Inga Magnusson

Självporträtt CW

Avslutningsvis får jag väl också erkänna att jag letade efter rasbiologiska och rasistiska förtecken bland de här bilderna. Jessica Kempe, konstrecensent på DN har ju tyckt sig se det. Hon ser det nästan överallt numera. Jag vet inte om hon jobbar på en karriär som politisk journalist istället för det kneg hon har nu. Men jag kan inte se något som hyllar någon speciell ras här, åtminstone inte den vita rasen. De människor som avbildats är knappast glorifierade på något sätt i fysisk bemärkelse. Många är krumma och böjda av arbete och åldrande. Få kan betecknas som vackra, de ler inte ens. Och de är inte avbildade i kroppställningar som direkt gör dem till hjältar eller hjältinnor eller övermänniskor. Jessica Kempe svamlar! Som vanligt!

Börjes konstblogg skriver också om utställningen och Axess om Jessica Kempe

My hometown är namnet på Lotta Hammars fina fotoutställning i Årjäng. Den är inrymd bredvid biblioteket i f.d. systembolagslokalen.

Lotta har jobbat med reklamfotografi på olika sätt. Nu har hon gjort en fotoutställning från sin uppväxtort Årjäng.  Alla bilderna är porträtt som på något sätt kan sägas anknyta till Bruce Springsteen, människor som klarar sig bra men som inte har fått allt serverat. Hon skriver också väldigt fint om hur och varför hon ville göra den.

Här finns polisen Johan, egenföretagaren Kerstin, Nischen med raggarbilen och många andra.

Vi fick också chansen att träffa Lottas lilla bebis, bara några veckor gammal.

"I was eight years old and running with a dime in my hand
Into the bus stop to pick up a paper for my old man
I'd sit on his lap in that big old Buick and steer as we drove through town
He'd tousle my hair and say son take a good look around this is your hometown

Bruce Springsteen, My Hometown

Sedan några år tillbaka har jag blivit Springsteen-frälst. Det jag tidigare avfärdat som golvstampande gubbrock har nu kommit att bli vad jag helst har i lurarna, oavsett situation. Man skulle kunna säga att jag har en långvarig förälskelse till Bruce. Varför? Det är svårt att förklara. Det klickade helt enkelt. Jag föll för det storslagna, ogenerade öset i Born To Run, det utsökt lågmälda i Racing in the Street, den sorgsna men hoppfulla tonen i Bobby Jean, men framförallt det rena, enkla i texterna. Bruce Springsteen är från början (och är fortfarande) en helt vanlig snubbe från vischan som sätter värde på hederlighet och bonnvett. Att sätta sig i bilen och köra, utan någon speciell plan. Ta med sig en god vän och dricka bakluckevarm öl i solnedgången. Det behöver inte vara mer än så. Många av låtarna handlar just om det där, att se det stora i det lilla. Men framförallt handlar de om längtan och drömmar.  Människorna i Springsteens texter är, i likhet med honom själv, vanliga landsortsbor som var och en har en egen historia. Det är Wild Billy, Hazy Davy, Joe Roberts, Johnny 99, Jersey Girl och Wendy för att nämna några. Personer som tampas med jobb, relationer, hjärtesorg och hopp om bättre tider men som också mår gott, lever livet med nervevad ruta på oändliga vägar.

De här människorna finns på riktigt och jag har valt att i mitt fotoprojekt föreviga en samling av dessa karaktärer.

Jag är uppväxt i Årjäng, en liten håla nedsänkt i en grantät dal i Värmland med 5000 invånare i centrum, 10 000 i hela kommunen. Där finns Storgatan och en rondell där raggarbilarna puttrar runt om helgerna. Man jobbar på sågverket eller den stora elektronikfabriken. Det öppnas affärer med kort bäst-före-datum. Det var inte längesedan bokhandeln slog igen. Ett stort shoppingcenter har byggts nära norska gränsen några mil bort och det är dit folk åker för att handla numera istället för i Årjäng. Här bor Thomas, som jag jobbat med på Konsum. Han har mustasch, är runt femtio och har jobbat på Konsum så länge jag kan minnas. När jag träffade honom senast hade han avancerat från frukt & grönt till charken. Han har två barn och bor utanför samhället vid en sjö. Här bor också Johan, den lokale polisen, Viktoria som jobbar på fabrik, skild med tre barn och bröderna Bragge, den ene har en bilverkstad och den andre jobbar som stenläggare. Kerstin fick barn tidigt och har startat egen städfirma. Ulf har varit bonde och ägnar nu sin fritid åt att åka runt på countryfestivaler i sin specialinredda van. Jimmy, 26 och Bittan, 20 år har byggt sig ett timmerhus ute i skogen där de bor med lilla Tindra, 1 år. De gifte sig nyligen och snart kommer ett nytt litet barn. Jimmy kör lastbil. Niklas ”Nischen” Andersson är känd för sitt långa hårsvall och kan ses på vägarna bakom ratten på sin feta amerikanare. Hans elvaårige son Tommy har långt hår som sin far och äkta sporrar på stövlarna.

Dessa är några av de människor jag har valt att avbilda i mitt fotoprojekt. De har alla gemensamt att de skulle kunna ha figurerat i Springsteens texter. De har valt att stanna kvar när andra drog från småstadens tristess. De arbetar, tar hand om sina familjer, eller hänger med sina vänner, oroar sig för framtiden, låter framtiden vara, går på MC-klubben Hillbillies sommarfester och ser fram emot marknaden i september. Dessa människor är helt vanliga småstadsbor som vilka som helst. Men jag har valt ut varje karaktär som unik för mitt projekt. De har ett livsöde som helt enkelt är Springsteenskt. Man skulle kunna säga att mitt fotoprojekt är en hyllning till arbetarklassen och alla människor som inte haft förspänt för sig, som inte har sett till några räkmackor att halka in på och som klarat livet ändå. Framförallt är det en hyllning till de medverkande och till Bruce Springsteen själv. Om man ska vara helt ärlig är det även en kärleksförklaring till Värmland och mina uppväxtår i Årjäng.

Bilen har spelat stor roll i Springsteens texter och symboliserar ofta frihet, att ha möjlighet att ta sig någonstans(och nästan en förutsättning för att kunna leva i ett mindre samhälle på landet). Jag har därför haft ambitionen att fotografera varje karaktär tillsammans med sin bil/motorcykel/arbetsfordon. Utöver det har jag försökt att arrangera så lite som möjligt. Då jag tidigare arbetat som reklamfotograf har det varit en befrielse att inte behöva ge order. De har fått ställa sig vid sitt fordon och inte göra så mycket mer. Jag ville ha det rent och enkelt. Arbetet med fotograferingarna har pågått sedan juli 2008."

Visst ligger det avsides Edsviks konsthall i Sollentuna. Lokalerna är inrymda i ekonomibyggnaderan vid  Edsbergs slott. Först till Sollentuna och så ut till Edsberg. Det är knappast lättillgängligt. Kommunen äger anläggningen och en konstförening hyr för att kunna arrangera utställningar.

Någon Carlo, tror han kallas så,  (Richardo Donso?) är konsthallschef där och fixar till utställningarna. Han har tidigare varit i Upplands Väsby. Vi pratade lite med honom när vi väntade på taxin.  Han var urspungligen från Chile och konstutbildad där, sedan till Rumänien och verksam där. I båda länderna hade han upplevt att konsten var styrd uppifrån, staten hade bestämda syften med konstlivet. Sedan kom han till Sverige och finner att konsten är styrd och smalspårig, fast inte direkt från staten utan från mainstream via staten till konstlivet. Fast nu åt andra hållet; det som eventuellt kan vara vackert och figurativt är istället nästan förbjudet eller åtminstone ignorerat. Så tolkade jag honom i alla fall med risk för missförstånd pga eventuell språkförbistring.

Utställningen visar verk av Odd Nerdrum och hans  norska elever, konstnärer som utbildar sig / verkar i figurativ konst. De gör bilder i klassisk stil med mest porträtt, men också interiörer och landskap. Det är långsam traditionell olja som gäller.

Nerdrum har också några verk med och visst syns det på långt håll vilka bilder som är mästarens och vilka som är elevernas. Nerdrums bilder är som vanligt suveräna och jag känner igen de flesta av dem från tidigare utställningar. Av de övriga så gillar jag mest Rainbow crucifix och Huvud  av Sverre Bjertnaes, Flicka vid fönster av Marianne Wiig Storaas, Rosenbuske av Frank Brunner, Örjan av  Jon Bakken,  Självporträtt med skinnhatt av Trine Folmoe,

Utställningen hade när vi var där 15 - 20 besökare vilket måste betraktas som helt ok en vanlig vardag eftermiddag.  Besöksantalet hade överträffat förväntningarna ordentligt, Många hade enligt konsthallschefen velat diskutera konsten och hade, som jag varit engagerade i debatten runt modern svensk konst, vad den får vara och inte.

Sen fanns det några porträtt som verkar kopior på Nerdrums form, dvs uppkäftig min, riddare, liggande kroppar. Men de saknade hans uttryck och blir därför platta och ser lite ofullständiga, ofärdiga ut. Som om det fattas något, de ger mer intryck av att vara hantverksträning och studier. Fast när det gäller konstelever som försöker lära sig hela hantverket så är det helt tillåtet förstås. Det är intressant att se hela spektrat av den utveckling som ändå är på gång när det gäller klassiskt måleri. Och det är intressant att följa den debatt som följer i spåret av den.

Om något ska liknas vi Bruna toner i det här sammanhanget så är det väl när Eva Ström sätter sig på etablissemangets höga hästar och fördömer Nerdrum-konsten. Det liknar nazisternas fördömande av den moderna konsten, den man kallade Entartete Kunst. Det är synd att det etablerade konstsveriges ramar för vad som är accepterad konst och inte,  ska vara så snäva. Det blir en navelskådande debatt som inte lyfter själva analysen av konsten utan som mer kommer att handla om vem som har makten att avgöra vad som är bra och inte. Det är ju i o för sig totalt ointressant. Ett konstverk kommer alltid ses olika av olika människor och förhoppningsvis ska en nationalstats och ett konstetablissemangs uppdrag i sammanhanget vara att bidra till att man inom landet kan ha ett brett spektra av konst, att det ska finnas visningar och utbildningar som tillfredsställer olika smaker / inriktningar

Om jag ska vara kritisk till något i Edsviks konsthall så är det att jag saknade en samlad presentation av konstnärerna, det fanns bara namnen och så förstås presentation om man ville köpa boken Figurationer av Rådlund - Lundberg.

Trevligt att också på kvällen efter besöket på Edsviken diskutera skillnaden mellan illustration och konst. . Det finns mycket goda bildhantverkare som stannar vid att vara just illustratörer, dvs göra bilder som visar upp någon annans avsikt, men det finns också människor som pendlar mellan att vara både goda illustratörer och konstnärer. Ibland blir gränsen flytande. Måste kanske få vara det.