Inga Magnusson

Hotell Sergel Plaza var en ny erfarenhet för oss. När sonen bodde på Kungsholmen så bodde vi på Amaranten men nu valde vi alltså detta istället eftersom det blev nära hans nya bostad bakom Kulturhuset vid Sergels torg.

Entrén är rakt in i restaurangen liksom. Det ger ett gyttrigt och trångt intryck. Receptionen blir också en rätt trång gång när det är många som ska checka ut och in samtidigt. När man sitter här och äter så får man känslan av att sitta i hallen på  något sätt. Kan inte låta bli att tänka på Amarantens himla snygga och rymliga entré.

Ljuset uppifrån de stora välvda takfönstren var trevligt, det gav intryck av innergård, atrium på något sätt. Hade kunnat bli en tjusig entré och bar om man struntat i att göra det till restaurang också. Bra med gratis tillgång till uppkopplat internet med två datorer och lite ombonat ordnat med det. Även gratis internet för medhavd dator om man vill det. Bra!

Bemötande och service var suveränt! Alla var trevliga och hjälpsamma både på boknigen och på hotellet. Stämningen bland personalen verkade avslappnad och glad. Sånt påverkar gästerna. (Enda undantaget var den unga dam som dängde tillbaka växeln i bordet när hon tyckte sig få för lite dricks i baren. Ok det var säkert för lite med Stockholmsnorm mätt, men vi hade inte särskilt dåligt samvete för vi hade gett alldeles för mycket dagen innan. Sedan måste man nog också som anställd kunna ha överseende med att gäster från landsorten eller från andra länder inte är helt uppdaterade på vad som råkar gälla i just Stockholm och det finns ingen skyldighet att lämna något alls utöver det som står på notan) .


I entrén på hotellet fanns lite kitschiga figurer med kopior av Sergel. Jag hoppas det var kitschigt tänkt för det var intrycket.


Rummet (217) var jättefint och rymligt. Men sängarna en katastrof; stenhårda. Vi bor ju på hotell ibland och har en del erfarenhet sedan några år men vi har aldrig haft bekymmer med detta. Efter en natt här var vi rätt mörbultade och hade ont i ryggen. Det hade inte gått att ligga här två nätter till så vi bad att få lite mer madrass. Det fick vi också och det blev acceptabelt, om än inte bra. Vad vi däremot inte fick, var påfyllning av choklad och Ramlösa i rumsbaren, trots påpekande att det var slut.


Vi hade fin utsikt från rummet mot Brunkebergstorg. Stockholm är vackert tycker jag. Det finns vatten och grönt till och med så här centralt. Vi kommer att bo här igen tror jag om sonen bor kvar. Det tar 30 sekunder att gå till hans lägenhet runt hörnet.


Så här fundersam såg gubben ut sista dagen när han betalat räkningen. :-)

Första stopp på väg till Stockholm blev hos min bror i Åsbro med en övernattning. Han är till skillnad från mig en händig typ som fixar allt när det gäller byggen, motorer osv. Det här är jag avundsjuk på:

Mitt på långsidan mot söder på hans hus finns en stor inglasad altan med öppen spis som syns här i bakgrunden. Himla trevligt är det. Glasdelarna kan man dra bort förstås. Altanen täcker inte hela långsidan utan det bildas alltså naturligt en uteplats på var sida; en mot sydost vid köket och en mot sydväst på andra sidan. Helt perfekt tänkt och lite ovanligt.


Taket är rejäl plast som släpper igenom ljus.
 
Det blev ett trevligt möte och mycket prat om gemensamma bekanta och vad som hänt sedan sist. Sedan gick färden vidare mot Gnesta.

Vi var på Rackstadmuseet i Arvika. Man visade lite mer bilder från Rackenkonstnärerna. Det var bra, intressant. Och dessutom mer möbler i källaren från Christian Ericssons verkstad. Mycket spännande! Värt att se.

Jag var en sväng till köpcenter i Töcksfors häromdagen och fick plötsligt se den här skyltdockan i ett fönster. Kolla på magen!! Man har, tror jag, knocklat in papper eller nåt under tröjan för att få till en ordentlig gubbmage på  figuren!  Det ser så ut  eftersom magen är lite knölig. Jag kom  att fundera över hur skyltdockor och modeller brukar se ut. Ja, inte brukar de se ut som vanlligt folk, dvs ha lite mage och valkar och skavanker här och där. Eller har jag missat något? Det kanske är en ny trend på gång?  Spanade efter kvinnofigurer med motsvarande men fann ingen.

Heder åt Zavanna i Töcksfors i alla fall!

Ok då det är säkert dyrare än Arlanda hotellby, kanske dubbelt så dyrt, men det är tio gånger bättre! Vi bor gärna här när vi besöker sonen och huvudstaden och det känns lite hemtamt numera. Det funkar alltid perfekt: Vi får rum mot baksidan (ljudkänsliga skogsboende vill ha det!), rent och snyggt, vacker inredning, alltid trevlig personal och inte att förglömma suverän mat och det gäller både frukosten och kvällstid och den trådlösa uppkopplingen fungerar oklanderligt.  Man hjälper till och parkerar bilen också i eget garage. 

 Jag har lite nostalgi här också.  I mitten på förra århundradet lite drygt, när jag var studerandefackligt aktiv på central nivå, så fanns kansliet på Hantverkargatan 34 och då åt vi alltid lunch här på Amaranten. Ibland ordnade vi även konferenser här, fast det var nog i dyraste laget för en enkel studerandeorganisation för blivande lärare. Oj, så länge sedan det var, slutet på 60-talet i alla fall.

Entrén är jättestor och samtidigt trivsam. Den där elektroniska brasan är fin. (Jag vet att man inte ska tycka det utan bara gilla vanliga sotiga, smutsbringande eldstäder, men en sån här skulle jag kunna ha hemma i mitt hus i skogen ). Allt är gjort i rätt proportioner och med känsla för bra material. Det finns en blandning av mjukt och hårt och små grupper som alla är olika till sin karaktär. Färgerna är fina utan att vara utstuderat matchade.  Ljussättningen fungerar bra utan att vara påträngande.


Kolla borden här som man kan använda både till frukosten och till kvällsätande. Det är blommor nedsänkta mitt i borden. Men bara just här inte överallt. Det finns hela tiden små överraskningar i inredningen, ingen slentrian. Och jag har inte kollat men jag kan slå vad om att samma proportioner kommer igen i bord, väggytor, konstverk osv. Det är njutbart.

Här är en annan lite grupp i entrén. Men man kan också gå hit med ett glas från baren om man vill. (Och man får bära ölen själv, man måste inte be personalen som i Årjäng :-))  ) Här är ett annat möblemang, blandning mjukt och hårt ( skinnet på väggen och rent vitt på väggen och mörkt trä) och lampan är snygg.


I direkt anslutning till entrén finns en liten fin presentshop. Jag kollar lite här ibland, även om priserna inte passar mig och kanske inte grejerna heller, men att titta kostar ju inget. Mycket är vackert där det står, just här. Om man går ut runt hörnet så finns en välsorterad jaktshop som heter Hunt. Dit går gubben förstås när jag går hit. Ibland träffar man på trevliga och vettiga jägare att prata med, men ibland är det mest kategorin jägare som inte lever med djur och natur och jakt egentligen utan som bara åker ut och skjuter och sedan hem igen. Och dem har vi kanske inte så mycket gemensamt med. 

När vi gick hem från Mäster Anders vid Hantverkargatan mot hotell Amaranten så kom vi plötsligt till detta vackra, bakom all ära och redlighet. Jag vet inte vad det är för konstverk eller varför det häckar just här på en bakgata. Kunde inte hitta någon information i mörkret heller. Men snyggt var det, bubblor ur asfalten upplysta inifrån, rätt stora.  Berätta gärna om någon vet vad det är!

Omedvetet eller medvetet så tar man på sig vissa kläder när man ska gå på en konstutställning eller något annat kulturellt. Det ska gärna vara ängsligt svart. Svart funkar alltid. Gärna helsvart med stora smycken eller någon väldigt skarp färg på halsduk, skor eller väska eller så. Jag såg en dam i medelåldern med skarpt gröna slingor i håret, snyggslarvig håruppsättning, helsvart men snyggt i övrigt och stora smycken med skarpa färger. Det var på Nationalmuseum i lördags. Vågade inte ta kort på henne annars skulle jag ha gjort det, det var så ursnyggt, fast det låter märkligt.

Det går bra med jordiga färger också, grönt, brunt, vinrött, lila, grått i olika varianter. Kläderna får gärna sitta löst och hänga lite så där förstrött men genomtänkt, stora halsdukar är bra. Kvinnor måste se genomtänkta ut  i färgval och klädval, medan männen kan vara mer vanliga när det gäller både kläder och frisyrer. Det går bra med slitna kläder också, på gränsen till sönderfall, men då bör de andas kvalitet, inte HM.

Det som inte stämmer med konstutställningars klädkod är sportigt. Jag vet inte varför, men det finns nog någon sorts antagonism mellan sport och kultur. Gammal strid om pengar kanske? Numera har ju snart sporten straffat ut sig när det gäller sponsorpengar med alla dopingskandaler. Att stödja sport betraktas av en del numera som ett förtäckt sätt att föda dopingindustrin. Nu var jag elak förstås men lite av detta är på väg eftersom det inte tycks finnas något slut på detta med sprutor och mystiska påsar i soporna efter idrottstävlingar. Det ger ju kulturen en chans att få del av sponsorkakan istället. Nej nu seglade jag iväg, det var ju klädkod det skulle handla om.  Å andra sidan så ser man inte särskilt mycket av konstinspirerad klädsel på fotbollsmatcher heller. Bristen på entusiasm är alltså ömsesidig.

Pastellfärger är förstås helt fel också  på kulturevenemang.

Jag startade min konstdag i Stockholm med att klä mig helt svart i botten och på det en kofta i djup lila färg och två halsdukar för säkerhets skull ( inte för värmen skull men just för det här med klädkoden, mycket halsduk är alltid rätt!), den ena i samma lila färg som koftan och sedan en i jordig orange färg. Låter väl konstigt men det funkar.

Fast sen hamnade jag, som gravt medelålders kvinnor ibland plägar, i trotsåldern och bytte raskt ut koftan mot en skarpt ljusturkos dito i kraftig sporttrikå och dragkedja + halsduk i liknande färg och slog vad med mig själv om en kaffe och en Xanté att ingen annan skulle ha något liknande på sig.  Och jag fick rätt!

Fast det var en dam i min ålder på Moderna som säkert också var i trotsåldern. Hon hade en blekrosa hemstickad kofta med mycket noppor på.  Borde ha bjudit in henne att dela min vadslagningsvinst.


Belöningen i form av dubbel espresso och Xanté intogs senare på Gallerian vid Sergels torg. Fast det ska man inte behöva säga, att det är "Gallerian vid Sergels torg" alltså. Jag frågade en taxichaufför och han sa att den här gallerian heter bara Gallerian och inget annat. Alla visste förstås det, utom jag då.
 
Det slog mig att den här bilden skulle kunna utgöra  ett stilleben över modernt stadsliv: Espresson som symbol för  viljan att verka internationell,  Xantén för alkoholdyrkan, mobilen för det absoluta kravet på konstant kommunikation och kvittot slutligen för den ohejdade konsumtionslusten.   Dessutom vilar det hela på en glättad och stenhård yta. Mitt konstverk får nog heta "Belöningen" eftersom det också är en del av det moderna samhället; snabba belöningar.

( Vi som gärna ränner runt och kollar på bilder men som inte kan själva, har ju ett behov av att ändå försöka oss på såna här readymades eller vad det kan heta. :-)  Jag kan föreställa mig ett överseende leende från Börjes konstblogg, han kan själv alltså och behöver inte hålla på så här. )

(Bilden här har förstås inget med Warhol att göra, jag tog den vid lördagens besök bara för att det var så vackert vid Moderna museet)
Jag vet inte om Moderna Museet och Nationalmuseum konfererade innan, men det finns en point i att ha de här två stora utställningarna samtidigt. Beröringspunkterna mellan Warhol och Lautrrec  är fler än jag någonsin har tänkt på förut men det blir tydligt nu när man ser dem båda på samma dag och i stora utställningar.

Båda levde och skapade i dekandensen, de fanns med i en värld som inte var riktigt accepterad av gemene man; en nöjescirkus med tvivelaktiga inslag. De var kontroversiella och levde sina liv som särlingar, mer med iakttagande distans än med helhjärtat deltagande. Deras skapande rör sig i fältet sensualism, ja till och med utmanande förbjuden sexualitet.  De har också båda nära tlll kommersialismen och reklamen, gjorde bilder  till / av reklam och massproduktion, men på olika sätt eftersom de lever i helt olika tidsåldrar.

Båda utställningarna är värda besök. Och det har många upptäckt. Köerna ringlade sig långa vid biljettluckorna på båda ställena och det internationella inslaget bland besökarna var påfallande.  Utställningar av den här storleken blir uppmärksammande i en stor krets.
 
Jag blev nog mest imponerad av Warholutställningen. Den imponerar förstås främst med sin storlek, här har man verkligen skrapat fram rubbet, ja nästan i alla fall. Här finns hans TV-program att se  och höra, på ett stort antal platser. Jag hann inte sätta mig ner men många tog chansen och såg ut att  ha roligt. Jag har sett några av de filmer han gjort förut och var inte begeistrad då men nu var de suveränt visade. Filmerna visades i en samling mitt i rummet med en mängd slingriga "sittbänkar"  att slå sig ner på om man vill för att kunna se filmerna och med svarta  oregelbundna block i taket för att skapa en helhet, ett "filmrum" bland det övriga. Det var oerhört välgjort och nu fick jag ett helt annat intryck av filmerna än jag fått tidigare när jag sett någon enstaka,  dåligt visad. Det blev massivt just dekadens, sensualism och humor, egentligen väldigt välgjort i  den här genren. Kolla bara transvestiten som äter banan! Här syns Warhols storhet och en eloge även till utställarna som lyckats bra med att visa fram Warhols alla sidor. Det blev  inte rörigt trots att oerhört mycket visas samtidigt på begränsad yta.  Man har lyckats väl med att skapa just helheter av de olika delarna.

Lautrecutställningen var också bra men det är ju svårt att visa någonting väl på Nationalmuseum. Salarna ligger lite här och där och man vet sällan om man lyckats se allt. Man irrar gärna runt utan att veta riktigt var man är, åtminstone om man har mitt minimala lokalsinne. Men det var roligt att få ett grepp om hans konstnärsskap och liv genom en stor utställning. Utställarna är bra på att undervisa oss mindre konstvetande genom skyltar i närheten av bilderna. Fast man skulle ha kunnat göra mer av det där, byggt vidare i inredningen på utställningen med bordell- och bartema på något vis för det var ju i den världen han levde Lautrec. Kanske till och med spridit lite lukt av gammalt öl och dålig parfym i lokalen. Nej det går inte för allergier förstås, men tanken är frestande. Börje har skrivit om utställningen på sin konstblogg, adressen finns här bredvid på min länklista. Och han gör det proffsigt  och bra. Han svamlar inte så här. Läs det!

Vid mitt besök på Nationalmuseum så hade jag inte tänkt se något mer än Lautrec men råkade ramla in på något som jag tror heter Kupolsalen och där fanns en fin liten utställning med bilder om kvinnors samhällsställning sedd genom konsten: Modärna kvinnor.  Den var intressant  och jag gick nog tre varv runt och läste de kloka reflektionerna vid bilderna.  Här fanns kvinnor som vågade ta för sig och skapa självständigt, men också kvinnor som tillbehör, typ Zorns och som inredningsdetaljer typ Carl Larssons.  Kvinnorna som var professionella modeller betraktades ibland som bytesobjekt mellan konstnärer. I informationen berättas att kvinnliga konstnärer ute i Europaunder en tid inte hade rätt att använda nakenmodeller, fast här var Sverige ett förgångsland. Om Ni ändå går på Lautrec så gå gärna hit också.

Nu fixar jag att ta tillbaka pappografibilden igen! Den är lite mysig eller rysig kanske. Beror på hur man ser det.




Här är mammografin som jag lånat hos Cissilina ( Cissi). Hon finns i min länklista och har flerar roliga bilder. Kolla gärna hos henne!

Stockholmssonen var ju i Shanghai för ett tag sedan. Shanghai hör ju till Kina numera och så här ser en kinesisk sedel ut. Om inte jag ser fel så är det Mao Tse Tung på bilden. Texten kan jag ju inte läsa förstås. Det gjorde mig i alla fall lite häpen. Jag trodde att han var helt utskåpad ur populärpolitiska sammanhang och knappast någon förebild för dagens Kina. Men man kan bedra sig. Eller också är det inte han på bilden.

När jag gick över bron vid teatern för att komma till länsstyrelsen och se rovdjurfacklans manifestation överlämnas så måste jag bara ta kort på isen. Det var ett vackert mönster.

I ett försök att matcha Annaas ekivoka tomte så publicerar jag nu en bild på vår totalt smaklösa ängel. Den är jättestor och vilar på skänken, lojt övervakande vår moral. Jag tänker mig att ängeln är lat och moralisk så som änglar ska vara, medan den lille tomte som försöker jaga upp den är en riktig liten Luthersk arbetsmyra som inte står ut med att se den avslappnade och arbetsbefriade moralväktaren.  Jag är väldigt förtjust i ängeln, köpte den i vår bokhandel när den slog igen och sedan dess har den legat här. Och med den ettrige lille tomten där så blev det en installation, ett ready-made konstverk. :-))

På väggen ovanför hänger något som i alla fall är riktigt fint:  Det är en bild med andmamma och ungar på rad. Den är jättefin alldeles på riktigt!

Idag mitt på dagen var mammorna här; min och Rolands för att aväta nyårslunch med oss och skåla in det nya året. Det är också en gammal tradition sedan många år tillbaka.  Sedan har jag skurit salladen som jag ska ha med i kväll till Snarkil och vårt knyte.

Jag var förstås på Baertlingutställningen på moderna.
Baertling är ju så säregen och vad jag har förstått inte riktigt profet i eget hemland, åtminstone inte förr. Hans konst är ju så till synes enkel och avskalad. Han använder en väldigt begränsad färgskala, man talar till och med om Baertlingorange, Baertlinggrönt osv. Och hans former är strikt geometriska, icke föreställande.

Hur kan man hålla på och måla det här och ändå variera sig? Men jag gillar det konstigt nog. Vet inte varför och det kanske inte är rätt fråga att ställa. Det är ju så med konst att om man öppnar sitt sinne och försöker ta emot så kan det mest obegripliga ta sig in och finna en plats.

Jag hade hört att hans linjer gjordes för hand men så verkar det inte vara. Tvärtom så ser man spår av något som mycket väl kan vara maskeringstape och det vore inte förvånande. Hur ska man annars kunna göra de här linjerna? Och hans linjer är inte riktigt raka. De böjer en aning för att förstärka formen.

Normalt sett så gillar jag inte att konst flyger upp emot taket när den hängs. Men på Moderna så hängde hans bilder högt upp på väggarna och det stämde. Det är något med att bilder hela tiden har rörelse i sig och rörelse som ofta strävar uppåt. Det behövs ordentlig med plats  runt bilderna och de tycks ha kontakt med luften / rymden.


Baertling var ju i högsta grad samtida med det ekonomiska och tekniska undret på 50-talet och hans konst var också högtflygande, bl.a. inspirerad av rymdfarandet. Han tänkte sig en av sina figurer så här på Sergels torg. Kanske lite väl storvulen. Den blev aldrig av i alla fall.

Sen såg jag Roslin på Nationalmuseum. Den var def sevärd. Jag gillar ju hans gamla rosenkindade porträtt. Han behärskade verkligen konsten att måla av människor och hörde till den tidens världselit. Han kunde återskapa ett utseende på bild  och i ett svep också retuschera bort det värsta. Det var väl den tidens fotografi. 

Dessutom faller jag för tankarna om att det finns paralleller mellan 1700-talet och vår tid. Vi är båda utseendefixerade och klädtokiga. Det är ytan som räknas väldigt mycket. Mycket handlar om att ha rätt manér och rätt uppträdande. Och att vara internationell.

Sen såg jag fina fotoutställningar på Kulturhuset. Men som vanligt var tiden alldeles för kort.

Vi körde in till Stockholm i fredagseftermiddag vid 4 - tiden och det var bilköer förstås. Vi kom norrifrån. Det var som ett färgsprakande fyrverkeri att se bilköerna ringla sig fram!  Riktigt snyggt! 

Jag antar att man inte uppskattar den synupplevelsen om man tvingas sitta där varje dag, men för oss bönder ser det tjusigt ut. Vi är ju lättroade, det händer inte så mycket där vi bor.

Måste bara ta med en bild från vårt jobb i klassen med Snorvipas saga. Det är en utställning nu med Kerstin Högstrands Snorvipabilder här i Årjäng. Sagan  ocm Snorvipa har lästs för klassen och barnen har gjort bilder till den. 

Någon som vet vad detta är? Har fått den av min mamma. Den fanns alltid i hennes barndomshem och har alltså några år på nacken, minst från början av nittonhundratalet. Den är av porslin och så där 20-25 cm hög. Motivet är ett jaktmotiv men inte från svensk jakt. Roland säger att det är en fransk jaktutövning med häst och flera hundar efter hjort.   På grepens tumgrepp  ligger en hund!