Inga Magnusson

... av Lars Lerin. Den här gången  i bilen på väg till och från Karlstad häromdagen. Andra gången Roland lyssnade. Och vi uppskattar fortfarande mycket det vi hör. Kommer säkert att lyssna igen. Märker att jag sitter där med ett småleende när jag lyssnar på Lars fantastiska uppläsning, skrattar någon gång  och ibland får tårar i ögonen över de grymma villkor som rådde bland vanligt folk för så där hundra år sedan. Beskrivningen av skolan fastnar i minnet:

 

"Vi var inte gamla, vi blev äldre sedan. Två år i småskolan och fyra i folkskolan. Skolläraren var gammal och grå, han bad oss ta fram böckerna. Sedan somnade han. Vi var snälla. Han fick lugn och ro. Endast söner till folkskollärare och ingenjörer fick studera vidare. Och disponentbarnen hade guvernant. Det var som det skulle. Men jag led i skolan, lärde mig inte för mycket, trivdes aldrig med psalmverser och budord. Bäst tyckte jag om att läsa sagor.  Min bänkkamrat hette Nils Hallgren, en pojke från vilarkujorna. Mor hans föste honom till skolan med vidja. Han luktade get. När vi satt och läste kunde det trilla ner en lus på hans bänk och krypa över till mig. Mamma fick kamma mig när jag kom hem. De var stora, Nils Hallgrens löss."

 

Och om mammans hemlängtan:

"Mamma trivdes aldrig i Munkfors. Hon saknade glittret på sjön och alla släktingar och vänner. Hon fick leva om sin ungdom i tankarna, hon hade lagt allt på minnet. Det var ju så vackert i Slänga. Sluttande ängar från skogen ner till sjölandet och fruktträd, skygårdar. Gärdena räckte ända nordtill Lid. Oändliga skogar, mycket kor.

- Nu ser jag inget vatten hur mycket jag än vrider på huvudet, sa mamma.

Och bäcken var torr för jämnan."