solivärmland ...
... kallas nätverket för utveckling av skriv o läs i skolan i Värmland. Numera är det RUC, Regionalt utvecklingscentrum vid Karlstads Universitet som håller i detta.
http://solivarmland.blogspot.com/
http://www.kau.se/ruc
http://soliarvika.blogspot.com/2011/04/solivarmland.html
Syftet med nätverket är att deltagarna ska
- tipsa o inspirera varandra - utgöra en referensgrupp för metoder
- påverka kommunerna att satsa på lokala utvecklare som ska driva läs- och skrivutveckling på hemmaplan
- spana efter ny forskning och sprida den
Jag var med på en träff igår måndag i Karlstad. På såna här tillställningar så finns kunskap att ta till sig. Men ibland far tankarna i andra banor än de tänkta.
Vi pratade mycket om läsförståelsens betydelse och skrivandet. Det var då jag kom att tänka på något som jag har skrivit om förut; hur barns och ungdomars språk, speciellt det skrivna språket, utvecklar sig åt ett eget håll, medan skolan fortsätter att undervisa ungefär som förut enligt kursplaner som inte har förändrat sig så mycket utifrån it-revolutionens krav. Eller också skulle en sådan undervisning rymmas inom kursplanerna fast vi inte har någon tradition på det.
Den stora revolutionen just nu på det här området är ju att nästan alla skriver. För bara 20 år sedan så var det en minoritet av barn- och ungdomar, i och för sig vuxna också, som skrev något frivilligt utanför skolans ram. Nu skriver och läser nästan alla och håller på hela dagarna med det, på twitter, mail, facebook, bloggar, sms, mms osv. Skrivandet har gått från att vara förbehållet den som sysslar med det yrkesmässigt, till att bli vardag för alla.
Det handlar inte bara om en ny teknik, utan om ett helt nytt språk som har utvecklats ur behovet av ständig och snabb kontakt. Det blir ord, förkortningar, symboler, tecken, stilla bilder, rörliga bilder, musik och så vidare i en mix. Det skulle säkert gå att utveckla på olika sätt och visst skulle det vara en uppgift för skolan att undervisa på området, att leda den skriftspråksuvecklingen. Vi ska ju lära eleverna det de har nytta av i livet, i vardagen. Ämnet svenska är ju i grunden till för att möta människans behov av kommunikation i tid och rum: att tala, att lyssna, att skriva, att läsa.
Men medan den här revolutionen pågår så undervisar vi i skolan plikttroget i enlighet med våra kurspklaner, ungefär som förut med berättelseskrivning, bokrecensioner och dylikt. Och det förväntas vi också att göra, vi ska göra som styurdokumenten säger. Inte lär vi barnen hur de kan utveckla sitt eget skriftspråk, blir bättre twittrare, bloggare, facebookare, kombinera ord, bild, musik osv. Vi lär dem inte för livet så som jag lärde mig för livet t.ex dagboksskrivande och brevskrivande när jag gick i skolan.
Det håller på att bli ett glapp mellan det traditionella skriftspråket och det nya skriftspråket. Jag undrade på gårdagens möte om det finns någon forskning på detta, om hur glappet ser ut mellan skolans undervisning och detta nya skriftspråk, men det verkar vara tunt med dokumentation om detta.
Och självklart behöver vi i skolan också undervisning i traditionellt svenskt skriftspråk. Det utvecklar sig ju också utifrån sina förutsättningar. Just nu är trenden genrebaserad undervisning utifrån behovet av att kunna skriva berättande, återgivande, beskrivande, instruerande, förklarande och argumenterande. Den nya Lgr 11 utgår från detta i kursplanerna för svenska men kallar det texttyper, inte genrer. Jag känner igen det från böckerna som Kathrine använder i svenska, men man kan börja redan i ettan, tvåan med tänket. Jag som är gammal och luttrad när det gäller nya tankar om undervisning hoppas att detta med genreskrivning är väl beforskat och dokumenterat. Vi lärare har så ofta drabbats av hugskott som funkar på någon skola med sina förutsättningar men som inte är bra på den egna skolan med de förutsättningarna.
Jag skriver mer om detta senare tror jag och även om hur det kändes att vara tillbaka på Karlstads universitet. Nu får jag sluta, det här blev alldeles för långt, men ämnet är intressant.
http://solivarmland.blogspot.com/
http://www.kau.se/ruc
http://soliarvika.blogspot.com/2011/04/solivarmland.html
Syftet med nätverket är att deltagarna ska
- tipsa o inspirera varandra - utgöra en referensgrupp för metoder
- påverka kommunerna att satsa på lokala utvecklare som ska driva läs- och skrivutveckling på hemmaplan
- spana efter ny forskning och sprida den
Jag var med på en träff igår måndag i Karlstad. På såna här tillställningar så finns kunskap att ta till sig. Men ibland far tankarna i andra banor än de tänkta.
Vi pratade mycket om läsförståelsens betydelse och skrivandet. Det var då jag kom att tänka på något som jag har skrivit om förut; hur barns och ungdomars språk, speciellt det skrivna språket, utvecklar sig åt ett eget håll, medan skolan fortsätter att undervisa ungefär som förut enligt kursplaner som inte har förändrat sig så mycket utifrån it-revolutionens krav. Eller också skulle en sådan undervisning rymmas inom kursplanerna fast vi inte har någon tradition på det.
Den stora revolutionen just nu på det här området är ju att nästan alla skriver. För bara 20 år sedan så var det en minoritet av barn- och ungdomar, i och för sig vuxna också, som skrev något frivilligt utanför skolans ram. Nu skriver och läser nästan alla och håller på hela dagarna med det, på twitter, mail, facebook, bloggar, sms, mms osv. Skrivandet har gått från att vara förbehållet den som sysslar med det yrkesmässigt, till att bli vardag för alla.
Det handlar inte bara om en ny teknik, utan om ett helt nytt språk som har utvecklats ur behovet av ständig och snabb kontakt. Det blir ord, förkortningar, symboler, tecken, stilla bilder, rörliga bilder, musik och så vidare i en mix. Det skulle säkert gå att utveckla på olika sätt och visst skulle det vara en uppgift för skolan att undervisa på området, att leda den skriftspråksuvecklingen. Vi ska ju lära eleverna det de har nytta av i livet, i vardagen. Ämnet svenska är ju i grunden till för att möta människans behov av kommunikation i tid och rum: att tala, att lyssna, att skriva, att läsa.
Men medan den här revolutionen pågår så undervisar vi i skolan plikttroget i enlighet med våra kurspklaner, ungefär som förut med berättelseskrivning, bokrecensioner och dylikt. Och det förväntas vi också att göra, vi ska göra som styurdokumenten säger. Inte lär vi barnen hur de kan utveckla sitt eget skriftspråk, blir bättre twittrare, bloggare, facebookare, kombinera ord, bild, musik osv. Vi lär dem inte för livet så som jag lärde mig för livet t.ex dagboksskrivande och brevskrivande när jag gick i skolan.
Det håller på att bli ett glapp mellan det traditionella skriftspråket och det nya skriftspråket. Jag undrade på gårdagens möte om det finns någon forskning på detta, om hur glappet ser ut mellan skolans undervisning och detta nya skriftspråk, men det verkar vara tunt med dokumentation om detta.
Och självklart behöver vi i skolan också undervisning i traditionellt svenskt skriftspråk. Det utvecklar sig ju också utifrån sina förutsättningar. Just nu är trenden genrebaserad undervisning utifrån behovet av att kunna skriva berättande, återgivande, beskrivande, instruerande, förklarande och argumenterande. Den nya Lgr 11 utgår från detta i kursplanerna för svenska men kallar det texttyper, inte genrer. Jag känner igen det från böckerna som Kathrine använder i svenska, men man kan börja redan i ettan, tvåan med tänket. Jag som är gammal och luttrad när det gäller nya tankar om undervisning hoppas att detta med genreskrivning är väl beforskat och dokumenterat. Vi lärare har så ofta drabbats av hugskott som funkar på någon skola med sina förutsättningar men som inte är bra på den egna skolan med de förutsättningarna.
Jag skriver mer om detta senare tror jag och även om hur det kändes att vara tillbaka på Karlstads universitet. Nu får jag sluta, det här blev alldeles för långt, men ämnet är intressant.
Kommentarer
Trackback