Inga Magnusson

... på hembygdsgården lockade mellan 1000 och 1100  personer i år 2010. Mer än förra året. Det verkar vara den största publiken på hela turnén, mer än Rottneros. Det är redan klart att det blir en ny föreställning i Sillerud nästa år igen.




Dregens moped.



Plura med sin packmoped.
Dagen efter föreställningen här i Svensbyn, drog mopederna vidare upp till Glava, Hillringsberg, för nästa uppträdande. Roland mötte dem på grusvägarna mellan Sillerud och Glava mitt i skogen när han och farbror Nils åkte upp över till "Skomarka" för att se på de platser där Nils jobbade som skogsarbetare under sitt yrkesverksamma liv.

... var det igår kväll lördag! Helt lugnt och lagom varmt, inga mygg och knott o annat otyg i luften heller. Vi hämtade T och A-M ute vid Egenäs,  tuffade runt lite först med båten och bara njöt av hur lugnt och fint det var, över gränsen till Dalsland, berättade om minnen från olika ställen.

Sen tog vi en koll på båtklubbens plats på Restöna, men där var fullt redan, så vi fortsatte bort mot Åsnäs, Sandnäs och gick i land där istället. Grill hade vi ju med och en delad Raket, potatissallad, mango, sallad, kaffe och  tårta. Knyte var det.  Medan vi väntade på grillen så mumsade vi på jättegoda kräftor, det var premiärätning för vår del. Om jag minns rätt så blev det helt rätt enligt gamla traditioner, visst var den 7:e augusti första kräftdagen?

Förr när barnen var små brukade vi vara här vid Sandnäs och bada för det var så lugnt och en långgrund sandstrand. Med 40-hästars Lohi-båten som vi hade då kunde Roland snabbt åka hem till ladugården och mjölka och så komma tillbaka igen till oss.

Det var verkligen vackert i solnedgången! Man blir alldeles andlös över vilket fint land vi lever i, vår fantastiska natur! Inte nog med att ögonen fick sitt, lommen ropade  ut över sommarkvällen om o om igen, det ger en speciell stämning. Annars var det tyst förutom våra glada skratt o det blev det många. Himla mysigt, en kväll att minnas när höstmörkret faller och jobbet tar vid.




Gubben fick inviga den nyinköpta lilla rostfria grillen och den funkade perfekt. Fast den blir för het för att kunna ha i båten som vi tänkte när vi köpte den. Här på stenen suverän.

 

Den här söta lilla väskan hade en central roll under kvällen!!







Bortåt tiosnåret på kvällen är det ingen pardon om man ska hem igen, det mörknar snabbt och inte trevligt att vara ute i båten när det är kolmörkt.










Hemfärden bjöd på vackra scener den också!

Sedan ett par veckor kan man spela minigolf ¨på Camp Grinsbyn vid Stora Bör, i Sillerud, skylt efter E18 vid Myrås. Det 'är en alldeles nyinvigd  bana med 12 stationer, himla kul att gå runt! Värt ett besök. Rekordet för tillfället ligger på 35 slag runt, Anders klarar neråt 40, men för dagen blev det många 8:or i gänget; Roland, Anneli, ;Märta, Anders, Mattias.  Vi var alltså där igår efter besöket på Dalslands museum.

Igår fredag var en fin sommarkväll och vi åkte till båtklubbens plats i Östra Silen. Det är fantastiskt vackert i solnedgången och välordnat med brygga att gå i land vid. Den som vill bada kan göra det och plats för sitta och grilla finns också, till och med med tak över. Stort grillgaller är på plats vid eldstaden. Barnen har lite lekredskap,  ett utedass finns också.  Platsen är i första hand tänkt för medlemmar i båtklubben och medlem kan man bli hos Rickard på ICA Sillerud. Det finns fantastiska människor som är duktiga på att fixa sånt här, som många kan ha glädje av. På landet måste man på ett sätt kanske, eftersom inte så mycket erbjuds färdigt.

Goda vänner var vi med och sjösatte båt först. Tråkigt att Kanadagässen förorenar så att bryggplatsen ser ut en dynghög, det går knappt att sätta ner foten utan att trampa i dyngan. Annars så har det blivit välordnat här med bryggor, och bättre badplats nu. Sen ska ångbåtsbryggan göras i ordning

 

 

Uppdaterat: Vi var ute idag lördag eftermiddag också med A o U en liten fisketur med kaffe. Det var sommarväder verkligen. Helt suveränt med båt när det är riktigt varmt. Vi passerade vänner runt sjön och vinkade, men hann inte göra några strandhugg.

I kväll ska vi en tur till Snarkil, till R och Å-B. Det ska bli trevligt.

...låg precis här. Vårt hus ligger till höger i bild. Hela Liane ägdes av kyrkan förr och på egendomen fanns det torpställen, alltså små hus där ägarna kunde disponera huset och en markbit mot dagsverken på gården. Det fungerade så på den tiden, "hyran" / "arrendet" betalades med arbete, inte med pengar för det hade man inga. Man hade bara sin kropp och dess insatser.

Vi åkte med bilen ut på åkern för Roland ville visa mig exakt var huset låg och det var alltså här. Lihaget, liksom hela Liane och prästgården, ägdes av kyrkan / församlingen. På den tiden var kyrkan inte bara en institution för trosutövning utan hade  också hand om  samhällets socialvård och åldringsvård.

Lihaget ägdes alltså av kyrkan och det  lilla huset som fanns här + en markplätt runt om, var den sista utposten före fattigstugan för den som inte kunde försörja sig själv på grund av sjukdom eller ålder. Ett slags "half-way-house" skulle vi väl säga idag.

Vi valde att uppkalla vårt hus, som vi byggde på 70-talet, efter det här huset som var borta redan då. Det fick heta Lihaget. Ett hag är ett litet skogsområde, inte en hage som man kanske tänker sig på rikssvenska. Huset rakt fram vid vägen heter Litorpet. Ett hus längre upp i skogen hette förr Libråten och tjärnet om man följer vägen upp till vänster hette förr Litjärn (numera Murstenstjärn).

De här stenarna vid sidan av åkern är alltså upptagna ur marken och kommer från grunden till det gamla Lihaget.

Från Lihaget kan man titta upp mot det nybyggda fina huset som vi fått som granne. Familjen  valde att ta upp den gamla namntraditionen här och huset heter Ligärdet. Där bor bl.a lilla Julia som just nu går omkring med gips på armen. Hon har cyklat omkull på dagis.

Båtklubben gör i ordning nu. Det blev nytt snyggt dass, bortröjning av ormgömmande buskage, längre sandstrand och gräsmattor som går att klipppa, en platå för bord och stolar. Sen blir det lampor efter vägen hit ner. En förlängning av båtbryggan blir det också och den gamla trasiga ångbåtsbryggan ska bytas ut. Tack snälla Ni, det blir fint!

... värmer många gånger om, först när den huggs, sedan när den ska köras hem, så när den kapas, så när den körs in i pannrummet och till slut när den eldas upp i pannan.


Just nu är det huggning som gäller och det har varit intensivt den här veckan. Läget gick alldeles för snabbt från att vara för mycket snö för att hugga ved till att det egentligen är för sent att hugga ved, eftersom saven lockats fram i vårsolen. Den gör veden onödigt blöt och tungtorkad.

Direkt efter att en björk är fälld, som här, så börjar det rinna sav. Jag tänkte att det skulle synas på bilden men det gör det inte, man får tänka sig. Den har inte nått ända upp än i trädet, bara en bit, men dag för dag allt längre förstås.

Det här är svettigt förstås, man måste ha skyddskläder på, sånt där tyg som sågen fastnar i om den skulle slinta och så.  Men rätt trevligt jobb tydligen.

Veden tas  vid Döverud och när vi satt här och fikade så kunde vi skåda ut mot Hôltekuel. det är den lilla kullen där borta i A i Hols hygge.

Här ska den hamna till slut, i pannrummet med ny och isolerad tank.

Pannan, den nya Atmos, fungerar väldigt bra och man behöver inte krypa ner på golvet för att lägga in heller.

... så sakteliga och för mig har den alltid bilden av gumman tö som sopar ivrigt med sin kvast. Här är snödrivan på altanen som hon inte har rått på ännu. Jag har fixat lite vårblommor här och där och håller tummarna att de inte ska frysa bort.

Penseer är fina hela säsongen och jag sätter dem gärna tidigt. De där vita rufsarna är kvar sedan vinterplanteringen och de får sitta ett tag till.


Tjälossningen är blygsam i år trots snömassorna. Det var ingen tjäle under snön så mycket av smältvattnet verkar ha runnit rakt ner i jorden, till nytta för växtligheten framöver antar jag. Så här lite vatten var det i bäckern nere mot Prästgården.

Lite mer vatten är det här nedanför Liane och Oskar passar på att dricka lite när vi passerade på påskaftonens långpromenad.

 

Modrens rabatt är alltid tidig och så här fint blommar den nu med krokus och snödroppar.

Hon har också ett litet stånd av blåsippor som hon tog med från mitt barndomshem när hon flyttade hit till Sillerud till oss och det blommar nu i granriset.  

 
På påskaftonspromenaden i vårsolen så fanns en hel del djur att se och höra; fyra rådjur, fem svanar nere i tjärnet, fem kanadagäss, fyra tranor, fem tofsvipor. Ett av rådjuren såg vi lade sig ner och solade mot stängslet, de är nog trötta nu efter en svår vinter. Man räknar med att halva rådjursstammen har gått åt. Men de rehabiliterar sig snabbt igen om det inte blir för mycket lodjur och ytterligare en tuff vinter. Här har vi inte sett på ett tag men hos Saga och Olle i Snarkil sågs tre lodjur för några dagar sedan, två mindre som gick först och ett större som gick sist i raden.

 

Här är sista bilden från den ena av de två gamla tallarna som fälldes idag lördag. Anders laddar upp med sågen, gör fällhugg antar jag och kanske har kilar eller nåt, jag vet inte. Den första tallen var inte så bekymmersamt. Den hade massor av växtmassa åt rätt håll och lutade lite rätt också.


Hela vägen blev full av träd och ris men ingen bil hann komma under tiden.


Tall nummer två var lite knepigare, den lutade lite åt fel håll och efter lite konferande mellan Roland o Anders så blev det ett band fån traktorn på vägen via den här björken som växte i rätt fällriktning.


Här ramlar tall nummer två i alla fall och det gick också vägen.


Här ligger den.


Sen var det bara att kapa upp i lagom långa stockar och kvista så fort som möjligt så att vägen blev fri igen.




Stockarna gick att spela in till traktorn.




Sen gick det att köra bort dem.


Riset hjälptes vi åt att ta i skopan sen


Det var roligt att räkna årsringarna på den största, (inte den här) och få det till 72. Tallen bör alltså ha varit 72 år gammal. Den hamnade i vår trädgård 1977 när vi byggde huset., Den har alltså i runda slängar levt halva sitt liv som vanlig vild tall och halva som trädgårdstall.


När vi ändå var igång så fälldes den här granen också. Den tar bort en hel del ljus från väster. Här faller den.


Så här mycket kvällsol kommer vi att få in nu. Den granen som står kvar är vår utegran till jul så den får vara kvar ett tag till. Yngste sonen pratade vi med i telefon och han undrade om vi verkligen sågat ner trädet som de hade gungan i när de var små. Och det hade vi alltså. Linorna efter gungan hade följt med upp i växten under 30 år så de kom ner nu.

Sen kommer blogginlägg om barnbarnbesök här, om vild parningslek och några till som inte blivit färdiga

På söndagen lyckades jag lura med mig gubben på samma spår som igår, fast söderut från Mon / Kvarnbacken i Blomskog
.
Det är tydligen Årjängs idrottsförening som spårar halva vägen och Blomskogs idrottsförening som spårar den andra halvan. Tack ska Ni ha i alla fall! Helt suveräna spår, jätteroliga att åka för oss som inte är så himla duktiga att vi kan klänga opp och ner i elljusbanorna.




Här står det Mon på stugan. Gissar att det är en gammal banvaktsstuga. Skidspåret är ju lagt på  järnvägsspåret.

 

Älgar hade gått här under natten i spåret och sabbat lite, men det spelade inte så stor roll.


Här var ändstationen, inte kyrkan i Blomskog som jag trodde utan ungefär vid affären.  Det var spårat med skoter hit. Skulle tro att det är 1,5 mil härifrån till Årjäng, eller 1,4 om man ska vara noga tror jag.

Enligt skylten så är det 81 km till Arvika och 82 till Mellerud härifrån. Nu hade vi ju inte åkt så långt utan bara några kilometer på skidspåret men någon hade gärna fått servera oss kaffe och våfflor här!;-)

Vi träffade en del människor efter vägen, typ Sten på Vänna (frun igår!), och den här Selleringen som utmattad sjönk ner i snön väntandes på sin fru där borta. Asch, han var inte alls trött, ett spänstfenomen som pustar runt med Spring Väst hela sommarhalvåret och som alltid tränat, precis som sin far, legendarisk folkskollärare i Signebyn.



Roliga skyltar står kvar efter järnvägen. Vet inte om det kanske gäller för dressintrafiken. Någon lutning att tala om är det i alla fall inte. Perfekta spår.


Här åker gubben före mig. Det är dubbelspår från Mon och ner till Blomskog.


Såä här ser det ut där spåret tar slut, vid vägen över till Lennartsfors, över Ed väl?




På söndagens skidtur lyckades jag i alla fall fånga den här vackra isformationen i solljus. Det är alltså ungefär vid 3-tiden på eftermiddagen. Missade solen här på lördagens åktur.

 På hemvägen från Blomskog så passerade vi Skräberga och utsikten ut över sjön Västra Silen är suverän. Vi såg två skidåkaren där nere på sjöns is men de syns inte på bilden.

Därborta ligger Årjäng. Vi åkte inte så långt idag, kanske 3 - 4 kilometer. Men det kändes mer idag än igår.