utöver undervisningstiden, då
låg Sverige i topp på internationella jämförande undersökningar. Mycket tid kunde
läraren använda till
att göra bra undervisning för enskilda elever och för klassen. Samtidigt fanns schemalagd
lagom gemensam tid för samarbete med kollegor och möten initierade av skolledningen. Det var nog den ultimata lösningen. Den fria
arbetstiden innebar att undervisningsplanering och efterarbete var skyddad tid för
läraren, ingen kunde ta bort den och lägga på andra arbetsuppgifter.
Sedan fick vi en reglering som innebar att lärare tvingades göra nästan all
arbetstid bunden till skolan. Den tiden fylldes snabbt av skolledningarna i landet bl.a. av
gemensamma sittningar, ofta i storgrupp med mer eller mindre meningsfullt innehåll.
Och det tillkom mer av ansvar för rena tillsynsuppgifter (rastvakter och bussvakter och
håltimmar), massor av administration (papper som ska fyllas i, inte så sällan enbart
av juridiska skäl, inte som arbetsredskap). Det blev inte mycket tid kvar till att
förbereda lektioner och reflektera över dem efteråt. Själva kärnarbetet = undervisning /
elevarbete, kom på undantag.
Jobbigast har kanske varit att så mycket som jag som lärare omedelbart behövde ta itu med när det gäller elever, föräldrar eller ett ämnes undervisning inte längre kan åtgärdas direkt i anslutning till undervisningen. För då har jag förmodligen ett möte av något slag eller en rastvakt eller något annat uppfrån reglerat åtagande som måste göras. Förr så gick man in till den kollega man samarbetade mest med och pratade snabbt igenom dilemmat, kanske på stående fot med en kaffekopp i näven och sen gick man tillbaka till sitt och tog itu med det som borde göras. Att skjuta upp akuta saker och istället hela tiden tvingas göra annat först, ger stress. Och ibland känner man sig som en sån där bulldozer eller vad det heter, en maskin som skjuter ett berg framför sig, ett berg som hela tiden tornar upp sig och blir större. Till slut känns det som maskinen inte orkar mer och stannar upp.
Nu står vi inför krav både från facket och arbetsgivaren på mer reglering av arbetstiden, trots att erfarenheten har visat att det är förkastligt.
http://www.dn.se/debatt/vi-vill-ha-ett-samarbete-med-facken-1
http://www.dn.se/debatt/valkommen-invit-om-lararnas-arbetstid
http://www.dn.se/debatt/ett-viktigt-besked-for-sveriges-larare
Det finns ingen forskning, ingen erfarenhet som pekar på att det blir bättre i skolan om man tvingar lärare att tillbringa mer av sin arbetstid i skolbyggnaden. Tvärtom så var alltså en stor del av lärarnas arbetstid fri på den tiden Sverige internationellt sett beundrades för sin skola. Min gissning är att SKL vill ha 40-timmarsvecka och rejält minskad lovtid för lärare i utbyte mot att man lockar med X antal timmar som läraren ska använda till lektionernas för- och efterarbete - självklart genomförda på skolan. Samt
rekommendationer till kommunerna att lärare ska ha tillgång till dator och inte
göra viss administration.
Man glömmer då bort ytterligare en faktor som talar för en friare arbetstid för lärare: Det
är väldigt svårt att jobba lika mycket varje vecka under läsåret. Lärare jobbar
mycket mer vissa perioder under läsåret, exempelvis de första veckorna på läsåret för att både hinna med att starta upp jobbet och eventuellt ¨lära känna nya elever, likaså under samtalsperioderna och under de veckor så omdömen / betyg ska printas ner. Då måste det finnas utrymme för att jobba mer, för att sedan kunna ha kortare arbetsdagar under andra perioder.
När det är jobbigt i en klass / för en enskild elev så måste det finnas utrymme för att jobba mer än vanligt och samtidigt kunna kompensera detta senare. Arbetsbördan varierar alltså kraftigt under ett läsår och det skulle bli oerhört administrativt tungrott att dokumentera varje timme övertid och uttag, både för den enskilde läraren och för rektor. När det är jobbigt i en klass eller för en enskild elev, så behövs ofta mycket föräldrakontakt och den kan av naturliga skäl mest ske på kvällstid, alltså inte under skoldagen.
Oj, så långt det blev, det var inte meningen. Men det är en hjärtefråga och det tillkom mer och mer vartefter.
Obs, jag debatterar skolan i Sverige i det här inlägget, inte specifikt skolan i Årjäng. Jag är nöjd med min skola. Vi som jobbar där har förstås samma krav på oss som andra skolor i landet men jag upplever ändå att vi har en skolledning om är lyhörd för vår arbetssituation och kunnig om den.
SKL tänker sig.
(Varning - långt inlägg blev det! Hoppa över om Du är ointresserad av skolan!)
När vi som lärare hade
5 timmars reglerad arbetstid per veckan på skolan utöver undervisningstiden, då
låg Sverige i topp på internationella jämförande undersökningar. Mycket tid kunde
läraren använda till
att göra bra undervisning för enskilda elever och för klassen. Samtidigt fanns schemalagd
lagom gemensam tid för samarbete med kollegor och möten initierade av skolledningen. Det var nog den ultimata lösningen. Den fria
arbetstiden innebar att undervisningsplanering och efterarbete var skyddad tid för
läraren, ingen kunde ta bort den och lägga på andra arbetsuppgifter.
Sedan fick vi en reglering som innebar att lärare tvingades göra nästan all
arbetstid bunden till skolan. Den tiden fylldes snabbt av skolledningarna i landet bl.a. av
gemensamma sittningar, ofta i storgrupp med mer eller mindre meningsfullt innehåll.
Och det tillkom mer av ansvar för rena tillsynsuppgifter (rastvakter och bussvakter och
håltimmar), massor av administration (papper som ska fyllas i, inte så sällan enbart
av juridiska skäl, inte som arbetsredskap). Det blev inte mycket tid kvar till att
förbereda lektioner och reflektera över dem efteråt. Själva kärnarbetet = undervisning /
elevarbete, kom på undantag.
Jobbigast har kanske varit att så mycket som jag som lärare omedelbart behövde ta itu med när det gäller elever, föräldrar eller ett ämnes undervisning inte längre kan åtgärdas direkt i anslutning till undervisningen. För då har jag förmodligen ett möte av något slag eller en rastvakt eller något annat uppfrån reglerat åtagande som måste göras. Förr så gick man in till den kollega man samarbetade mest med och pratade snabbt igenom dilemmat, kanske på stående fot med en kaffekopp i näven och sen gick man tillbaka till sitt och tog itu med det som borde göras. Att skjuta upp akuta saker och istället hela tiden tvingas göra annat först, ger stress. Och ibland känner man sig som en sån där bulldozer eller vad det heter, en maskin som skjuter ett berg framför sig, ett berg som hela tiden tornar upp sig och blir större. Till slut känns det som maskinen inte orkar mer och stannar upp.
Nu står vi inför krav både från facket och arbetsgivaren på mer reglering av arbetstiden, trots att erfarenheten har visat att det är förkastligt.
http://www.dn.se/debatt/vi-vill-ha-ett-samarbete-med-facken-1
http://www.dn.se/debatt/valkommen-invit-om-lararnas-arbetstid
http://www.dn.se/debatt/ett-viktigt-besked-for-sveriges-larare
Det finns ingen forskning, ingen erfarenhet som pekar på att det blir bättre i skolan om man tvingar lärare att tillbringa mer av sin arbetstid i skolbyggnaden. Tvärtom så var alltså en stor del av lärarnas arbetstid fri på den tiden Sverige internationellt sett beundrades för sin skola. Min gissning är att SKL vill ha 40-timmarsvecka och rejält minskad lovtid för lärare i utbyte mot att man lockar med X antal timmar som läraren ska använda till lektionernas för- och efterarbete - självklart genomförda på skolan. Samt
rekommendationer till kommunerna att lärare ska ha tillgång till dator och inte
göra viss administration.
Man glömmer då bort ytterligare en faktor som talar för en friare arbetstid för lärare: Det
är väldigt svårt att jobba lika mycket varje vecka under läsåret. Lärare jobbar
mycket mer vissa perioder under läsåret, exempelvis de första veckorna på läsåret för att både hinna med att starta upp jobbet och eventuellt ¨lära känna nya elever, likaså under samtalsperioderna och under de veckor så omdömen / betyg ska printas ner. Då måste det finnas utrymme för att jobba mer, för att sedan kunna ha kortare arbetsdagar under andra perioder.
När det är jobbigt i en klass / för en enskild elev så måste det finnas utrymme för att jobba mer än vanligt och samtidigt kunna kompensera detta senare. Arbetsbördan varierar alltså kraftigt under ett läsår och det skulle bli oerhört administrativt tungrott att dokumentera varje timme övertid och uttag, både för den enskilde läraren och för rektor. När det är jobbigt i en klass eller för en enskild elev, så behövs ofta mycket föräldrakontakt och den kan av naturliga skäl mest ske på kvällstid, alltså inte under skoldagen.
Oj, så långt det blev, det var inte meningen. Men det är en hjärtefråga och det tillkom mer och mer vartefter.
Obs, jag debatterar skolan i Sverige i det här inlägget, inte specifikt skolan i Årjäng. Jag är nöjd med min skola. Vi som jobbar där har förstås samma krav på oss som andra skolor i landet men jag upplever ändå att vi har en skolledning om är lyhörd för vår arbetssituation och kunnig om den.
Signebyns friskola ...
... ligger nära oss. Här jobbade jag i 10 år när det var kommunalt och här gick mina barn upp till och med årskurs sex. Nu är skolan renoverad och fin.
Bra om skolan!
Tidig upptäckt - tidiga insatser på alla elever som man ser kan få svårigheter, fokus på läs och skriv, spec-prioritering i förskolan och grundskolans tidigar åldrar, avdramatisering av stödinsatser - det är inte insatserna som pekar ut elever - det är möjligtvis deras eventuella svårigheter.
Detta är förslag som nu kommer från experter. Och jag läser det gärna, det är nästan klockrent upplägget som vi har gjort i Årjäng nu med en röd tråd genom hela verksamheten.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/extra-stod-bor-sattas-in-tidigare_6684526.svd
Detta är förslag som nu kommer från experter. Och jag läser det gärna, det är nästan klockrent upplägget som vi har gjort i Årjäng nu med en röd tråd genom hela verksamheten.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/extra-stod-bor-sattas-in-tidigare_6684526.svd
KAU Karlstads Universitet
Under några år var detta med studier en trevlig fritidssysselsättning så jag har tillbringat många timmar här på universitetet i Karlstad. Jag kan fortfarande känna hur spännande och intressant det var när jag går här i korridorerna, så som jag hade anledning att göra härförleden. Märker nu när jag kommer tillbaka med lite distans att minnena kommer tillbaka vid olika platser; i den stora restaurangen på bottenplan var det jag diskuterade peddauppsatsupplägget med Hans-Åke Scherp och vi pratade "Lärande organisation". I en tvärkorridor hade på den tiden juristerna sina rum och jag påminns om deras ibland fullständigt galna berättelser om rättsfall (om jag vetat för länge sedan, det jag vet idag så hade jag blivit jurist). I den stora Ericssonsalen hade vi den föreläsning i historia med Berendz som jag aldrig kommer att glömma, den där han, helt inne i sin berättelse, tankspritt inför hundratals åhörare, började knäppa upp knapparna i skjortan (nylon?). Och man kunde höra hur alla höll andan och undrade hur detta skulle sluta.
Korridorerna är liksom ibland oändliga, men ljusa och rymliga.
Det här konstverket hänger i trappan upp i den äldsta delen och det har fått hänga med genom alla ombyggnationer.
De numera flertaliga huskropparna binds samman med såna här glasade landgångar.
I den här skogen har jag varit på exkursion. Den ligger precis på baksidan. Det var i 1 -7-lärarutbildningen som vi skulle ha det när vi läste no-delen. Utflykten skulle ha varit förlagd till någon mer avlägsen skog och en heldag. Så gubben skickade med mig tändstickor och yxa och matsäck, jaktkläder och stora gummistövlar. Men den här läraren var inte så väldigt organiserad så projektet krympte och blev till en timmes promenad i det här skogspartiet, allt utan plan. Men jag kan fortfarande tänka mig hur märkligt det måste ha varit att se oss i den här gruppen knata runt här.
Den här dagen hördes glada barnaröster från skogen och jag antar att någon skola / dagis var där.
Det här förstår jag inte riktigt. Det måste alltså finnas dagis eller fritis på KAU: lekhästarna, kuddarna i fönstret och lekstugan.
Korridorerna är liksom ibland oändliga, men ljusa och rymliga.
Det här konstverket hänger i trappan upp i den äldsta delen och det har fått hänga med genom alla ombyggnationer.
De numera flertaliga huskropparna binds samman med såna här glasade landgångar.
I den här skogen har jag varit på exkursion. Den ligger precis på baksidan. Det var i 1 -7-lärarutbildningen som vi skulle ha det när vi läste no-delen. Utflykten skulle ha varit förlagd till någon mer avlägsen skog och en heldag. Så gubben skickade med mig tändstickor och yxa och matsäck, jaktkläder och stora gummistövlar. Men den här läraren var inte så väldigt organiserad så projektet krympte och blev till en timmes promenad i det här skogspartiet, allt utan plan. Men jag kan fortfarande tänka mig hur märkligt det måste ha varit att se oss i den här gruppen knata runt här.
Den här dagen hördes glada barnaröster från skogen och jag antar att någon skola / dagis var där.
Det här förstår jag inte riktigt. Det måste alltså finnas dagis eller fritis på KAU: lekhästarna, kuddarna i fönstret och lekstugan.
Om skolforskning
Det skrivs en del om skolforskning just nu; om den finns, om den är bra och om den ska styra skolan eller inte (vilket den ska enligt våra nyaste propåer)
Här nedan på Newsmill.
http://www.newsmill.se/artikel/2011/09/30/forskningen-om-skolan-r-v-rldsfr-nv-nd
Det fanns också en artikel i Lärarförbundets tidning med uppmaning att tycka till i ämnet. Och eftersom det ligger mig varmt om hjärtat så slängde jag ner några rader och mailade iväg, lite slarvigt så där;
"- Nu har vi ju lyckats forska oss fram till hur man ska opererar
blindtarmar. Var nu så snälla och använd er av den forskningen när Ni
framöver ska operera hjärnor, fötter och njurar och allt annat. Dessutom
har Ni ju nu fått en forskningsbas för klinisk behandlingen av andra
sjukdomar.
Nej, det skulle inte kunna hända i den medicinska världen att man utifrån
en så smal forskningsbas kräver en vetenskaplig grund för hela
professionen.
Men i skolans underliga värld går det bra! Eller ????
Min point är att det blir märkligt att utifrån den lilla ynka
skolforskningen som existerar kräva att vårt arbete i skolan ska vila på
vetenskaplig grund. Det finns ingen vetenskaplig grund att vare sig vila
eller arbeta på när det gäller arbetet i skolan. Det finns enstaka smala
spån av vetenskaplig kunskap och de ska vi självklart vårda ömt och ta till
oss i jobbet. Gör vi också! Mina favvos Vygotsky och Mary Clay är ständigt
närvarande i mitt dagliga arbete. Men att låta skolan bygga på det lilla
som är vetenskapligt prövat blir lika absurt som om man inom medicinen
enbart skulle ha forskat på blindtarmar och utifrån den forskningen kräva
att alla behandlingar ska göras utifrån kunskapen om blindtarmar. Och
dessutom kalla det hela för vetenskaplig grund!
Sen är det tveksamt om skolan någonsin kan styras av forskning. Varje
skolsituation innehåller så många nya exklusiva variabler att det nästan
blir omöjligt att få fram forskningsresultat som går att generalisera
utifrån på ett sätt som är meningsfullt och till hjälp i lärarens arbete.
En mycket stor del i lärares agerande och handlande under en skoldag kommer
alltid att kräva så snabba beslut att det är hart när omöjligt att först
konsultera vetenskapen. Och som sagt, man kan fråga sig om det ens är
meningsfullt att försöka. En god del av en dags skolarbete är nytt,
omöjligt att förutse och då är det tacit knowledge samt kloka närvarande
kollegor som är guld.
Jag anser att skolan ska inte styras av vetenskap, skolan ska styras av
goda, kloka, välutbildade och erfarna människor. Om det finns god
forskning så ska vi använda oss av den som ett verktyg, men den ska vara
underordnad pedagogernas professionella klokskap, den ska inte styra.
Kan hålla med den som hade synpunkten att det kanske hade varit mer
verklighetsförankrat att kräva av oss att vi inte ska jobba tvärs emot den
vetenskap som finns. Det hade varit mer rimligt.
Mvh Inga Magnusson, lärare i Årjäng"
Så blev det. Nu fick jag ett mail från tidningen som ville ha den här lilla texten publicerad som insändare efter lite nedkortning. Det fick hon göra och hon slipade bort det värsta, så nu kommer texten lite kortare som insändare i Lärartidningen, fast det inte var meningen från början.
Här nedan på Newsmill.
http://www.newsmill.se/artikel/2011/09/30/forskningen-om-skolan-r-v-rldsfr-nv-nd
Det fanns också en artikel i Lärarförbundets tidning med uppmaning att tycka till i ämnet. Och eftersom det ligger mig varmt om hjärtat så slängde jag ner några rader och mailade iväg, lite slarvigt så där;
"- Nu har vi ju lyckats forska oss fram till hur man ska opererar
blindtarmar. Var nu så snälla och använd er av den forskningen när Ni
framöver ska operera hjärnor, fötter och njurar och allt annat. Dessutom
har Ni ju nu fått en forskningsbas för klinisk behandlingen av andra
sjukdomar.
Nej, det skulle inte kunna hända i den medicinska världen att man utifrån
en så smal forskningsbas kräver en vetenskaplig grund för hela
professionen.
Men i skolans underliga värld går det bra! Eller ????
Min point är att det blir märkligt att utifrån den lilla ynka
skolforskningen som existerar kräva att vårt arbete i skolan ska vila på
vetenskaplig grund. Det finns ingen vetenskaplig grund att vare sig vila
eller arbeta på när det gäller arbetet i skolan. Det finns enstaka smala
spån av vetenskaplig kunskap och de ska vi självklart vårda ömt och ta till
oss i jobbet. Gör vi också! Mina favvos Vygotsky och Mary Clay är ständigt
närvarande i mitt dagliga arbete. Men att låta skolan bygga på det lilla
som är vetenskapligt prövat blir lika absurt som om man inom medicinen
enbart skulle ha forskat på blindtarmar och utifrån den forskningen kräva
att alla behandlingar ska göras utifrån kunskapen om blindtarmar. Och
dessutom kalla det hela för vetenskaplig grund!
Sen är det tveksamt om skolan någonsin kan styras av forskning. Varje
skolsituation innehåller så många nya exklusiva variabler att det nästan
blir omöjligt att få fram forskningsresultat som går att generalisera
utifrån på ett sätt som är meningsfullt och till hjälp i lärarens arbete.
En mycket stor del i lärares agerande och handlande under en skoldag kommer
alltid att kräva så snabba beslut att det är hart när omöjligt att först
konsultera vetenskapen. Och som sagt, man kan fråga sig om det ens är
meningsfullt att försöka. En god del av en dags skolarbete är nytt,
omöjligt att förutse och då är det tacit knowledge samt kloka närvarande
kollegor som är guld.
Jag anser att skolan ska inte styras av vetenskap, skolan ska styras av
goda, kloka, välutbildade och erfarna människor. Om det finns god
forskning så ska vi använda oss av den som ett verktyg, men den ska vara
underordnad pedagogernas professionella klokskap, den ska inte styra.
Kan hålla med den som hade synpunkten att det kanske hade varit mer
verklighetsförankrat att kräva av oss att vi inte ska jobba tvärs emot den
vetenskap som finns. Det hade varit mer rimligt.
Mvh Inga Magnusson, lärare i Årjäng"
Så blev det. Nu fick jag ett mail från tidningen som ville ha den här lilla texten publicerad som insändare efter lite nedkortning. Det fick hon göra och hon slipade bort det värsta, så nu kommer texten lite kortare som insändare i Lärartidningen, fast det inte var meningen från början.
Hur förklara mobbningens konsekvenser ...?
Hur förklarar vi för barn vad mobbning är?
Här är hur en lärare i New York gjorde det för sin klass. Hon bad dem att göra följande övning:
Barnen skulle ta varsitt pappersark. Sedan blev de tillsagda att skrynkla ihop det stampa och slå på det, men utan att riva det. Så bad hon barnen vika bladet, titta på hur smut...sigt, fyllt med märken och ärr arket var. Efter det ombads barnen att säga förlåt till pappersarket. Fast de hade bett om ursäkt och försökt att släta ut det, var det fortfarande skrynkligt. "Dessa märken kommer aldrig att försvinna, oavsett hur mycket du försöker ta bort dem. Detta motsvarar vad en mobbare gör mot andra. Även om du säger förlåt efteråt, kommer ärren aldrig försvinna." Barnens ansiktsuttryck sade att budskapet hade önskad effekt. Kopiera och sprid orden om du är mot mobbning!
Hittade texten ovan i kollega Annas FB och hon i sin tur hade fått den via kollega Brunzell på högstadiet hos oss i Årjäng. Tack båda för att Ni delar med Er av klokskapen. Det är en liknelse som gör det hela tydligt. Jag sprider den nu och hoppas att fler vill göra det. Det är bara att kopiera och / eller länka vidare.
Här är hur en lärare i New York gjorde det för sin klass. Hon bad dem att göra följande övning:
Barnen skulle ta varsitt pappersark. Sedan blev de tillsagda att skrynkla ihop det stampa och slå på det, men utan att riva det. Så bad hon barnen vika bladet, titta på hur smut...sigt, fyllt med märken och ärr arket var. Efter det ombads barnen att säga förlåt till pappersarket. Fast de hade bett om ursäkt och försökt att släta ut det, var det fortfarande skrynkligt. "Dessa märken kommer aldrig att försvinna, oavsett hur mycket du försöker ta bort dem. Detta motsvarar vad en mobbare gör mot andra. Även om du säger förlåt efteråt, kommer ärren aldrig försvinna." Barnens ansiktsuttryck sade att budskapet hade önskad effekt. Kopiera och sprid orden om du är mot mobbning!
Hittade texten ovan i kollega Annas FB och hon i sin tur hade fått den via kollega Brunzell på högstadiet hos oss i Årjäng. Tack båda för att Ni delar med Er av klokskapen. Det är en liknelse som gör det hela tydligt. Jag sprider den nu och hoppas att fler vill göra det. Det är bara att kopiera och / eller länka vidare.
Administration ...
... verkar vara samtidens stora verksamhetsförstörare. Nu är det inte bara lärare och läkare som ägnar alldeles för stor del av sin arbetstid åt att administrera, även officerare gör det enligt den här tidningsuppgiften och då kan det bli så så här galet:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/skot-skarpt-pa-logement_6646806.svd
Hur kunde det bli så att vi måste ägna så mycket tid åt att dokumentera både vad vi ska göra och vad vi har gjort i jobbet, åt våra avsikter och insikter? Blir det verkligen bättre då? Vad ligger bakom den trend som tvingar oss att hålla på med de här drivorna av papper? Är det så i alla länder eller bara i Sverige?
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/skot-skarpt-pa-logement_6646806.svd
Hur kunde det bli så att vi måste ägna så mycket tid åt att dokumentera både vad vi ska göra och vad vi har gjort i jobbet, åt våra avsikter och insikter? Blir det verkligen bättre då? Vad ligger bakom den trend som tvingar oss att hålla på med de här drivorna av papper? Är det så i alla länder eller bara i Sverige?
"En svensk skolhistoria" ...
... av Hans Albin Larsson, professor i historia, är en intressant bok som jag ännu inte läst, men som jag kommer att läsa. Med fokus på de senaste decenniernas organisatoriska reformer, samt pedagogiska och politiska debatt, analyserar Hans Albin Larsson, mot en historisk bakgrund, skolans utveckling och problem. Och för mig som gammal lärare är det lite balsam att få läsa en bok som handlar om att de formella kvalitetskraven i skolan successivt togs bort men att verksamheten ändå fungerade, åtminstone hjälpligt, tack vare att man hade en kader av lärare som hävdade kvalitetsnivån trots frånvaron av stöd uppifrån i lagar o förordningar för det. .
Dilemman i skolan menar Larsson är uttunningen av behörighetskraven på lärare, de låga lärarlönerna, frånvaron av krav på lärarutbildning hos rektorer, den minskade friheten i läraryrket, kraven uppifrån på skolan att vara en skola för alla barn och ungdomar (helst 100 % av varje årgång hela vägen till o med gymnasieskolan) utan att skicka med de resurser som krävdes för den omställningen. Idag finns krav på att alla ska kunna ha tillhörighet i en vanlig klass, att alla ska nå samma mål och då måste klassenheterna bli betydligt mindre än tidigare + resurserna större om det ska funka med så långt gående individualisering.
Ibland ser man inte skogen för bara trän, det kan vara svårt att se vad som egentligen hänt och händer med den svenska skolan när man står mitt upp i den som jag gör. Jag föreställer mig att den här boken kan vara ett lyft för blicken att se de stora dragen i de förändringar inom skolan de senaste decennierna som lett fram till den punkt vi befinner oss på idag.
Här i Axess intervjuas författaren av Lotta Gröning. Det är absolut sevärt om man är intresserad av skolan i ett vidare perspektiv.
http://www.axess.se/Tv/webbtv.aspx?id=2630
Dilemman i skolan menar Larsson är uttunningen av behörighetskraven på lärare, de låga lärarlönerna, frånvaron av krav på lärarutbildning hos rektorer, den minskade friheten i läraryrket, kraven uppifrån på skolan att vara en skola för alla barn och ungdomar (helst 100 % av varje årgång hela vägen till o med gymnasieskolan) utan att skicka med de resurser som krävdes för den omställningen. Idag finns krav på att alla ska kunna ha tillhörighet i en vanlig klass, att alla ska nå samma mål och då måste klassenheterna bli betydligt mindre än tidigare + resurserna större om det ska funka med så långt gående individualisering.
Ibland ser man inte skogen för bara trän, det kan vara svårt att se vad som egentligen hänt och händer med den svenska skolan när man står mitt upp i den som jag gör. Jag föreställer mig att den här boken kan vara ett lyft för blicken att se de stora dragen i de förändringar inom skolan de senaste decennierna som lett fram till den punkt vi befinner oss på idag.
Här i Axess intervjuas författaren av Lotta Gröning. Det är absolut sevärt om man är intresserad av skolan i ett vidare perspektiv.
http://www.axess.se/Tv/webbtv.aspx?id=2630
Agenda
Jaha... så är det dags att rapportera något om vårt liv framöver.
Arbetsglädjen börjar återvända, nu kan jag försonas med att jobba 80 % och ´hinna med 80 % jobb, inte 100% jobb. Men det har tagit tid. Jag har förtvivlat över att inte hinna det jag brukar hinna förut och det jag vill hinna göra. Men nu har jag äntligen accepterat mentalt också att jag inte kan göra lika mycket som förut och att jag måste släppa ifrån mig en del uppgifter. Nu tycker jag återigen att det är roligt att gå till jobbet och kan känna mig nöjd. Jag har ju världens bästa kollegor, världens bästa föräldrar och barn. Vi stöttar varandra så mycket vi kan och strävar på åt samma håll.
Så det är ett himla roligt jobb att gå till, varje dag. Det är märkligt men sant. Och lyxigt! Det är ett jobb som innebär att som en detektiv försöka leta upp en framkomlig väg till varje elevs måluppfyllelse. Det finns aldrig garantier att det lyckas men vi gör så gott vi kan tillsammans och försöker utifrån våra iakttagelser och vår erfarenhet och kunskap.
Idag fredag myskväll med sushi för första gången, ett äventyr och vi behövde ha haft kontakt med den japanska svärdottern, fast hon är i Seattle och hälsar på sin familj. Sonen är kattvakt ett tag till, till Mimmi och Hanna, men far snart också över Atlanten för att hälsa på vänner och hustruns familj. . Vi skickade ett mail med hälsning till hennes föräldrar som vi träffat här i Sillerud. Sushin var hélt ok, jag skriver ner ett recept framöver. .
Åter till Sillerud: Gubben ska jaga älg imorgon med Anders.
Imorgon kväll så ¨är vi bjudna på äting i Mölntegen. Spännande!
Framöver så ska gubben till Ockelbo för jakt på älg med hund Trixi och jag ska gå med en bit på väg till Sthlm, Edsviks konsthallars utställning med Odd Nerdrum och en del annat bildmässigt.
Vi får se vad det blir. Man kan inte så noga veta.
Arbetsglädjen börjar återvända, nu kan jag försonas med att jobba 80 % och ´hinna med 80 % jobb, inte 100% jobb. Men det har tagit tid. Jag har förtvivlat över att inte hinna det jag brukar hinna förut och det jag vill hinna göra. Men nu har jag äntligen accepterat mentalt också att jag inte kan göra lika mycket som förut och att jag måste släppa ifrån mig en del uppgifter. Nu tycker jag återigen att det är roligt att gå till jobbet och kan känna mig nöjd. Jag har ju världens bästa kollegor, världens bästa föräldrar och barn. Vi stöttar varandra så mycket vi kan och strävar på åt samma håll.
Så det är ett himla roligt jobb att gå till, varje dag. Det är märkligt men sant. Och lyxigt! Det är ett jobb som innebär att som en detektiv försöka leta upp en framkomlig väg till varje elevs måluppfyllelse. Det finns aldrig garantier att det lyckas men vi gör så gott vi kan tillsammans och försöker utifrån våra iakttagelser och vår erfarenhet och kunskap.
Idag fredag myskväll med sushi för första gången, ett äventyr och vi behövde ha haft kontakt med den japanska svärdottern, fast hon är i Seattle och hälsar på sin familj. Sonen är kattvakt ett tag till, till Mimmi och Hanna, men far snart också över Atlanten för att hälsa på vänner och hustruns familj. . Vi skickade ett mail med hälsning till hennes föräldrar som vi träffat här i Sillerud. Sushin var hélt ok, jag skriver ner ett recept framöver. .
Åter till Sillerud: Gubben ska jaga älg imorgon med Anders.
Imorgon kväll så ¨är vi bjudna på äting i Mölntegen. Spännande!
Framöver så ska gubben till Ockelbo för jakt på älg med hund Trixi och jag ska gå med en bit på väg till Sthlm, Edsviks konsthallars utställning med Odd Nerdrum och en del annat bildmässigt.
Vi får se vad det blir. Man kan inte så noga veta.
Autism är gåtfullt.
Nu finns forskning som kan förklara något om hur den uppkommer.
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/autistiska-barn-har-fler-hjarnceller
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/autistiska-barn-har-fler-hjarnceller
De minsta skolorna ...
... kan få problem när nu lagar o förordningar kräver att det ska finnas lärare som har behörighet i de ämnen de undervisar i. Det är inga pinfärska regler och kanske kan det väcka en viss häpenhet om en kommun inte har tänkt till i frågan. Hur löser man detta? Går det att ha kvar de minsta skolorna med de förutsättningarna, när lagstiftaren säger att eleverna har rätt till behöriga lärare? Det kanske finns lösningar fast jag inte ser dem framför mig.
Guld värda ...
... är goda o kloka kollegor på jobbet. Och jag har såna. Mycket tacksam för det är jag. Deras stöd och råd lyfter över kämpiga jobbperioder när man som jag just nu slåss med de egna ambitionerna. Jag jobbar 80 % och är avlönad för 80 %, men i ryggmärgen sitter 100 % jobb. Märker hela tiden att jag instinktivt fortsätter som om jag fortfarande jobbade heltid, startar glatt igång nya idéer och vill föra dem till slut. Men det hinner jag inte med på kortare arbetstid. Måste lära mig att prioritera. Och inte bara springa runt i ekorrhjulet som om allt är som förut. Detta är en utmaning, bara att hacka i sig. Lyfta blicken och prioritera, antingen på egen hand eller med arbetsgivarens hjälp.
Det finns gott stöd í kollegiet och idag tisdag har jag haft ett "terapeutiskt samtal" med förståndig arbetskamrat, en av flera. Och bara att få prata med någon hjälper långt. Att få höra sig själv formulera i ord det som är problemet. Plötsligt blir det hanterbart. Visst är det märkligt med språket, att det har en sån, nästan magisk, effekt på tankeverksamheten. Han har rätt Vygotsky, språket är viktigt, verktyget för att hantera livet.
"Vill Du läsa?" av Beskow - Siegvald
Detta var inte mina första läseböcker, jag hade Borrman - Salminen - Wigforss "Nu ska vi läsa". Men de var många andras första hälften av 1900-talet. Nu när vi håller på med att lära oss en ny läroplan så är det intressant att se hur man tacklade problemen med exempelvis stoffträngsel då. För det pratar vi om i Lgr 11, det finns mer med i kursplanerna än undervisningstiden kommer att räcka till. Alltså måste vi prioritera, ta en del lite lättvindigare och fördjupa i annat. Och vi måste kunna kombinera ämnen så att vi slår två (eller flera!) flugor i en smäll. En svenskalektion måste innehålla inte enbart svenska läsning utan också en del naturorientering och en del värdegrund exempelvis, för att använda nya ord. För länge sedan hade det hetat hembygd och kristendom istället.
När jag kollar i den här gamla läseböckerna i ämnet svenska så slås jag av att stoffträngsel, temaläsning fanns i hög grad här. Ingen text hänger ensamt i luften och är enbart en text, vilken som helst. De har alla andra syften också förutom att vara till för själva lästräningen.
Värdegrund står som spön i backen, rad efter rad, med god moral och goda seder enligt den tidens etik. Visst kan man hickat till när man läser en del av detta. Men tanken att ge barn moraliskt uppbyggliga berättelser är inte fel. I grundskolan har det varit tabu rätt länge men i exempelvis Waldorfpedagogiken är det centralt med sagorna.
De flesta på den tiden skulle komma att arbeta med djur och jordbruk. Det var viktigt att vara snäll mot djuren.
Och Sverige stod högt i kurs, fosterlandskärleken var viktig. Verkar kanske stötande idag men skulle istället kunna vara något insiktsfullt om värdet i att vi alla är olika men har samma människovärde.
Hattstugan är en rimsaga som ska fyllas i. Man visste av erfarenhet redan då att detta med fonologisk medvetenhet var viktigt för den första läsinlärningen. Vi jobbar med rim nu också, men nu är det grundat på forskning.
Fast det där med äktenskapsmoralen i Hattstugan får jag inte ihop riktigt. Tomten flyttar ju in hos gumman på slutet, utan att gifta sig och utan kärlek. Det handlar om att han ska hjälpa henne hålla efter de små barnen och slå dem tillräckligt mycket.
Återigen kombination läsning - djurhållning - etik i umgänget med djuren.
Hygienregler om nu föräldrarna skulle missa det.
Etiska regler igen, man ska inte stjäla för då går det illla. Jag ser också att man valt att dela av de långa orden. Det visste man också av erfarenhet var bra. Det underlättar steget mellan ljudningsläsning och helordsläsning. Vi läser med hjälp av båda strategierna när vi håller på att lära oss läsa och de försiggår i varsin hjärnhalva (bildhjärnan - detaljhjärnan). Sen som vuxna helordsläser vi tills vi kommer tïll något riktigt okänt och knöligt. Det här att dela upp underlättar att kunna se delar av långa ord som sekvenser och det vet vi idag är viktigt genom forskning. Men då visste man det av erfarenhet. Det har varit omodernt under många år nu men kommer lite tillbaka som godkänt tänk. Man ska passa sig för skolans trender. Och med så lite relevant forskning så får vi fortfarande lita mycket till erfarenhet och gott omdöme.
När jag kollar i den här gamla läseböckerna i ämnet svenska så slås jag av att stoffträngsel, temaläsning fanns i hög grad här. Ingen text hänger ensamt i luften och är enbart en text, vilken som helst. De har alla andra syften också förutom att vara till för själva lästräningen.
Värdegrund står som spön i backen, rad efter rad, med god moral och goda seder enligt den tidens etik. Visst kan man hickat till när man läser en del av detta. Men tanken att ge barn moraliskt uppbyggliga berättelser är inte fel. I grundskolan har det varit tabu rätt länge men i exempelvis Waldorfpedagogiken är det centralt med sagorna.
De flesta på den tiden skulle komma att arbeta med djur och jordbruk. Det var viktigt att vara snäll mot djuren.
Och Sverige stod högt i kurs, fosterlandskärleken var viktig. Verkar kanske stötande idag men skulle istället kunna vara något insiktsfullt om värdet i att vi alla är olika men har samma människovärde.
Hattstugan är en rimsaga som ska fyllas i. Man visste av erfarenhet redan då att detta med fonologisk medvetenhet var viktigt för den första läsinlärningen. Vi jobbar med rim nu också, men nu är det grundat på forskning.
Fast det där med äktenskapsmoralen i Hattstugan får jag inte ihop riktigt. Tomten flyttar ju in hos gumman på slutet, utan att gifta sig och utan kärlek. Det handlar om att han ska hjälpa henne hålla efter de små barnen och slå dem tillräckligt mycket.
Återigen kombination läsning - djurhållning - etik i umgänget med djuren.
Hygienregler om nu föräldrarna skulle missa det.
Etiska regler igen, man ska inte stjäla för då går det illla. Jag ser också att man valt att dela av de långa orden. Det visste man också av erfarenhet var bra. Det underlättar steget mellan ljudningsläsning och helordsläsning. Vi läser med hjälp av båda strategierna när vi håller på att lära oss läsa och de försiggår i varsin hjärnhalva (bildhjärnan - detaljhjärnan). Sen som vuxna helordsläser vi tills vi kommer tïll något riktigt okänt och knöligt. Det här att dela upp underlättar att kunna se delar av långa ord som sekvenser och det vet vi idag är viktigt genom forskning. Men då visste man det av erfarenhet. Det har varit omodernt under många år nu men kommer lite tillbaka som godkänt tänk. Man ska passa sig för skolans trender. Och med så lite relevant forskning så får vi fortfarande lita mycket till erfarenhet och gott omdöme.
solivärmland ...
... kallas nätverket för utveckling av skriv o läs i skolan i Värmland. Numera är det RUC, Regionalt utvecklingscentrum vid Karlstads Universitet som håller i detta.
http://solivarmland.blogspot.com/
http://www.kau.se/ruc
http://soliarvika.blogspot.com/2011/04/solivarmland.html
Syftet med nätverket är att deltagarna ska
- tipsa o inspirera varandra - utgöra en referensgrupp för metoder
- påverka kommunerna att satsa på lokala utvecklare som ska driva läs- och skrivutveckling på hemmaplan
- spana efter ny forskning och sprida den
Jag var med på en träff igår måndag i Karlstad. På såna här tillställningar så finns kunskap att ta till sig. Men ibland far tankarna i andra banor än de tänkta.
Vi pratade mycket om läsförståelsens betydelse och skrivandet. Det var då jag kom att tänka på något som jag har skrivit om förut; hur barns och ungdomars språk, speciellt det skrivna språket, utvecklar sig åt ett eget håll, medan skolan fortsätter att undervisa ungefär som förut enligt kursplaner som inte har förändrat sig så mycket utifrån it-revolutionens krav. Eller också skulle en sådan undervisning rymmas inom kursplanerna fast vi inte har någon tradition på det.
Den stora revolutionen just nu på det här området är ju att nästan alla skriver. För bara 20 år sedan så var det en minoritet av barn- och ungdomar, i och för sig vuxna också, som skrev något frivilligt utanför skolans ram. Nu skriver och läser nästan alla och håller på hela dagarna med det, på twitter, mail, facebook, bloggar, sms, mms osv. Skrivandet har gått från att vara förbehållet den som sysslar med det yrkesmässigt, till att bli vardag för alla.
Det handlar inte bara om en ny teknik, utan om ett helt nytt språk som har utvecklats ur behovet av ständig och snabb kontakt. Det blir ord, förkortningar, symboler, tecken, stilla bilder, rörliga bilder, musik och så vidare i en mix. Det skulle säkert gå att utveckla på olika sätt och visst skulle det vara en uppgift för skolan att undervisa på området, att leda den skriftspråksuvecklingen. Vi ska ju lära eleverna det de har nytta av i livet, i vardagen. Ämnet svenska är ju i grunden till för att möta människans behov av kommunikation i tid och rum: att tala, att lyssna, att skriva, att läsa.
Men medan den här revolutionen pågår så undervisar vi i skolan plikttroget i enlighet med våra kurspklaner, ungefär som förut med berättelseskrivning, bokrecensioner och dylikt. Och det förväntas vi också att göra, vi ska göra som styurdokumenten säger. Inte lär vi barnen hur de kan utveckla sitt eget skriftspråk, blir bättre twittrare, bloggare, facebookare, kombinera ord, bild, musik osv. Vi lär dem inte för livet så som jag lärde mig för livet t.ex dagboksskrivande och brevskrivande när jag gick i skolan.
Det håller på att bli ett glapp mellan det traditionella skriftspråket och det nya skriftspråket. Jag undrade på gårdagens möte om det finns någon forskning på detta, om hur glappet ser ut mellan skolans undervisning och detta nya skriftspråk, men det verkar vara tunt med dokumentation om detta.
Och självklart behöver vi i skolan också undervisning i traditionellt svenskt skriftspråk. Det utvecklar sig ju också utifrån sina förutsättningar. Just nu är trenden genrebaserad undervisning utifrån behovet av att kunna skriva berättande, återgivande, beskrivande, instruerande, förklarande och argumenterande. Den nya Lgr 11 utgår från detta i kursplanerna för svenska men kallar det texttyper, inte genrer. Jag känner igen det från böckerna som Kathrine använder i svenska, men man kan börja redan i ettan, tvåan med tänket. Jag som är gammal och luttrad när det gäller nya tankar om undervisning hoppas att detta med genreskrivning är väl beforskat och dokumenterat. Vi lärare har så ofta drabbats av hugskott som funkar på någon skola med sina förutsättningar men som inte är bra på den egna skolan med de förutsättningarna.
Jag skriver mer om detta senare tror jag och även om hur det kändes att vara tillbaka på Karlstads universitet. Nu får jag sluta, det här blev alldeles för långt, men ämnet är intressant.
http://solivarmland.blogspot.com/
http://www.kau.se/ruc
http://soliarvika.blogspot.com/2011/04/solivarmland.html
Syftet med nätverket är att deltagarna ska
- tipsa o inspirera varandra - utgöra en referensgrupp för metoder
- påverka kommunerna att satsa på lokala utvecklare som ska driva läs- och skrivutveckling på hemmaplan
- spana efter ny forskning och sprida den
Jag var med på en träff igår måndag i Karlstad. På såna här tillställningar så finns kunskap att ta till sig. Men ibland far tankarna i andra banor än de tänkta.
Vi pratade mycket om läsförståelsens betydelse och skrivandet. Det var då jag kom att tänka på något som jag har skrivit om förut; hur barns och ungdomars språk, speciellt det skrivna språket, utvecklar sig åt ett eget håll, medan skolan fortsätter att undervisa ungefär som förut enligt kursplaner som inte har förändrat sig så mycket utifrån it-revolutionens krav. Eller också skulle en sådan undervisning rymmas inom kursplanerna fast vi inte har någon tradition på det.
Den stora revolutionen just nu på det här området är ju att nästan alla skriver. För bara 20 år sedan så var det en minoritet av barn- och ungdomar, i och för sig vuxna också, som skrev något frivilligt utanför skolans ram. Nu skriver och läser nästan alla och håller på hela dagarna med det, på twitter, mail, facebook, bloggar, sms, mms osv. Skrivandet har gått från att vara förbehållet den som sysslar med det yrkesmässigt, till att bli vardag för alla.
Det handlar inte bara om en ny teknik, utan om ett helt nytt språk som har utvecklats ur behovet av ständig och snabb kontakt. Det blir ord, förkortningar, symboler, tecken, stilla bilder, rörliga bilder, musik och så vidare i en mix. Det skulle säkert gå att utveckla på olika sätt och visst skulle det vara en uppgift för skolan att undervisa på området, att leda den skriftspråksuvecklingen. Vi ska ju lära eleverna det de har nytta av i livet, i vardagen. Ämnet svenska är ju i grunden till för att möta människans behov av kommunikation i tid och rum: att tala, att lyssna, att skriva, att läsa.
Men medan den här revolutionen pågår så undervisar vi i skolan plikttroget i enlighet med våra kurspklaner, ungefär som förut med berättelseskrivning, bokrecensioner och dylikt. Och det förväntas vi också att göra, vi ska göra som styurdokumenten säger. Inte lär vi barnen hur de kan utveckla sitt eget skriftspråk, blir bättre twittrare, bloggare, facebookare, kombinera ord, bild, musik osv. Vi lär dem inte för livet så som jag lärde mig för livet t.ex dagboksskrivande och brevskrivande när jag gick i skolan.
Det håller på att bli ett glapp mellan det traditionella skriftspråket och det nya skriftspråket. Jag undrade på gårdagens möte om det finns någon forskning på detta, om hur glappet ser ut mellan skolans undervisning och detta nya skriftspråk, men det verkar vara tunt med dokumentation om detta.
Och självklart behöver vi i skolan också undervisning i traditionellt svenskt skriftspråk. Det utvecklar sig ju också utifrån sina förutsättningar. Just nu är trenden genrebaserad undervisning utifrån behovet av att kunna skriva berättande, återgivande, beskrivande, instruerande, förklarande och argumenterande. Den nya Lgr 11 utgår från detta i kursplanerna för svenska men kallar det texttyper, inte genrer. Jag känner igen det från böckerna som Kathrine använder i svenska, men man kan börja redan i ettan, tvåan med tänket. Jag som är gammal och luttrad när det gäller nya tankar om undervisning hoppas att detta med genreskrivning är väl beforskat och dokumenterat. Vi lärare har så ofta drabbats av hugskott som funkar på någon skola med sina förutsättningar men som inte är bra på den egna skolan med de förutsättningarna.
Jag skriver mer om detta senare tror jag och även om hur det kändes att vara tillbaka på Karlstads universitet. Nu får jag sluta, det här blev alldeles för långt, men ämnet är intressant.
Två veckors sjukdom hos elev...
... är knappast något som normalt renderar en soc-anmälan från skolan, åtminstone om föräldern inte tidigare är känd för att missköta barnen. Jag ser nu att lärare och skola anklagas för Sigtuna- barnens död av både media och ett av barnens far och andra. Om en lärare kontaktar en förälder efter ett barns frånvaro från skolan några dagar och får besked från en mamma att barnet är sjukt, som i det här fallet mässling respektive halsfluss, så finns egentligen ingen anledning att göra något mer. Det händer faktiskt att barn är sjuka i två veckor. Jag tycker nog att skolan i Sigtuna har gjort vad man kan begära, men soc-anmälan från både privatpersoner och skola har hanterats långsamt. Från anmälan till att utse en handläggare tog flera dagar.
Pappans till ett av barnen anklagar kommunen, men om jag förstått skriverierna rätt så har han själv inte träffat sin son sedan i mars. Kanske kan man då tycka att pappan borde ha haft större skyldighet / intresse av sonens väl och ve än kommunen. Men nu står det så mycket i tidningarna och jag får en känsla av att media angriper kommunen extra hårt som straff för att man inte beviljar intervjer utan bara lämnar ut skriftliga faktauppgifter runt sitt agerande. Och det kan jag förstå att man gör, oavsett om personalen agerat rätt eller fel så är det bättre i det här läget att inte hänga ut dem till allmän mediaavrättning.
Det är inte lätt att tolka signalerna rätt. Mamman har ju nu erkänt att hon dödat barnen och tragiskt är det, alldeles hjärknipande tragiskt. I efterhand kan man säga att ingripanden borde skett snabbare, att eventuellt existerande pappor och omgivningen borde ha handlat annorlunda.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/tva-veckor-innan-skolan-slog-larm_6489442.svd
http://www.dn.se/sthlm/sigtuna-dementerar-uppgifter-om-mordades-familj
Pappans till ett av barnen anklagar kommunen, men om jag förstått skriverierna rätt så har han själv inte träffat sin son sedan i mars. Kanske kan man då tycka att pappan borde ha haft större skyldighet / intresse av sonens väl och ve än kommunen. Men nu står det så mycket i tidningarna och jag får en känsla av att media angriper kommunen extra hårt som straff för att man inte beviljar intervjer utan bara lämnar ut skriftliga faktauppgifter runt sitt agerande. Och det kan jag förstå att man gör, oavsett om personalen agerat rätt eller fel så är det bättre i det här läget att inte hänga ut dem till allmän mediaavrättning.
Det är inte lätt att tolka signalerna rätt. Mamman har ju nu erkänt att hon dödat barnen och tragiskt är det, alldeles hjärknipande tragiskt. I efterhand kan man säga att ingripanden borde skett snabbare, att eventuellt existerande pappor och omgivningen borde ha handlat annorlunda.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/tva-veckor-innan-skolan-slog-larm_6489442.svd
http://www.dn.se/sthlm/sigtuna-dementerar-uppgifter-om-mordades-familj
"Relationer, ramar & respekt"
Nu har den kommit, boken om hur lärare skapar studiero i klassrummet. Det är Hasse Hedström som har skrivit den. Han har besökt några klasser, intervjuat lärare och elever om hur man medvetet arbetar för att få det vardagliga skolarbetet att fungera med lugn och ro. Det är inte så mycket forskat på detta med klassrumsklimat. Skolforskningen som sådan är ju liten till omfånget och det som görs handlar ofta inte direkt om skolarbetet i praktiken. Detta är nu inte en forskningsrapport men visar några exempel i olika skolformer. Ett av kapitlen är från Silbodalskolan i Årjäng och den sista klass jag jobbade i som klasslärare. Hasse var alltså här för ett och ett halvt år sedan. Det tar tid att skriva en bok. Jag har inte hunnit läsa om de andra skolorna än, men det ska bli spännande.
Margareta Pålsson
Margareta Pålsson ( M) ordförande i utbildningsutkottet har vädrat sina fördomar om skolan.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ideologi-styr-pedagogiken-i-skolan_6468594.svd
Synd att hon är så dåligt förankrad i verkligheten när hon skriver klagovisor om dagens skola. Det blir en ganska meningslös luftning av en enskild persons tro och tyckande istället för saklig kritik. Hon klagar över att skolan har fått styras av ideologier istället för vetenskap. Och visst har har hon rätt i det, skolan har översköljts av den ena partipolitiska vänstervågen efter den andra, men hon faller själv i samma grop och börjar i samma andetag tala om för lärare hur de inte ska undervisa!
Det inger inget förtroende. Det som finns av vetenskap om hur undervisning i klassrummet ska se ut är väldigt litet i Sverige och det lilla som finns är inte heller särskilt bra. Det mesta har inte ens publicerats internationellt. Alltså kan vi som lärare inte enbart ha denna smala bas som rättesnöre. Vi måste lita väldigt mycket till eget gott omdöme och egen erfarenhet istället och hoppas på bättre skolforskning framöver. Det behövs även om vetenskap aldrig kan bli annat än god rådgivning, skolan ska styras goda, kloka och erfarna lärare + skolledare. Varje situation i ett så komplext arbete som undervisning är på många sätt exklusiv och går inte att forskningsvägen förutse fullt ut. Därför får inte forskningsresultat bli det som styr, bara en god rådgivare.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/palsson-fargas-av-sin-ideologiska-overtygelse_6476364.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ideologi-styr-pedagogiken-i-skolan_6468594.svd
Synd att hon är så dåligt förankrad i verkligheten när hon skriver klagovisor om dagens skola. Det blir en ganska meningslös luftning av en enskild persons tro och tyckande istället för saklig kritik. Hon klagar över att skolan har fått styras av ideologier istället för vetenskap. Och visst har har hon rätt i det, skolan har översköljts av den ena partipolitiska vänstervågen efter den andra, men hon faller själv i samma grop och börjar i samma andetag tala om för lärare hur de inte ska undervisa!
Det inger inget förtroende. Det som finns av vetenskap om hur undervisning i klassrummet ska se ut är väldigt litet i Sverige och det lilla som finns är inte heller särskilt bra. Det mesta har inte ens publicerats internationellt. Alltså kan vi som lärare inte enbart ha denna smala bas som rättesnöre. Vi måste lita väldigt mycket till eget gott omdöme och egen erfarenhet istället och hoppas på bättre skolforskning framöver. Det behövs även om vetenskap aldrig kan bli annat än god rådgivning, skolan ska styras goda, kloka och erfarna lärare + skolledare. Varje situation i ett så komplext arbete som undervisning är på många sätt exklusiv och går inte att forskningsvägen förutse fullt ut. Därför får inte forskningsresultat bli det som styr, bara en god rådgivare.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/palsson-fargas-av-sin-ideologiska-overtygelse_6476364.svd
Ambitionsnivån ...
... slåss jag med, min egen! Och jag förlorar hela tiden.
Så här är det. Jag har gått ner i tjänst till att jobba 80 % istället för heltid, som jag gjort hela mitt vuxna liv i stort sett. Omedvetet så försöker jag hinna lika mycket på jobbet i alla fall, jag flyger som en skållad råtta från det ena till det andra. Men det är klart att det inte går. Jag har ju faktiskt mindre arbetstid och det går inte att hinna med lika mycket som på en heltid.
Intellektuellt kan jag acceptera det men i praktiken blir det ändå fel. Jag tar på mig de arbetsuppgifter jag brukar göra och så räcker inte tiden till. Jag som alltid gillat att gå till jobbet upplever plötsligt att jag är missnöjd med min egen arbetsinsats när jag inte får tiden att räcka till som den borde. Och det är inte lika roligt på morgonen att gå till något som känns som en halvmesyr. Kanske lika bra att jobba heltid, vara trött som busen, men nöjd med jobbet ändå för jag har hunnit allt. Då är det i alla fall roligt att gå till jobbet. Just nu vet jag varken ut eller in. Men jag har ju ett läsårs prövotid, vi får se om jag kan lära mig att växla tempo. Det är inte så lätt att lära gamla hundar sitta, eller hur är det man säger.
Så här är det. Jag har gått ner i tjänst till att jobba 80 % istället för heltid, som jag gjort hela mitt vuxna liv i stort sett. Omedvetet så försöker jag hinna lika mycket på jobbet i alla fall, jag flyger som en skållad råtta från det ena till det andra. Men det är klart att det inte går. Jag har ju faktiskt mindre arbetstid och det går inte att hinna med lika mycket som på en heltid.
Intellektuellt kan jag acceptera det men i praktiken blir det ändå fel. Jag tar på mig de arbetsuppgifter jag brukar göra och så räcker inte tiden till. Jag som alltid gillat att gå till jobbet upplever plötsligt att jag är missnöjd med min egen arbetsinsats när jag inte får tiden att räcka till som den borde. Och det är inte lika roligt på morgonen att gå till något som känns som en halvmesyr. Kanske lika bra att jobba heltid, vara trött som busen, men nöjd med jobbet ändå för jag har hunnit allt. Då är det i alla fall roligt att gå till jobbet. Just nu vet jag varken ut eller in. Men jag har ju ett läsårs prövotid, vi får se om jag kan lära mig att växla tempo. Det är inte så lätt att lära gamla hundar sitta, eller hur är det man säger.
Björklund ...
... har missuppfattat något nu när han ska satsa en massa miljoner på att utbilda lärare mer. Han tror att det med något sorts automatik ska innebära högre lön för lärare. Men nu är det inte Björklund eller staten som avlönar lärare utan kommunerna. De sliter med att få ekonomin att gå ihop och kommer inte att prioritera lärarlöner frivilligt oavsett hur välutbildade lärarna är.
Lärarna i Sverige har redan bra utbildning, tre, fyra, fem år på universitet och med lärarlegitimationen så har man tagit ett steg mot att alla som undervisar ska ha lärarutbildning. Men erfarenheten har visat att det hjälper inte. Dilemmat är att lärare har rasande dåligt betalt i förhållande till den långa utbildningstiden och det stora ansvaret för barns skolgång. En lärare tjänar ungefär lika mycket som en hantverkare som gått tre års yrkesutbildning på gymnasiet. Det betyder inte att hantverkaren tjänar för mycket utan att läraren tjänar för lite, den långa utbildningen lönar sig inte. 4 års universitetsstudier innebär flera hundratusen kronor i studieskuld att betala av på under yrkeslivet + att man faktiskt också avstår bortåt 800.000 som kunde ha tjänats in med arbete istället för universitetsstudier.
Ett antal universitet har nu fått ställa in sina lärarutbildningar i ma / no-ämnen eftersom man saknar sökande. Det dilemmat löser man inte med att utbilda redan befintliga lärare ännu mer. Det behövs nya lärare som väljer yrket för att man vill jobba med undervisning, inte för att lärarutbildningen var den enda man lyckades komma in på. Att kräva legitimation av lärare kommer inte att hjälpa när många lärare inom det närmaste decenniet ska gå i pension och det inte finns några nya behöriga och legitimerade att anställa istället.
Nej, den här satsningen borde istället ha gått direkt till att höja lärarlönerna för de lärare som är välutbildade och som gör ett bra jobb. Och det framstår som allt mer nödvändigt att förstatliga skolan, både för elevernas och lärarnas skull.
Detta var ett stolpskott från Björklund, annars har han tänkt och gjort mycket klokt under sin tid i regering.
Lärarna i Sverige har redan bra utbildning, tre, fyra, fem år på universitet och med lärarlegitimationen så har man tagit ett steg mot att alla som undervisar ska ha lärarutbildning. Men erfarenheten har visat att det hjälper inte. Dilemmat är att lärare har rasande dåligt betalt i förhållande till den långa utbildningstiden och det stora ansvaret för barns skolgång. En lärare tjänar ungefär lika mycket som en hantverkare som gått tre års yrkesutbildning på gymnasiet. Det betyder inte att hantverkaren tjänar för mycket utan att läraren tjänar för lite, den långa utbildningen lönar sig inte. 4 års universitetsstudier innebär flera hundratusen kronor i studieskuld att betala av på under yrkeslivet + att man faktiskt också avstår bortåt 800.000 som kunde ha tjänats in med arbete istället för universitetsstudier.
Ett antal universitet har nu fått ställa in sina lärarutbildningar i ma / no-ämnen eftersom man saknar sökande. Det dilemmat löser man inte med att utbilda redan befintliga lärare ännu mer. Det behövs nya lärare som väljer yrket för att man vill jobba med undervisning, inte för att lärarutbildningen var den enda man lyckades komma in på. Att kräva legitimation av lärare kommer inte att hjälpa när många lärare inom det närmaste decenniet ska gå i pension och det inte finns några nya behöriga och legitimerade att anställa istället.
Nej, den här satsningen borde istället ha gått direkt till att höja lärarlönerna för de lärare som är välutbildade och som gör ett bra jobb. Och det framstår som allt mer nödvändigt att förstatliga skolan, både för elevernas och lärarnas skull.
Detta var ett stolpskott från Björklund, annars har han tänkt och gjort mycket klokt under sin tid i regering.
Onsdag ...
... men inte ledigt. Det blir studieresa till Karlstad istället, för att lära mer om kompensatoriska hjälpmedel för barn som exempelvis har läs- och skrivsvårigheter. Vi är några från Årjäng som ska till mediecenter.