Nattsländan av Katerina Janouch
Nu har jag läst den och tycker inte om den.
Det finns ett uttryck: Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket.
Och det känns vid läsning av boken som om Katerina J försöker greppa alldeles för många samhällsproblem, kvinnoproblem och för många personer. För mig som inte följt de här personerna i tidigare böcker så blir det en oengagerad röra av människor, beskrivna utan inlevelse.
Säkert har jag fel men känslan vid läsningen är att Katerina bestämt sig för att skildra ett antal kvinnodilemman och så har hon valt ut rollinnehavare. Någon ska personifiera problemet med barnlöshet, någon ska vara gammal fördomsfull med åsikten att kvinnor ska stanna hemma o finna sig, någon är den alltid hjälpsamma o fördragsamma, någon ska bryta upp, någon ska drabbas av otrohet, någon utsatt för övergrepp, osv. Beskrivningarna blir ytliga, skrivet, inte som en roman utan som ett reportage, beskrivningar utan inlevelse i människorna, bara inlevelse i olika problem.
Kanske handlar min motvilja mot boken ytterst att jag inte känner någon sympati för huvudpersonen. Hon, och tror jag Katerina, anser att det är rätt att släpa sina barn genom ett antal förhållanden i jakten på de kickar som förälskelser ger. Och att hela tiden lova barnen mer tid men sen svika dem för nya förhållanden, mycket arbete, omfattande fritidsintressen osv. Huvudpersonen i den här boken skenar genom livet i en hektisk jakt på personlig känslomässig tillfredsställelse. Männen o barnen är bara kulisser, schablonartat beskrivna. Storyn känns helt enkelt inte äkta. Författarinnans ambitioner att föra ut budskap tar över.
Det dröjer innan jag läser. något mer av Katerina Janouch.
Kommentarer
Trackback