Inga Magnusson

Jag hämtade den i fredags, Jörgen Zetterqvists tavla. Den är fin och jag gillar den högt och rent. Han är en duktig bildmakare och för den delen också musiker. Framför allt uppskattar jag hans porträtt. Porträtt är just nu otrendigt i konstvärlden tror jag men för mig spelar det ingen roll. Jag kan inget om konst så jag står fri att tycka vad jag vill. Jag har lov att lägga ut bilden på nätet om nu någon undrar. Det finns ett kulturtema i bilden. Den är gjord i olja och jag ville gärna ha en bild där han själv finns med och det gör han här. Han har alltså avbildat sig själv som konstnären som står där och målar av ett slags stilleben med lite barndom, lite ålderdom, lite död och lite kultur, lite leksak och lite musik.

Nu ska man väl akta sig för att tolka in vad konstnären själv har tänkt med sin tavla för det vet jag ärligen inte även om jag talat en del med honom om den på vernissagen. Men han var rätt fåordig. Jag ser i alla fall en konstnär som försöker samla ett brett perspektiv ur livet i en enda bild och han gör det genom att samla några symboler för det viktigaste för att människan ska må bra; en god barndom, lekfullhet, musik, kultur och kontrasten med döden närvarande som en påminnelse om alltings förgänglighet. Jag gillar min tolkning av bilden och nu hänger den hemma hos mig äntligen. Jag köpte bilden redan på vernissagen men fick ta hem den först nu då utställningen avslutas. Konstnären finns representerad på Moderna, Nationalmuseum och på några andra museer i Sverige. Jag har försökt komma över någon av hans bilder förut men alltid kommit för sent. Den här gången gick det i alla fall bra och jag är nöjd.

Långpromenad med taxen igår torsdag. Så här blev skuggan min. Proportionerna påminner om hällristningar. Varför gjorde de så långa  ben på sina figurer? Visste de inte hur kroppar såg ut? Eller har deras bilder något samband med skuggorna? Trodde de att människans skugga var magisk så som man föreställer sig i vissa naturreligioner?
Taxen skiter alltså i både skuggor och hällristningar och är mest sur för att han måste gå i koppel och inte genast får ge sig iväg efter intressanta spår.

Söndagen som började med konfirmationsträff, fortsatte med trav, avslutades som sagt med att vi och de tyska vännerna D och G tittade på Johannas film om travet i Årjäng, ja, om trav i största allmänhet.

Jag var förberedd på att skriva några pliktskyldigt snälla rader om filmen, men det gör jag inte. Inte pliktskyldigt alltså!. För den var så himla bra som dokumentär om travsporten, så jag behöver inte hyckla alls.

Det var en suverän spegel av hur det är att hålla på med trav. Hur olika förutsättningarna kan vara, vilkt slit det är för alla de som kämpar med hästar som inte lyckas. Det finns ändå alltid ett hopp om att någon gång få fram en kanonhäst.  I filmen fanns också fängslande personporträtt av människor som sysslar med detta. Och Johanna har lyckats med något som är svårt; att få dem att berätta om sina drömmar och förhoppningar och om vardagens vedermödor.  Och det kom från hjärtat det var inga upprepade floskler.  Bilderna var väldigt fina, och kameran utnyttjades verkligen på ett spännande sätt. Dessutom var ljudsättningen bra cch väldigt genomarbetad. Jag är jätteimponerad Johanna och kan bara önska all lycka till i fortsättningen!  Det ser helt klart ut som om detta är något Du ska syssla med framöver.

Här är sjön Racken och här fanns för länge sedan ett konstnärskollektiv.


På övervåningen i 'Blå lagårn

Undervåningen i Blå Lagårn. Blå lagårn är alltså en stor gammal lagård som sedan 1970-talet har fungerat som utställningslokal för människor i trakten. Det är en plats att visa de egna tavlorna på, de egna smyckena osv som man vill sälja. Och det är många som vill var med så det är en gigantisk samling, Jag antar att alla som vill får vara med och man turas om att jobba här med tillsyn och försäljning. Det är lite synd att inte hängningen och presentationen av sakerna är mer proffsigt gjord. Det blir plottrigt och svårt att få ordning på. Jag har till exempel svårt att begripa varför man väljer att hänga en massa tavlor upp i ett snedtak samtidigt som stora ytor är tomma i ögonhöjd. Det borde alltså vara mer grupperat och tittvänligt placerat. Det saknas nog en enda persons makt här. Jag antar att många har varit med och bestämt om hur de egna sakerna ska visas.

På Rackstadmusset i Arvika pågår alltså en utställning under temat Landskap i konsten nu. Det är en sevärd utställning, men inga highlites som jag kan fördjupa mig i. De konstnärer som är representerade kan jag för lite om för att ha synpunkter på och det var ingen bild som "kickade mig i magen" och som jag skulle vilja äga.
Men besök på Rackstad innebär tillfälle att återigen se bildhuggarbrödernas  Ericsson verk och prata om dem med de som jobbar på museet och det är alltid givande.Skulle vilja ha Fridlunds dvd om dem. Men den var slut på museet.  Härifrån drog vi vidare till  Blå Lagårn och sjön Racken.

Nej jag åker inte till Dals Långed o kollar på utställningen med paret Franzén. Borde ha begripit bättre än att tro att Johan E Franzén skulle ställa ut något nytt i en avkrok. Läser idag i NWT om utställningen. Det var grafiska blad av gamla målningar och det kan jag vara utan. Sen visar hans fru nåt som ser ut som fjädrar och ullduttar och det överstiger absolut  min konstnärliga bildningsnivå.

Kristinehamn har fina konstutställningar. På hemvägen i tisdags från Åsbro och bilköpet så tittade vi in där. I lokalen till höger fanns en stor utställning av Bengt Olsson. Han är jätteberömd och bor i Paris. Var förste utställare här på konsthallen när den var ny och så, gör monumentalgrejer. Fast jag begriper inget. Det är nonfigurativt och säger mig ingenting. Bara monumentalt stort och uppblåst och obegripligt. Vi svepte över utställningen på 5 minuter.

Men till vänster här var en mycket sevärd utställning. Det var en samling av bilder gjorda av Matisseelever från Sverige och Norge. M hade tydligen massor av elever i Paris när det begav sig i början på 1900-talet. Här har man samlat ett rejält antal av dem och bilder av dem. Utställningen är gjord i samarbete med Norge och den går vidare till Lillehammer efter Kristinehamn. Exempel på konstnärer representerade här är Sandels, Carl Palme, Per Krogh, Jolin, Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald, Arvid Fougstedt, Maj Bring.

Men alltså, jag har upptäckt en ny konstnär som jag aldrig sett något av förut: Jean Heiberg! Det är en norsk konstnär som alltså också var lärjunge hos Matisse. Om honom sa Matisse att han var fullärd och han var den ende som fick det omdömet. Jag fick reda på det när jag frågade personalen om den här konstnären. Gillade bilderna, porträtten och blev nyfiken. Färgbehandlingen av helfigurer och ansikten är fantastisk.. En del verk påminner om Nolde lite grand men bättre (bilden som heter Akt). Han målar också av sin hustru i ett porträtt som i sin uttrycksfullhet saknar motstycke på utställningen och bilden heter Gullfisker. Roligt att upptäcka någon ny så där!

Lokalen i Kristinehamn på Mariebergområdet, panncentralen är bra. Den passar bra för normalstora verk och har ett fint ljus mot en lugn bakgrund. Men är kanske lite trångt för större verk i de reguljära utställningslokalerna. Men alltid intressanta utställningar som är värda ett besök.

En del blir helt enkelt roligare på norska!

 
Här började alltså vår semester 07, på Olivedalsgatan i Göteborg hos goda vänner sedan många år. Vi bodde i våningen däruppe i hörnet vid högsta balkongen. Lugnt och skönt! Alltså inte så långt från trakterna där Annaa växte upp, alltså lite vildmarkskaraktär antar jag på den tiden. Slottskogen ligger bakom mig när jag tar det här kortet, uppe i backen.  Linnegatan ligger en bit ner till höger här.



Här står Poseidon (måste det väl vara?). Han lär, enligt vad vi fått oss berättat, ha haft en mer storleksadekvat "manlighet" från början. Men den ansågs alldeles för oanständig av de styrande i staden så den fick bytas ut mot en som är som halva hans lillfinger ungefär.  Ser ju lite märkligt ut förstås och därmed är ju den gode Poseidon direkt och omedelbart utkonkurrerad av de flesta hanar i närheten, oavsett om de sitter i stadens styrelse eller inte.

Men det var inte det jag skulle orda om utan om det som finns bakom; Konstmuseet. För här var jag förstås. Museet har en trevlig samling konst från slutet 1800- första halvan av 1900-talet. Där finns många nordiska konstnärer förstås och så mycket att man ser nytt varje gång även om det inte är nytt somhänger på väggarna. Den tillfälliga utställningen uppe i hallen till höger var så intetsägande att jag redan glömt bort vad den handlade om.

Inne i konsthallen hade man en utställning med foto av nya fotografer och det var inte helt ointressant. Den var värd ett besök. Minns särskilt en kvinnlig fotograf som gjort den stora bilden direkt till höger föreställande en idyllisk utflykt med dramatiska undertoner. Den var väl genomförd, men jag minns inte fotografens namn.

Nu när jag sett ett annat museum veckan, ett som inte var fint, så är det roligt att idag få komma till vackra Värmlands museum i Karlstad.  Det är byggt i trä och tar därmed upp de värmländska träbyggnadstraditionerna men ger ändå ett modernt intryck. Det är välkomnande, jag trivs i huset och de som jobbar här är alltid vänliga och välkomnande. Ett resultat av arkitekturen?

Huset är byggt kring ett mytiskt himlakroppstema, med spännande sol- och månefönster och andra fina detaljer.  En visning av huset är ett äventyr. 

Här är kompassrosen som en trämosaik i golvet i ett av de vackra rummen.

(Börjar med att informera om att det kan hjälpa att klicka på F5 eller minimera / maximeraknappen om inlägget hänger upp sig och det inte går att nå ner till kommentarerna)

Det finns säkert snyggare bilder på Jönköpings länsmuseum. Jag bara slängde upp kameran när vi åkte förbi. Försökte tycka att huset var vackert men lyckades inte. Brutal betong kan visst vara vackert men jag vet inte vad som gått snett med det här huset. För lite trä och värme kanske. Det kändes enbart ödsligt och avvisande både ute och inne och lustigt nog var personalen också snäsig och småsur utan anledning. Arkitekturens fel?   Det funkade inte med hängningen heller. Bilder hängdes  ovanför varandra lite hipp som happ, gav ett trångt och överlastat intryck.  Ofta för högt upp för att kunna ses ordentligt i bra perspektiv. Det känns inte behagligt att gå och stirra uppåt på en utställning. Och numreringen var ibland obegriplig / obefintlig. Ibland fanns den nere på golvet av någon outgrundlig anledning när nu konstverken hängde uppe i luften?! 

Ernst Billgrens  verk på utställningen är alltså från Åke o Ingrid Andrén samling. De var tydligen bosatta här i närheten av Jönköping och goda vänner med John E Franzén, professor på konstakademien i Sthlm. Franzén intresserade dem för Billgren redan när Billgren  gick på Valands konsthögskola och idag äger paret Andrén en stor samling av hans konstverk. 

Det är bilder och föremål ur den här samling från 80-talet. som visas nu i Jpg. Det är alltså tidiga verk. Det är alltid spännande att se en tidsepok så här utskuren ur en konstnärs tidigare produktion, tacksamt för jämförelser.
 
Även om här finns  en del bilder som antyder  försök att gå en mer traditionell konstnärsväg, så hade E.B tydligen redan då börjat hitta sin stil: Lekfullheten i temana,  ramen  som en del av bilden, mosaikerna, djuren,  de tredimensionella bilderna. Allt finns med. Fast i de här verken känns stilen mer omogen och ofta liten i formatet. Han har ju kommit att ta ut svängarna betydligt sedan dess och framför allt gått upp i format på ett sätt som i hans konst  känns naturligt. Annars kan det ju ibland upplevas som att en konstnär börjar göra skrymmande konstverk utan annat motiv än att odla den egna uppblåstheten. Gäller oftast manliga konstnärer vad det nu kan komma sig.  :-)

Jag blir glad av Billgrens figurer och bilder. De skojar med mig och sätter samman figurer på ett okonventionellt sätt i en oväntad miljö. De får därmed en helt annan innebörd och lämnar rum för många olika tolkningar beroende på vem  betraktaren är.

Min favorit i den här utställningen är förstås en gammal bekant  tror jag från utställningen på Historiska museet (kan det ha varit där verkligen?)  i Stockholm för rätt många år sedan; Anden som råkar av misstag landa på en gädda. Det är en skulptur föreställande en and som med ena foten dyker ner på en gädda. Den har en hel del mosaik och är ganska stor. Jag ler alltid när jag ser den och kan inte låta bli att fundera på om det någonsin har hänt. Eller om det kanske händer hela tiden, ett drama som vi inte ens har en aning om och aldrig ser för det går så snabbt förbi, liksom andra dramor som vi inte ser och som passerar....... osv. Här är öppet för hur många tolkningar som helst.

Sedan tittade vi lite på utställningen om staden Jönköping, den var enkel och begriplig. Fick lära oss att ordet köping kommer av köpäng; alltså en större plan yta som gick att använda för marknader. Jön ska ha kommit av Juniper, = en eller nåt och här fanns en Junälv, eller Junbäck.  Jönköping har i alla fall historiskt sett varit en moralens och nykterhetens högborg, så det var väl helt rätt att göra ett besök på folknykterhetens dag.

Häromdagen fick vi en kul dvärg med en treeggad gaffel av tyska gästerna M. S. och A. som var här och åt lite kvällsmat. Den gick för övrigt att använda till att härma älgarnas lockrop eftersom den var ihålig i botten. (!) Det älgropet är ett ständigt återkommande inslag eftersom det totalt fascinerat vännernas lille son. Medan vi åt så satte jag upp dvärgen på skänken.

På morgonen efter fick jag se att det hade blivit en installation med Dick Bengtsson - tema: Det onda flitiga (dvärgen har ju en treggad gaffel i högsta hugg!) mot det goda loja. Det ser ut som om dvärgen  försöker jaga upp den lata ängeln, den som nöjer sig med att hålla ett vakande öga över vår vandel från en central plats i huset. Han ser och hör allt och rapporterar självklart uppåt.  Nu blir han attackerad och hotad av onda makter, men han tar det med knusende ro och fortsätter att sköta sitt uppdrag!

Om nu Nationalmuseum bjuder på sin motvikt mot den köttslamsiga - kiss- och bajskonsten av idag genom sina utställningar med blommor och 1800-talssvulst, så får det här väl bli mitt eget lilla kitschiga installationsalternativ  :-)

Jag blir i alla fall glad när jag ser deras skärmytsling så nu får de stå kvar ett tag.

Med denna bild så lämnar jag tillfälligt bloggen o huset. Vi har lugnt och fridfullt packat för att åka ner till Jönköping och Elmias jaktmässa ett par dagar. Men jag utgår ifrån att det på hotellet finns en uppkopplad dator som i alla fall går att skriva blogginlägg ifrån. Bilderna får väl komma senare. Nu lämnar vi  huset och våra kära hundar till hus- och hundvakten som ska bo här under tiden.

På nervägen ska vi åka till Åmål ett ärende och sedan till Karlstad för att provköra  en bil åt gubben. Det börjar brännas nu med bilbyte även för honom.

En stillsam Jan Stenmark-bild

Den bara låg där under fönstret bredvid trappan och hade brettt ut sina vingar som till en sista flykt. Döden får mig alltid att rysa annars men jag måste se länge på den här vackra fågeln.

Troligtvis hade den flugit i fönstret och slagit ihjäl sig.

Det blev lite av en skandal kring Dick Bengtsson utställningen i Karlstad. Affischen med en bild en av hans målningar med ett hakkors i nedre hörnet blev omdiskuterad och man drog tillbaka den, ersatte den med en bild utan hakkors. Det ansågs för provocerande att Karlstad Museum skulle förknippas med en nazistsymbol av alla dem som inte känner till Dick Bengtssons konst. Först tyckte jag att det var dumt att backa, men samtidigt får man förstå museet. 

Dick Bengtsson utställningen i Stockholm i Moderna Museets källare var en stark upplevelse. Den finns beskriven någonstans här på bloggen under avdelningen bilder och figurer tror jag. Alla bilderna var hängda i ett absolut mörkt rum mot mörka väggar och mörkt golv. Det var enbart belysning på tavlorna. Det var starkt och gjorde rättvisa åt DBs bilder. De är väldigt dominerande o krävande, tål inte konkurrens.

Den märkliga ytan som jag skrev om då har jag fått förklaring på nu i fredag 4/5 07 s NWT. I en artikel där så berättas att DB brukade lägga på tjocka lager med färg och fernissa och sedan stryka med strykjärn på det hela. Jag har inga problem med hakkorsen i hans bilder. De är så självklart en del av bilden. De sätts på bilder av idyll, kristendom, folkdräkter, redlighet osv för att bygga in en dialog i bilderna. Det goda är inte enbart gott, det finns ont också och vilka samband finns?  Om jag inte minns fel så fanns i alla fall i Stockholm små söta sandspadar också på bilder av mer ondskefulla saker. För att påminna om att det onda har också varit ett oskuldsfullt barn, naivt betraktande sin omvärld och vad har hänt däremellan?  

Jag visste heller inget om konstnären Dick Bengtssons tragiska slut förrän jag läste i NWT. Han levde en ganska vanligt Svenssonliv, arbetade många år som brevbärare i Stockholm, autodidakt som konstnär. Så småningom flyttade han och hans hustru till ett hus i Härjdalen. Det brann upp och DB fick en svår chock. Han levde inte länge efter branden. Han blev bara 53 år gammal och förklarade aldrig någonsin det svåra i sin konst.

Nu publicerar jag min sprucken-jord-bild igen för Gaggas skull. Jag hittade alltså en sprucken-jord-bild på hennes blogg och uppmanade henne att gå in på min blogg i arkivet under kategorin "bilder och figurer" för att se på min spruckna-jord-bild. Men hon fann ingen och inte jag heller. Jag rensar ibland i gamla blogginlägg och hade då slängt bl.a. den här. Men den fanns på min dator där jag lägger bilder bearbetade för bloggen, nu kommer den tillbaka alltså och in i arkivet under "bilder och figurer" igen.

Blomsterutställningen var väldigt rolig att se! Redan det första intrycket var överväldigande: Ett helt rum fullt av liljor. Alltså inte målade utan levande vita liljor vackert arrangerade i glas med ljusspel.

Det var många bilder och föremål med i utställningen. Här fanns ett historiskt perspektiv med som jag gillar, lite undervisning. Man försökte sätta in blomstermåleriet i sitt sammanhang. Det var exempelvis vanligt under 1600talet i Holland. Landet har alltid varit ett blomsterland, främst tulpaner och då gjordes mycket vackert i den vägen. Det fanns helt enkelt många rika som kunde betala för att få ett konstverk av en bestämd blomma. En enda lök kunde betinga ett lika högt värde som en hel gård.    Jag bara älskar de här vackra oljemålningarna med en enorm lyster och mörka djup. Det är så fascinerande att se hur blommor avbildats i detalj och kan se så levande ut, så man nästan vill ta på dem. 

Så småningom kom 1800 talets romantik med mycket utomhusbilder och exotiska växter.  Sedan fram till Warhols blommor som ser ut som en reklamaffisch.

Det var en i högsta grad sevärd utställning. Jag gick flera varv runt för att som vanligt först kolla snabbt och välja ut favoriter, sedan gå igen en gång och njuta av de utvalda och inget annat. Sedan handlade jag något väldigt speciellt i shopen, men det ska jag visa i ett annat inlägg senare.

Vi var också en tur till Moderna Museet, men fann inget som var värt att nämna. Rauschenberg var ju huvudtema, han med geten och bildäcket. Men jag är inte tillräckligt kunnig inom konstens värld för att uppskatta hans "kombiner" som jag tror att det kallas; konstverk som består av bild och föremål av olika material kombinerat. Det är  i alla fall alltid roligt kolla runt i MMs lilla försäljning.

Astrid Lindgrenutställningen i Kulturhuset var en höjdpunkt på Stockholmsbesöket! Den är en guldgruva för alla oss som älskar Astrid Lindgrens böcker. Jag hör till dem som läst om Mio Min Mio som vuxen igen och uppskattat nya kvaliteter i den. 

Nu visas i Kulturhuset en utställning över Astrids liv och verk. Här finns massor av bilder från hennes liv och paralleller från det till böckerna; Emil i Lönneberga är hennes älskade pappa osv. Här visas också en fantastisk intervju på video som Margareta Strömstedt gjort, tillsammans med annat filmmaterial. Den måste man bara se och där blev jag nog stående i minst en halvtimme tillsammmans med många andra. För här var det välbesökt. Normalt så är det ganska luftigt mellan besökarna på utställningar men var det till att vänta ibland för att komma intill en bild.