Inga Magnusson

Så var det då äntligen fredag och lite avkoppling. Vi gjorde en trevlig "after work-kväll" med tyska goda vänner; A och U i Hol och gästerna i vår stuga, M och I och sonen  Lennart, den unga familjen som också är på väg att flytta hit. De ska sälja sitt hus i Tyskland och bosätta sig här. De började besöka oss här och fiska flera gånger per år, fiske är hela familjens stora passion och här finns fina fiskevatten. Sonen Lennart går ingenstans utan sin lilla uppsättning med blinkers och drag.

Men i kväll var det en timmes bowling som gällde och en bit mat efteråt.


Här är 5-årige Lennarts första kast. För säkerhets skull tillsammans med pappa M.


Med det här hjälpmedlet så gick det lättare, helt perfekt faktiskt! Och det blev till och med strikar med hjälp av sarg bredvid banan.




Så småningom blev det dags för mat och då inträffar det lustiga: Vi får alltså inte bära våra öl de c:a 15 metrarna från bowlingen till restaurangen, fast det är vägg i vägg och i samma byggnad!. En av de anställda måste göra det. När vi kom till repen vid ingången till restaurangen så kunde hon överlämna öl till oss och vi fick gå vidare bärande den själva. Det är något mystiskt med svensk alkohollagstiftning! Och våra tyska vänner skrattar så tårarna rinner när de förstår hur det fungerar och planerar redan vilka vänner de ska ringa till imorgon och berätta för!


Lennart var jättehungrig efter bowlingen och mumsade i sig en hamburgare.

Vi åt också god mat och desserten var inte bara god, den gav upphov till spännande associationer:


Det översta är hjortronglass med choklad och vispgrädde. Det understa är banan med sorbet.
Vi hade en supertrevlig kväll och vorstehhunden Chester fick träna på att vara i vår hundgård några timmar. I morgon jagar gubben först och jag rättar matteböcker. Sedan blir det utflykt till Murstenstjärn med skridskor och spark och pimpelspön och korvgrillning och samma sällskap som idag.

E-type var bäst! Fast det var det bara jag som tyckte här. Jag gillade hans show, den var bra och förmodligen suverän för de närvarande, den blev väl inte lika mäktig i TV.

Christer S hade jag inte för ett enda ögonblick trott skulle gå vidare. Tänkte ett tag att han gör nog parodi på det hela, men det var det inte, det verkade vara genomfört på fullaste allvar. Gubben tyckte den var bra förstås och var inte ett dugg förvånad att den gick hem i stugorna. Svenska folket gillar ju dansband o sånt o, inte att förglömma gillar Christer Sjögren. Han är avväpnande charmig med sin dialekt  och med sin rutin och frånvaro av uppblåsthet.
Melodifestivalen handlar ju väldigt mycket om vilken artist som blir omtyckt, inte så mycket om huruvida låten är gångbar eller artisten sjunger rent.  Och i år blev vi charmad av äldst och yngst, ingen åldersdiskriminering här inte, och inte sexigast och skickligast. Så är det ju på den stora tävlingen också, vinnare kan vara två danska gubbar med gitarr som sjunger enkelt om älskad kvinna eller en glad 15-åring med pipig röst. Vi vill bli berörda.

Vi var hos A o U i Hol igår. A hade varit i Göteborg på båtmässa. Han hade med diverse broschyrer över Busterbåtar som vi dreglade över en stund. Med jämna mellanrum får vi lust att köpa en rejälare  båt att främst ha till uthyrning förstås, men också för att kunna visa våra fiskegäster sjön och dess möjligheter på ett snabbt sätt. Det är ju stora sjöar vi rör oss i här omkring och det tar en stund med en mindre båt att komma någonstans.

A hade köpt roliga drag billigt också. De här är blå och silver och det är bra på gädda i vår sjö säger han. Ögonen här är inga ögon alls utan hål.  Liknar inget vi fiskat med här förut.

Vi tränade också deras hund Chester att vara i hundgård här hos oss en stund i går fredag.  Han behöver kunna lämnas lite ibland. Han fann sig väl tillrätta med Oskar och Jazz och gillade att stå på det höga bordet och se sig om. Under tiden tog U och jag en lång promenad utan hundar.

Det har legat lågt med aktiviteter ett tag nu. Vi lever lite eremitliv när harjaktsäsongen pågår. Det går  inte att planera något, det kan bli spårsnö och strålande solsken! Gubben är just nu lördag morgon ute och jagar på Egenäs med T i Deje. Han hade tänkt ta en jakttur till Jägartorpet men det var för dåligt väder för en sådan lång resa. Det är grått och trist och milt väder. Jag ägnar mig¨åt att njuta av tystnaden, planera för morgondagens kvällsätande, rätta 23 matteböcker, läsa en god bok, lyssna på musik och ta en långtur med Oskar.

En del är på  tapeten i alla fall framöver.

Goda vänner från Tyskland kommer idag och stannar en vecka i en av stugorna. Ska göra i ordning det huset under dagen förresten. De har med sig en väldigt fin schäferhund, Buffalo och vi ska tillsammans besöka något slags spårprov i brukshundklubben imorgon söndag. Jag kan inte det här men det handlar om bruksspår tror jag, leta pinne i skog eller så, inte söka efter skadat vilt. Vi ska också försöka träffa en kollega med en alldeles ny liten schäfervalp.

I morgon kväll så är de tyska gästerna inbjudna hit på lite kvällsmat tillsammans med A o U i Hol. Vi gör lite typ knyte med hopplock. Det ska bli roligt.

Det blir lite längre fram  en långhelg i Branäs med skidåkning, längs med för min del, neråt med de övriga; gubben, A och U i Hol och en dotter där. Lite rumphuggen blir den helgen av att vi ska på ett årsmöte med övernattning i Borgvik.  Undrar förresten om man kan sova där med forsen brusande i öronen. Det är ett rätt påträngande ljud. Men ack så vackert.

Stockholm ska vi till, något som heter Arlanda hotellby. Antar att det är mindre vandrarhemslikt än det låter. Det blir en övernattning där i samband med att gubben ska på ett möte där. Vi kanske hinner träffa son och "sonhustru". Jag ska i alla fall ränna lite på konstutställningar har jag tänkt. Får sätta mig ner och prioritera vilka det blir för jag hinner inte allt jag vill se.

Direkt därifrån bär det iväg till Umeå för att träffa barn och barnbarn hoppas vi. Men det är lite så där osäkert än och jag glädjer mig för mycket åt den resan för att våga ta ut något i förskott. Det ska stämma med ytterligare en person och hundtransport och väder och så. Gubben och B i Leverhögen ska jaga där uppe i Umeåtrakten, med studerande Blomskogssöner.  Undrar förresten vilka konstutställningar som kan vara aktuella i Umeå när vi kommer dit, om vi kommer dit. Måste kolla på nätet!

Sedan har vi några goda vänner som vi inte hunnit se på ett tag och det ska bli roligt att försöka få träffa dem när det jagats färdigt fram i nästa månad och vi kan lämna det här oplanerade tillståndet.

P-G tvingades bryta den här deltävlingen men det var på grund av motorfel, inte¨några egna misstag. Bilen är tydligen en nykonstruktion och inte riktigt färdigutvecklad än. Men det blir bättre nästa gång.

Asch, det blev ju inget gjort idag, absolut inget. Vi hade tänkt åka och hälsa på svärmor idag men väglaget var bedrövligt. Läste på nätet om trafikkaos och polisens uppmaning till folk att låta bli bilen. Så vi avstod från den turen, 10 mil till Karlstad. Svärmor kommer hem i morgon tror vi så vi får snart träffa henne i alla fall.

Gubben hade tänkt sig att jaga hare i fantastisk ny spårsnö och solsken. Icke heller, det var snöblåst på förmiddagen som sedan gick över i regn. Inga harar hade varit uppe och förhållandena med blötsnö som dröp från träden gjorde det omöjligt.  Vid middagstid kom han hem rätt slokörad. Han ägnade resten av dagen plikttroget åt att röja snö och elda i pannan.

Jag hade planerat en långpromenad idag igen med Oskar, hade inte ens träningsvärk efter gårdagens travande opp och ner i vägarna här. Men det var inte alls inspirerande med all blåst och regn och isiga vägar. Lårbenshalsar lär ju vara bräckliga på gamla kärringar så det är inte värt att utmana ödet. Jag har tvättat kläder,  plockat, fixat disken efter gårdagens lilla festlighet i goda vänners sällskap, rättat 23 matteböcker och pysslat om klassens blogg.

Dessutom sade kameran nu upp totalt. Den har morrat ilsket de senaste gångerna jag har försökt ta kort och det har tagit en stund av lirkande innan det har gått att ta kort. Men nu har den sagt upp totalt, fräser bara ilsket och objektivet far ut och in okontrollerat.

Egentligen var det här en helt onödig dag, skulle nog aldrig ha gått opp ur sängen, kunde lika gärna ha stannat kvar där hela dagen.

Vädret vände idag. Det var blåst och snöande, nästan lite snörstorm på förmiddagen. Men det lugnade sig vid middagstid så jag tog med mig Oskar ut på promenad.


Vi gick först till Spriklerud. Nere i svackan fick han känna vittring av ett rävspår under snön. Det var superintressant och han ville absolut inte gå därifrån. Men jag hade ingen pejl på honom så jag ville inte släppa honom. Jag hade också anledning att tro att den räven gått bort och kalasat på rester av det lodjursslagna rådjuret sedan sist.  För lodjuret kom aldrig tillbaka till bytet, lämnade det alltså till rävar och fåglar att kalasa på.


Han ville verkligen ner under snön och kolla. Vittring kan lägga sig under snön och räven måste ha gått här tidigt på förmiddagen i snöstormen.

Vi gick alltså till Spriklerud, till Sönnare Murstenstjärn, till Hopbrôten, Sandevad, Sand och vidare förbi Elgtån till stora vägen och till Sellersbrygga.


Det var ett vackert ljus där nere och då lyste solen från en nästan klarblå himmel och vinden hade nästan helt försvunnit!  Det var verkligen fint här nere! Det blev ett blått skimmer över den delvis isklädda sjön, ett tunt islager men dock.

Maik und Ina: Es sieht nicht so schlecht aus. Vielleicht können wir Hoffnungen für Schnee haben! Und hier gibts auch ein bisschen Eis. Aber leider nicht viel.



Oskar fortsatte saligt att leta vittringar under snön och tog sig också en liten slick. Han var som en snögubbe när vi kom hem. Snön fastnar i pälsen. Då hade vi nog gått en dryg halvmil i alla fall. Men det är skillnad att gå ett par timmar på väg som nu och klänga runt i skogen som vi gjorde förra helgen. När vi kom hem och gick upp för Lianebacken så var benen ändå lite stumma.

Under vägen så ringde gubben och skulle få komma hem tidigare från jaktprovet, ett elitprov inom Stövarklubben. Vi konfererade lite och bestämde oss för att bjuda hem A-B och R i Snarkil och K-E i Kålleboda. Och så blev det. Roland åkte vägen om lanthandeln och köpte hem det som behövdes till en lite måltid senare.

Ville bara kort berätta om  Frk Tjatlunds blogg. Hon skriver just nu direkt från sin resa i Asien. Jättefina bilder med text på hur vanliga människor lever i landet och hur vardagslivet ser ut. Rekommenderas! Hon finns på min länklista.

Jag går och plockar ihop de mörka kläderna för morgondagen. Vi ska gå på begravning på jobbet och ta farväl av en mycket omtyckt arbetskamrat. Han togs ifrån oss alla alldeles för tidigt efter en längre tids sjukdom. Det är så orättvist när döden kommer så och tar ifrån nära och kära den som borde ha fått finnas kvar med dem i många år än.  Och vi på jobbet kommer att sakna en medarbetare som alltid var hjälpsam och snäll, någon som jag växlat ord med nästan varje dag i så där 20 år. Det är tomt utan honom, han är saknad varje dag, inte bara som medarbetare utan som människa. 

Om man nu ska försöka hushålla med resurser för transport och varuhantering och dessutom vara modernt klimatsmart så är det här ett bra alternativ. Domus Bergvik utanför Karlstad har den här avdelningen och det är ett lovvärt initiativ tycker jag. Handlar gärna här när vi är på besök. Och i fredags fick jag lomma omkring alldeles i lugn och ro. Kunde inte låta bli ändå att tänka på kollegorna som slet i sitt anletes svett på skolan så jag ringde och erbjöd mig att göra utskriften på datorn nästa vecka. Men det var redan ordnat och de tyckte jag skulle passa på att vara ledig så då var jag det.


Om jag nu ska gnälla över något då så blir det potatisen på Freden. När jag försökte skära igenom den kokta potatisen så gick det inte att komma igenom det hårda ytterhöljet ens med grillbestick, utan den vattniga potatisen klöv sig underifrån istället. Trist att det har blivit så dåligt här. Förr var det ett favvoställe, alltid öppet på den där svåra tiden mellan 3 på eftermiddagen och 7 på kvällen. Innan vi gick på Arn skulle vi äta något och då hamnade vi här, men jag tror att vi undviker det i fortsättningen.

Bilden från entrén i biografen.
Vi såg alltså Arn igår kväll i Karlstad. Jag tycker att den var dålig, medan resten av sällskapet tyckte att den var nog bra eller lite så där. "Resten av sällskapet" alltså E och C i Tjärn som vi träffade där. Vi träffade också K o M på Litorpet och L och A i Byn men det såg en annan film.

- Vilka fina hästar! var Rolands stående kommentar.  

Filmen kör igång med ett avsnitt med en berättarröst!! Vad då för? Det är väl inte en dokumentär jag har kommit för att se! Hela första avsnittet är trist och alldeles för långsamt, inget tempo, ingen tempovariation, enformigt. Och tyvärr är nog lågt tempo ett genomgående fel i filmen. Jag märker att jag tittar på klockan flera gånger för att kolla om det snart är slut. Filmen är lång och känns lång; 2 timmar och 20 minuter. En bra film arbetar upp handlingen mot ett högre tempo som slutar med action och sedan går ner igen och så håller det på så att det blir intressant och överraskande, allt understött av rätt klippning och rätt musik. Men här blir det bara fel och jag är inte tillräckligt filmkunnig för att kunna analysera var felet ligger, men en bra helhet saknas. Fanns det ingen med en bra idé om hur helheten skulle vara? Har de varit osams om tagen vid inspelningen?

Huvudpersonen Joakim N som Arn är en katastrof! Jag har försökt finna en massa försonande att säga om honom eftersom han är en söt liten pojke som  så gärna vill lyckas  i sin första storfilm och jag unnar honom att få göra åtminstone en hygglig insats.  Och  jag tycker sååååå synd om honom för att det här är en flopp. Det funkar bara inte. Han ser ut som en blöt, trulig hundvalp hela filmen igenom och har i stort sett samma ansiktsuttryck och samma kroppsspråk i alla scener oavsett omständigheterna.  Han lyckas till och med rida som en ängslig liten tjej gör på sin första ponny.  Börje skriver på sin blogg att han har lika mycket utstrålning som en snäll marsipangris och jag håller med. Tafatt agerande är bara förnamnet på kärleksscener som borde ånga av passion. Dom älskar ju varandra för sjutton men han ser ut som om han lite generat  lekte sanning och konsekvens! Det finns ingen tyngd, ingen auktoritet, ingen passion i Joakims Arn och det borde det ha funnits för det hör till Arn. Arn ska inte vara en vädjande mes som ber om ursäkt för att han finns till.  

Nu känns det orättvist att skylla huvudrollsmisslyckandet enbart på den stackars skådespelaren. Han var ju fel person för rollen och det borde de som valde ut honom ha insett. Joakim kan säkert göra andra roller bra, roller som inte kräver så mycket av tyngd och livserfarenhet att hämta gestaltning ur.

De rollfigurer som jag märker fäster på näthinnan och som ligger kvar efteråt  är alltså inte huvudpersonen, trots att han upptar nästan hela filmen, utan Stellan Skarsgårds frustande Birger Brosa. Suverän förstås, men säg när han inte var suverän. Den despotiska abedissan Rikissa är också mycket trovärdig, liksom Arns älskade Cecilia. Här finns det passion och utstrålning och hon kan till och med rida (ev. stunt, men i så fall välgjort!) så att det lyser om scenerna.  Arns pappa gestaltas också väl. Men de  här rollfigurerna finns ju med alldeles för lite i handlingen för att det ska rädda filmen.Lanskapsbilderna är välgjorda, ibland fint realistiska och ibland smäktande vackra,  men det räcker liksom inte, jag kan lika gärna bläddra i en bunt vykort om bilderna inte finns med som en del i en bra film.

Det som sticker ut och är välgjort är förvånansvärt nog scenerna med fighting; svärdsfäktningarna och slaget utanför Jerusalem.  Det är så mycket bättre än allt annat att man funderar på om en särskild expert kallats in för att fixa till just dem och inget annat.

Även om det som sagt glimtar till med goda rollprestationer, vackra bilder och flott fighting så blir det ändå lågt betyg för min del på Arnfilmen. Det beror naturligvis främst på huvudrollsinnehavaren, men också på brister i tempo och avsaknad av helhet. Det känns vagt som om det inte funnits någon som har hållit sin bestämda hand över filmen och gjort den till en fungerande helhet. 

Ändå är det en film man måste se på något sätt, för det är en storfilm och alla andra har sett den och alla har en åsikt. Och visst kan man se den, man klarar av två och en halv timme med filmen utan att fly fältet i alla fall.

Nej det var inte sedlighetspolisen som tog bort pappografin. Jag tog bort den själv, den kanske kommer tillbaka så småningom. Just nu känner jag mig inte tillräckligt humoristisk för att se på just den bilden.

Jag känner mer för att reta upp mig på något.

Till bl.a. Årjäng söks något mystiskt som kallas jobbcoach.  Det söks ett rätt stort antal över landet tror jag. Förklaringarna om vad jobbet innebar var rätt svävande. Men sen kommer slutklämmen: sökanden får inte vara äldre än 35 år.

Får man syssla med åldersdiskriminering på det viset? Det kanske finns en väldigt duktig och kvalificerad 36 åring, eller 50-åring.

Jag fattar inget. Varför får man inte diskriminera p.g.a. kön, religion, etnisk tillhörighet osv, men man får diskriminera p.g.a ålder?

Kolla in den här blusen / jackan eller vad det nu kan vara för något? Vem skulle vara snygg i den mer än hon Adamo? Det är väl märkligt!  Jag undrar hur hon bär sig åt, kan det vara utstrålningen? Bilden och texten är hämtad ur Expressen i lördags 19/1 08.

För övrigt skriver hon en massa konstigt om att dagens välbärgade och friska pensionärer vill jobba ideellt i andra länder  för att må bättre av att känna sig goda.  Jag känner ingen som gör så, men det lär vara en trend. Märkligt nog verkar trenden dra åt länder med varmt  klimat. Hoppas de vill börja i de områden i Sverige där vi har uppgivna och fattiga människor också.

Den här boken har jag blängt på ett tag och velat läsa, men det har inte blivit av. Jag köpte ett ex till något av barnen till julklapp och hade tänkt hinna läsa den innan den blev inpackad men det gavs inte tid till det. Så nu köpte jag mig ett alldeles eget exemplar i  Åmål i fredags och nu har jag börjat läsa. Det ska bli spännande, speciellt som det sägs att vi har en del organiserad kriminalitet alldeles i närheten (nåja, 5 mil då) ; i lilla Säffle. Och här tror vi att vi bor i en idyll! Jag återkommer med synpunkter på boken när jag läst den. Den passade bra till en innehelg.

Här har det varit lugnt. Vädret och röda tonsiller med vita prickar på har inte direkt inbjudit till några utsvävningar. Vi var en snabbvända till A och U i Hol i går kväll lördag och hade med oss ris a la malta med saftsås! Det är en favorit! Fast jag äter glass förstås. Ja och så var vi likaledes en snabbvisit under dagen till Rolands systerdotter med familj för att börja "skola in" Oskar, taxen. Han kanske ska vara hos dem när vi reser bort nästa gång.

Sms från Stockholmssonen igår att de klev på planet i Thailand för hemresan. Väntas anlända i Sthlm idag söndag alltså. Och mail från LA-sonen att han och Dan M och ytterligare någon kompis satt på kafé i LA med svenska fotbollslandslagets tröjor på sig och väntade på att gå på match. Det var alltså något sorts fotbollsmatch med svenkst lag och amerikanskt lag i vanlig fotboll i LA. Den sändes på TV 4 sport tror jag men tiden var mitt i natten så vi orkade inte se.

Nä det blev ingen storm! Lite blåsväder så där och byigt, men ingen storm! Tack o lov för det!