"Styckerskan från Lilla Burma" av Håkan Nesser
Nu har jag läst den och det gick fort, som alltid när det är en Håkan Nesserbok. Tänkte ett tag att jag skulle sluta läsa Nesser för hans böcker är lite ruggiga. Han beskriver ofta barn som är utsatta på olika sätt under sin uppväxt, utlämnade till kaotiska vuxna. Och det är jobbigt att läsa om och leva sig in i. Jag brukar numera försöka välja lite mer feel good, både när det gäller böcker och TV.
Men samtidigt är Håkan en briljant författare, så jag kan inte låta bli. Jag gillar hans metaforer och målande beskrivningar av svåra känslor. De första sidorna i den här boken är gripande välskrivna, ett gott exempel på "In media res" (stavas väl så?) :
"Innan han nådde dörren slog sorgen omkull honom. Den kom bakifrån som en orkanby och han föll handlöst till golvet. Blev liggande där som i kramp innan han lyckades knäppa sina händer och be Gud om kraft.
Kraft att ta sig ner till köket, samla barnen runt bordet och berätta."
Och en bit in i boken:
"Hon har levt med den motsatta sanningen i snart tjugo års tid, och plötsligt vänds allt uppochner .Plötsligt skrivs allting om, och ...alla förbannade dagar och nätter och plågor och sömnlöshet och meningslöshet punkteras, och allt drunknar i ett stinkande gapskratt från underjorden."
Och i slutet:
"Satte handen för munnen och betraktade honom med en min som han inte kunde utläsa. Som om hon just fått syn på något som legat sopat under mattan i så många år att hon inte längre kunde identifiera det. Eller också var det någonting helt motsatt, någonting alldeles nytt och obegripligt."
Trakterna kring min barndom lyckas han alltid ha med i boken förstås, runt Hallsberg, Kumla och så, även om han inte beskriver dem i verkligheten. Det var nog därför jag började läsa Nesser, "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" var den första. Sen har jag väl hackat i mig det mesta han skrivit, lite vart efter och några filmer. Han är en av de där författarna som jag gärna läser om.
Kommentarer
Trackback