Inga Magnusson

Alltså lämnade vi myggen bakom oss på land och for ut på sjön istället.  Här lämnar vi bryggan och åker i älven ut mot sjön. I bakgrunden där uppe ligger en av fiskestugorna; Brogärdet. Klockan är alltså 10 på kvällen och det är fortfarande så här ljust.



Vi åkte en tur ut till D och G på Harhalsen. De var redan ute i sin båt och rodde så vi satte oss på deras lilla berg, åt rester från festen igår och fiskade lite. Det fanns fullt av abborre runt spinnaren och de lekte i ytan men ingen nappade.


Lite mer stilstudie av fiske. Fågelsången runt oss var fantastisk. Jag tror att de sjunger extra vackert första dagen med fint väder efter en vecka av regn och blåst. De hade laddat. Bävern brukar ju simma över precis här varje kväll men vi kom ett par timmar för sent för att få se honom idag.


När klockan var närmare halv 12 i natt så åkte vi hem och det var  fortfarande så ljust att man kunde se ut över sjön. Solen finns alldeles där under horisonten. Det är en speciell känsla att vara ensamma på en stor sjö så här på natten och det är helt stilla överallt.  Fågelsången har tystnat det var bara lommen som skrek.  Änder sprätte omkring här och där i vasskanterna.  Viken ligger så placerad i väderstrecken att solen sommartid går ner precis där.  

 Sonen till den gamle prästen i Sillerud; Karl F. brukade säga att han varit över hela världen men att han tyckte att det fanns ingen vackrare syn än Signebyviken i solnedgång. Till saken hör att han ibland åkte ut hit och lät båten driva upp medan han själv stod upp i båten för att riktigt njuta av den mäktiga anblicken. När man kommer lite längre in i viken så ser man nattetid också konturerna av den kyrkklockstapeln uppe på gamla kyrkogården. Det var i förkristen tid en offerplats i asatron men Silleruds första kyrka byggdes på samma ställe.

Vi är ofta tacksamma för att vi råkar bo just här, där det bjuds så mycket av upplevelser med djur och natur.  Vi trivs med det här livet och vill inte byta även om det ibland också har nackdelar förstås.

En vecka gammal är fölungen nu.  Det är det nordsvenska stoet Pilsätra som är mamma.  Fölet är fött den 17 maj, det var Rolands pappas födelsedag och det är Norges nationaldag, så av denne blir det nog något speciellt.  Något namn har det inte blivit än. 
De som tittar på är Cyrak och LIllbraga.
Allt är travhästar ägda  eller tränade av Rolands bror och hans familj. 

Hästintresset är stort  i Årjäng och här fanns en av de första travbanorna i Sverige. Man påstår att här var travets vagga. Det finns nu ungefär 1100 hästar i  kommunen. Det betyder att var tionde invånare är en häst! I 

Vi hade en helkväll på vår bygdegård Tjolitta med kören Urbandet och Rickard på affären, vår glade och sjungande lanthandlare. Mycket uppskattat arrangemang!

Jaha och varför blev den här bilden så suddig nu då??

Det här är i alla fall Liane Gård, en bit av sett från Prästgården i Sillerud. Hit åkte vi igår för att se det sammetsskiftande gröna nysådda som kommer upp nu. Och gubben säger "Inte en käring så långt ögat kan nå."
Då menar han inte att det saknas käringar på två ben i den här utsikten. Käringar kallas här på dialekt också om den som sått en åker har missat en liten bit i sådden. Det syns i så fall nu när grödan är några centimeter hög. Men vår käre arrendator O hade inte gjort några käringar på fälten i år heller så det var fullt godkänt.

,
Det var i lördag middags som vår gode vän A. och U. kom med sitt stora flyttlass från Hamburg till Hol. Det var den egna bilen och en långtradare full. Observera att på bilen finns en Sverigeflagga. Vi hälsade dem välkomna med hornmusik och blommor och flagghissning.

Här ligger Brogärdet, nolare tror jag det kallas. På det byggde vi en av fiskestugorna och för att föreviga åkerns namn så fick huset heta Brogärdet. Bron över älven går precis nedanför här. Sjön syns bakom och ligger närmare än det ser ut på bilden.



Här är premiärgrillningen i fredags på nära håll.

Det slinker in nya länkar ibland på min blogg. Uppmärksam läsare noterar att jag nu lagt in några nya lokala hemsidor och de  är värda besök:

- Årjängs förstås. Där finns allt om Årjäng och om man klickar sig vidare till skolan och Silbodalsskolan och klass
1a där så går det bra att läsa min beskrivning av hur jag tänker när jag lägger upp min undervisning

- Silleruds hemsida med nyheter från bygden här där jag bor och lokala länkar

- Snarkils - Tollersruds byalags hemsida med beskrivningar av hur man gör för att få en trivsam by dit folk vill flytta bara för att det är så trevligt där.

- Björn Alsmarks hemsida. Han är vår lokale dataexpert, en norsk import förstås.

Årjäng ligger här nere som i en gryta mellan de skogklädda bergen omkring. Det ligger vid sjön Västra Silen som finns nere till vänster utanför bild.. Jag minns första gången jag kom hit 1972 på sommaren för att se min nya arbetsplats. Då kom jag precis den här vägen, som kortet är taget ifrån,  gamla E 18, och såg samhället så här fösta gången. (Neranför går nya E. 18 mot Oslo) Jag hade aldrig varit här förut och hade ingen anknytning hit, skulle bara jobba här ett år hade jag tänkt mig och sedan flytta tillbaka till "civilisationen" igen. Men jag gillade landskapet, naturen och sättet att leva här. Jag möttes av vänlighet och gästfrihet, vilket är typiskt för Årjäng. Så jag blev kvar.




Så här byggs inglasning av köpcentrat. Det har länge önskats en upprustning av centrum i Årjäng. Annars har de senaste åren det mesta hänt i kommunens andra tätort, Töcksfors. Den ligger nära norska gränsen och gränshandeln har fått det att blomstra. Nu var det alltså Årjängs tur.



Här bakom simhallen syns det nya hotellbygget. Här fanns ett gammalt hotell, Nordic, men det är nu rivet. Jag minns hur det var när hotellet byggdes. Man hade sparat och samlat pengar till en simhall och den skulle ligga vid skolan förstås, en kilometer härifrån. Men hotellkedjan bedrev "utpressning"; om inte simhallen byggdes i anslutning till hotellet så skulle det inte bli något hotell. Alltså blev simhallen och hotellet här bredvid E 18 och barnen på skolan har i alla år fått gå den här kilometern för att kunna komma till simundervisningen.

Det nya hotellet byggs i sann Gnosjöanda med nästan hälften av kapitalet från lokala företagare. Det finns en tradition av entreprenörskap här, att alla hjälps åt. Det ger en stabil ekonomisk grund för hotellföretaget. Återstår att se om det räcker till att göra hela hotellföretaget långsiktigt lönsamt. Det ska det ju vara för att motivera att kommunen gick in med 6,5 miljoner av de anställdas pensionskapital. Det ser  i alla fall så här i förväg tryggt ut och man har ju brukat sköta ekonomin bra i Årjängs kommun.

Många av Sillerudsbarnen stannar kvar på hemmaplan och formar sina liv här. Men inte alla. Johanna är exempel på att man kan ta sig ut i världen även om man är född långt ute på landet i en bondby i västra Värmland. Jag hade henne som elev i Signebyns skola de första åren jag jobbade här och hennes mamma var min närmaste kollega o läromästare i 10 år. Johanna var speciell och en riktigt vild Ronja Rövardotter, helt orädd, alltid på en hästrygg eller något annat äventyr, duktig friidrottare som tränade med Karlstad Göta under en period.

Johanna var o är mycket vacker (kortet här gör henne verkligen inte rättvisa- kameran fel inställd!) och norpades i unga år av en agentur för fotomodellande. Hon levde ett kosmopolitsk liv under ett antal år, bodde bl.a. i LA.  och gjorde också reklamfilm, varav i alla fall någon visades här i Sverige.

Nu bor hon i Göteborg med sin 10 år gamle son och gör egna filmer. En handlar om trav och har varit framgångsrik i  olika sammanhang (Årjängstravet, Rebecca och Svante är med!) . Nu håller hon på med en ny film som hon kallar en konstfilm och som hon hoppas på sponsorer till.

Jag träffade henne på hembygdsgården på Valborgsmässafton och måste bara prata lite med henne o ta ett kort. Det delar jag nu med mig av till alla andra som ev. minns Johanna från den tid hon bodde här.

På väg till valparna idag så stannade vi och jag tog det här kortet på ett fint hus. Det är svårt att bygga till gamla hus och göra om dem så att resultatet blir smakfullt och snyggt. Men detta huset är ett bevis på att man kan lyckas otroligt bra. Roland som sitter i miljö- och byggnadsnämnden brukar säga när vi åker förbi här att om det fanns ett kommunalt pris för bästa till- och ombyggnad så borde det gå hit.

Det blir inte sämre av att det är sjönära. Järnsjön ligger bakom mig när jag tar det här kortet.

Nu har arrendatorerna sått det som ska sås på gården för i år. Det blev ungefär hälften av åkerarealen, c:a 25 hektar. Här syns en del av det och gården längst bort. Här uppe på höjden vid Prästgården brukar vi stanna varje år och se på de sammetsskiftande nysådda åkrarna. Det är fint att se egendomen så välbrukad, värdefullt som upplevelse. Stort tack till de duktiga arrendatorerna från Långserud!

Arrendator O var här hela dagen igår fredag och harvade och sådde. De kommer några mil härifrån och gör allt i ett svep när de kommer. Vi åt aftvâl (eftermiddagsmellanmål?) med honom och pratade bort en stund, bland annat studerade vi kartorna från elledningsleverantören över hur man tänker gräva ner elledningarna. Vi är glada över att ledningarnan kommer ner i marken så de inte blir så åskkänsliga, vindkänsliga, regnkänsliga och snökänsliga. Ja, strängt taget känsliga för det mesta som förekommer i vanligt svenskt väder. Det är ju ofta strömavbrott här.

 Här avslutas såendet med att Roland o O.blandar ihop utsäde till en viltåker mellan vårt hus o Liane. De blandar havre, majs och ärter tror jag. Det ska vara en åker för de vilda djuren, älg, rådjur och hare. Det ingår i viltvårdsarbetet. Senare under året ställer vi ut ensilagebalar också.

Vi var alltså på femtioårskalas igår kväll, Lians bygdegård, tillsammans med så där en 80-90 andra goda glada vänner och bekanta. Vi fick suveränt god hemlagad mat (matlagande syster till födelsedagsbarnet var chef för det).  Som vanligt på femioårskalas var alla åldrar närvarande och det är så roligt att se hur alla barnen växer upp och förändras.

Detta är gänget från Snarkil som jag berättat om förut. Vi har firat många nyårsaftnar och midsommaraftnar tillsammans genom åren. Och nu får vi ett roligt minne till att berätta för varandra om. Det här är en mycket skämtsam släkt och familj så det blev mycket stim och stoj. Födelsedagsbarnet fick den äran att sjunga "The final countdown" till kareoke (felstavat!) och vara frontfigur för annans gestikulerande vilket var vansinnigt roligt. Sedan var det diverse laglekar som verkligen var roliga för alla inblandade, både åskådare och deltagare.

Det var lätt skrattkramp i magmusklerna på hemvägen. Vi bröt upp lite tidigare eftersom vi åker till Stockholm idag, Kvar hemma finns bara hundarna och hundvakten.

Jag väljer alltså att tacka för senast här: Tack I och hela familjen / släkten R för en fantastiskt rolig kväll med mycket god mat och dryck, högklassig underhållning och många glada skratt.

Här är en bild till på M o Js i Signebyn barn. De var här i eftermiddag och gick påskkärring. M bor med sina barn på Döverud nu fram till i slutet på nästa vecka och J bor hos mormor R i Signebyn. Alla är bosatta annars i Stockholm. De är släkt med mina barn på långt håll; tre-eller fyrmänningar eller så. Det lustiga är att J har också jobbat med att rita dataspel  (Backpacker på Tati  tror jag ?) liksom vår yngste son.

Lite senare på eftermiddagen kom fler påskkärringar; Rolands systedotter och hennes barn.  När de kom tog Roland på sig en väldig rävmössa och lyckades verkligen skrämma yngsta M när han hoppade fram bakom dörren. Hon sprang med upplyftade kjolar och hann ända bort till jordkällaren innan Roland kunde fånga in henne. Barnets far som hade gömt sig på neranför verandan och som hade planerat att slänga påsksmällar på Roland kom helt av sig också och alla bara skrattade. De satt sen  en stund o pratade.  Och sedan kom Rolands brorsson med barnen J och J och de kom också in en stund o pratade. Sen undrar jag om vi inte missade sista påskkärringgänget och mötte dem när vi åkte iväg till kalas.

Våra söner och J. förlustar sig apropå i Las Vegas ett par dagar just nu. De firar LA sonens 30 årsdag tillsammans med några arbetskamrater från Pandemic Studios.

Traditionerna här bjuder att barnen före påsk ritar påskbrev. De ska sedan vikas på ett speciellt sätt som en trekant och fyllas med godis. På påskaftonen ska man åka runt och kasta de här påskbreven till vänner o bekanta. Dessa ska helst jaga barnen och fånga in dem och bära med dem tillbaka och bjuda på godis eller annat.

Vi hade först påsklunch med våra mammor och sedan kom det ett gäng påskkärringar. Det var barnen till M i Signebyn: M o J och deras sammanlagt 5 barn. Så här fina var de. De var med inne och fick lite godis o påskmust.

Här kapas asken på Liane helt traditionsenligt, en gång per generation.  Det är Roland som hänger som en apa uppe i trädet med motorsåg och kapar. Broder G står vid traktorn och spelar åt sig den vajer som är fäst i trädgrenen så¨att den inte ska falla över huset.  Inne i huset finns Rolands farbror N och moder M. Den senare är inte helt överens med sonen om tilltaget kan jag väl säga, så gubben var billig där en stund.

Så här började det en gång i tiden:

För länge sedan någon gång vid tiden för min födelse, 1950, så levde O på Liane här, Rolands fars morbror. Han gillade ovanliga saker. När andra nöjde sig med kor o hästar så hade han ankor, bin  och svarta höns.
O. planterade också ett ovanligt träd vid det då nybyggda huset; en ask.  En dag skulle O. åka iväg o se tävlingar på Årjängs travbana. Han misstänkte att hans bin skulle komma att svärma snart så han bad en annan O,  O. på Spriklerud att passa bina. Med det så menade han att han om bina svärmade så skulle O ta dit en halmkupa och försöka få in dem i den.

Mycket riktigt bina svärmade och de satte sig i den lilla asken, då ett par meter hög bara. O på Spriklerud ville inte anstränga sig så mycket för binas skull och han förstod nog inte trädets unikum. Han kapade helt sonika av trädtoppen där bina satt och la den vid en kupa och sen gick han hem. Rolands fars morbror blev väldigt harm, som man säger här, men behöll det som var kvar av trädet. Det grenade sig och växte vidare.

Ett antal år senare så beskar Rolands far asken men behöll de största grenarna. Nu har Roland också tagit av alla grenarna. Kanske inte så mycket pga traditionen om sanningen ska fram. Mer av den orsaken att asken farit illa med huset.

Samtidigt som detta skedde så fick vi veta att en telearbetare besökt gården medan vi alla var på begravning tidigare idag och han hade kapat Rolands mammas telefonledning. Han skulle åtgärda Rolands farbrors telefon i samma hus och hade  sett att det var två ledningar in till huset. Han trodde att det skulle vara bara en. Så han hade helt sonika klippt av svärmors ledning. Min svärmor har genom årens lopp haft en del synpunkter på teliaarbetares arbetskapacitet (också en tradition) och nu utökades de även med synpunkter på deras förståndsgåvor eller hur jag ska uttrycka det hela.

(Fast samtidigt så att ingen missförstår, måste jag säga att jag har världens snällaste svärmor. )

Ledningsfelet kommer att åtgärdas imorgon och telefonerna på Liane är då i full funktion.

När jag ändå håller på med TV.

Jo, den första TVapparaten i bygden fanns alltså på ålderdomshemmet i Guttarbol tvärs över haget här. Där bodde åldringarna och de behövde förstås ha något trevligt att se på. Det innebar att folk kom till ålderdomshemmets sällskapsrum på kvällarna om det var något speciellt teveprogram som sändes, typ Hylands hörna eller så.  Minst en av pensionärerna  där klädde sig fin när det var dags att se på TV. Han misstänkte att dom där inne i teven kunde se honom också. Det gick inte att få honom att ändra sig.

Men sedan blev det TV i varje hem förstås i början på 60-talet.  Rolands pappa hörde till de stora entusiasterna. Han älskade verkligen att se på TV och han lär ha hojtat hela kvällarna så fort han såg något bra och då måste alla komma rusande på en gång och se. Och det var en ansenlig mängd människor som bodde på Liane då.

Roland gillar också TV. Han vill gärna ha en bra apparat och vill kunna se många olika kanaler. Just nu gottar han sig sedan någon dag åt att kunna se Färjestads första slutspelsmatch i HD och i rejält format. Den går av stapeln i kväll.  Jag ser lite mer pliktskyldigt på TV och gör sällan enbart det. Oftare blir det så att jag kastar en getöga på teven medan jag gör något annat, mest för att vara sällskaplig. 

Men teveentusiastgenerna har fått en fortsättning. Den äldste sonen, Stockholmsonen ofta kallad i min blogg, älskar också TV, precis om sin far och farfar.

När han bodde i Stockholm i sin första egna lägenhet på 28 kvadratmeter så vet jag att jag ömkade honom för den lilla ytan. Men han försäkrade att det skulle ha räckt med 4 kvadratmeter. Han behövde bara en säng och en TV.

Nu har han äntligen uppnått en ålder och mognad som krävs för att våga erkänna att han verkligen gillar TV och recenserar teveprogram på sin blogg på tidningen (se mina länkar!). En present han fick en gång var några timmars tevetittande på teveprogrammuséet i New York. Där kan man få välja på massor av programklassiker genom tiderna.  Och en given 30-årspresent var hela boxen med alla "Vita huset avsnitten". 

Så kan man alltså följa det genetiska tevetittandet.

Ikväll var alltså kvällen då det tyska programmet i Arte om vår lanthandel skulle gå av stapeln! Vi var inbjudna att bänka oss hos vår trevlige lanthandlare med fru o barn, de anställda på affären, och Sillerudspressen dvs redaktören för Sillerudsnytt samt D och G i Harnäs. Stackars R. hade fått jobba en hel dag med att få in Astrasatelliten i rätt läge. Det handlar om millimeter rätt åt alla håll. Vi vet för här har vi kämpat med att få ordning på våra tyska kanaler i uthyrningsstugorna. Astra  har så vansinnigt många kanaler och Arte är ju inriktat på Tyskland- Frankrike så vi ser egentligen sändningen i någon slags skugga här.  Men till slut fungerade det fast R. fick gå ut var femte minut och torka bort blötsnön från mottagarhuvudet på parabolen.

Tänk att en veckas research på plats, en veckas filmning med sammanlagt 11 timmars film ska bli bara 30 minuter sändning!! Det är ju så vansinnigt stor insats av så många. R. får så småningom dvd med programmet o mer film till. Vi funderar på hur vi ska kunna ordna någon visning för bygdens invånare, kanske med lite musik och mat på bygdegården.

Programmet var välgjort och med högt tempo för svenska förhållanden. Det var lanthandlare som ryckte ut med hemleveranser, som systemombud, som kemtvättförmedlare, som lite sällskap, som uppsättare av köksgardiner osv. Roland var med i affären och kom med massor av mjölk som han just den dagen blivit ombedd att ta med till Camp Grinsby.

För dem som eventuellt missat sändningen så går den i repris om några dagar.

Nämner bara i förbifarten att Oskar jagat räv idag c:a 20 minter. Han är en duktig hund! I samband med jakten stänkte ett rådjur upp och kom till D. som stod i pass, men han var för sen för att skjuta. Suck!

Jag åkte de 5 milen till Åmål och besiktigade bilen på eftermiddagen och den gick inte igenom; spindelleder. Kan det handla om våra gropiga vägar?

För de av mina bloggläsare som är Silleruds- eller Årjängsbor så kan det vara roligt att kolla Stockholmssonens teveblogg på tidningen Café. Han har både text och bild från den tyska tevekanalen Artes program från lanthandeln. Programmet går alltså av stapeln nu i morgon, onsdag.

Det här är skogsvägen upp på Liskifta. Det är väldigt mycket vatten i markerna nu och slipprigt av frost. Det är bättre att gå bredvid vägen.

Här uppifrån kördes virke förr. Jag berättade på bloggen om det i ett tidigare inlägg. Man körde till slut ut det ur skogen ner till sjön. Det skedde på vintern när det var lättare att frakta på snön med timmerkälke.

Nere vid sjön, Östra Silen, strölades det och mättes av en virkesmätare. Sedan när flottningssäsongen började så mosades virket, dvs buntades ihop i sjön  med ståltråd till mosar. Dessa länkades samman och bogserades med båt till sågverk / pappersbruk.

Vår sjö hör till ett sjösystem som hänger samman med Vänern och många andra sjöar.  Hela processen att avverka och transportera virket sysselsatte väldigt många människor här i bygden. Praktiskt taget alla män jobbade med detta på ett eller annat sätt under vinterhalvåret och på våren. Under sommarhalvåret så tog man hand om den egna gården och var jordbrukare, eller hjälpte andra.