Inga Magnusson

Igår lördag hade jag tänkt sätta mig med Oskar i skogen för att han skulle söka ut ordentligt. Men vi behövde gå med stövarvalpen Jazz, 7 månader, som inte varit ute på flera dagar i skogen. Roland jagade först med Valsa ute på Egenäs med arrendator -O och med M på Kröserud. Bosse var ute med våran Leta och sköt en hare för henne.

Men på eftermiddagen gick vi ut med Jazz. Det gäller samma sak med honom att inte går för mycket utan att hålla sig lite still och ¨låta honom söka. Vi var vid Sönnare (södra) Murstenstjärn. Det hette Litjärn på gamla kartor och ligger i kanten på Lianeskogen. Det var redan is här och lite frost i marken.

Förra gången vi var här gick vi långt upp på Liskifta och Roland berättade om skogsavverkningarna förr.

G. och jag var hundförare på jakten och gick längst ut på Harnäsudden och släppte Oskar. Jag har aldrig gått där förut landvägen, bara kommit med båt hit. Var inte alls förberedd på att det skulle vara så högt, jättebranta berg. Glad att Oskar inte trillade ner, han var precis framme vid stupen och kollade! Överallt var det också mängder av vindfällda träd, stormen har gått hårt fram här ute.

Årjäng är en riktig turistkommun, bl.a. har vi mycket kanotturism på sommaren. För att det ska bli bra så har kommunen ställt i ordningen en massa fina rastplatser i sjöarna. En av dem ligger här ute på Harnäsudden. Av slitaget att döma på marken så är den välbesökt. Alla rastplatser har vindskydd (som går att övernatta i) grillplats, utedass och ved. Det har gjort att det är hygieniskt och trevligt i paddlingsstråken. Alla rastplatser finns utsatta på kartan o de ligger ganska tätt.

Solen sken på oss och det var en trevlig tur. Här fanns emellertid inga rådjur alls, Oskar upptäckte ingen vittring. Idag gick han inte ifrån mig heller som han brukar göra. Han verkade lite orolig över att vi var två. Jag går ju alltid ensam med honom annars. G. skrattade och sa att det var nog för att han hörde tyska hela tiden i stället för svenska. Han kunde inte förstå!

Längst bort i bild ser man Guttarbolsvägen o Nobels björk. Björken finns inte kvar längre. Men den har funnits och en gammal man som kallades Nobel brukade sitta där. Nobel bodde på ålderdomshemmet som ligger till vänster där borta. Den här vägen var den gamla skolvägen och kyrkvägen från Guttarbol o Bryngelsbyn till skolan i Signebyn och till gamla kyrkan sägs det. Den går alltså in i Lianeskogen bakom mig där jag tar bilden.

Här gick vi idag jag o Oskar. Han fick direkt god vittring på något som senare skulle visa sig vara två stora rådjur. Jag släppte honom direkt o han drev eller väckte under snabb förflyttning västerut upp i Åsen bakom Warensjös o Sand. Där blev det tyst efter c:a 10 minuter och Oskar letade sig tillbaka till mig. Jag försöker hålla mig stilla så att han ska hitta mig lätt så här i början på hans injagning. Han blir ju lite orolig när han tappar bort spåret o vill komma i kontakt med mig. Det gjorde han nu genom att gå tillbaka i eget spår. Sedan fortsatte vi upp emot åsen. Nu lägger jag bilderna så att det går att läsa dem i rätt ordning neråt alltså och inte som vanligt på bloggen oppåt.  Oskar driver med bra skall, tätt o hörbart, växlar mellan grovt o fint.

Det blev en tur idag också med Oskar, men inte så långt, mest i Sönnare Lihaget, alltså skogsområdet söder om vårt hus och en tur upp emot Döverud. Vi hade taxen med på eftermiddagen. Roland hade jagat hare med Bosse på förmiddagen. De hade med Valsa idag och var uppe vi Bremôse men sköt inget.

Här står Roland på Hôltekuel vid Döverud. Till det här stället kom Rolands anfader när han flyttade från Blomskog till Sillerud. Han kallades A. på Döverud och var Rolands farfars far. Det sägs att han gick här o kasade (röjde småsly). Han var lett (trött på) det hela och gormade över att det bara växte virebol (videsnår).    Döverud var ett torp under Liane och han fick göra dagsverken där som betalning för torpet.
Numera är huset avstyckat o sålt till en släkting.

Överallt finns det historier om människor som levat här. När vi går här o Roland berättar o berättar om vad som gjordes och vad som sas vid den stenen, vid den vägen, på den åkern, så känns det nästan som om hans anfäder lever kvar. Deras ord o gärningar lever i alla fall vidare i flera generationer. Och man minns var de sa nåt och hur de sa nåt och varför. Det är märkligt att bo så här som i ett historiskt sammanhang, i en kedja av mänskliga länkar.

När vi gick uppe på Liskifta så berättade Roland om när hans far och farbror N hade avverkat skog däruppe. Då var Roland liten o han hade varit med, bl.a. när de gjorde en kavelbro för att ta sig över med häst och virkeslass. En kavelbro var en provisorisk bro över ett litet vattendrag eller ett vatttensjukt område. Den gjordes helt enkelt så att man tog "trinkavlingar", (hoppas det är rätt uttryck), dvs stockar och lade dem på varandra tills det blev så fast att man kunde köra över. På svenska heter det rundvirke. Detta att arbeta i skogen var vinterarbete för de flesta män här förr.  På sommarhalvåret var det jordbruket som sysselsatte.

Skogen sysselsatte många människor i olika funktioner.
- Först kom skogvaktaren o stämplade de träd som skulle avverkas. Dvs han barkade lite på trädet och det stället kallades "blink". 

Sedan kom huggaren.  Den som var huggare fällde träden med motorsåg, (tidigare stocksåg och bågsåg). Därefter kvistade han dem. Därefter kom avmätaren och mätte upp de längder som stocken skulle delas upp i. Det var viktigt att den bästa delen av stocken delades av rätt längd för sågtimmer respektive massaved. Detta innebar också indirekt en värdering av virket eftersom det var sågtimmerdelen som var värdefull. Han skulle vara opartisk, men hur han än gjorde så fick han kritik av huggaren eller markägaren. En grannlaga uppgift alltså. För det var utifrån hans värdering som både huggaren o markägaren fick betalt.

Därefter kom köraren och hämtade virket. Den som var körare kom med häst och timmerkälke sk lunningskälke för att lasta på med timmersax. Sedan fästes allt med länkar runt lasset och hjulkrok som spände länkarna. Timret släpades i princip efter den lunningskälken. Den första spänningen höll bara en kortare sträcka 50-100 meter. Därefter måste man stanna o spänna om. Med lunningskälke kördes bara kortare sträckor till en basväg sk doningsväg.  

Vid doningsvägen kördes virket vidare med sk doning. Det var en större kälke, egentligen sammankopplad av två kälkar. Den främre kallades för bock och den bakre för get. Här kunde man lasta mer, upp emot 4-5 kubikmeter. 

 När lasset var fullt så kördes virket  ut till närmaste väg och lades i travar. Där låg det sedan i avvaktan på transport till sågverk eller pappersindustri.  Tidigare så kördes det till närmaste vattendrag för flottning ner till pappersbruken o sågverken efter sjösystemet Dalslands Kanal. Flottningen höll på här i Sillerud till början på 60-talet.

Med förr menar jag från ungefär 1960 o tidigare. Därefter tog maskinerna över och det gick inte åt så mycket folk i skogen längre.

Här uppe på åsarna är det fina bärmarker och Roland berättar hur han tvingades att tillbringa några  dagar  varje höst här upp tillsammans med mamma M och moster D för att plocka blåbär och lingon. Det var inte så populärt kan jag säga.

Världen är liten verkar det som. Vi ska få en ny präst i Sillerud (för vilken gång i ordningen de senaste åren??) och jag tror att det är den här personen som fått tjänsten. Det stod i församlingsbladet att det var en kvinnlig präst och att hon tjänstgjort i Fröskog! Det måste alltså vara den trevliga person som döpte vårt barnbarn Isak för ett par månader sedan i just Fröskogs kyrka. Här är en bild på henne igen (o Isak förstås!).

Här är Silbodalsskolan i Årjäng uppifrån. Det är tror jag, Värmlands största skolenhet. Jag förstår inte varför man inte har delat upp åtminstone de yngre barnen på åtminstone två skolor istället för att klumpa ihop allt här. Kyrkan ligger alltså  till vänster i bilden. Till höger om den ligger skolområdet. Längorna längst häråt är högstadiet, rakt fram med orange tak är gamla mellanstadiet och t.v. om den en liten länga som är mest lågstadium o fyra fritis och förskoleklasser.

Bortanför alltsammans ligger sjön Västra Silen med småbåtshamnen och Årjängs såg. Längst bort ligger en ö som jag tror heter Lillöna. Bilden tog Roland när han var uppe o flög helikopter marknadshelgen.

Här går vi gärna med valparna, och annars också, både på vanliga promenader o på jakt (harjaktpremiär nu 1:a september!).  Stigen går mellan Sandva o Döverud. Roland lät gallra här för ett par år sedan. Det blir vackert i skogen när den gallras. Då släpps det in ljus o luft mellan stammarna, skogen växer och det ser dessutom fint ut. Jag tycker nog det är vackrast så här på hösten när det är lite fuktkallt på marken och ett silvrigt ljus silar genom skogen. Allt är så tyst och stilla. Det enda som ockuperar sinnena  är dofterna från jord o mossa och en liten valp som trasslar omkring runt fötterna. 

Här har en älg markerat sin närvaro genom att sparka i marken. Tallstammen bakom har ett stort svart "sår" i barken och det kan vara en gammal skada efter att en älg har fejat sina horn mot den. Fejningen görs för genom att älgen gnider sina horn mot en trädstam. Orsaken är att älgens horn har ett lager av basthud när de växer ut på våren. Barhudlagret ska förse hornen med näring under tillväxten men ska bort sedan den är svslutad. Hornen under basthuden är alldeles kritvita men får sin brungröna färg just vid fejiningen när älgen gnider dem mot stammar och buskar.

I skogen finns spår av gammalbebyggelse. Ett typiskt sådant är rester av gärdesgårdar. Här finns huset kvar för den ligger vid Sandva. Men nerom Döverud finns gärdesgårdar inne i skogen som minne av den tiden marken var åker, den tiden Rolands anfader A brukade Döverud.

Det är roligt när Roland går med mig o valpen i skogen. Idag var vi ute ett par timmar med Jazz. Roland ser så mycket i skogen som inte jag märker. Här är för mig en alldeles vanlig sten, men för Roland självklart en gränsmarkering. Det är en fyrkant i stenen som markerar ett hörn på Rolands egendom nerom Döverud.  För mig är och förblir detta med lantmäteri ett mysterium; hur man kan överföra kartans linjer till marken, eller för all del tvärtom.

Det är otroligt fint att kunna sitta vid tjärnet och grilla en lugn kväll som denna och se ut över vattnet. Till höger här går älven och den leder strax ut i riktiga sjön; Östra Silen. Men tjärnet är lagom litet med bryggan och en liten sandstrand och en plats att grilla på.  Tjärnet heter Bäcketjärn och det lilla skogsområdet upp mot stugan kallas Tjärnshaget, vilket kan uttydas som "det lilla skogsområdet som ligger vid tjärnet." Ett hag är inte rikssvenskans hage utan ett litet skogparti.

Helt fantastiskt! Vi var alltså  en tur till vår granne M tvärs över skogen i går kväll. Han är norrman som med sin fru tillbingar alltmer tid i sommarstugan här. När vi andra skaffar akvarium så gör M alltså en damm! Det var jättefint med fiskar i, lampor runt, stenläggning och en liten bro.  En riktig liten idyll mitt inne i skogen. Men här råder inget förfall, här byggs det, renoveras och pysslas. 

Jag gick skogsvägen hit med Jazz medan Roland körde runt med bilen. Det var tur för när vi skulle hem så var det mörkt.

Hit går ingen körväg, bara en fin skogsstig.. Huset ligger inne i skogen och man måste alltså gå dit. Det är ett jättelitet hus men här levde en familj med barn. Jag är fascinerad av att man trots husets litenhet lät göra en flaggstång! Nu är den helt murken och mossig och ramlar väl snart ner.  Huset liksom uthusen är idag i förfall och ingen har bott här på länge. Synd.

Det här är en favoritväg för promenaderna med Jazz. När man gått en bit till på den här vägen så kommer man till nästa hus som också ligger inne i skogen. Men det tar vi en annan gång.

Vi visade igår fredag, våra amerikagäster, Tegen. Tegen är den plats där Ks mormors morfar bodde. Detta var ett soldattorp för Västra Boda i Sillerud. Soldatens efternamn togs efter det namnet. Just nu blommade gullvivor (Primeroses på engelska) och pingstliljor (Daffodils tror jag).

Tegen är ett naturreservat ägt och vårdat av staten. Det har sparats för sin vackra blomsteräng. Här betar nötkreatur på sommaren för att bevara ängens artrikedom.  Här finns till exempel ett stort bestånd av praktfulla smörbollar. Längst ner på ängen finns ett fantastiskt träd. Det är ett jättelikt lövträd som delar sig som en stor spindel i 6 - 7 grova stammar. När vi var här för länge sedan var det en fin lekplats för våra barn.

På en stor sten bakom ladugården fanns massor av lysande blå styvmorsviol (Jonny Jumpups på engelska) och på flera ställen började Liljekonvaljerna komma (Lilly of th valley).

Vi försökte finna ut det engelska namnet på vitsippor, men den kände de inte till alls.

Här har vi nu åkt runt med våra amerikanska gäster och visat dem vår vackra bygd, våra trevliga släktingar, den fina travbanan, golfbanan, våra duktiga konsthantverkare. Men jag vägrar att ta med dem till skolan där jag jobbar.

Jag har några gånger gått med på utländska gästers önskemål att få se skolan i Årjäng, min arbetsplats.  Jag har  visat dem runt , försökt kryssa bort ifrån de vattenskadade taken, den mest akuta mögellukten, de sunkiga stinkande toaletterna,  de förrådsliknande undervisningslokalerna (i avsaknad av utrymmen  så ligger allting slängt lite här och där).

Men det har alltid känts lika pinsamt att gå där  med gäster och se deras lite medlidsamma blickar och höra deras ursäktande kommentarer.

Jag gör det inte den här gången!   Inte en gång till!

Skolan är en sån skarp kontrast till den framtidstro och expansionslust som präglar kommunen i övrigt, så det måste sticka i ögonen att skolbyggnaden är i så dåligt skick och framför allt att det inte finns några som helst planer på en förändring.

Jag förstår om det väcker häpnad att man inte har råd att hålla sig med en skola som åtminstone uppfyller lägsta kraven på standard när man har råd att bygga ut och satsa på andra områden.

De sa alltid så förr;
"Vi får amerikafrämmat"

Det som avsågs var besök från Amerika av släktingar.

K kom igår tillsammans med sin man B för några dagars besök hos oss. De kommer från Cape Cod på den amerikanska ostkusten.

K lyckades förra året lokalisera Roland som en av sina släktingar här i Sillerud och hon gjorde det via en släktforskningsförening i Karlstad. Hennes mormor hade utvandrat till Amerika. Hon var uä barn och ville inte berätta om det gamla landet.

K o B besökte oss redan förra året men då bara över en dag i stort sett. Nu vill de träffa oss lite bättre och se sig om.

Vi ordnade en jättefin stuga åt dem, helt modern, precis vid vattnet vid Järnsjön. Igår kväll åt vi lite kvällsmat tillsammans och lade fast programmet för de närmaste dagarna. Vi har försökt tänka ut vad de skulle gilla att göra:
- Besök i Tegen som var det knektställe som hennes mormors morfar kom ifrån. Efternamnet är taget efter platsen, precis som brukligt var för indelta soldater. Tegen är också en vacker plats, en fridlyst blomsteräng
- Besök på biblioteket för att se på kort från förr
- Lunch på Travmuseet
- Ev. träffa andra släktingar här, det finns hur många som helst
- Konsthantverk hos Gerd o Leif
- En båttur på sjön
- Steka kolbullar nere vid sjön
- Grilla här hemma en kväll
- Golfa på vår fina golfbana på lördag då vi är ockuperade av nya fiskegäster som kommer till våra stugor.

Ungefär så här blir det med möjlighet till improvisationer. De gillade konceptet.

Igår kväll efter maten överraskade Roland dem med att ta dem med på älgsafari. De trodde inte att man bara kunde bestämma sig för att se älg så där. Men det brukar fungera här och mycket riktigt, en biltur vid 10 tiden på kvällen lät dem se 5 stycken älgar. K. var begeistrad!

Det är ingen bra bild från konfirmationen i Silleruds kyrka idag, men jag fick ingen bra plats. Hade glömt att kyrkan är full vid konfirmation o kom i sista minuten.  Kom för att jag skulle uppvakta grannens flicka J.

Redovisningen på min tid innebar att konfirmanderna skulle svara på kluriga frågor. Men så var det inte idag. Konfirmanderna fick redovisa i form av en gospel som de valt själva och i form av bilder som de gjort till olika textstycken. Det var en fin redovisning.

Sen höll prästen ett ganska långt tal till konfirmanderna. Han är dansk o lite svår att förstå men jag uppfattade en del av det som att humanismen - mänskligheten - medmänskligheten inte är en skänk från ovan utan något som måste erövras hela tiden. Vi är inte självklart av naturen så där jättesnälla och trevliga mot varandra till exempel. För mig som arbetar med små människor i grupp så framstår det självklart att respekt för varandra och omtanke om varandra är något som arbetas fram steg för steg.

Där fick han min sympati.

Svärfar till Rolands systerdotter heter Sven. Han har en vildmarkscamping här som heter Grinsbyn. Idag hjälpte han Roland att köra ut vinterns vedförråd.  Detta ska alltså hålla oss varma i vinter och ge oss varmvatten. Vi funderar ibland på att installera havreeldning så som arrendator-Olle har. Det är billigt och fungerar bra, men det är lite motigt att elda upp spannmål som ju ändå är mat. Vi får se vad det blir när den panna vi har nu ger upp.