Inga Magnusson

Här är svalorna som envisas med att inte bli avskräckta av uvbulvanen eller våra ilskna utbrott. De bygger bo inne i garaget som är en carport egentligen, alltså utan dörr. Och de ställer till bilarna under sig! Men vi har inte hjärta att ta bort dem, vi hoppas på att det går över.

Nej, uvbulvanen funkade inte. Svalorna bygger längre in i garaget, som egentligen är en carport. Men ett par bygger på lysrörets andra ände!! Nu vet jag inte vad vi ska göra när svalorna inte fattar vinken och ger sig av till något anna ställer för att bygga. De får gärna bygga på utsidan av hundhuset / carporten, där finns massor av plats. Men jag kan ju förstå om de vill bygga inomhus där det är skyddat.

Bilarna ser ut som fågelskithögar varje morgon, så här kan vi nog inte ha det hela sommaren.

Det är alltså ingen äkta uv, utan en uvbulvan, en plastpippi. Och varför har vi nu bemödat oss att hänga den i garagetaket?  För det är högt och marigt att ta sig ända dit upp så skälen bör vara goda.

Jo, vi har ett livligt fågelliv runt huset och vi har lite koll på vilka det är också och uppmuntrar ofta ,när vi kan, deras närvaro genom att sätta upp holkar, skydda bon och ungar och så. Om det går. Men alla fåglarnas tilltag är inte höjdare direkt. Svalorna till exempel gillar vi väldigt mycket. De har minskat ordentligt också de sedan så där 10 år tillbaka. Förr hade vi massor vid ladugården. De byggde bon under takfoten. De var trevliga att ha. Tog en hel del insekter och visade väder väldigt tydligt; flyger högt = fint väder, flyger lågt= dåligt väder. Nu är vi glada för de få par som häckar hos oss. Men inte just över att de väljer att bygga bo ovanpå lysröret i garaget. Dels är det tveksamt ur elsäkerhetssynpunkt antar jag, dels blir bilarna helt nerskitade både av  fågellort och av leran som de använder till att bygga med. Så nu försöker vi skrämma bort dem därifrån genom att hänga upp uvbulvanen. Det verkar i o för sig funka. De har slutat bygga just där, men bygger istället längre in i garaget och flyger varje gång över bilarna och släpper det de vill, så vi är tillbaka på ruta noll igen. Jag har gått över till att lägga lakan över min bil och hoppas att det ska gå över. Vi får se.

Jag kunde ju inte låta bli att ta kort på Rolands systerdotters familjs festliga dvärgvädurkanin, Tusse.  Han är så busig när han ska få på sig selen att man måste hålla honom i ett stadigt grepp. Kopplet försöker han bita av och floxen i rabatten är nästan uppgrävda! En riktig liten buse men väldigt söt!

I förrgår föddes lilla Solrosa. Hon är dotter till Trollrosa och Järvsö Fax, nordsvenska hästar, travare. Vi var hos Rolands systerdotter och man för att se på underverket i kväll, lördag.

På altanen har vi en fågelholk och här bor i år precis som förra året ett ettrigt blåmespar. De är betydligt mer argsinta än talgoxarna och försvarar sin omgivning med ivrigt flaxande, högljutt kvittrande och attacker. Nu börjar de vänja sig vid vår närvaro när vi sitter där bredvid men testar varje gång om de kan "sjunga bort" oss med sitt höga kvillrande.

Kolla bara kamouflagefärgen!! Visst är det stiligt att kunna smälta in i omgivningen så??!
Men vilket flygfä är det?


Här är ett försök till närbild, dock inte särskilt lyckat på bloggen, det blev för suddigt. Men den här lilla varelsen flaxade hela tiden med vingarna, eller kanske man ska säga vibrerade för det gick så snabbt. Vi såg den igår kväll, tisdag, ute vid Harnäs. Vi måste flytta den eftersom den satt precis där vi skulle grilla.

Det syns nästan inte här men det är en tofsvipa. På långpromenaden igår kväll med hundarna så noterade vi tacksamt att den första kullen tofsvipeungar har överlevt i år och nu flaxar omkring nere på Smörhålorna (kallas några av åkrarna sedan gammalt för det växer bra på dem, till skillnad från Etterhålorna där det inte växer bra!). Vi håller tummarna varje år att det ska gå bra. Brukar försöka hitta bona och freda dem för vårens harvning, men lyckades inte i år. De har i alla fall klarat sig och måste vara minst 4 stycken. Förr fanns flera tofsvipepar här men sedan några år bara ett. Det enda paret vårdar vi ömt.



Vi gick ju ner till sjön med hundarna igår kväll och hade kaffe med. En anledning var att vi skulle kolla utebadtunnan som vi försöker fylla med vatten för att få tät för säsongen. Det bara forsar ut första gången man fyller på och sedan måste man spara lite varje gång så att den inte gistnar. När vi gick hemifrån så blåste det lite lagom för att hålla myggen borta. Det blev så småningom helt vindstilla och omöjligt för myggen. De var verkligen på alerten efter en veckas regn. Vi gick hem lite snabbt, tog istället med kastspön och tog en båt ut en sväng. Då var klockan redan halv tio men vi fick en fin tur, alldeles vindstilla och lugnt.

Det är allra vackrast nu i naturen här! Nu har grönskan kommit på riktigt och till och med asparna har börjat få blad. Och granskotten som syns här är som allra ljusgrönast mot det mörka! Det ger en massa klara färgskiftningar att bara avnjuta innan luftföroreningar och damm och annat lägger sig som en grå hinna över alltsammans.

Igår flög snöskateungarna ut! Här är det två kvar. Den näst sista har satt sig på kanten  och tvekar en stund inför språnget ut i det okända.


Till slut vågade fågelungen ta språnget ut från boet och landade med mycket flax i den här busken.


Sedan var det bara en kvar. Den hukade en stund nere i boet men flaxade också iväg. Hela trädgården var full av vilsna fågelungar som inte visste riktigt hur de skulle ta sig fram, fågelungar av olika sorter, inte bara snöskator. Mammorna passade på de små och flög ivrigt omkring och försökte mana på  dem och mata dem.  Det var ett väldigt fågelväsen under eftermiddagen och prasslande av fåglar i buskar och snår.  Men på kvällen var det lugnare och fågelsången ljöd istället.

Grillning i Harnäs i kväll med D och G och dotter K med vän M.

Precis halv  nio kom bävern och simmade tvärs över viken. Det gör han varje kväll samma tid. Han simmar över till andra sidan viken och gnager en god stund på en stor trädstam. Men efter en stund avbryter han arbetet, och går en bit till vänster till en myrstack där det finns en gran med fina färska skott. Dem tar han omsorgsfullt av ett efter ett och mumsar i sig. En slags efterrätt kanske efter den mer beska stammen. Samma procedur varje kväll. Bävern har sin hydda en liten bit härifrån.

Oj, så snabbt de fick fjädrar då! Det var bara antydningar för en vecka sedan och nu är det redan fjäderbeklädda små vingar! De är ena riktiga matvrak.
 
Imorse tog jag bilden när jag passerade på väg till bilen för att åka till jobbet.  Mamman var inte där när jag kom, men kom tillbaka när jag höll på. Hon satte sig i en hög björk bredvid och skällde ilsket kraxande på mig tills jag gick vidare.

De växer fort de små snöskateungarna i vår idegran vid husväggen. De gapar hungrigt och föräldrarna flyger i skytteltrafik med mat. Munnarna är verkligen jättelika när de gapar. Det börjar synas antydningar till riktiga fjädrar nu på den tunna blåaktiga huden. Det ser ut att vara 5 stycken.

Jag stod o smög bakom husknuten och väntade tills fågelmamman gav sig ut på matjakt. Då tassade jag fram och tog kortet på ungarna. De ser ut att växa och frodas, betydligt större än äggstorleken från förra veckan. En av dem tror att jag är mamman och gapar hungrigt efter mat.

När vi sopade taket häromdagen så hamnade ju en del mockel i tujorna under taktfoten och jag försökte få bort det värsta.  Ur en av tujorna  kom en snöskata som en projektil precis framför näsan på mig. Och det var inte så konstigt att hon väntade med att flyga tills jag var alldeles bredvid henne. För när jag böjde undan grenarna i tujan för att skaka dem så fick jag se det här; nykläckta ungar och ett ägg som ännu inte kläckt, alternativt inte kommer att kläcka. Jag antar att det kan bli rötägg här också.

Det fick bli en snabb bild och så ut ur busken igen. Men modren verkar inte vara värst bekymrad över vår normala närvaro. Vi rundar den här busken flera gånger per dag och passerar bara några decimeter från boet som är i ansiktshöjd.

Ska bli spännande att se om hon får föda upp dem i fred tills de blir flygfärdiga. Hon har några kämpiga veckor framför sig. Jag är för dåligt bevandrad i fågelkunskap för att veta om hon kan räkna med hjälp från fadren eller om hon är singelförälder.

Majestätiska är de våra tranor! Men billiga när de drar igång klockan fyra på morgonen.

Vi har fyra stycken här just nu. Två har just flugit iväg när jag tog bilden mot Lilyckan. Tranorna är till skillnad från andra vilda djur här verkligen skygga och vill inte vara nära människor. Jag vet inte vad det är för ålder på dem. 

För några år sedan hade vi en tranfamilj här och de minskade i popularitet kan jag säga  vartefter sommaren gick. De hade en vana att dumpa ungarna vid fyra-tiden varje morgon nere¨på åkrarna här och flyga upp till skogsområden / tjärnen längre upp. Men för att hålla kontakte så skrek de till varandra med så där 5 minuters mellanrum. Det är ett fullkomligt hjärtskärande skrik. När man väcks av det ur djup sömn så tror man alltid för ett ögonblick att det handlar om ett barn i nöd. Man blir genast klarvaken, kallsvettig och drabbas av intensiv hjärtklappning. Sen hinner man lagom somna om igen när nästa skrik kommer, och nästa och nästa osv. Framåt 7- 8 på morgonen så slutar de, just när man ska gå upp.

Nu ska jag inte svartmåla och tro att de här tranorna har lika konstíga vanor. De kan ju var riktigt trevliga grannar att ha under några månader framåt. Snygga är de i alla fall att se på.

Den här älgkon går här runt huset utan rädsla för människor. För några dagar sedan vilade hon oblygt  bara några meter från vägen en bit från huset och människor stannade för att titta. Men hon låg kvar. Igår kväll när vi for till Valborgsfirandet så gick hon bredvid vägen. Vi stannade och tog flera kort men hon mumsade oberört vidare. Ska bli roligt att se om hon är lika orädd efter att hon fött den kalv som hon uppenbarligen väntar.  Hoppas hon slipper bli vargmat.

Först försökte bävrarna bygga vid båtplatsen nedanför Brogärdet. Men de gav till slut upp för det blev väl mycket trafik runt dem. Sedan flyttade de sig några tiotal meter längre bort i älven som går mellan tjärnet och Östersil. Här satsar de stort nu. Hyddan har ju sin ingång under vattnet så den syns inte. De är mästerliga byggare. Man måste beundra dem. De lyckas bygga som hus med hjälp av grenar, kvistar och lera.  Ska bli roligt att se hur många de är. Förra året såg vi dem flera gånger på nära håll. En gång satt vi på bryggan och de simmade precis bredvid.

I bakgrunden skymtar en av våra fiskestugor, Tjärnshaget.

I lördags blev det första båtturen för säsongen, fast bara på Bäcketjärn förstås. Vi drack kaffe nere vid båtplatsen tillsammans med dubbelkusin I-L med man, mor och svärföräldrar.

Vi hade många fåglar runt oss. På andra sidan tjärnet simmade två sångsvanar majestätiskt, vid bryggan det som kallas skat-änder här (knipor kanske?) och gräsänder. När mörkret började falla så hade vi en enkelbeckasin i absolut närhet. Den gjorde hela tiden sitt märkliga lite svirr.-knarrande ljud. Det åstadkomms med stjärfjäderpennorna. De sätts i vibration av luftströmmen och skapar det här underliga ljudet. 

I träden ovanför oss var en konsert av olika fågelläten. Svärmodren kunde urskilja en fågel som hon kallade "tjäderklocka". Det är en fågel som brukar sjunga när det är dags att gå ut på tjäderspel.  Vi hörde att en bekant hade varit ute o sett på spel nu i dagarna. Det är rätta tiden.

En jägarkollega ringde Roland när vi var i Stockholm och berättade att man sett hårlösa rådjur också. Det finns en hel del hårlösa älgar här i Värmland. Jag har skrivit om det på bloggen o visat bilder från märkningen av dem. Nu verkar det som om det finns hårlösa rådjur också. Om det stämmer som en del tror att det är hjortlusflugan som orsakar håravfallet så är det logiskt. Den finns ännu mer på rådjur än på älg.