Klädstorlekar...
Varför har ingen reagerat tidigare på att de stora kedjorna har haft avdelningar med enbart stora kläder? Inte så sällan har jag vimsat in på såna avdelningar, hittat något snyggt plagg, bara för att konstatera att det inte finns i min storlek, enbart i större storlek. Och visst kan jag ha känt irritation i just det ögonblicket.
Fast jag har samtidigt tänkt att en del plagg har skärningar och modeller som inte passar i alla storlekar, så det är egentligen helt ok. Det omvända, en avdelning för enbart ´plagg i mindre storlekar, skapar nu ett ramaskri och krav på bojkott av Lindex från kulturtalibaner. Märkligt när fenomenet olika modeller - olika storlekar har funnits så länge.
För mig är det inte ett självklart samband mellan smal och snygg. Det finns många människor som är både stora och snygga. Det handlar i mina ögon mer om proportioner, kroppsspråk, färger, klädval, ja vad man väljer att göra med det man har fått liksom. Sen kan för många kilon säkert vara ohälsosamt men det är en annan femma. Size 0 är inte särskilt hälsosamt det heller.
Om jag ska skälla på klädkedjorna över något så är det i så fall att man envisas med att i stort sett alla plagg som säljs sedan ett par år tillbaka verkar vara sydda för en gravid mage. (Handlar det om demokratisk storlek? Size alla?) Det är rynkat och avtaget och rätt bylsigt. Det passar inte mig, blir jättekonstigt. Ett annat dilemma för mig är att alla jeans i stort sett är stretch. De´funkar inte på mina ben, de klättrar liksom uppåt och blir till korvar runt knäna.
Julmarknad i Ersta, Sillerud
Gubben går här och får precis telefonsamtal från äldste sonen som ringer och gratulerar på Fars Dag.
Den här fina tomten med lyktan hälsar välkommen ute vid vägen.
Ute vid vägen står också det här fantastiska trädet. Notera den lilla björken som växer längst där uppe.
Jag köpte förstås änglar.
Inlägg som kommer så småningom handlar om jakt med GPS, hur det går för Östen på SM med taxen, om hur solen går ner i Mölntegsvråa och om förändringsagenter i skolan.
"Bra konst ska angå alla"
Caspar David Friedrich...
Carl Wilhelmson på Waldemarsudde
På Berget Fiskebäckskil CW
Det här är en fantastisk bild! Det går naturligtvis inte att göra den rättvisa här på bloggen, men i verkligheten så suverän.
Jag har naturligtvis, i likhet med flesta andra som ränner på konstvisningar, sett Carl Wilhelmsons bilder här och där. De finns ju rejält representerade i Sverige. Men jag har aldrig begripit storheten i hans konstnärskap tidigare. Nu när ett 80-tal bilder finns utställda på Waldemarsudde så är intrycket mäktigt. Detta är en av mina favvobilder; fiskegubbarna i Bohuslän. Målaren använder medvetet en teknik med ett raster av vita prickar över hela bilden för att få den att leva. Och lever gör den i verkligheten ¨på ett sätt som är märkligt. För att få den här rastereffekten målade CW på grova dukar med rätt torr färg kan jag tänka mig och lade lager på lager. På detta sätt fick han med dukens underlagsfärg i målningen, det skimrar och lyser om hans bilder. På långt håll kan de nästan uppfattas som akvarell med stor lyskraft. Just den här bilden är speciell eftersom duken inte bara är grov, utan också kypertvävd, 4-skaft. Det innebär att den har en diagonal relief istället för den vanliga tuskaftens raka. Det kan bidra till att den får ett alldeles särskilt liv. Jag tittade noga på alla bilderna på utställningen och jag tror att detta var den enda bild som målats på kypertvävd duk. Sen använde CW också exakt samma färg som underlagsfärgen till att göra en del ljusa små partier som lyfter bilden. Detta är ett målerihantverkets mästare.
Det här är alltså min favvobild i all sin enkelhet men ändå stora kraft. Den är så imponerande.
Här kommer några bilder till:
Kyrkbåten CW
Sommar i skären CW
Det här kallar jag för mig själv duttmålningar. Det heter säkert något annat på proffsspråket. Men tekniken att måla i färgduttar så här med olika färg bredvid varandra går ut på att blanda olika färger och sedan ska ögat se en enda skimrande färg, färg som lever och skiftar.
Lördagskväll tror jag den heter. Bild från CWs tid i Torsby hos syskonen Sahlström, Sahlströmsgården.
Det mesta som CW målar är människor i arbete och vila, vardagsmänniskor, fångade i ögonblicket. I stort sett alla är allvarsamma och ser tyngda ut av livet, arbetet och ibland sorg, även leda. Kläder och situationer är de som han hade runt sig under sin livstid från 1800-talet till 1928 då han dog. Han vistades på olika platser och flyttade en del, men det mesta och bästa är nog ändå från Västkusten och Fiskebäckskil. Han växte upp där och hans pappa dog när båten han jobbade på gick i kvav. Bilderna från hans tid i Spanien gillade jag inte, antingen passade färgskalan inte honom eller också var det bara jag som inte tyckte om den. Sen fanns ett par akvareller med också. Akvarell var nog inte hans grej heller, de imponerar inte alls på mig och ser inte ens välgjorda ut.
Självporträtt CW
Avslutningsvis får jag väl också erkänna att jag letade efter rasbiologiska och rasistiska förtecken bland de här bilderna. Jessica Kempe, konstrecensent på DN har ju tyckt sig se det. Hon ser det nästan överallt numera. Jag vet inte om hon jobbar på en karriär som politisk journalist istället för det kneg hon har nu. Men jag kan inte se något som hyllar någon speciell ras här, åtminstone inte den vita rasen. De människor som avbildats är knappast glorifierade på något sätt i fysisk bemärkelse. Många är krumma och böjda av arbete och åldrande. Få kan betecknas som vackra, de ler inte ens. Och de är inte avbildade i kroppställningar som direkt gör dem till hjältar eller hjältinnor eller övermänniskor. Jessica Kempe svamlar! Som vanligt!
Börjes konstblogg skriver också om utställningen och Axess om Jessica Kempe
Dali på Moderna museet.
Sen blev jag ju häftigt förälskad i hans snigel med den bräckliga alven på när jag såg den i Tyskland på en stor utställning med hans målningar och många figurer. Snigeln var fantastisk med sin tyngd mot golvet och alven så lätt där han står på snigeln redo att lyfta uppåt. Sen fick jag se utställningen igen i Norrköping och då hade man saboterat snigelns tyngd genom att speta upp honom på en hög låda och alltsammans var serverat i lysrörsljus utan den dramatik i belysning som borde ha fått finnas med för att göra figurerna rättvisa.
Men Dali är alltid Dali och värd att se. Så ett besök på MM rekommenderas förstås!
Sen hade hans bilder kopplats till en annan konstnär Vezzoli, född 1971, med kopplingen mellan dem att de båda var bra på att göra sig själva kända och kunde hantera media. Det var lite för löst för att göra dem intressanta tillsammans och kändes inte som ett fruktbart grepp.
"My hometown" - Lotta Hammar!
My hometown är namnet på Lotta Hammars fina fotoutställning i Årjäng. Den är inrymd bredvid biblioteket i f.d. systembolagslokalen.
Lotta har jobbat med reklamfotografi på olika sätt. Nu har hon gjort en fotoutställning från sin uppväxtort Årjäng. Alla bilderna är porträtt som på något sätt kan sägas anknyta till Bruce Springsteen, människor som klarar sig bra men som inte har fått allt serverat. Hon skriver också väldigt fint om hur och varför hon ville göra den.
Här finns polisen Johan, egenföretagaren Kerstin, Nischen med raggarbilen och många andra.
Vi fick också chansen att träffa Lottas lilla bebis, bara några veckor gammal.
www.myhometownproject.se
Så här fint skriver Lotta om sitt projekt:
"I was eight years old and running with a dime in my hand
Into the bus stop to pick up a paper for my old man
I'd sit on his lap in that big old Buick and steer as we drove through town
He'd tousle my hair and say son take a good look around this is your hometown
Bruce Springsteen, My Hometown
Sedan några år tillbaka har jag blivit Springsteen-frälst. Det jag tidigare avfärdat som golvstampande gubbrock har nu kommit att bli vad jag helst har i lurarna, oavsett situation. Man skulle kunna säga att jag har en långvarig förälskelse till Bruce. Varför? Det är svårt att förklara. Det klickade helt enkelt. Jag föll för det storslagna, ogenerade öset i Born To Run, det utsökt lågmälda i Racing in the Street, den sorgsna men hoppfulla tonen i Bobby Jean, men framförallt det rena, enkla i texterna. Bruce Springsteen är från början (och är fortfarande) en helt vanlig snubbe från vischan som sätter värde på hederlighet och bonnvett. Att sätta sig i bilen och köra, utan någon speciell plan. Ta med sig en god vän och dricka bakluckevarm öl i solnedgången. Det behöver inte vara mer än så. Många av låtarna handlar just om det där, att se det stora i det lilla. Men framförallt handlar de om längtan och drömmar. Människorna i Springsteens texter är, i likhet med honom själv, vanliga landsortsbor som var och en har en egen historia. Det är Wild Billy, Hazy Davy, Joe Roberts, Johnny 99, Jersey Girl och Wendy för att nämna några. Personer som tampas med jobb, relationer, hjärtesorg och hopp om bättre tider men som också mår gott, lever livet med nervevad ruta på oändliga vägar.
De här människorna finns på riktigt och jag har valt att i mitt fotoprojekt föreviga en samling av dessa karaktärer.
Jag är uppväxt i Årjäng, en liten håla nedsänkt i en grantät dal i Värmland med 5000 invånare i centrum, 10 000 i hela kommunen. Där finns Storgatan och en rondell där raggarbilarna puttrar runt om helgerna. Man jobbar på sågverket eller den stora elektronikfabriken. Det öppnas affärer med kort bäst-före-datum. Det var inte längesedan bokhandeln slog igen. Ett stort shoppingcenter har byggts nära norska gränsen några mil bort och det är dit folk åker för att handla numera istället för i Årjäng. Här bor Thomas, som jag jobbat med på Konsum. Han har mustasch, är runt femtio och har jobbat på Konsum så länge jag kan minnas. När jag träffade honom senast hade han avancerat från frukt & grönt till charken. Han har två barn och bor utanför samhället vid en sjö. Här bor också Johan, den lokale polisen, Viktoria som jobbar på fabrik, skild med tre barn och bröderna Bragge, den ene har en bilverkstad och den andre jobbar som stenläggare. Kerstin fick barn tidigt och har startat egen städfirma. Ulf har varit bonde och ägnar nu sin fritid åt att åka runt på countryfestivaler i sin specialinredda van. Jimmy, 26 och Bittan, 20 år har byggt sig ett timmerhus ute i skogen där de bor med lilla Tindra, 1 år. De gifte sig nyligen och snart kommer ett nytt litet barn. Jimmy kör lastbil. Niklas ”Nischen” Andersson är känd för sitt långa hårsvall och kan ses på vägarna bakom ratten på sin feta amerikanare. Hans elvaårige son Tommy har långt hår som sin far och äkta sporrar på stövlarna.
Dessa är några av de människor jag har valt att avbilda i mitt fotoprojekt. De har alla gemensamt att de skulle kunna ha figurerat i Springsteens texter. De har valt att stanna kvar när andra drog från småstadens tristess. De arbetar, tar hand om sina familjer, eller hänger med sina vänner, oroar sig för framtiden, låter framtiden vara, går på MC-klubben Hillbillies sommarfester och ser fram emot marknaden i september. Dessa människor är helt vanliga småstadsbor som vilka som helst. Men jag har valt ut varje karaktär som unik för mitt projekt. De har ett livsöde som helt enkelt är Springsteenskt. Man skulle kunna säga att mitt fotoprojekt är en hyllning till arbetarklassen och alla människor som inte haft förspänt för sig, som inte har sett till några räkmackor att halka in på och som klarat livet ändå. Framförallt är det en hyllning till de medverkande och till Bruce Springsteen själv. Om man ska vara helt ärlig är det även en kärleksförklaring till Värmland och mina uppväxtår i Årjäng.
Bilen har spelat stor roll i Springsteens texter och symboliserar ofta frihet, att ha möjlighet att ta sig någonstans(och nästan en förutsättning för att kunna leva i ett mindre samhälle på landet). Jag har därför haft ambitionen att fotografera varje karaktär tillsammans med sin bil/motorcykel/arbetsfordon. Utöver det har jag försökt att arrangera så lite som möjligt. Då jag tidigare arbetat som reklamfotograf har det varit en befrielse att inte behöva ge order. De har fått ställa sig vid sitt fordon och inte göra så mycket mer. Jag ville ha det rent och enkelt. Arbetet med fotograferingarna har pågått sedan juli 2008."
Läs Börjes konstbloggs recension av Jessica Kempes DN-recension!
En dotter - en mamma - en generation!
Jag tycker om den här bilden, tagen i sent eftermiddagsljus på Claras torg i Årjäng marknadslördagen 2009.
Det beror förstås på att det är min dotter och jag har alltid gillat att göra bilder på mina barn. Det finns drösvis på hela deras uppväxt.
Det är också bilden av ansvarsfull mamma som har koll på de båda sönerna i rutschkanan så att inget ont ska hända dem.
Samtidigt är det måhända en bild av en generation olik min egen; en generation som i alla sina roller är präglad av en lagom avslappnad inställning till livet och i ständig kontakt med vänner; den bärbara latten och mobilen i högsta hugg.
Valparna som leker...
Klänningar gjorda av enbart kondomer!
Lars Lerin - hedersdoktor...
Lars har just gett ut en bok om mötet med Monica Zetterlund.
Lars Lerin.
Bild Lisa Olaisson
En riktig solfjäder...
Konstdebatt på Edsvik...
Det är alltså en debatt mellan företrädare för olika sätt att se på konsten. Om man vill förenkla kan man säga att den förs mellan dem som gillar tanken på att det ska finnas en statsunderstödd konstutbildning i vårt land där det finns möjlighet att lära sig ett konstnärligt hantverk och å andra sidan dem som tycker att det är inte så noga med hantverket, ingen behöver lära sig det, för det som är viktigt är vad konstverket vill säga.
Ja, det var väl väldigt enkelt uttryckt förstås.
Börjes konstblogg skriver också mycket bra om debatten om ämnet.
Canvasbilder ...
Canvasbilder betyder alltså att man får bilderna på en duk, uppspänd på träram.
Konstdebattinlägg ...
Seminarium om konsten...
Jag fick information om detta av Christoffer Rådlund (konstnär, verksam i Oslo) som tillsammans med Johan Lundberg (chefredaktör tidningen Axess, författare) har skrivit boken Figurationer. (läser jag just nu med stort intresse!) Den kom ut samtidigt som utställningen i Edsvik presenterades.
Här klistrar jag in kommentaren från Rådlund, den som han gjorde idag på mitt tidigare inlägg om konsten får vara vacker eller inte:
"hej Inga
Tack för många goda tankar.
Den 1 september blir det seminarium på Edsvik konsthall, med gäster från bla. Glasgow, London och Oslo. Alla svenska kritiker har naturligtvis också blivit inviterade.
Hjärtligt välkommen.
Högaktningsfullt - Christopher "
Om Edsbergs slott, Edsviks konsthall
Vi var ju på Edsviks konsthall vid Edsberg och så här kan man läsa om Edsberg.
Slottets historia
Edsbergs gods bildades ursprungligen i slutet av 1620-talet. Då gav kung Gustav II Adolf tillstånd till proviantmästaren och fogden Henrik Olofsson att öppna ett värdshus vid Edsvikens nordspets. I ett brev till kungen berättar Henrik Olofsson 1629 att värdshuset och gården "Eedzbacka" står färdigbyggda. Detta värdshus är i dag känt som Edsbacka Krog.
Någon gång under 1630-talet övertog riksskattemästaren greve Gabriel Bengtsson Oxenstierna godset och 1647 beviljades han sätesfrihet (skattefrihet) för Edsberg. Gården var på den tiden ett ståtligt trähus, som sedan gick i arv inom den Oxenstiernska familjen under drygt 100 år.
Den förste Rudbeckaren på Edsberg, överståthållare Thure Gustaf Rudbeck, köpte Edsbergs säteri - som gården nu kallades - år 1757 för 360 000 daler kopparmynt. Han lät riva trähuset och uppförde det gedigna "Stora Huset" på den gamla huvudbyggnadens grund. "Stora Huset", den slottsbyggnad som vi i dag kan beskåda, stod färdigt omkring 1760. Huset byggdes i fransk rokokostil och är en putsad tegelbyggnad med fasta flyglar, täckt av ett valmat mansardtak.
Edsbergs slott, som säteriet nu kallas, var den Rudbeckska ättens stamgods i nästan 200 år. Författarinnan Malla Silfverstolpe, barnbarn till Thure Gustaf Rudbeck, har skildrat livet på slottet under både vardag och fest. Under 1800-talet besökte bland andra författarna Fredrika Bremer och Carl Jonas Love Almqvist slottet, liksom konstnären Anders Zorn.
1959 såldes slottet till Sollentuna kommun. Kommunen beslöt att bevara slottsområdet som kulturminne. Slottsparken öppnades för allmänheten och man har försökt att stegvis återskapa parkens forna prakt. På 1990-talet renoverades slottet. Modernt fasadmaterial från tidigt 1960-tal knackades ned och ersattes med infärgad kalkputs, enligt ursprungligt recept. Felaktiga fönster byttes ut mot nya, tillverkade efter ett bevarat originalfönster.
Renoveringen av paradvåningen avslutades 1995, där bland annat de ursprungliga skurgolven slipades och behandlades med lut och olja. Renoveringsarbetena i slottet fortsätter kontinuerligt. I dag förvaltar Sollentunahem slottet.
I Edsbergs slott kan man höra historiens vingslag från fyra sekler. De väldiga lindarna på slottets gårdsplan har bevittnat slottets hela historia. Träden har enligt en muntlig tradition planterats här redan under 1630-talet.
FIGURATIONER, Edsviks konsthall - Sollentuna.
Visst ligger det avsides Edsviks konsthall i Sollentuna. Lokalerna är inrymda i ekonomibyggnaderan vid Edsbergs slott. Först till Sollentuna och så ut till Edsberg. Det är knappast lättillgängligt. Kommunen äger anläggningen och en konstförening hyr för att kunna arrangera utställningar.
Någon Carlo, tror han kallas så, (Richardo Donso?) är konsthallschef där och fixar till utställningarna. Han har tidigare varit i Upplands Väsby. Vi pratade lite med honom när vi väntade på taxin. Han var urspungligen från Chile och konstutbildad där, sedan till Rumänien och verksam där. I båda länderna hade han upplevt att konsten var styrd uppifrån, staten hade bestämda syften med konstlivet. Sedan kom han till Sverige och finner att konsten är styrd och smalspårig, fast inte direkt från staten utan från mainstream via staten till konstlivet. Fast nu åt andra hållet; det som eventuellt kan vara vackert och figurativt är istället nästan förbjudet eller åtminstone ignorerat. Så tolkade jag honom i alla fall med risk för missförstånd pga eventuell språkförbistring.
Utställningen visar verk av Odd Nerdrum och hans norska elever, konstnärer som utbildar sig / verkar i figurativ konst. De gör bilder i klassisk stil med mest porträtt, men också interiörer och landskap. Det är långsam traditionell olja som gäller.
Nerdrum har också några verk med och visst syns det på långt håll vilka bilder som är mästarens och vilka som är elevernas. Nerdrums bilder är som vanligt suveräna och jag känner igen de flesta av dem från tidigare utställningar. Av de övriga så gillar jag mest Rainbow crucifix och Huvud av Sverre Bjertnaes, Flicka vid fönster av Marianne Wiig Storaas, Rosenbuske av Frank Brunner, Örjan av Jon Bakken, Självporträtt med skinnhatt av Trine Folmoe,
Utställningen hade när vi var där 15 - 20 besökare vilket måste betraktas som helt ok en vanlig vardag eftermiddag. Besöksantalet hade överträffat förväntningarna ordentligt, Många hade enligt konsthallschefen velat diskutera konsten och hade, som jag varit engagerade i debatten runt modern svensk konst, vad den får vara och inte.
Sen fanns det några porträtt som verkar kopior på Nerdrums form, dvs uppkäftig min, riddare, liggande kroppar. Men de saknade hans uttryck och blir därför platta och ser lite ofullständiga, ofärdiga ut. Som om det fattas något, de ger mer intryck av att vara hantverksträning och studier. Fast när det gäller konstelever som försöker lära sig hela hantverket så är det helt tillåtet förstås. Det är intressant att se hela spektrat av den utveckling som ändå är på gång när det gäller klassiskt måleri. Och det är intressant att följa den debatt som följer i spåret av den.
Om något ska liknas vi Bruna toner i det här sammanhanget så är det väl när Eva Ström sätter sig på etablissemangets höga hästar och fördömer Nerdrum-konsten. Det liknar nazisternas fördömande av den moderna konsten, den man kallade Entartete Kunst. Det är synd att det etablerade konstsveriges ramar för vad som är accepterad konst och inte, ska vara så snäva. Det blir en navelskådande debatt som inte lyfter själva analysen av konsten utan som mer kommer att handla om vem som har makten att avgöra vad som är bra och inte. Det är ju i o för sig totalt ointressant. Ett konstverk kommer alltid ses olika av olika människor och förhoppningsvis ska en nationalstats och ett konstetablissemangs uppdrag i sammanhanget vara att bidra till att man inom landet kan ha ett brett spektra av konst, att det ska finnas visningar och utbildningar som tillfredsställer olika smaker / inriktningar
Om jag ska vara kritisk till något i Edsviks konsthall så är det att jag saknade en samlad presentation av konstnärerna, det fanns bara namnen och så förstås presentation om man ville köpa boken Figurationer av Rådlund - Lundberg.
Trevligt att också på kvällen efter besöket på Edsviken diskutera skillnaden mellan illustration och konst. . Det finns mycket goda bildhantverkare som stannar vid att vara just illustratörer, dvs göra bilder som visar upp någon annans avsikt, men det finns också människor som pendlar mellan att vara både goda illustratörer och konstnärer. Ibland blir gränsen flytande. Måste kanske få vara det.
LA-sonen, som har läst konst men som arbetar med bilder till illustration, känner ju människor i alla läger.
Klassiska konsttekniker...
I ett inlägg förut så skrev jag att så vitt jag kände till så fanns det inte någon sådan utbildning och jag tror fortfarande inte att det finns någon statlig sådan, utan där handlar det mest om att klottra i tunnelbanor, fejka sig in på mentalsjukhus, riva masonit, gegga med människo- och djurdelar osv, alltså det jag, i brist på bättre benämning, kallar Hafs- och slafskonst.
Jag har fått en upplysande kommentar av Andreas Birath som är verksam på en ubildning i klassisk konst i Mölndal. Det är en filial till The Florence Academy of Art. Kolla gärna på hans hemsida! Jag gillar målningarna Sista dagarna på sommaren och stilleben med Lök och vattenglas allra mest.