Inga Magnusson

Jag hämtade den i fredags, Jörgen Zetterqvists tavla. Den är fin och jag gillar den högt och rent. Han är en duktig bildmakare och för den delen också musiker. Framför allt uppskattar jag hans porträtt. Porträtt är just nu otrendigt i konstvärlden tror jag men för mig spelar det ingen roll. Jag kan inget om konst så jag står fri att tycka vad jag vill. Jag har lov att lägga ut bilden på nätet om nu någon undrar. Det finns ett kulturtema i bilden. Den är gjord i olja och jag ville gärna ha en bild där han själv finns med och det gör han här. Han har alltså avbildat sig själv som konstnären som står där och målar av ett slags stilleben med lite barndom, lite ålderdom, lite död och lite kultur, lite leksak och lite musik.

Nu ska man väl akta sig för att tolka in vad konstnären själv har tänkt med sin tavla för det vet jag ärligen inte även om jag talat en del med honom om den på vernissagen. Men han var rätt fåordig. Jag ser i alla fall en konstnär som försöker samla ett brett perspektiv ur livet i en enda bild och han gör det genom att samla några symboler för det viktigaste för att människan ska må bra; en god barndom, lekfullhet, musik, kultur och kontrasten med döden närvarande som en påminnelse om alltings förgänglighet. Jag gillar min tolkning av bilden och nu hänger den hemma hos mig äntligen. Jag köpte bilden redan på vernissagen men fick ta hem den först nu då utställningen avslutas. Konstnären finns representerad på Moderna, Nationalmuseum och på några andra museer i Sverige. Jag har försökt komma över någon av hans bilder förut men alltid kommit för sent. Den här gången gick det i alla fall bra och jag är nöjd.