"Sellereveckan" Silleruds hembygdsgård
Det har pågått sedan i tisdags med olika teman varje dag; loppisdag, barnens dag, osv. Vi sparade oss till sista dagen, igår fredag med gammaldagsmat. Gubben gillar det; stekt fläsk, nävgröt, kalvdans, lingonsylt, mörske, motta och allt vad det nu är. Tur med vädret hade man också, solen tittade fram en stund och regnet kom inte förrän det var slut.
Hembygdsgården i Svensbyn ligger vackert med utsikt över sjön. Snart blir det Packmopedsturné här.
En kolmila har man byggt upp också och den kräver bevakning av tappra hela veckan. Kol görs genom att man staplar ved och så lägger på jord och det ska liksom brinna utan syretillförsel. Det gjordes i mängd här i trakterna på 1800-talet och överallt i skogen finns kolbäddar kvar som minner om den här hanteringen. Kolet behövdes för alla små järnindustrier på den tiden; Karlsfors, Noretjärn exempelvis. 
Fraxe är det väl, fast olik sig. Han har i så fall kommit hem från att ha varit utställd bredvid Poseidon i Göteborg på utställningen Annan konst, en berömd figur alltså. Upphovsman är Leif Andersson, traktens duktige bildhuggare.
De här figurerna finns vid Gerds keramik. Vi var där också och kollade, Kajse-Britt har en fin textilutställning där. Och så finns det som vanligt en hel del annat förstås som Gerd gjort men även från andra konsthantverkare i trakten.
Den här dagen satt Leif själv på hembygdsgården och visade hur han gör en figur. Det är ett oerhört fint hantverk och han är väldigt bra på det här. Det var ju hans figurer som jag visade tidigare här från utställningen på biblioteket, med sumobrottarna och kvinnan med eldklotet. 
Det svängde ordentligt om dragspelsmusiken med så många spelemän. Det var dragspelare med från både Svanskog och Årjäng. Det är roligt att höra de gamla kända sångerna ur de svenska gemensamma "stamsångerna".
Naturskulptur
En speciell figur blev det av luffarkaminen när den brunnit ut.
Leif Anderssons, bildhuggaren, utställning...
Den här nya skapelsen är min absoluta favorit. Den var himla fin, men det luktade tjära av den rätt så starkt ännu, antar att det blir mindre med tiden.
Det här är en gammal favorit, kvinnan som surfar på vågen.
Alf på Smerere är bra som porträtt
O Steffen
också en ny fin; Sumobrottarna
Kulturturen Långserud - Nysäter - Häljebol - Klässbol...
... med Ingrid startade förstås med förmiddagskaffe på Esters café, där öppnar klockan 11 så det blir lagom. Där finns gott hembakat och man sitter i idylliskt uppbyggda miljöer bakom huset i trädgården. På övervåningen säljs inredningssaker typ engelsk lantträdgård. Sen finns, inte att förglömma, ett helt hus bredvid med loppis också i rum efter rum! En bra start på en lagom rundtur som blev så här;
1. Esters café i Långserud efter E 18
2. Hem och antik i Värmlands Nysäter
3. Konstgården i Häljebol ( man fortsätter Arvikavägen från Nysäter)
4. Klässbols linneväveri (då är man nästan framme i Arvika) och då är det lagom att äta i Kvarnen i Klässbol, den ligger på utfarten från linneväveriet.
Ett alternativ är förstås att fortsätta till Arvika och äta på Olssons brygga och se konsthantverk i hamnmagasinen, men det avstod vi den här dagen. En del av oss skulle hem och köra hö också. Tack för en trevlig dag Ingrid, det var himla kul!
Här en bild från Esters café där vi startade
Hem o antik i Värmlands Nysäter...
... besökte vi på Kulturturen.
Det är en nyöppnad jättetrevlig affär med både antikt och loppis. Det är en stor affär med ett antal rum i två våningar så det finns mycket att se. Vi gick runt och vred och vände på saker. Jag köpte ett par guldreliefer i antik stil bästa kitsch och så Hylands Hörnas ABC-bok. Den var urläcker. Jag återkommer till båda senare.
Här kommer lite bilder från affären:
Konstgården i Häljebol o sorg.
Jag brukar ju besöka den här gården varje år med min mamma. Jag ville gärna åka i år också men inte ensam nu när mamma är borta. Sista gången jag var här med modren tog jag ett fint kort på henne framför rosorna här.
Så här var den bilden från 2008. Redan då sa mamma att det var sista gången hon orkade åka dit, förra året 2009 blev det alltså ingen tur dit.
Nu var det inte så många rosor kvar och ingen mamma var där. Det gör ont att komma hit och att se platsen på bild, men jag inser att jag måste ta de här sorgestunderna för att komma vidare. Det går inte att undvika platser som påminner om min mamma.
Klässbols linneväveri...
Sänglinnet som Victoria och Daniel fick från värmlänningarna. Ja, inte precis det men en likadan uppsättning.
Här växer fram ett tyg i en maskin, skytteln går blixtsnabbt fram och tillbaka, man hinner knappt se den. Detta var ett nytt mönster som jag inte sett förut.
Maskinerna ser ålderdomliga ut men tycks alltså fungera bra.
Bilrock Mc Brian ...
Carl Oskar Borg ...
http://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Oscar_Borg
http://www.lexikonettamanda.se/show.php?aid=14996
http://www.askart.com/askart/artists/search/Search_Repeat.aspx?artist=6793&searchtype=ART_FOR_SALE
http://www.artnet.com/artist/2791/carl-oscar-borg.html
http://antikvitetsbloggen.blogspot.com/2008/12/carl-oscar-borg-en-svensk-konstnr-i.html
Det var vernissage med hans bilder på Dalslands museum igår lördag o vi var där tillsammans med LA-sonen som är hemma på besök några dagar. Det var mycket folk och vi blev positivt överraskade av bilderna.
Han ser allvarsam ut men han var en verklig äventyrare som levde med indianerna under långa perioder och som flera gånger under sitt liv var nära döden. Det var hopi-indianer och navajo (om jag nu stavar rätt).
I det här lilla soldattorpet föddes Carl- Oskar
Tyvärr gör inte de här bilderna konstnären rättvisa. Det är värt ett besök och se live.
Rökande indian heter den här. C-O Borgs bilder har en stor marknad i USA o han betalas bra där. De bilder som var till salu här var inte många men priserna låg högt, upp till runt 100.000 SEK och däröver.
C-O Bs bildintresse var stort och han medverkade också som art director vid ett antal filminspelningar i Hollywood.
Vid Dalslands museum finns också ett sånt här märkligt konstverk, tror att det är gjort av Lars Vilks, som mest blivit berömd för att några verkar vilja döda honom.
Genom att åka hit så missade vi tyvärr vernissage på Leif Andersson, bildhuggarens, utställning på biblioteket i Årjäng, men vi kommer dit senare.
I morgon kommer jag också att skriva om minigolf på den nyinvigda banan med 12 stationer på Camp Grinsby.
Rundtur Värmland - Lena Cronqvist
På rundturen i Värmland hamnade vi också i Karlstad, Lena Cronqvists utställningar på Värmlands museum. Det är dels en stor skulpturutställning i museeparken, dels bilder inomhus.
Lena är ju bördig från en borglig familj i Karlstad men bor nu mest i Lysekil och hon odlar egen sparris. Hennes bilder och figurer har ofta haft samband med hennes förhållande till föräldrarna, det har handlat om barn som på olika sätt pinar och plågar och utövar makt över mammor och pappor.
Men nu tycks Lena ha lämnat det här bakom sig och visar oss bilder av det universiella barnet, flickor i olika situationer, vardagsnära i badbaljan, mediterande, tittandes upp på stjärnhimlen, bara tankfullt och samlat stillastående eller sittande. Det är vänligt och tidlöst och utan uppgörelser med någon, Lena C har blivit "snällare" i sin konst, låter flickorna vila i en aura av koncentration som är så stark att den nästan drar in åskådaren.
Mamma - barn figurerna i dammen ska givetvis står i vatten, men just när jag var där så bytte man vatten tror jag. 
Rundtur Värmland - Lars Lerin
Rundtur Värmland innehåller förstås ett besök på Lars Lerin museet i Munkfors. Det är ett vackert museum med en lite rå atomsfär av uthus kvar. Jag antar att det är en gammal bruksbyggnad. Den är i alla fall belägen mitt i det totalförfallna området mitt det nedlagda bruket. Men kanske ska det inte vara vackert runt Lerins målningar, kontrasten det extremt fula / förfallna och Lerins sagolika bilder blir stark.
Här är bara ett par smakprov via dåliga bilder. Bilderna har storformat precis som den här lokalen kräver. Man måste bara se Lerin, jag förstår inte hur han kan. Han måste vara oerhört produktiv också, det ser ut att vara nya bilder varje år, även om man förstår att det inte handlar om nyproduktion. Hans teman är ofta byggnader i stad / land, karg natur, människor i bygden, djur. Det mörka ljuset som man brukar tala om i samband med Lerin blir påtagligt i de här bilderna. Det är många bilder också på museet.
Rundtur i Värmland - Mårbacka
Vi gick på en visning genom det vackra huset som stor kvar precis som det gjorde på Selmas tid i början på 1900-talet. Hon testamenterade det till museum direkt och det hela kan finansieras via inträden och försäljning tydligen. Vi fick en helt suveränt visning av en fru Jakobsson tror jag. Visningsturer startade varje kvart. Guiden var lite äldre och kunde berätta så där målande, lugnt och vackert som ibland människor ur hennes generation kan. Jag bara njuter när jag lyssnar. Runt huset finns en gigantisk park. Selma satsade ju på odling och man håller fortfarande liv i omgivningarna.
Vi var också inne i den ladugård som Selmas far lät bygga på mark som var gammal sjöbotten och som krävde mängder av sten för att kunna uppföras. Här fanns också en fin utställning om Selmas liv och tankar, förutom att själva byggnaden var mäktigt vacker.
Skämt ändrar sig över tid ...
Det är vi glada för!
Sandskulpturfestival ...
Inte skrev jag nåt om stortravet som lockade mer än 8000 i publik, men rasande trevligt hade vi och god mat var det. Fast rika blev vi inte, det var mest A-S som vann, vi hurrar och grattar! Nu har jag en klurat ut en hemlig spelstrategi till nästa gång. Då ska jag bli rik.
Inte blev det någon båttur igår heller, det blåste alldeles för mycket, sparar det till senare.
Just nu funderar jag mest på buffén här nere i ett inlägg. Tror att den skulle passa.
Sonen o Carin är på väg genom öknen till San Fransisco, i bil. Jag har förbjudit dem att få motorstopp, bland sandormar och rånare. Hittills är det farligaste som hänt att de har gått på krog med vännen Dan Mooney och det gick visst bra.
Så här spridda skurar kan det bli på en blogg när det är sommar och ingen ordning på nåt.
Eljest - en annan sorts konst ...
... visas just nu på Liljevalchs i Stockholm. Det är en utställning som får mungiporna att gå uppåt. Det är fascinerande att se verk skapade av människor som inte är konstutbildade, eller som inte har någon identitet som konstnärer. Vi såg den idag torsdag alltihop.
Det är en annorlunda konst, skapad av det som funnits tillgängligt för tillfället. Det är ofta manliga konstnärer, enligt guiden möjligen beroende på att det handlat om män som plötsligt fått tid över genom pension, sjukdom eller andra skäl. De skapar då av sånt som de är vana vid, sånt som är skrymmande; sten, trä, plåt, gummidäck osv. Kvinnor skapar också men deras skapande är oftare mindre och kan vikas ihop och läggas i en byrålåda, alltså svårare att få syn på.
Det är helt fantastiskt att se;
De makalösa trämosaikmoskeerna där mannens hustru ser jättesur ut på porträttbilden. Hon har nog fått minimal tid.
Tänk mannen som en dag på 70-talet bara reste sig upp ur fåtöljen och började brodera med garn på ett draperi och han fortsatte brodera de mest fantastiska konstverk till 2005 då han slutade lika plötsligt som han börjat.
Tänk mannen som blev arg på att han tvingades skicka sina kor till slakt pga nya EU-direktiv och därför gjorde ett gigantiskt konstverk av en lång vedtrave, där en sektion fanns som minnesmärke över varje enskild ko.
Tänk kvinnan som byggde en monumental mur av sten, betong och medicinburkar i glas för att hålla hönorna från grönsakerna.
Tänk de två tremänningarna som gjorde egna träskulpturerna på var sin sida om Atlanten utan att veta om varandra. Till slut fick de kontakt och fick se att de hade gemensamt intresse.
Tänk mannen som gjorde vilda exotiska djur i naturlig storlek av plåt, däck, gamla ölburkar o.dy.
Det här är visst konst framdriven av en obetvinglig lust att skapa något, men ibland tvivlar jag på det jag ser på Moderna museet.
Det här är en fortsättning på utställningen på samma tema som visades i Göteborg för ett tag sedan. Men nu har man bytt ut en del verk. Linder Eriksson från Karlanda är med nu igen.
Sen var vi förstås på Skansen med dotter och barnbarn men det berättar jag om senare.
Fåglar i bild ...
Den 30:e juni kl 17.00 är det visning på den här utställningen.
Jens Assur, Hunger ...
I utställningen Hunger visar han på hur vi lever fel och på så sätt föröder klimatet och miljön, vi vill ha billig mat och importerad mat och på så sätt slår vi undan benen på den svenska kvalitetsproduktionen av matvaror och bidrar till att öka utsläpp.
Jens visar också på hur ojämlikt maten /resurserna är fördelade.
En bra utställning med hög fotografisk kvalitet. På fredag kl 12.00 guidar han själv på utställningen och vår gode vän mästerfotografen D ska naturligtvis dit för att lyssna.
John-E Franzén ...
Franzén är en kontroversiell konstnär. Han har målat tavlor från sin tid med Hells Angels i USA exempelvis och några speglar alldeles förfärligt omoraliska scener. Han har gjort bilder av motorcyklar och bilar och kanske var det därför han fick kungens uppdrag att göra en målning av kungafamiljen på 80-talet. Kungaparet lär ha gillat hans porträtt på sonen i ishockeymundering. Beställare av kungafamiljeporträttet var staten om jag fattat rätt men kungen fick själv välja konstnär. Det kanske man ångrade när man fick besked om hans val. Statens konstetablissemang kan ju ha haft andra önskemål. Franzéns bilder förde nog inte alltid tankarna till kungaporträtt om man uttrycker sig diskret. Och han är medlem i
Sofia Hogs legendariska mc-klubb med ursprung på söder i Stockholm.
Franzéns kungafamiljetavla blev omdiskuterad i alla kretsar. Rojalisterna klagade över att Victoria, den framtida drottningen, såg ut som en liten näbbgädda, att drottning Silvia fick ett roat, lite spefullt drag över ansiktet och en dominerande plats i bilden samtidigt som hon balanserar lite ostadigt på en fåtöljrygg, att Volvon var ett budskap om monarkins sammankoppling med svensk industri, att kungen inte fick en central plats i bilden utan ser lite off side ut, bakom de andra, att den ende som det lyser om i bilden är Carl Filip, att kungen "låtsaspangar" mot drottningen med sin tumme. Sedan kom konstnärskollegorna (de avundsjuka?) och skällde på Johan-E för att han lade sig platt för monarkin genom att måla kungaporträtt. Silvia tyckte uppenbarligen inte om bilden alls, särskilt inte hur Victoria framställdes. Dessutom klagade hon tydligen på hur det kungliga smalbenet såg ut, det var för mycket svängt tror jag hon menade, fel avmålat. Och det är klart om nu någon är expert på de kungliga smalbenen så är det väl drottningen.
Jag gillar tavlan i alla fall. De blå tonerna i bilden är sanslöst vackra och håller ihop den i en sorts harmoni tillsammans med den dramatiska gobelängen bakom som också verkar sammanhållande. Visst spretar personerna i kompositionen, man får inte intryck av en familj som är en enhet. De vänder sig hit och dit, blickarna går åt olika håll, de verkar vara på väg. De manliga; prins Carl Filip och kungen (och hunden!) tittar stadigt mot åskådaren i en linje, medan de tre kvinnliga; Silvia, Victoria och Madeleine i en annan linje, är mer okoncentrerade och tittar hit och dit, utan att bry sig om att söka kontakt med betraktaren av bilden. Det ger ett intryck av nonchalans / ointresse från dem.
Men å andra sidan får man en känsla av en ögonblicksbild, familjen fångad mitt i flygande fläng, när det är svårt att få barnen att göra som man vill, att stå och sitta som man tänkt sig. Livet är så där, inte särskilt idylliskt ens för en kungafamilj. Alla var överens om att lilla Victoria redan då utstrålade auktoritet och den försöker hon tveklöst hävda. Franzén själv talar om en bumeranglinje från kungen till Silvia, till Carl-Filip och till Madeleine och den placerar i så fall Victoria mitt i den flygande bumerangen, en placering som kan ses logisk med tanke på hennes speciella uppdrag i framtiden? För mig är det humor i bilden och ett lekfullt sätt att framställa kungafamiljen på. Kanske skojar Franzén med de kungliga i sin målningen, kanske inte. Är det en subtil karikatyr han har gjort? Eller var det något annat han velat måla men inte lyckades med. Hans fru säger ju att han helst velat göra om målningen från början när den väl var färdig. Men det är å andra sidan inte så ovanligt i konstens värld. Hur som helst så var tydligen den här bilden inte någon kick i karriären för honom. Det blev ett avståndstagande runt honom under en tid, från alla håll.
Här sitter vi nu och undrar varför Franzén inte blev bjuden på festligheterna efter invigningen av hans tavla, den som han jobbat och slitit med så länge. Kanske var det de statliga konstindenternas sätt att demonstrera sitt missnöje, eller kom ordern direkt från kungen? Det är frågan. Eller från Silvia som hade svårt att dölja sin besvikelse över målningen? Hur som helst så är det ännu inte för sent att reparera skadan och bjuda in nu. Johan-E lever fortfarande. Med åren så har nog tavlan ändå landat i en slags försoning hos de flesta, förhoppningsvis även hos kungafamiljen.
http://pergrunditz.wordpress.com/2010/06/12/franzens-magplask/
http://www.enjoyscandinavianart.com/frj/infofrj.shtml
http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/lag-kunglig-konstprofil-i-sverige-1.1088091
http://hoglander.se/blog/2007/07/20/portrattkonsten-i-koln/
http://meningar.pn79.se/#post8
Lena Cronqvist ...
Lena växte upp i Karlstad i en borglig familj, pappan var revisor och mamman socialtjänsteman. Men tiden i flickskolan var tydligen en mardröm hon var inte intresserad av killar och kläder som de andra eleverna, hamnade i utanförskap. Så småningom konstutbildade hon sig och gifte sig med den legendariske värmlandsförfattaren Göran Tunström som gick bort år 2000.
Lenas bilder har tidigare varit rätt absurda med flickor som plågar sina mammor på olika sätt typ, men nu ska det vara snällare enligt henne själv och det som visas är gjort från 2006 och framåt. Lena är en av få konstnärer som blivit uppskattad och välbetald redan under sin livstid. Ett verk av henne gick för drygt fem miljoner nyligen. Lena själv tycker inte att hon kan förhålla sig till den sortens priser på hennes konst. Hon uppfattar det som overkligt och möjligtvis är det inte hon som får merparten av pengarna utan mellanhänder.
.http://www.nwt.se/kultur/article717049.ece
Von Echstedtska gården ...
... var vi på igår söndag. Det är en del av Värmlands museum. Själva gården består av flera byggnader och huvudbyggnaden är autentiskt 1700-tal med tidstypisk inredning. En byggnad bredvid används som utställningslokal. 
Igår var vernissage för en ny utställning med två konstnärer, "Fåfängt och förgängligt" tror jag den heter. Den var överraskande intressant. Där fanns glastavlor (akryl?) som jag inte begrep hur man kunde göra. Jag skulle gärna äga en men de var för dyra för mig. Det var också bruksföremål av glas med vågade former. Dessutom hattar / klädestillbehör i gränslandet mellan mode och konst.
Den här gården ligger nära Kila, en bit från Säffle och det är skyltat från E18, åtminstone från Årjängshållet. 
Sen avslutade vi turen med mat, vackert vid Vänerns strand, Hamncompagniet i Åmål.