Inga Magnusson

Jag skulle ju inte läsa någon mer Marklundbok! Det var helt bestämt. Jag var trött på henne, tyckte att det fanns en falsk underton i böckerna, nåt som inte stämde. Det började dessutom bli upprepningar i huvudpersonens trassliga privatliv, ständigt styrt av tillfällig lust och olust. Man måste kanske känna sympati för en boks huvudperson om man ska gilla boken?

 

Men under några dagars ofrivillig stillsamhet så grep jag den, för den låg ju där inom räckhåll, inköpt o klar från någon rea för 39 kr. Fnissade lite när jag insåg att jag redan försökt läsa den men gett upp. Jag hade alltså läst början, men tröttnat och hoppat direkt till slutet! Fusk! Hela den tradiga kidnappningshistorien hade jag hoppat över, den blev långdragen och slutet var också fel. Borde inte ha varit så.

 

Men man kan inte ta ifrån Marklund att hennes böcker är ett slags läsgodis, lätta att hacka i sig, ungefär som Jan Guillous. Liza  är en bra berättare. Nu har jag läst hela boken, visst är den läsbar, en typisk Marklund. Men jag är inte sugen på ytterligare en bok om Annika Bengtzon.