Inga Magnusson

Jaha och vad hette hon nu då som gjort de här tungt vilande välbalanserade figurerna? Glömt har jag! Men jag gillade dem i alla fall. Det här är bilder från vårt senaste Stockholmsbesök då vi besökte Edsviks konsthallar.

Yrjö Edelman s illusioner, man måste nästan gå fram och ta på dem


Bojan Radovic, ny för mig men bra. Åstadkom spänning mellan person och interiör.

Konstbroderi Marja i Myrom Hallstensson Klässbol västra Värmland. Otroliga i färgkomposition och formspråk, går rakt in, suger liksom in betraktaren.


Curt Hamne hade flera bilder med.  Denhär ville jag verkligen köpa men för dyr för mig,  just nu i alla fall.

Det är en jubileumsutställning i Sollentuna utanför Stockholm, med verk från de gångna fem årens utställningar, några från varje konstnär. Hur bra som helst, man kan gå där länge om man har tid. Det är mycket att njuta av, både känt och mindre känt. Det är konst som har ett värde i sig som konstverk, det finns en estetisk dimension. Det mesta är föreställande, men inte allt. Däremot finns inget  som enbart är samhällsdebatt, åtminstone lyckades inte jag upptäcka något. Den konsten, rena debattkonsten,  kan också ha ett berättigande, men borde inte ha  ensamrätt, vare sig i konstutbildningen eller i utställningar. Edsvik känns som ett bra alternativ just nu i den moderna konstvärlden, där annars mycket är enbart märkligt, obegripligt, kroppsfixerat och samhällsifrågasättande.

Undrar när Årjäng får en konsthall? Vår kommun är den enda jag vet som saknar en riktigt konsthall. Arvika har, Åmål har, Säffle har, Karlstad har förstås, Bengtsfors har. Det är lite märkligt att just Årjäng inte har en ordentlig konsthall med tanke på att det finns så många konstnärer i kommunen, lärda och självlärda.  

Tack G och D för bilden som jag fick nu! Visst  är det så här sorg känns   --- inne i hjärtat.

På Rackstadsmuseet så var det en utställning med illustrationer av olika slag på temat tomtar och troll, prinsessor och knytt. En fin utställning med massor av nya och gamla illustratörer, absolut värd ett besök.

Men bilderna av Maja Fjaestad var så få så det var inte så mycket att trycka upp en affisch för, likaså utställningen med tomma rum, foto och annat, den var liten och blygsam och knappast något att åka till Arvika för.

Sveders butik i centrum åkte jag inte till, är inte så bra på att köra Rolands stora bil på trånga gator så jag avstod den här gången.

Klässbol linneväveri åkte jag till däremot. Och lyckades i all hast investera i ett par linnetröjor! Vad annars till en frusen typ som mig, jag köper alltid tröjor. Men några linnelakan till Daniel och Victoria kunde man inte se. De har inte hamnat i vävstolen än, man håller på och mönstrar in det kungliga monogrammet. Men många andra fina vävar fanns att beskåda. Vävsalen är så rolig att se, mäktigt med de här gigantiska maskinerna som ser ålderdomliga ut men som funkar perfekt.

... i Karlstad är ett fint museum med vackra lokaler, Årets museum härom året, men på många sätt totalt obegripligt och inget ställe man ska gå in i om man har det minsta anlag för panik i instängdhet.

Före Kristinehamn var jag i Karlstad  i lördags, på museet och blev stående både här och där utan att begripa hur jag skulle ta mig in och ut. ;-)) Herregud, personalen måste ju ha undrat över mitt märkiga vimsande!

Men de hade fullt sjå med det faktum att hela Karlstad saknade vatten den här förmiddagen. Vattnet hade rymt ut genom någon tjälskottsläcka och dricksvatten kördes ut i dunkar. Museet varnade för stängning vilken minut som helst eftersom man inte kunde spola i toaletterna. Karlstadsborna rekommenderades att gå ut och samla snö i hinkar för att få spolvatten och jag förstår att museipersonalen inte hade lust att ränna som skållade råttor ut och in med hinkar till sina besökare.


Den där glasdörren till höger använde man alltid förr för att gå in i den här utställningslokalen så jag travade dit förstås. Men den var stängd. Jag lirkade en stund och funderade, tog en lov tillbaka i entrén men begrep inget. Till slut fattade jag att man inte ska gå in där alls utan att man måste gå runt och först passera det där kortläsarinsläppet som syns till vänster. Där kan man efter att ha studerat instruktionen hålla entrékortet under en ljusstråle och vänta tills det piper.

Det var bara att jag inte begripit att jag skulle ha det där lilla kortet jag fick när jag betalade, till något så det hade jag bara stoppat ner någonstans. Nu fick  jag leta en god stund innan jag till slut hittade kortet i bakfickan.

Jag höll kortet under kortläsaren och lyckades knuffa mig in genom de tröga glassvängluckorna. Utställningen var lite bla ha. En massa bilder av initiationsriter världen över, "Livets steg" allt från omskärelse till studentexamen och bröllop. Såna där bilder av mycket halvnakna ungdomar i exotisk utstyrsel och  färgglatt photoshopade (?)bilder på barn i Afrika och annorstädes känns lite som pedofilvarning och utställningen var mer av en reseskildring än konstfoto för mig. Men jag är ju ingen expert alls. Så räkna inte med mina synpunkter. Det var mycket färg och skrattande människor på bilderna.

Sen skulle jag ta mig ut från rummet. Då går man med automatik tillbaks samma väg som man kom in. Och jag försökte komma ut genom glasluckorna bredvid svänghjulet. Men tji. Det gick inte heller att svänga glashjulet baklänges. Det var obevekligt stopp. Och instruktionstexten stod för långt ifrån för att jag skulle förnippa den med utgående.

Aha tänkte jag och gick tillbaka in i utsällningslokalen. Det kanske är som på Ica att man måste gå runt hela "butiken"  för att komma ut, så att man ska tvingas se allt. Så jag drog mig ut mot båten och experimenten. Men ingen utgång där heller. Och genom hela Herulen ville jag inte gå. Då testade jag en gång till i glasluckorna vid spärren utan att lyckas. Lite panik infann sig. Då kom jag på att jag nog kunde ta mig ut genom nödutgången, alltså de där glasdörrarna till höger som jag försökt ta mig in genom först. Och det gick förstås. Jag lyckades lirka upp dörren och ta mig ut, men fick en obestämbar känsla av att jag var fel ute ändå. Och undrade om inte något larm skulle tjuta igång.

Sen gick jag in och kikade på en annan utställning, men hade lyckats slarva bort det första inträdeskortet så jag fick be om ett nytt i entrén. Den utställningen bestod av figurer gjorda av naturföremål, typ målade pinnar, grenar och sånt. Och jag tror att jag är allergisk mot naturkonst för jag blev bara grinig. Eller också var jag redan grinig av alla stängda dörrar. När jag var klar höll jag på att inte ta mig ut för jag kom inte ut genom glasluckorna till den här avdelningen och inte genom glassvänghjulet heller och nu lyckades jag inte se någon nödutgång att lirka mig ut genom. Och ingen kortläsare fanns det heller så vitt jag kunde se.

Efter en massa fepplande så förstod jag äntligen att jag genom att trycka på en knapp som inte såg ut som en knapp kunde få svänghjulet att öppna sig baklänges. Vips var jag ute i entrén.

Kollade igen på den andra utställningsutgången och fann att den var konstruerad på samma sätt.


Den där metallfyrkanten rakt fram ska man trycka på och så snabbt ut genom glassvängdörren. Himla skämmigt att inte kunna läsa på instruktionerna och ta sig in och ut på en konstutställning.

Jag kunde ha blivit kvar där på museet! Helt relevant egentligen. Vi som är födda på 50-talet är nog så gamla att vi ska vara på museum. På Louisiana i Danmark (eller om det var på något museum i Malmö), lär det ju sitta en naken konstprofessor i en låda och måla och hon kan beskådas uppifrån om man klättrar upp för en stege. Men jag kommer i så fall att vilja sitta utställd fullt påklädd på en hylla tror jag med en gammaldags snirklig guldram runt mig, och blogga, vad annars! Livebloggning! Och ta kort på alla som passerar och lägga ut - direkt på datorn så att det syns på en storbildsskärm också. Visst vore väl det konst i modern tappning. Levande installation som illustrerar "Tidens spektra och tidens tand" ! Undrar om jag inte skulle få något pris för det. Eller åtminstone bli antagen till Konstfack! 

var vi på under helgen eftersom vi hade andra ärenden i staden. Vi fick ett kanonfint rum. Helt nyrenoverat. Hotellet byggdes på 1930-talet av en ensamstående dam fick vi uppgift om och har drivits som hotell sedan dess. Det ligger jättefint i en stor park och mitt emot Centralstationen.


Jag var förstås på Panncentralen, konstmuseet. Det har ofta mycket bra utställningar. Nu var det en fin fotoutställning av Denise någonting. Den hade ett feministiskt tema. I det lilla rummet var en utställning av en prisbelönt konstelev. Utställningen bestod av  några bokblad som hängde i en ring och några pyttesmå textrader som var uppnålade på väggen. Mitt konstkunnande räcker inte till för att begripa det så jag lämnar det därhän.
Panncentralen är verkligen inrymd i gamla panncentralen vid f.d. Mariebergsklinikerna, ett jätteområde med tegelhus som förr var psyk-vårdhem för Värmland.


På kvällen var vi på en tillställning med dans. Spelade gjorde Janne och Kristina från Karlskoga, tror de hette så. Det var helt ok att dansa till. Janne var lik Janne Schaffer men det var nog inte han. Vi hade roligt i alla fall i trevligt sällskap.

Här kommer en annan inramning, med akvarell gjord av sonhustruns japanske far när de var på besök här i höstas.
Jag gillar den, det är en enkel inramning som lyfter fram bilden och den lilla gröngrå randen på innersidan av passsepartouten betyder mycket.  Det är också glas som är reflexfritt men som släpper igenom all färg. Rekommenderas!





På baksidan av den här bilden blev det också en glasskiva för att kunna se de små texter som vi roade oss med att göra den kvällen vi åt middag här hos oss; det var våra namn skrivna på japanska. Roligt att bevara som minne på baksidan. Det var på förslag av Irene på ramaffären.

... har jag låtit göra några stycken nu. Och jag har blivit jättenöjd. Vi har en bra ramaffär där man kan få goda råd också och det är viktigt.


Det här var ett vågat försök men det blev klockrent tycker jag. Ramen är svart, lite gammalt stuk med guld i och så en svart passepartout. Runt bilden i sig finns en smal guldkant. Bilden är det vackra tackkortet som vi fick av sonen och hans japanska fru efter bröllopet. Det är skrivet av en släkting till sonhustrun och han är duktig på att skriva japanska tecken vackert, kalligrafi. Glaset är ett helt nytt glas som tar bort reflexer men som ändå släpper igenom all färg i motivet. Det är lite dyrare men gör stor skillnad.

Vi bad att få en del av det som kom med tackkortet med på baksidan också. Det gick bra bakom ett glas där. Så här ser det ut.

Den här bilden av Niklas Eriksson hänger på dass på mitt jobb och det har den gjort länge. Jag är hjälplöst förtjust i den! 

Texten är
"Nu ha ja vare ute me hunn!"
Och han som säger det sitter vid öppet fönster med en megafon.

I det andra huset säger man
"Han har inte internet men bloggar ändå"

Tänk om vi blir så där vid ett längre strömavbrott och blogg-abstinensen sätter in !? Ha ha ha.....!

... börjar jag köpa nu och så håller det på fram emot hösten. Kan inte låta bli. Idag upprustade jag modrens blommor också efter att jag slängt de julblommor som mest skräpar ner. Blomsteraffären i Årjäng gör så fina och prisvärda buketter. 150 kr för den här och då ingick snygg vas, fast inte den här.

Rien Poortvliet är en suverän djurskildrare. Vi har en fin bok med hans bilder. Detta är en almanacka för 2010 som vi fick av tyska goda vänner till jul. Bilderna är otroligt levande gjorda.

Likheterna finns!
Senare idag kommer beskrivning av hjortkalvsadeln från igår kväll! Supergod!

För det är väl inte Sillegårs? Jag blir alltid så osäker på var gränsen går.
Bitten och hennes familj gör någon form av gigantisk och kul juldekoration ute vid vägen varje år! Och i år slår nog tomten alla rekord som flyger helikopter! Jag har försökt åka den här vägen någon dag när jag slutat tidigt och samtidigt haft tid att ta svängen förbi och samtidigt det har varit solsken. Men inte lyckats alls. Idag fick det bli i alla fall för nu är det 20:e dag Knut och jag är rädd att han försvinner snart. Det var inte solsken men nästan, det var i alla fall ljust och fortfarande dag.

Här utanför Grand Hotell i Stockholm fick jag se mina favvoälgar. De är verkligen så snygga som jag tänkte mig när jag för rätt länge sedan hittade dem på nätet. Jag lade ut bilden på dem då här på bloggen. Nu fick jag alltså se dem på riktigt. De är flotta!