Guld värda ...
... är goda o kloka kollegor på jobbet. Och jag har såna. Mycket tacksam för det är jag. Deras stöd och råd lyfter över kämpiga jobbperioder när man som jag just nu slåss med de egna ambitionerna. Jag jobbar 80 % och är avlönad för 80 %, men i ryggmärgen sitter 100 % jobb. Märker hela tiden att jag instinktivt fortsätter som om jag fortfarande jobbade heltid, startar glatt igång nya idéer och vill föra dem till slut. Men det hinner jag inte med på kortare arbetstid. Måste lära mig att prioritera. Och inte bara springa runt i ekorrhjulet som om allt är som förut. Detta är en utmaning, bara att hacka i sig. Lyfta blicken och prioritera, antingen på egen hand eller med arbetsgivarens hjälp.
Det finns gott stöd í kollegiet och idag tisdag har jag haft ett "terapeutiskt samtal" med förståndig arbetskamrat, en av flera. Och bara att få prata med någon hjälper långt. Att få höra sig själv formulera i ord det som är problemet. Plötsligt blir det hanterbart. Visst är det märkligt med språket, att det har en sån, nästan magisk, effekt på tankeverksamheten. Han har rätt Vygotsky, språket är viktigt, verktyget för att hantera livet.