Inga Magnusson

Under lördagens rådjursjakt med taxen Oskar så såg jag den här svampen. Tror att det var en murkla, något gammal och bedagad kanske. Men speciell!

Så här ser det ut när man går på älgjakt här uppe på åsarna. Älgjakten avslutades idag torsdag och det blev sammanlagt tror jag 10 vuxna och 8 kalvar. Man hade licens på 11 vuxna och 12 kalvar tror jag. Det fattas alltså några till full licens, men antalet djur har minskat.

Storleken ska ju inte ha någon betydelse, men det har den. Åtminstone när älgar har sex! Eller de kanske inte har sex, men de parar sig i alla fall.

Gubben var i Kil igår och lyssnade på föredragning om Kalmarmodellen och kom hem lyrisk.

Det handlar om att man har problem i Sverige med att älgarna har för små kalvar när vintern börjar, alltså ungefär nu vid älgjaktstid. Och man har inte vetat varför det är så. Men nu vet man och det har med storleken att göra. Storleken på älgtjurarna och deras horn.

Älgkon brunstar i flera omgångar och de som får para sig först med en älgko är de stora tjurarna. De tjurar som är storväxta och som har rejäla horn. De har också det mest aktiva brunstbeteendet, dvs sparkar upp gropar som de sedan urinerar i osv. Det är tilldragande för korna som flockas runt en sådan tjur. Man kunde visa att en stor och aktiv tjur kunde ha 5-6 kor runt sig i rättan tid. Under den här tiden är de mindre och inte så välutrustade tjurarna inte välkomna i gänget. De får gå och vänta på sin tid. För när de första brunstperioderna har gått förbi så kan de också få para sig.

Det som har hänt är att det finns för få stora tjurar. Det betyder att korna kommer i brunst för sent och blir dräktiga för sent på säsongen. Då föder de kalvarna sent och de hinner inte bli så stora före vintern. Nu ska man vända den här trenden genom att spara kapitala stora tjurar som kan får korna i brunst på ett mer effektivt sätt och som ser till att de blir dräktiga tidigare.

Nu har jag varit hjälpsam mot gubben och skrivit om detta på bloggen. Jag fnissar ju lite medan jag skriver och undrar vilken nytta man kan ha av detta i Hagsätra, Solna, Sollentuna och Nacka eller på Kungsholmen,  eller var nu mina bloggläsare bor.

Jag har schemalagt en timme friskvård per vecka. För det mesta sker den timmen lite mer inbokat men just idag blev det i stället en lång mycket rask promenad bort emot Tobyn på andra sidan sjön. Det var vackert i solnedgången.

Bilden är tagen nere vid sjön, alltså vid Tjärnshaget ut emot Bäcken över Bäcketjärn.
Nu är det höst och höstfärgerna kommer mer och mer för varje dag. I början på älgjakten brukar det vara som allra vackrast. Men jag tycker att färgerna är blacka i år. Det sprakar inte så där i gult och rött som det brukar göra. Det är mer brunt alltsammans. Men så kan det väl inte vara? Höstfärgerna är väl alltid likadana? Jag måste ha fel och inbilla mig.

På linongutflykten häromdagen så pratades det mycket om ormar, men jag såg ingen. Idag var vi en tur med klassen och tittade på hur träden ser ut nu när det är höst och vi kikade på olika sorters träd. Då lyckades vi i alla fall se en alldeles levande snok. Och den var verkligen vacker. Jag krafsade vildsint efter kameran men lyckades inte få fram den i tid. Märkligt nog var snoken nästan helt grön och skimrande, med en ljusbeige undersinda och den var bamsestor. Den ringlade ner i ett dike när vi passerade. Ovanligt nog blev jag inte alls rädd.

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag skrev på bloggen om märkningen av de hårlösa älgarna i Värmland. Det sköttes med hjälp av helikopter och de stackars djuren såg dramatiskt skröpliga ut. Men med hjälp av märkningen har man nu kunnat kolla upp dem igen efter sommaren och konstaterat att de får håret tillbaka. Man misstänker att det är den så kallade hjortlusflugan, eventuellt i kombination med någon annan faktor som orsakar hårlösheten. Även i Norge forskas på detta. Bilden till höger är samma som jag hade med på bloggen och då i våras var kon väldigt kal, men det är samma ko till vänster nu för någon vecka sedan och nu har hårfällen kommit tillbaka. Vi är glada att älgstammen åtminstone inte hotas av håravfall. Det räcker med att skogsbolagen och vargarna i stort sett vill utrota dem. Här i Värmland har bildats en organisation som heter "Älgens vänner" för att värna älgarna mot undergång.

Bild och text i sammanhanget är från NWT lördag 15 september 07

Nu ska vi till skogen och plocka lingon med min klass idag. Det blir en tur efter lunchen upp mot Katjärn tror jag. Barnen får plocka i muggar, det räcker nog. Och sedan samlar vi i en kasse. Enligt rapporter från området lär vi få kryssa mellan huggormarna, men fobier är till för att bekämpas. Ormkramarna brukar inte försumma något tillfälle att påpeka att det är getingstick vi dör av i Sverige, inte huggormsbett.  Och vi får väl se upp så vi inte skadar dem, de är ju fridlysta. För att skydda hassselsnoken!!! För att en del människor inte ser skillnad på hasselsnok och huggorm!! 

Hallå där uppe i beslutsfattardjungeln!! Hur ofta kan det hända i praktiken?? Det måste rimligen vara sällan som en huggorm riskerar att dödas överhuvudtaget. I så fall på den egna tomten och på tomtmark bor en mycket liten del av landets ormar. Det räcker ju att titta på hur vårt land ser ut geografiskt.  Hur ofta kan det inträffa att en sällsynt hasselsnok dödas därför att någon tror att den är en huggorm??  Inte så många gånger att det på allvar påverkar beståndet av hasselsnok i alla fall. Tala om spel för gallerierna!

Såg ett tv-program för några år sedan hur man skulle bära sig åt för att följa lagen om man ville bli av med en huggorm som bosatt sig på tomten. Döda den var det alltså inte tal om; förbjudet. Man ska istället fånga in den, lämpligen med en kratta och lägga den i en hink. Sedan ska man köra minst ett par kilometer bort och släppa ut den igen. Om den då kommer tillbaka så får man döda den. Men hur ska man veta att det är samma orm som kommer tillbaka? Det förutsätter alltså att man märker den på något sätt!!! Annars kan det vara en helt annan orm och i så fall ska enligt lagstiftaren hela proceduren med frakt upprepas.

Äntligen ser vi lite älg i markerna. Det är ko med fjolårskalv tror jag och tjur. Vi såg dem i kväll på väg till Karlstad. Vi har nästan inte alls sett älg här på länge och nu är det snart älgjakt.

Att en resehandbok kan förorsaka så mycket skratt hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Den här hade för  så där 20 Euro och den innehåller drygt 600 sidor ambitiös infomation om SVerige för tyskar. Vi läste ur den igår kväll söndag efter att vi hade ätit den goda älggrytan och vi skrattade så tårarna trillade. Det fanns flera galenskaper i boken men avsnitten om älg tar alla pris!

 Jag har översatt  en del tillsammans med våra tyska vänner så gott vi kan.

"Älgar, trots alla fördomar tämligen sluga, är allätare och gillar de unga skotten på träden till förtret för skogsindustrin. Med endast svag  synförmåga  vågar de sig - lockade av sophögarna - fram till utkanterna av städerna. Ett exemplar kom på så sätt att bli ofrivillig passagerare på färjan över till Danmark.  Lokala turistbyråer ordnar knappt med älgsafaris men  med hjälp av lite spårsinne är det möjligt att få se älg i vilt tillstånd, åtminstone i Småland, Västergötland och Värmland"

"Alla älskar den (älgen) - turisten eftersom den inte finns där han bor, naturbeskyddaren eftersom den motstått alla utrotningsförsök,  jägarna eftersom det utan den (älgen) knappast går att hitta någon bra förklaring på varför man vill sitta i skogen klockan 5 på morgonen höstmorgnar och dricka snaps, vilket är förbjudet och läckergomen eftersom den (älgen) passar så bra till rödkål och mos!"

Författaren tror också att svenskarna överdrivet älgförekomsten och de skryter alla om hur mycket älg de har men
"Om man nu verkligen får se en älg vid vägkanten då kommer svenskarna i skaror och blir helt tokiga som om de aldrig sett en älg förut i hela sitt liv"

Det beskrivs också hur 150.000 älgar varje år "faller offer för höstens skjutgalenskapen" .

Och älgar är alltså enligt författaren allätare dvs äter både kött och växter:

"Tro det eller inte: Skyggheten för den enda fienden (människan) är verkligen  så ringa att de av och till  verkligen förirrar sig till städernas soptunnor. En gång skall en älg precis ha hunnit ombord på färjan till Danmark innan spärren slog igen bakom honom" .

Det finns väl inte så mycket mer att tillägga om skogens konung efter denna uttömmande beskrivning!?

Kaniner är söta djur. Rolands systerdotters yngsta barn miste sin lille Tusse (som varit med i bloggen förut) och det var ledsamt. Men så uppdagades att Tusse hade hunnit "förmera" sig innan han dog, kanske till och med just den dagen! Och här är två av resultaten! Lyckan är nu fullständig och alla är nöjda och glada. Helt vita albinos med röda ögon blev det.

Eftersom bloggen har minste en entusiastisk fiskare som läsare så kommer här lite fiskeinformation. De fiskare vi haft i en av stugorna den här veckan är från Karlsruhe och de har fångat bra med fisk sedan de kom i lördags, alltså på fem dagar: 25 gäddor varav några rejält stora, 101 cm, 89 cm ex. och 104 abborrar, varav en hel del runt 40 cm. De behåller inte mycket fisk utan släpper försiktigt tillbaka igen efter att ha mätt och vägt och ev tagit kort. Man ska ha blöta händer när man tar i fisken har jag fått lära mig annars torkar man ut fjällen. Detta var alltså dukitga fiskare som gick upp tidigt på morgonen och fiskade, hem mitt på dagen för att äta och sova och sedan ut igen vid halv sju-tiden. Samtliga abborrar har de fångat vid våra fina abborrvasar (Barschberg på tyska!) och med samma lilla gummifisk, den här glittriga blågrönbruna saken i mitten. På linan hänger de ett rejält blysänke för att få ner den antar jag.


Gäddorna fångades inte som väntat ute i det djupa vattnet mitt i vår längsmala sjö utan precis vid brytpunkten mellan grundplatån nära land och djupt vatten. De här gummifiskarna var bra, främst den vita-röda men även den grön-gula.

Den här gummifisken längst ner här var också bra till gädda, den rosa med glitter på. Så här ser det ut i deras draglåda.

Jag har inte fått vanlig lus även om den tycks vara ett frekvent husdjur numera. Det är älglusen. I kväll när jag varit ute ett par timma i skogen så blev det attacker av  älglus, flygmyror och mygg. Om man tar med en elektrisk lusdödarkam och en liten fläkt (Biltema)så kanske man slipper eländet? Vore värt ett försök i alla fall. Fästingar såg jag inga idag. Inte på mig åtminstone. Men man duschar gärna och ordentligt efter såna här marscher. Jag hade två älglus i håret vid hemkomsten. De trivs bakom öronen. Bara de inte går in där!!! Usch!

Så här ser han ut i skogen, min ljungkrokodil Oskar. Han har pejl på sig förstås så jag vet var han håller hus.
Han letade ivrigt och energiskt efter intressanta spår. Det var en stunds väckande här och där. Men till slut fastnade han nedanför en lite bergvägg. Han gick runt där och gläfste. Vid ett par tillfällen försökte han ta sig upp på berget men rutschade ner igen. Roland kom o lyssnade till slut efter någon timme. Han tror att det kan ha varit hare som han skällde på. Det var motion i alla fall för oss båda och jaktlusten är det inget fel på.


Vi gick hit upp, Sönnare Murstenstjärn. Det är ett litet tjärn inne skogen där en skogbilväg tar slut med en vändplan. Det finns vackrare platser här men det är ett bra ställe att släppa hund på. Jag satt någon timme bara stilla och väntade på Oskar och lyssnade till fåglar o andra ljud. När man sitter så stilla o tyst så kan man ofta få se djur. Nu blev det bara en tjäder som flög upp alldeles intill mig. De trycker till sista sekunden så man får nästan hjärtslag när de flyger upp. Vi har mycket skogsfågel här.


<Ljungen blommar för fullt, men den ser ovanligt mager och tanig ut. Den är dessutom väldigt blå, inte lila.


På ena sidan vägen som jag gick på har myrorna gjort en autostrada. Det är en veritabel myrväg med massor av myror som springer i båda riktningarna. Undrar varför de gör det? Några bär på döda insekter, andra bär på döda myror, men de flesta tycks bara spring. De är väldigt väldisciplinerade och går bara i myrvägen, inte bredvid. Om man sitter nära vägen så kan man höra dem!! Det liksom prasselrasslar när så många myror rör sig på en gång.


Myrvägen går här på högra sidan av vägen. Man kan se att vägen är utsliten där. Det växer ingen mossa eller gräs , det är bara stenar kvar. Växtligheten måste ha slitits bort av alla små myrfötter som oavbrutet trampar här. Frestas lite att följa myrvägen i båda riktningarna för att se vad det är de går emellan. Om de flyttar sin stack? Om de har utbyte med en annan stack? Ett sorts myrornas handelsutbyte. Jag undrar ju vad som får dem att gå alla på ett ställe. Och varför släpar de på sina döda kompisar? Begraver de dem eller bara äter upp dem?

Det här kommer ju att bli hopplöst! Vi gick en liten sväng i skogen med alla tre hundarna (i koppel förstås) och det går ju inte att gå för all svamp. När svampen väl finns där måste man liksom plocka. Det går inte att gå förbi dem.  Så det där med att gå blir det inte så mycket av, det blir ju mest sitta o huka. Och de måste ha kommit väldigt snabbt de senaste två-tre dagarna. De är stora och fina och alldeles fräscha.  Vi kom ju bara i stort sett runt huset.
Jag tycker om att ta svampen väldigt ren i skogen, det är ju roligare att vara kvar i skogen och göra ren den rätt så väl, än att sitta hemma och slita. Så här ser den ut orensad.  Vi ´tog bara lite och stekte i kväll till smörgås. Resten får modren imorgon.  Vi brukar försörja mor o svärmor.

Det är så roligt att lägga ut såna här bilder. Jag vet att vi i vänkretsen och bekantskapskretsen har verkliga svampfantaster och de ska nu frestas ordentligt. Titta nu och tänk på all svamp som finns kvar där ute, oplockad!! Det är bara att ta en tur hit! 

När vi kommit hem så dök A och U i Hol upp med en kasse och kniv i handen. De hade också haft en del tur. Stannade på¨altanen och drack ett glas öl innan de gick hem igen.

Efter en sån här skogstur av det kvalmigare slaget (nästan 20 grader ute när vi gick) så är det fantastiskt skönt att duscha.  Då föreställer jag mig att alla fästingar och tvestjärtar och myggor försvinner. Älgflugorna har inte kommit än tror jag. Och mygg har det i och för sig inte varit så mycket i år men idag kom en del inne i skogen där det inte blåser.

Nu har vi en gigantisk flock med kajungar nere på åkrarna här på Liane. De sitter gärna på vägen och på sidorna om den. När man kommer med bilen så lyfter de och flyger väl samordnat i en stor böljande flock runt bilen och det känns lite som att befinna sig i filmen Fåglarna av Alfred Hitchkock. De är verkligen otroligt många, på bilden finns bara en liten del!

Den är suddig men dock; en stor abborre! Måndag och tisdag den här veckan var vi alltså i Åsbro och hämtade ny bil. Dagen efter, i onsdags, var vi hos A och U i Hol på kvällen och firade U;s födelsedag (tårta, sång och jakthornspel!). A är som sagt superduktig fiskare. Nu testar han sig fram i att kunna få stora abborrar. Den här har han tagit på mete vid abborrvase med betfisk. Lustigt nog en mört på 10-15 cm. Han är förvånad över att det tycks vara så att ju större betfisk han har desto störrre abborrar. Den här är mellan 1 o 2 kilo någonstans.  Bra storlek för vår sjö Östra Silen. Betfisk nappar de bättre på än mask, men det kan vara olika dagar också.

Vi kom alltså hem från semestern i förrgår tisdags. Det innebar att igår onsdag så hade gubben svår naturabstinens. Vi gjorde en heldagsutflykt med goda vänner M och I med sonen L. Vi gick upp emot Järnsjön och sedan tillbaka genom skogen till Bremosse. Vi var fyra vuxna, 4 hundar och en 4-åring. Här rastar vi högt uppe på ett berg med utsikt över Järnsjön och grillar korv, dricker kaffe och pratar.  Det borde inte vara så här efter en veckas semester. Jag borde ta itu med det förfallna hemmet, trädgården och tvätten. Men vi är som vanligt lättfrestade och  hänger med.  Och gubben påstår att han blev mer trött av en timme i nordstan i Göteborg (gick ju hem och lade sig på hotellet!) än en hel dag här i sina jaktmarker. Jag undra om han överdriver eller om det verkligen är sant.  Kan benhinnor vara så selektiva? Här pratar han dessutom i telefon. Han jobbar egentligen och måste planera ´vidare för några plåtar hit eller dit eller någon elektrikers insats på ett bygge. Hans firma har inte semester förrän nästa vecka.


Vi var alltså fyra vuxna, fyra hundar och en fyraåring med. Hundarna var två stövare; Jazz och Leta samt taxen Oskar på Liane och schäferhunden Buffalo. Leta är lite äldre men de andra är alla ett år gamla. och de uppförde sig som om de aldrig gjort annat än umgåtts med andra hundar. Buffalo är otroligt trevlig och lugn för att vara en ettårig schäfer. Han är uppfödd på en kennel i Tyskland som har givits namn efter ett av våra uthyrningshus; Tjärnshaget. Han är fantastiskt lydig och hans uppfödare (bror till M som är med här!) håller föreläsningar om hundfostran i Kils brukshundklubb nu i juli och augusti månad i år. Familjen är mycket hundintresserad och har haft flera hundar men det är bara Buffalo som har fått stanna kvar efter att man fick sonen L.  Man driver på familjebasis ett hundpensionat. Det här är verkligen en vildmarksfamilj. Kolla bara linan som används till att dra cykeln uppför när det behövs och bromsa nerför när det behövs! Cykeln har inga trampor och fungerar bra på skogsvägar. När L ska till dagis hemma i Tyskland varje morgon  så sker det på den här cykeln i tre kilometer enkel väg (!) Han är energisk och vältränad som få fyraåringar vi känner. Vi går också den här dagen flera kilometer genom ren skogsterräng och L går utan knot själv.



Den sträckan som vi måste gå genom ren skog så bär fadren alltså cykeln i en rem! Det här är en riktig vildmarksfamilj, med god kondition och goda idéer.  När det behövs så bär man också sin lille fyraåring L. ! De vill verkligen flytta hit från Tyskland.  De bor i våra fiskestugor flera gånger om året sedan vi startade uthyrningen och har blivit våra vänner mer än gäster. De var  också här i julas och firade jul med oss.  Vi försöker nu hitta en tomt åt dem på vår egendom att bygga ett semesterhus på.  Ett mindre hus med gasol och solvärme och mulltoa på till en början. Lite billigare men med enskilt läge uppe i skogen.


Min tax Oskar var med förstås.Han blev så här trött av värmen!

Förr tänkte jag aldrig på moln och hur de såg ut. De hade ju alltid funnits där. Men för ett par år sedan hade LA-sonen med sig en flickvän med japanskt ursprung hit hem. Vi åkte en del på sjön förstås och hon var fascinerad av våra vackra molnformationer. Tog massor av kort. Sedan dess tar jag dem inte för givna utan tittar ibland och visst är det vackert när det ser ut så här. Bilden tog jag precis när vi kom hem från grillning i kväll ute på sjön i Harnäs hos D och G. Klockan var inte så mycket, bara så där halv 11 och så här vackra var molnen bara några minuter. Sedan var det över.

Imorse försökte jag antyda en del hushållsambitioner! Med skammens rodnad på kinderna får jag väl erkänna att det blev inte så mycket av det. Fastnade en god stund i Stieg Larssons tegelsten "Flickan som lekte med elden" sen blev det en del annat sommel under dagen och till slut så frestade goda vänner med grillning och samkväm vid sjön. Och vi är som vanligt lättfrestade, lämnar allt vind för våg, slänger en båt i sjön och sticker iväg.  Imorgon blir det ännu mer sjöliv. Rolands gamle barndomsvän som bor i Sthlm och som jobbar med säkerhet på Kasinot kommer hit med fru och dotter. (Minnesgod läsare erinrar sig förstås att vi hälsade på dem när vi var i huvudstaden senast och åt god mat tillsammans ute på Lidingö)  Vi ska ta en tur på sjön och sedan äta en bit mat och prata bort kvällen.

På kvällen var vi alltså bjudna till Önnebyn, Skåka för att fira Sankt Hans, norsk midsommar. Även här var det partytält och hög stämning. På hemvägen var det så här trollbindande vackert över Östersil och inöver Tobyviken! Här är klockan alltså runt 12 på natten och mörkare än så här blir det inte nu vid midsommar hos oss.