Får konst vara vacker och föreställande?
Himla intressant debatt om figurativ konst, utställningen på Edsvikens konsthall, som pågår just nu och boken Figurationer av Lundberg - Rådlund, som anknyter dit.
Jag länkar till några av dem som debatterar som mest just nu, Eva Ström, Sydsvenska Dagbladet, som skrev recensionen som startade alltsammans Anna Brodow Svd, Axess, LAJ, En liten tant, Therese Bohman Lars Vilks och till Börjes konstblogg som skrivit om utställningen och bok tidigare. Hoppas jag fick alla länkar rätt nu!
För att göra det väldigt enkelt och en lång historia kort så är det ungefär så här:
I svenskt etablerat konstliv så är det inte riktigt godkänt att göra vacker konst, figurativ konst, konst som anknyter till klassiska genrer typ Rembrandt. Det finns inte ens någon konstutbildning, så vitt jag vet, för den som till äventyrs skulle vara intresserad av att lära sig att utöva sådan konst.
I Norge har det blivit annorlunda, främst tror jag, för att man har en duktig klassiskt inriktad konstnär som heter Odd Nerdrum. Han målar i olja som Rembrandt ungefär och har under åren blivit omåttligt populär, han säljer för stora pengar och har banat väg för att man i landet kan utbilda sig i klassisk konst.
Nu finns alltså på Edsvikens konsthall i Sollentuna en utställning med figurativ konst, konst som föreställer något , konst som är vacker att se på, och det har skrivits en bok därtill som heter Figurationer.
Eva Ström sällar sig till rådande konstnorm i Sverige och hon menar att den här utställningen är dålig, att den ger associationer till Hitler, nazismen och fascismen (bruna toner!). Hitler fördömde all nonfigurativ konst som Entartet (urartad, egenartad ungefär i översättning) och förbjöd den. Han gillade föreställande konst och uppmuntrade konstnärer som i sina verk hyllade folket och regimen och som gärna fick knyta an till de gamla mästarna. Hitler tyckte också om Wagners musik, men den har av musiklivet i Sverige fortfarande kunnat godkännas som helt ok musik och framförs utan att man måste ropa på fascistvarning. Svensk musik har alltså sluppit smalspårigheten som svensk konst drabbats av, varit mer vidsynt och kanske därmed vunnit internationell uppmärksamhet på ett helt annat sätt än svensk konst.
Eva Ströms påhopp på figurativ konst, har väckt starka känslor och startat den här debatten. Hon får mothugg men också medhåll förstås, konstigt vore det väl annars.
Jag kan inte låta bli att fnissa lite när jag läser Eva Ströms artikel. Märker hon inte själv att hon gör precis samma sak som Hitler gjorde? Hon sätter sig på höga hästar och fördömer egentligen figurativ konst som Entartet och dålig. Hon, om någon, representerar konstnormen i landet, det konstetablissemang som utarmat svenskt konstliv och svensk konstutbildning genom att begränsa sig till att enbart godkänna den nonfigurativa konsten, den debatterande konsten, den politiska konsten, den radikala konsten (som inte längre är radikal eftersom den har blivit norm för länge sedan!). Men hennes provocerande uttalande har i alla fall det goda med sig att det blir en debatt i frågan.
Nu måste jag komma till Edsviken och läsa Lundbergs bok Figurationer! Helst samtidigt! Och det ser faktiskt ut att kunna bli några dagar i Stockholm framöver.
Jag länkar till några av dem som debatterar som mest just nu, Eva Ström, Sydsvenska Dagbladet, som skrev recensionen som startade alltsammans Anna Brodow Svd, Axess, LAJ, En liten tant, Therese Bohman Lars Vilks och till Börjes konstblogg som skrivit om utställningen och bok tidigare. Hoppas jag fick alla länkar rätt nu!
För att göra det väldigt enkelt och en lång historia kort så är det ungefär så här:
I svenskt etablerat konstliv så är det inte riktigt godkänt att göra vacker konst, figurativ konst, konst som anknyter till klassiska genrer typ Rembrandt. Det finns inte ens någon konstutbildning, så vitt jag vet, för den som till äventyrs skulle vara intresserad av att lära sig att utöva sådan konst.
I Norge har det blivit annorlunda, främst tror jag, för att man har en duktig klassiskt inriktad konstnär som heter Odd Nerdrum. Han målar i olja som Rembrandt ungefär och har under åren blivit omåttligt populär, han säljer för stora pengar och har banat väg för att man i landet kan utbilda sig i klassisk konst.
Nu finns alltså på Edsvikens konsthall i Sollentuna en utställning med figurativ konst, konst som föreställer något , konst som är vacker att se på, och det har skrivits en bok därtill som heter Figurationer.
Eva Ström sällar sig till rådande konstnorm i Sverige och hon menar att den här utställningen är dålig, att den ger associationer till Hitler, nazismen och fascismen (bruna toner!). Hitler fördömde all nonfigurativ konst som Entartet (urartad, egenartad ungefär i översättning) och förbjöd den. Han gillade föreställande konst och uppmuntrade konstnärer som i sina verk hyllade folket och regimen och som gärna fick knyta an till de gamla mästarna. Hitler tyckte också om Wagners musik, men den har av musiklivet i Sverige fortfarande kunnat godkännas som helt ok musik och framförs utan att man måste ropa på fascistvarning. Svensk musik har alltså sluppit smalspårigheten som svensk konst drabbats av, varit mer vidsynt och kanske därmed vunnit internationell uppmärksamhet på ett helt annat sätt än svensk konst.
Eva Ströms påhopp på figurativ konst, har väckt starka känslor och startat den här debatten. Hon får mothugg men också medhåll förstås, konstigt vore det väl annars.
Jag kan inte låta bli att fnissa lite när jag läser Eva Ströms artikel. Märker hon inte själv att hon gör precis samma sak som Hitler gjorde? Hon sätter sig på höga hästar och fördömer egentligen figurativ konst som Entartet och dålig. Hon, om någon, representerar konstnormen i landet, det konstetablissemang som utarmat svenskt konstliv och svensk konstutbildning genom att begränsa sig till att enbart godkänna den nonfigurativa konsten, den debatterande konsten, den politiska konsten, den radikala konsten (som inte längre är radikal eftersom den har blivit norm för länge sedan!). Men hennes provocerande uttalande har i alla fall det goda med sig att det blir en debatt i frågan.
Nu måste jag komma till Edsviken och läsa Lundbergs bok Figurationer! Helst samtidigt! Och det ser faktiskt ut att kunna bli några dagar i Stockholm framöver.
Sopsäckar ...
...kan alltså bli en hel del olika saker. Jag har hämtat bilden från Annes blogg och jag måste bara visa den här apropå en diskussion i Snarkil härförleden om i vilka underkläder våra män helst skulle vilja se oss damer. (Vi tittade i Ellos katalog!) Någon tyckte att vi skulle vara lika vackra i sopsäckar som i raffset. Ett par herrar höll på raffset förstås. För en var strumpeband viktigt. Jag säger inte vem! Men någon visade alltså verkligen känsla för avancerad fashion i sitt uttalande!! Kolla bara!
I kväll lägger jag ut filmen från rallyträningen i Mölntegen häromdagen! Jag lovar att den är absolut grymt sevärd! Kent kom upp i 190 km/ tim på raksträckan!
STORT GRATTIS TILL INGRID SOM FYLLER ÅR IDAG!! BLOMMORNA FÅR DU LIVE, INTE HÄR!
Tjörn och akvarellmuseet...
....åkte vi till idag tisdag med R och Å-B. Det var varning för regn och kuling, riktigt ruskväder men det blev soligt och fint hela tiden om än rätt blåsigt.
Akvarellmuseet i Skärhamn på Tjörn är absolut värt ett besök! Det tyckte vi och det tyckte väldigt många andra också. Ibland fick man vänta på sin tur för att komma fram och se en bild, ändå var det stora ytor att röra sig på.
Det var en stor utställning av Elsa Beskow-bilder, hennes illustrationer till alla fina barnböcker. Det hjälper inte att trycket i en del av böckerna är bra, originalen är vackrast. Hennes bilder rymmer så mycket av barns värld, med myter, fantasier, drömmar, hemskheter, skönheter, ömsintheter och spänning. Hon är nog bildvärldens Astrid Lindgren, de har samma raka väg in i barns tankar och känslor. Det var roligt att se en del av bilderna utan text, de framträder på ett annat sätt då.
Hennes skildringar av familjeliv är intressanta och man blir nyfiken på hur Elsa förställde sig det utifrån andra möjligheter än de gängse (Tanterna och farbror Blå, Hattstugans mamma och tomten osv). Hur mycket kapitulerade hon inför omvärldens krava på "moral"? .
Sen slås man av hur barnmisshandel var en naturlig del av vardagslivet. Det beskrivs som en god gärning i stort sett att tomten lät barnen av riset smaka och sedan fick mammas goda honungskaka. Och en av tomtens uppgifter i familjen som den blivande maken till barnens mamma är just att hjälpa henne "basa" dvs dänga ungarna.
Vi tog en tur runt i Skärhamn och kollade på det nybygge av hus som görs på andra sidan den lilla viken. De ligger väldigt vackert med utsikt över havet.
Konsthantverk tittade vi också på, men inget blev handlat. Priserna låg högt. Och himla mycket folk var det överallt, det var kö till mat, toa osv. Vi landsbygdsbor får nästan lite panik, vi är inte vana.
Den lilla pittoreska kyrkan här har en festlig figur på tornet. Två tornluckor har fått bli ögon, en är näsa och under dem är målat en glad mun.
Sen åkte vi över till Orust och därmed en sväng på Bokenäset (hej Leif o Stina, vi kommer till Er en annan gång!) och vidare till Uddevalla och Torp köpcenter. Där lyckades vi fördriva några timmar, nya affärer kommer ständigt till där ser det ut som.
Skulpturparken i fårhagarna hoppade vi över med tanke på blåsvädret.
Akvarellmuseet i Skärhamn på Tjörn är absolut värt ett besök! Det tyckte vi och det tyckte väldigt många andra också. Ibland fick man vänta på sin tur för att komma fram och se en bild, ändå var det stora ytor att röra sig på.
Det var en stor utställning av Elsa Beskow-bilder, hennes illustrationer till alla fina barnböcker. Det hjälper inte att trycket i en del av böckerna är bra, originalen är vackrast. Hennes bilder rymmer så mycket av barns värld, med myter, fantasier, drömmar, hemskheter, skönheter, ömsintheter och spänning. Hon är nog bildvärldens Astrid Lindgren, de har samma raka väg in i barns tankar och känslor. Det var roligt att se en del av bilderna utan text, de framträder på ett annat sätt då.
Hennes skildringar av familjeliv är intressanta och man blir nyfiken på hur Elsa förställde sig det utifrån andra möjligheter än de gängse (Tanterna och farbror Blå, Hattstugans mamma och tomten osv). Hur mycket kapitulerade hon inför omvärldens krava på "moral"? .
Sen slås man av hur barnmisshandel var en naturlig del av vardagslivet. Det beskrivs som en god gärning i stort sett att tomten lät barnen av riset smaka och sedan fick mammas goda honungskaka. Och en av tomtens uppgifter i familjen som den blivande maken till barnens mamma är just att hjälpa henne "basa" dvs dänga ungarna.
Vi tog en tur runt i Skärhamn och kollade på det nybygge av hus som görs på andra sidan den lilla viken. De ligger väldigt vackert med utsikt över havet.
Konsthantverk tittade vi också på, men inget blev handlat. Priserna låg högt. Och himla mycket folk var det överallt, det var kö till mat, toa osv. Vi landsbygdsbor får nästan lite panik, vi är inte vana.
Den lilla pittoreska kyrkan här har en festlig figur på tornet. Två tornluckor har fått bli ögon, en är näsa och under dem är målat en glad mun.
Sen åkte vi över till Orust och därmed en sväng på Bokenäset (hej Leif o Stina, vi kommer till Er en annan gång!) och vidare till Uddevalla och Torp köpcenter. Där lyckades vi fördriva några timmar, nya affärer kommer ständigt till där ser det ut som.
Skulpturparken i fårhagarna hoppade vi över med tanke på blåsvädret.
Himla bra skrivet om konstens villkor idag...
....på Börjes konstblogg. Läs det!
Fågel Blå på Gerds keramik i Svensbyn
Gerds keramik i Svensbyn är alltid värt ett besök. Här finns sånt som Gerd själv tillverkar, men hon säljer också andras alster, det är vackert utställt också. Sen är det trevligt att se trädgården med lusthuset och numera är den stora trädraken Fraxe hemma igen. Det är Leif som gjort Fraxe, utställd var den i Göteborg bredvid Poseidon på Götaplatsen. Hoppas texten syns
"En känsla finns hos mej
som fågelns flykt
Och aldrig blir den dag för gammal
för flykt mot nya vyer
till mina drömda landskap.
Vägvisare -
blev Du för mej
Fågel Blå."
Esters café i Långserud vid E18
Vi brukar stanna till vid Esters café i Långserud när vi åker förbi. Det är en fantastisk miljö med allt möjligt. Dessutom bakas allt kaffebröd på plats och man köper det till rimligt pris. Om vädret tillåter så sitter man ute i den vackra engelskinspirerade trädgården och fikar.
Sen har man en inredningsbutik på övervåningen, också lite engelsk lantträdgårdsstuk, samt trädgårdsbutik i ett annat hus och antikbutik.
Det här huvudet med lite tredagarsstubb är bara jätteläckert. Hela antikbutiken är sevärd, grejerna står inte staplade på varandra utan man kan se allt och det luktar inte dammigt och instängt. Här finns en hel del 60-tal och teak.
Modren och jag brukade förr åka hit varje sommar och fika. Nu orkar hon inte gå med längre men jag köpte med kaffebröd till henne igår och vi åt hemma hos henne istället. Mycket uppskattat!
Sen har man en inredningsbutik på övervåningen, också lite engelsk lantträdgårdsstuk, samt trädgårdsbutik i ett annat hus och antikbutik.
Det här huvudet med lite tredagarsstubb är bara jätteläckert. Hela antikbutiken är sevärd, grejerna står inte staplade på varandra utan man kan se allt och det luktar inte dammigt och instängt. Här finns en hel del 60-tal och teak.
Modren och jag brukade förr åka hit varje sommar och fika. Nu orkar hon inte gå med längre men jag köpte med kaffebröd till henne igår och vi åt hemma hos henne istället. Mycket uppskattat!
"Åter till verkligheten"...
...Moderna Museets fotoutställning är absolut värd ett besök!
Nej förresten, inte ett besök utan två. För det är en så stor mängd bilder av så många olika fotografer att det inte går att ta till sig alla på en gång. Det är för mycket intryck på en gång. Jag var ju där i förrgår, onsdag och även igår torsdag och det behövdes för att kunna se på allt.
Moderna museet visar alltså bilder ur sin samling av foto och det måste vara en av Europas bästa.
Kenneth Josephsson är en fotograf som gör rätt roliga bilder och som jag inte upptäckt förut. Han blir nog en favorit. Diane Arbus är en gammal god klassiker som gör fantastiska bilder.
Men Eva Klassons kroppsnärbilder tycker jag inte om. De hamnar för mig i samma genre som den senaste konsttrenden med just kroppsdelar och slafs.
Nej förresten, inte ett besök utan två. För det är en så stor mängd bilder av så många olika fotografer att det inte går att ta till sig alla på en gång. Det är för mycket intryck på en gång. Jag var ju där i förrgår, onsdag och även igår torsdag och det behövdes för att kunna se på allt.
Moderna museet visar alltså bilder ur sin samling av foto och det måste vara en av Europas bästa.
Kenneth Josephsson är en fotograf som gör rätt roliga bilder och som jag inte upptäckt förut. Han blir nog en favorit. Diane Arbus är en gammal god klassiker som gör fantastiska bilder.
Men Eva Klassons kroppsnärbilder tycker jag inte om. De hamnar för mig i samma genre som den senaste konsttrenden med just kroppsdelar och slafs.
Prerafaeliterna på Nationalmuseum
Prerafaeliterna är ju riktigt ögongodis för mig som är förtjust i målare som van Eyck. Nu får man inte säga att konst är ögongodis, jag vet det, men jag gör det ändå, för jag tillåter mig att uppskatta konst även ur estetisk synvinkel. Jag kan kosta på mig det eftersom jag inte är någon expert utan bara en glad amatör i betraktandet av bilder och figurer. Sen bör ju ett konstverk ha även andra värden än enbart estetiska, förmedla något mer än det, men det är ju en annan femma om man nu ska uttrycka sig brutalt. Andra värden har bilderna i den här utställningen, absolut. Det skulle inte vara en sån formlig folkvandring hit till museet för att se utställningen om det bara handlade om snygga bilder! Bilderna förmedlar något mer till betraktaren.
Prerafaeliterna var en rätt liten grupp konstnärer i mitten på 1800-talet som inspirerades av konstnärer före Rafael, därav namnet. De bildade ett hemligt brödraskap i det victorianska England. Kärnan i sällskapet levde lite bohemiskt och kanske inte alla gånger utifrån den tidens moral. Någon av dem dog av överdos av opium, men om det betyder att alla använde det vet jag inte.
Det finns mycket av detaljrikedom i måleriet och det är spännande att se, mycket landskap, porträtt, religiösa motiv men även ur samtida verklighet, ambitionen var att avbilda så naturtroget som möjligt. Under den här tiden hade fotografi kommit till och det finns också en prerafelitisk fotokonst, vilket var en nyhet för mig. Väldigt roligt att se de här gamla fotografiska bilderna! (Att sedan gå från dem till Modernas stora fotoutställning var en kontrast).
Det finns fortfarande ett par dagar till att se utställningen, den pågår till och med söndag den här veckan. Utställningen har som sagt pågått i flera månader men har blivit mycket populär och det är fortfarande många besökare varje dag. När jag var där igår onsdag mitt på dagen var det så tjockt att det var svårt att komma intill och läsa den förklarande texten till varje tavla. Man fick vänta på sin tur liksom. Jag försöker nog åka dit en sväng idag torsdag också och lite tidigare på dagen för att se det jag eventuellt missade igår.
Får se om jag hinner med gallerierna i Vasastan imorgon fredag, eller om jag får stryka dem. Valde ju bort dem igår eftersom det var lite regntungt en stund.
Prerafaeliterna var en rätt liten grupp konstnärer i mitten på 1800-talet som inspirerades av konstnärer före Rafael, därav namnet. De bildade ett hemligt brödraskap i det victorianska England. Kärnan i sällskapet levde lite bohemiskt och kanske inte alla gånger utifrån den tidens moral. Någon av dem dog av överdos av opium, men om det betyder att alla använde det vet jag inte.
Det finns mycket av detaljrikedom i måleriet och det är spännande att se, mycket landskap, porträtt, religiösa motiv men även ur samtida verklighet, ambitionen var att avbilda så naturtroget som möjligt. Under den här tiden hade fotografi kommit till och det finns också en prerafelitisk fotokonst, vilket var en nyhet för mig. Väldigt roligt att se de här gamla fotografiska bilderna! (Att sedan gå från dem till Modernas stora fotoutställning var en kontrast).
Det finns fortfarande ett par dagar till att se utställningen, den pågår till och med söndag den här veckan. Utställningen har som sagt pågått i flera månader men har blivit mycket populär och det är fortfarande många besökare varje dag. När jag var där igår onsdag mitt på dagen var det så tjockt att det var svårt att komma intill och läsa den förklarande texten till varje tavla. Man fick vänta på sin tur liksom. Jag försöker nog åka dit en sväng idag torsdag också och lite tidigare på dagen för att se det jag eventuellt missade igår.
Får se om jag hinner med gallerierna i Vasastan imorgon fredag, eller om jag får stryka dem. Valde ju bort dem igår eftersom det var lite regntungt en stund.
Bonniers konsthall - ett stolpskott!
Alltså, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt eländet. Ett konstverk (jag tror i alla fall att det var ett konstverk!) såg ut som en byggnadsställning! Men det kan ha varit en byggnadsställning också. Jag vet fortfarande inte. Ett annat var en lång vägg som man skulle riva ner plattor ur. Sen var det några belysta helvita skärmar. Sen låg det en jättestor dynghög (liknade i alla fall!) i ett rum och en liten dynghög (liknar det!) i en korridor. Jag skulle uppskatta att vi sammanlagt var 4 besökare på utställningen när jag var där. Jag gick runt ett varv på 5 minuter och försvann sedan ut igen kvickt. Och ångrade att jag gjort mig omaket att ta mig hit för att titta.
Först tänkte jag att det här är nog stor konst som jag inte begriper. Jag är ju ingen tränad konstbetraktare. Utställningen hade ambitionerna att jämföra nutid konst med postmodernisterna vid 80-talet. Jag vet fortfarande inte vilken falang som gör stora dynghögar och vilka som gör små dynghögar och jag har inte tänkt ta reda på det heller.
Men sen kastade jag mig i en taxi och åkte direkt ner till Nationalmuseums utställning Prerafaeliterna. Och där var de andra som förmodligen inte heller begriper det senaste på konstfronten. För trots att utställningen är utspridd över flera rum och har pågått en tid, så var det påtagligt trångt, alltså massor av folk. Alla hade vallfärdat hit för att se konstverk som tillverkats av en lite udda grupp konstnärer för 150 år sedan. Man kan konstatera att den här gammaldags konsten fortfarande talar till nutidens människor medan den modernaste konsten lämnar de flesta oberörda. Kontrasten blev så påtaglig när jag åkte från det ena stället till det andra så där direkt.
Den allra modernaste konsten, med förstörelsemoment, kladd, kroppsdelar och kroppsvätskor verkar ju inte intressera mer än ett litet utvalt fåtal, kanske något hundratal människor i det här landet. Det kan inte vara så att det här är något som enbart jag inte begriper. Vi måste vara många som inte begriper och inte blir berörda av den senaste konsten, eftersom den saknar publik bland de stora massorna människor. Har den då något berättigande?
Om prerafaeliterna på Nationalmuseum och om Moderna berättar jag i ett senare inlägg.
Håfström på Liljewalchs
Det är en rolig utställning på Liljewalchs Jan Håfströms "Mörkrets hjärta".
Man har byggt upp Fantomenmiljöer så att det känns som att vandra ut och in i dödskallegrottor, det är mörkt och lite spöklikt och nära döden. Håfströms fantomenbilder (kanske inte snällt att kalla dem så men det får duga) är ofta utskurna / utklippta och finns lite överallt på väggarna.
I den stora salen rakt fram visas de bilder som vem som helst kan göra och få med här på en jättevägg med bildspel. Man kan alltså själv gå in på nätet och sätta samman Håfströmsfigurerna till egen bild. Bilderna visas med namnet på den som gjort dem. Det här måste ha engagerat många människor, jag satt en god stund och kollade och det kom fram nya bilder hela tiden.
I den salen fanns också en Fantomenljusbild som for runt på den stora golvytan och ibland på väggarna och i taket. När jag var där blev det riktigt roligt för ett par 6-åringar försökte fånga bilden under glada skratt. Det behöver ju inte vara fel att också ibland visa konst på ett sånt sätt att publiken aktiveras och inte enbart går runt och tittar. Speciellt om man har barn med så är det bra att det finns aktivitetsalternativ. Många museer gör det bra idag, att det finns något för barn att syssla med. De har ju svårt att enbart gå runt och se på bilder o figurer någon längre tid. Om de tvingas till det så finns en risk att de är avskräckta från museebesök för resten av livet. En del av oss har ju mer eller mindre traumatiska upplevelser av det. :-)
Jag gillar den här utställningen, går genom rummen med ett leende på läpparna. Den är förstås en nostalgitripp för oss som växte upp med Fantomen och alla hans attribut i form av djungel, storstad, hund, häst, kvinna, dödskallegrotta. Och jag skulle tro att det här bildskapandet har haft liknande förtecken hos konstnären. Det är roligt att laborera med gamla kända företeelser, lyfta fram dem igen, testa om de fungerar nu också, om de kan berätta något nu, med alla associationsmöjligheter som bjuds i kontraster mellan då och nu, liv och död, modernt och primitivt, storstad och djungel, verklighet och fiction, ont och gott.
Läs gärna Börjes konstblogg om utställningen
Bredvid Liljewalchs, som en liten grön oas, ligger Blå Porten. Här kan man äta och fika med fågelsång och vattenskvalp i öronen.
Man har byggt upp Fantomenmiljöer så att det känns som att vandra ut och in i dödskallegrottor, det är mörkt och lite spöklikt och nära döden. Håfströms fantomenbilder (kanske inte snällt att kalla dem så men det får duga) är ofta utskurna / utklippta och finns lite överallt på väggarna.
I den stora salen rakt fram visas de bilder som vem som helst kan göra och få med här på en jättevägg med bildspel. Man kan alltså själv gå in på nätet och sätta samman Håfströmsfigurerna till egen bild. Bilderna visas med namnet på den som gjort dem. Det här måste ha engagerat många människor, jag satt en god stund och kollade och det kom fram nya bilder hela tiden.
I den salen fanns också en Fantomenljusbild som for runt på den stora golvytan och ibland på väggarna och i taket. När jag var där blev det riktigt roligt för ett par 6-åringar försökte fånga bilden under glada skratt. Det behöver ju inte vara fel att också ibland visa konst på ett sånt sätt att publiken aktiveras och inte enbart går runt och tittar. Speciellt om man har barn med så är det bra att det finns aktivitetsalternativ. Många museer gör det bra idag, att det finns något för barn att syssla med. De har ju svårt att enbart gå runt och se på bilder o figurer någon längre tid. Om de tvingas till det så finns en risk att de är avskräckta från museebesök för resten av livet. En del av oss har ju mer eller mindre traumatiska upplevelser av det. :-)
Jag gillar den här utställningen, går genom rummen med ett leende på läpparna. Den är förstås en nostalgitripp för oss som växte upp med Fantomen och alla hans attribut i form av djungel, storstad, hund, häst, kvinna, dödskallegrotta. Och jag skulle tro att det här bildskapandet har haft liknande förtecken hos konstnären. Det är roligt att laborera med gamla kända företeelser, lyfta fram dem igen, testa om de fungerar nu också, om de kan berätta något nu, med alla associationsmöjligheter som bjuds i kontraster mellan då och nu, liv och död, modernt och primitivt, storstad och djungel, verklighet och fiction, ont och gott.
Läs gärna Börjes konstblogg om utställningen
Bredvid Liljewalchs, som en liten grön oas, ligger Blå Porten. Här kan man äta och fika med fågelsång och vattenskvalp i öronen.
Unika motorcyklar görs det i Årjäng!
De görs här! Här finns mer. Tänk att kunna greppa lite metalldelar och så bygga upp en alldeles unik motorcykel. Vilket hantverk! Jag är så imponerad av yrkesskickligheten som ligger bakom. Sen måste det till känsla för design, form och färg förstås. Och inte minst att kunna vara lyhörd för kundens önskemål. Detta görs inte av så många och ännu färre kan försörja sig på det. På motormässa i Karlstad kan man se en del
Vi var hos motorcykelbyggaren häromdagen eftersom gubben skulle ha något grejat med Maraudern
Här är några bilder på sånt som fanns inne just nu!
Här finns ett slags rullband som går att testköra motorcykeln på och få information om hur motorn mår och vad som behöver justeras. På Maraudern var det något i bränsletillförseln som måste ändras annars riskeras hål på cylinder så småningom.
Här är början på en maskin som byggs till en dam i Oslo. Hon har redan flera förut men vill utöka samlingen.
Byggaren själv tävlar förstås också, fast jag vet inte om det är med den här. Jag kan inget om sånt men om jag fattat rätt så kör man bara rakt och väldigt snabbt!
Gubben vill att jag ska ta över Maraudern så han med gott samvete kan köpa en Harley. Men jag har redan kört motorcykel färdigt. Det var en sommar med en Kawasaki, en gul historia som var så tung så det är tveksamt om jag verkligen skulle ha orkat lyfta opp den om den ramlat omkull. :-)) . Himla roligt var det och det finns en tjusning med farten, absolut. Och att känna vinddraget.
Polisen stannade mig ofta eftersom jag såg så liten ut uppflugen på den här maskinen och de trodde nog inte att jag hade varken körkort eller ålder inne. Men det var nog 1970 eller så så jag var runt 20 år. Tänker ibland på det absurda i att jag fortfarande har ett körkort som tillåter mig att köra motorcykel. Det är nog inte riktigt genomtänkt där uppe i maktens korridorer. Medelåldern idag på mc-förare är någonstans på drygt 50 år, verkligen pojkdrömmar som fått gå i uppfyllelse (nja och flickdrömmar också ibland då)
Vi var hos motorcykelbyggaren häromdagen eftersom gubben skulle ha något grejat med Maraudern
Här är några bilder på sånt som fanns inne just nu!
Här finns ett slags rullband som går att testköra motorcykeln på och få information om hur motorn mår och vad som behöver justeras. På Maraudern var det något i bränsletillförseln som måste ändras annars riskeras hål på cylinder så småningom.
Här är början på en maskin som byggs till en dam i Oslo. Hon har redan flera förut men vill utöka samlingen.
Byggaren själv tävlar förstås också, fast jag vet inte om det är med den här. Jag kan inget om sånt men om jag fattat rätt så kör man bara rakt och väldigt snabbt!
Gubben vill att jag ska ta över Maraudern så han med gott samvete kan köpa en Harley. Men jag har redan kört motorcykel färdigt. Det var en sommar med en Kawasaki, en gul historia som var så tung så det är tveksamt om jag verkligen skulle ha orkat lyfta opp den om den ramlat omkull. :-)) . Himla roligt var det och det finns en tjusning med farten, absolut. Och att känna vinddraget.
Polisen stannade mig ofta eftersom jag såg så liten ut uppflugen på den här maskinen och de trodde nog inte att jag hade varken körkort eller ålder inne. Men det var nog 1970 eller så så jag var runt 20 år. Tänker ibland på det absurda i att jag fortfarande har ett körkort som tillåter mig att köra motorcykel. Det är nog inte riktigt genomtänkt där uppe i maktens korridorer. Medelåldern idag på mc-förare är någonstans på drygt 50 år, verkligen pojkdrömmar som fått gå i uppfyllelse (nja och flickdrömmar också ibland då)
Motorcyklar...
...blir det nog i morgon tisdag på min blogg. Och inte vilka som helst!!! Handgjorda, unika och specialtillverkade för kunden. Och så kanske jag skriver något om det där med att inte få vara sjukskriven om man bloggar. Det är intressant!
Resan: Danmark konstmuseerna!
Vi övernattade i Malmö och dagen efter besökte vi först Louisiana uppe vid Helsingör och sedan Arken vid Ishöj söder om Köpenhamn.
Den kommer bara först, min gamla favorit i skulpturparken i Louisiana. Den här stenen ser ut att sväva fritt uppe i luften eftersom den ligger på spegelpelare! Den är gjord av en japansk konstnär:
Jag tycker nog fortfarande att den var bättre placerad förr när den stod i en berså och stenen liksom svävade i allt det gröna. Men ur det här perspektivet var det också ok, alltså himlen ut mot Öresund.
Av en slump fick vi, i en fotobok hos vår värd i Tyskland, se en bild som jag inte kan låta bli att sätta samman med den här skulpturen. Undrar om Nobuo har inspirerats av den här typen av naturfenomen när han gjorde den, alltså av stenar som kommer att vila på smältande ispelare.
Visst blir de snarlika?
Eftersom vädret var vackert och varmt så passade vi på att njuta ordentligt av den stora skulpturparken som sluttar ner mot Öresund. Där nere finns en sandstrand och folk badade. Fast det kan inte ha varit särskilt varmt i vattnet.
Det är ögonbedövande vackert här! Jag köpte en tröja och ett halsband här. Sen skulle jag köpa ett halsband till, då jag plötsligt fick se att en dam stod och höll i det jag valt ut. Jag hoppades en stund att hon skulle lägga bort det men det gjorde hon inte. Tänk att man ska vara så saktfärdig! Hoppas jag kan hitta det igen när jag åker till Stockholm i maj. Museerna brukar ha lite samma grejer till försäljning.
Den stora utställningen för tillfället var Max Ernst. Absolut sevärd. Har ju sett mycket av honom på alla tyska museer jag rännt på genom åren men här var otroligt mycket att se på en gång och det ger ett annat perspektiv än att se lite här och lite där med tid emellan.
Sen blev det Arken också. Här är själva byggnaden ett konstverk i sig. Detta är restaurangen. Kolla bara vilket ljusspel genom pelarna. Hela huset är som en stor båt liggande på en strandäng. Inga raka vinklar finns och materialet är grov betong och metall. Känns nästan spöklikt att gå här. Men som utställningslokal är den suverän. Konsten får ta plats och synas.
Det var en massa verk inlånade av museet i Jerusalem. Bilder som jag aldrig sett förut. Det var impressionisterna och postimpressionister; Renoir, van Gogh, Gaugin och Monet. Låter ju som gammal skåpmat men alltså intressant eftersom det var nya bilder för mig. Om jag förstod det hela rätt så var mycket av detta inköpt av rika judar bosatta i USA, sedan skänkt till Jerusalem.
Sen körde vi till Kolding och stannade en natt där för att slippa resa så långt i ett svep. Och där hittade vi bibeln i barskåpet, som jag berättade om i förra inlägget. Det är ingen ordning på tiden här! :-)
Den kommer bara först, min gamla favorit i skulpturparken i Louisiana. Den här stenen ser ut att sväva fritt uppe i luften eftersom den ligger på spegelpelare! Den är gjord av en japansk konstnär:
Jag tycker nog fortfarande att den var bättre placerad förr när den stod i en berså och stenen liksom svävade i allt det gröna. Men ur det här perspektivet var det också ok, alltså himlen ut mot Öresund.
Av en slump fick vi, i en fotobok hos vår värd i Tyskland, se en bild som jag inte kan låta bli att sätta samman med den här skulpturen. Undrar om Nobuo har inspirerats av den här typen av naturfenomen när han gjorde den, alltså av stenar som kommer att vila på smältande ispelare.
Visst blir de snarlika?
Eftersom vädret var vackert och varmt så passade vi på att njuta ordentligt av den stora skulpturparken som sluttar ner mot Öresund. Där nere finns en sandstrand och folk badade. Fast det kan inte ha varit särskilt varmt i vattnet.
Det är ögonbedövande vackert här! Jag köpte en tröja och ett halsband här. Sen skulle jag köpa ett halsband till, då jag plötsligt fick se att en dam stod och höll i det jag valt ut. Jag hoppades en stund att hon skulle lägga bort det men det gjorde hon inte. Tänk att man ska vara så saktfärdig! Hoppas jag kan hitta det igen när jag åker till Stockholm i maj. Museerna brukar ha lite samma grejer till försäljning.
Den stora utställningen för tillfället var Max Ernst. Absolut sevärd. Har ju sett mycket av honom på alla tyska museer jag rännt på genom åren men här var otroligt mycket att se på en gång och det ger ett annat perspektiv än att se lite här och lite där med tid emellan.
Sen blev det Arken också. Här är själva byggnaden ett konstverk i sig. Detta är restaurangen. Kolla bara vilket ljusspel genom pelarna. Hela huset är som en stor båt liggande på en strandäng. Inga raka vinklar finns och materialet är grov betong och metall. Känns nästan spöklikt att gå här. Men som utställningslokal är den suverän. Konsten får ta plats och synas.
Det var en massa verk inlånade av museet i Jerusalem. Bilder som jag aldrig sett förut. Det var impressionisterna och postimpressionister; Renoir, van Gogh, Gaugin och Monet. Låter ju som gammal skåpmat men alltså intressant eftersom det var nya bilder för mig. Om jag förstod det hela rätt så var mycket av detta inköpt av rika judar bosatta i USA, sedan skänkt till Jerusalem.
Sen körde vi till Kolding och stannade en natt där för att slippa resa så långt i ett svep. Och där hittade vi bibeln i barskåpet, som jag berättade om i förra inlägget. Det är ingen ordning på tiden här! :-)
Louisiana startade vi med imorse..
.... idag långfredagen 2009. Den här bilden är från ett tidigare tillfälle och ser kylslagen ut. Idag hade vi strålande sol och 15 - 20 grader varmt. Museet ligger precis vid sundet och det var folk som badade. När man är här på sommaren så ligger många här nere och badar, surfar och flyger med drake.
Jag bara älskar Louisiana!! Jag vill alltid bara stanna kvar här. Just idag var det inbjudande att gå runt i den gigantiska och vackra museeparken med alla skulpturerna. Jag ska återkomma med bilder från den senare.
Max Ernst var huvudnumret nu! Han är väl ingen av mina favoriter men alltid roligt att se så mycket av en och samma konstnär. Många av tavlorna har jag sett förut på olika museer i Europa. Roligast att se en tavla som jag minns från mitt enda besök i Aalborg! Grön vacker! (Fast man får inte säga att konst är vacker, jag vet!) . Här finns mitt favvokonstverk, alla kategorier; Den flygande stenen av japanen Nobuo Sekine född 1942. Fast den heter "Phases of nothingness" 1970
Den ser verkligen ut som om den svävar i luften. Bättre nu på våren än på den här bilden. Jag har sett den hur många gånger som helst men det är den här jag vill se först varje gång och tar massor av bilder. De som jag tog nu blev nog bra, de kommer senare.
Sen har museet en shop som är jättestor och som man verkligen kan frossa i. Det blev en tröja, ett halssmycke, ett skärp och en halsduk. Och sen lite smått och gott till presenter.
Vi började dagen med bron mellan Malmö och Köpenhamn och slutade nu med Stora och Lilla Bält. Här åks ingen färja!
Nu har vi fredagsmys i Kolding på Jylland och far vidare till Diether och Gisela i morgon lördag påskafton.
Hälsningar till vovvarna där hemma och S som håller ställningarna när vi är borta.
Arken var vi på idag, långfredagen...
... och det är som vanligt som att gå in i ett konstverk i sig! Hela museebyggnaden är som ett strandat fartyg på en karg sandäng, söder om Köpenhamn i Ishöj. Inne museet finns inga räta vinklar tror jag, det är mest mörka höga skeppsinredingar. Och egentligen skulle jag vara lite rädd att gå här ensam i mörkret. Men konsten gör sig bra mot en bakgrund av rå betong, stål och glas.
Det första vi gick in i var en riktig tågvagn hämtad från Kina. Den har gått från slutet på 1960-talet till mitten av 1970-talet i nordöstra Kina. Den väger 42 ton. Det var märkligt högt i tak inne i vagnen. I vagnen så fanns rörliga svartvita bilder från Kinas historia och politik. En rätt fascinerande vandring, lätt vaggande.
Annars var den stora utställning för tillfället Monet, Pissaro, Renoir, van Gogh, Gaugin. Alltså vackra bilder och figurer som föreställer något och är begripliga även för oss amatörer. Man hade hämtat många fina verk från museet i Jerusalem. Och verken var i sín tur skänkta från USA av välbeställda judar, till minne av anförvanter döda i förintelsen.
Först tänkte jag att utställningen inte skulle vara så intressant eftersom man kan se många verk av de här konstnärerna överallt i Europa. Men här fanns alltså, vid sidan av välkända verk, också en hel del sånt som jag inte sett förut.
Maud Fredin Fredholm
Vi var på Röhsska (stavning?)museet i Göteborg idag. 90-åriga Mauds textila verk var en fröjd att skåda och intressant att lyssna till hennes berättelse på video om livet och textilkonsten. Hon var en ledande modedesigner och tygtryckare under rätt många år. Hon är och förblir på många sätt intimt förknippad med flera decennier av kläder och vackra inredningsskapelser. En hel del vackert och nostalgiskt!
Jag stannade länge där och kom ihåg en tid då jag själv tyckte om att sy kläder till framför allt äldsta barnet, dottern. Jag letade mönster och broderiet och sydde. Det hade jag nästan glömt bort. Jag blev länge kvar på utställningen. Sen fanns det en utställning bredvid om slöjd och den var himla fin. Museet är absolut värt ett besök när man besöker Göteborg. På vägen mellan museet och Vasakyrkan sprang vi förbi en second hand affär med lite finare urval, himla kul. Den ska jag visa bilder ifrån sedan när vi kommer hem.
Sen hälsade vi på goda vänner i Varberg på vägen ner till Malmö. Det har blivit en riktig liten Bullerby nu med tre hus på rad, ett barn med familj på var sida och farmor - farfar (= mormor och morfar!) i mitten. Roligt att få se både nya hus och nya barn (och "de gamla" föräldrarna och barnen förstås!). Jag visar lite bilder när vi kommer hem.
Imorgon blir det alltså Louisianna (stavning?) i Helsingör och eventuellt också Arken i Köpenhamn. Vi får se vad vi hinner på vägen.
Krama Leta och Oskar och Jazz där hemma från oss!
Här var vi igår...
Det är fint här på Olivedalsgatan och det var trevligt att träffa goda vännerna Leif och Stina och även hälsa snabbt på sonen Daniel. Vi åt på en ny restaurang den här gången; "Jag och min bror".
Innan dess var vi på en fantastisk utställning på museet: "Annan konst". Det var bilder och figurer gjorda av självlärda konstnärer. Vi hade verkligen en trevlig rundvandring. Det var mycket humor och mycket burleskt. Och till vår häpnad två representanter från vår egen kommun: Fraxe, den stora draken gjord av Leif, tandläkaren och Linder Eriksson. Leifs stora lekdrake ligger till och med utanför museet på Götaplatsen!! Jag ska lägga ut bilder på det hela sedan. Konstigt att vår lokalpress inte uppmärksammat det här. Det måste vara stort att få ligga på Götaplatsen från mars till maj! Den gjorde sig bra där i alla fall och alla barn ville gå fram och titta på den. Den hade hela tiden publik.
Uppdaterat: Utställningen recenseras idag torsdag i DNs kulturbilaga med rubriken "Konst från andra sidan". Man frågar sig om det handlar om "ogräs i finkonstens rabatter". I recensionen diskuterar man problemet med att rubricera den här utställningen. Vad har de eg. gemensamt? Inte så mycket. Några är verkligen särlingar, varav det finns exempel på människor som tillbringat sina liv på¨mentalsjukhus och skapat där. Men sedan finns hela skalan till män som lever ensamma i glesbygd och aldrig konfronterats med etablerad konst utan skapat helt utifrån egna idéer. Och till Leif Andersson, drakens skapare som väl kan betraktas som ett rätt etablerad konstnär, som har nått en stor skicklighet som bildhuggare och som säljer sina alster.
Vi passar på att skicka en vinkning till hus- och hundvakten, S, som flyttar in idag. !! Hej hej! Hoppas allt är bra. Ring om det är nåt!
Män som hatar kvinnor!
I går kväll såg vi den, Män som hatar kvinnor. Vi åkte till Karlstad redan på eftermiddagen och skrotade omkring lite på Bergvik köpcenter. Vid kvart i 6 började filmen och slutade inte förrän halv 9, fullsatt salong förstås, ändå gav man tre föreställningar i två salonger. Efter filmen gick vi till Fontana di Trevi, som ligger på bekvämt promenadavstånd från biografen, och fick oss en bit mat. Vi hade sällskap av goda vännerna från Snarkil som som också var på filmen och sedan skulle gå till ´Fontana och fira en födelsedag. Det var inte planerat från början men vi stötte ihop på Bergvik och samordnade oss. Det blev en väldigt trevlig kväll förstås.
Filmen då. Hur var den?
KANONBRA!!
Den följde inte böckerna slaviskt ändå fanns det väsentliga med, så man som bokläsare blir nöjd. Den första halvtimmen var jag lite besviken kanske, det var en aning slätstruket och jag undrade om det inte skulle bli mer action. Men så är ju böckerna också, lite lojt tempo och lite omständligt i starten för att sedan accelerera till stor dramatik och högt tempo. Det är rätt, man får fram kontrasten då, från vardag till det otäcka. Det var verkligen så rysansvärt som det är att läsa böckerna. Skräcken kryper in under skinnet trots att man vet vad som komma skall.
Noomi Rapace som Lisbeth är suverän. Det beror naturligtvis på att hon gör rollen bra men också på att alla andra; manusförfattare, regissör osv har gjort rätt. Jag ska erkänna att jag hela tiden spejade efter minsta lilla antydan till feltolkning av hennes rollgestalt; någon liten tår, någon liten glimt av empati, någon gest av äckel. Men jag lyckades inte hitta något enda missgrepp. Salander är precis så oberörd av andras upplevelser som hon ska vara enligt Stiegs intention i böckerna.
Jag har ju när jag läst böckerna upplevt henne som manlig, och inte bara henne utan fler av kvinnogestalterna. De lever som män, reagerar som män, uppträder manligt. Men i filmen så domineras bilden av Salander mer av en person med en känslomässig störning. Någon annan här på bloggen var inne på det också. Och Stieg lär ju ha haft en speciell kvinnlig släkting som förebild när han skapade Salander. De övriga kvinnorna fick inte så stort utrymme i filmen och skulle nog inte ha det heller. Kanske mejslas deras roller ut mer i senare filmatiseringar i form av TV-serier eller liknande. Det ska bli roligt att få se fortsättning på detta.
Jag är i alla fall nöjd med filmen och den tål att ses även om man läst böckerna, vilket man inte så ofta har anledning att säga. Den "film" man själv skapar inne i huvudet när man läser en bra bok brukar vara svårslagen. Men nu har jag "båda filmerna" kvar i minnet och de är riktigt bra även om de är olika.
Kanslibyrån väljer att stå utanför lagen
Herregud, man tar sig för pannan!
När jag nu läser runt lite om sabotismen inom konsten, så blir det klart hur stor den här rörelsen med olaglighet som konst är. Den finns institutionaliserad på olika sätt bl.a. i något som kallar sig Kanslibyrån
Det är en sammanslutning av konstnärer som i sin målsättning säger att man står utanför lagen, att man har som syfte att bryta normer oavsett om normbrytandet är lagligt eller inte och det ska ske i vardagen osv.
På hemsidan finns en förteckning över deras gärningar, som jag antar att de kallar konstverk. Det kan vara att byta prislappar i affären, gå där det är oplogat, göra djävulstecknet utanför en kyrka, stjäla från polisen osv
Jag har inga problem med de lagliga normbrytande handlingar som Kanslibyrån gör. Att jag sedan inte tycker att det här har med konst att göra är ju en annan diskussion. Det finns konst med normbrytande inslag, men enbart normbrytandet utan estetiska värden är för mig inte konst, det är möjligtvis politik, opinionsarbete, sociologi, kriminalitet eller bara fjantigt trots.
Som samhällsmedborgare tycker jag att man faktiskt måste försöka hålla sig inom lagens råmärken. Vi bygger samhällen tillsammans och stiftar lagar i demokratisk ordning. Jag är skyldig att försöka hålla mig till dem även om jag ogillar en del. Olagligheter som syfte, är för mig absolut inte godtagbart. En sammanslutning eller organisation som säger sig stå utanför lagen förtjänar inte någons stöd. Och det borde inte hjälpa att man försöker gömma sig bakom någon slags konstfasad när man envisas med att vara kvar på sandlådenivå i livet, vägrar växa upp till gemenskap.
När jag nu läser runt lite om sabotismen inom konsten, så blir det klart hur stor den här rörelsen med olaglighet som konst är. Den finns institutionaliserad på olika sätt bl.a. i något som kallar sig Kanslibyrån
Det är en sammanslutning av konstnärer som i sin målsättning säger att man står utanför lagen, att man har som syfte att bryta normer oavsett om normbrytandet är lagligt eller inte och det ska ske i vardagen osv.
På hemsidan finns en förteckning över deras gärningar, som jag antar att de kallar konstverk. Det kan vara att byta prislappar i affären, gå där det är oplogat, göra djävulstecknet utanför en kyrka, stjäla från polisen osv
Jag har inga problem med de lagliga normbrytande handlingar som Kanslibyrån gör. Att jag sedan inte tycker att det här har med konst att göra är ju en annan diskussion. Det finns konst med normbrytande inslag, men enbart normbrytandet utan estetiska värden är för mig inte konst, det är möjligtvis politik, opinionsarbete, sociologi, kriminalitet eller bara fjantigt trots.
Som samhällsmedborgare tycker jag att man faktiskt måste försöka hålla sig inom lagens råmärken. Vi bygger samhällen tillsammans och stiftar lagar i demokratisk ordning. Jag är skyldig att försöka hålla mig till dem även om jag ogillar en del. Olagligheter som syfte, är för mig absolut inte godtagbart. En sammanslutning eller organisation som säger sig stå utanför lagen förtjänar inte någons stöd. Och det borde inte hjälpa att man försöker gömma sig bakom någon slags konstfasad när man envisas med att vara kvar på sandlådenivå i livet, vägrar växa upp till gemenskap.
"Kritik av den negativa uppbyggligheten"
är en bok skriven av Stjernfelt o Thomsen. Tips om den fick jag på Börjes konstblogg som har länk här bredvid. Jag har precis lyckats läsa ut den. Läsningen har blivit lite hackig och pågått sedan julhelgen, men den fick en förfärande aktualitet genom de här två, av Konstfack hyllade "konstverken"; damen som fejkade psykisk sjukdom och mannen som grisade ner en tunnelbanevagn.
Boken analyserar just detta med mekanismerna bakom hyllandet av förstörelse och negativism. Och man tar fram de här tendenserna inom olika områden; musik, film, konst, utbildning osv.
Här är några citat ur boken:
"Det tas för givet att det viktigaste i konstnärens gärning inte är huruvida hon t.ex. skapat ett vackert , fult, tankeväckande, gripande, sublimt, meditativt träffande verk - utan huruvida hon brutit mot regler. Verket och dess egenskaper träder tillbaka till förmån för den rent negativa karakteristiken att bryta mot regler. " Detta om konstnären Georgia O´Keefe, som beskrivs i stort sett enbart utifrån det faktum att hon brutit mot regler och detta gav henne ett erkännande och ett eget museum i Santa Fe.
"Varför har kriterierna för om konstverket är intressant eller ej istället ersatts av kriterier för om konstnären genom sitt liv brutit mot några regler? Det är denna undran som fått oss att skriva den här boken"
"Märkligt nog är den som uttalar den `överskridande`utsagan i regel inte medveten om att han därmed står tryggt och stadigt bland en uppsättning ofarliga och vedertagna normer. Tvärtom uppfattar han det som om han på så vis intar en radikal och farlig ytterposition, utanför varje form av konsensus, tydligen utan att märka att merparten av hela det övriga kulturlivet sedan länge befinner sig i samma position."
I boken tas också upp negativismen inom journalistiken, dvs att förakt lyser igen när man skriver om / intervjuar exempelvis politiker. Målet med intervjuer kan ofta vara att få vederbörande att göra bort sig, inte att belysa en frågeställning och här kan en del av politikerföraktet bottna.
Kolumninistens gärning beskrivs så här:
"Den allmänna kritikens negativism upphöjer skribenten till en aristokratposition, där han eller hon med örnens blick genomskådar allt och strör giftiga adjektiv omkring sig - men det är en position som uppnås helt gratis, utan verkligt tankearbete rörande det saken gäller. "
Fast här medges att det finns lysande undantag som är väl insatta i det de skriver om.
Boken analyserar just detta med mekanismerna bakom hyllandet av förstörelse och negativism. Och man tar fram de här tendenserna inom olika områden; musik, film, konst, utbildning osv.
Här är några citat ur boken:
"Det tas för givet att det viktigaste i konstnärens gärning inte är huruvida hon t.ex. skapat ett vackert , fult, tankeväckande, gripande, sublimt, meditativt träffande verk - utan huruvida hon brutit mot regler. Verket och dess egenskaper träder tillbaka till förmån för den rent negativa karakteristiken att bryta mot regler. " Detta om konstnären Georgia O´Keefe, som beskrivs i stort sett enbart utifrån det faktum att hon brutit mot regler och detta gav henne ett erkännande och ett eget museum i Santa Fe.
"Varför har kriterierna för om konstverket är intressant eller ej istället ersatts av kriterier för om konstnären genom sitt liv brutit mot några regler? Det är denna undran som fått oss att skriva den här boken"
"Märkligt nog är den som uttalar den `överskridande`utsagan i regel inte medveten om att han därmed står tryggt och stadigt bland en uppsättning ofarliga och vedertagna normer. Tvärtom uppfattar han det som om han på så vis intar en radikal och farlig ytterposition, utanför varje form av konsensus, tydligen utan att märka att merparten av hela det övriga kulturlivet sedan länge befinner sig i samma position."
I boken tas också upp negativismen inom journalistiken, dvs att förakt lyser igen när man skriver om / intervjuar exempelvis politiker. Målet med intervjuer kan ofta vara att få vederbörande att göra bort sig, inte att belysa en frågeställning och här kan en del av politikerföraktet bottna.
Kolumninistens gärning beskrivs så här:
"Den allmänna kritikens negativism upphöjer skribenten till en aristokratposition, där han eller hon med örnens blick genomskådar allt och strör giftiga adjektiv omkring sig - men det är en position som uppnås helt gratis, utan verkligt tankearbete rörande det saken gäller. "
Fast här medges att det finns lysande undantag som är väl insatta i det de skriver om.