Bodil Malmsten "Nästa som rör mig"
Den här texten skrev jag på min blogg för 11 år sedan, i februari 2009. Jag hade anledning att gå tillbaka och leta i bloggen och upptäckte att jag skrev rätt långa texter på den tiden, numera är det mest bilder. Här handlar det om Bodil Malmsten. Skicklig författare är hon och så gillar vi träd hon o jag. ;-). Så här skrev jag i alla fall 26:e feb 2009.
"Nästa som rör mig....
Jag läser den nu och är alldeles förstummad över hennes skicklighet som författare. Hon kryper in i en annan människas tankevärld och lyckas skildra den precis som den är, när den händer, logisk och på samma gång ologisk. Hur kan hon lyckas med det konststycket??
Jag har ofta önskat att jag kunde följa någon annans tankeverksamhet, exempelvis ett litet barns när en massa vuxna sticker ner näsan i barnvagnen och gullar, en elevs när jag inte lyckas förklara ett matteproblem, en hunds när den lyder / inte lyder, beslutsfattares när de fattar vansinniga beslut.
Bodil beskriver tankarna just så som de fladdrar mellan då och nu och framtid, lyckas fånga associationsbanor som är fullkomligt logiska. Det är alltså en bok i stort sett utan dialoger men så spännande uppbyggd att man inte vill lägga bort den, för den person hon skildrar på det här sättet är en rätt galen människa och man anar naturligtvis hur slutet ska bli, då man får förklaringarna på alla spridda tankspån.
Huvudpersonen är alltså en f.d. modell som lever i Paris, utan hem, boende på olika hotell. Genom hennes tankar träder hennes liv fram som det har varit och som det kom att bli. Boken är rätt gammal, från 1996, i pocket 2003. Finns kanske på bokmässan? Rekommenderas i alla fall!
Om träd i Bodil Malmstens bok "Nästa som rör mig" sid 81-82 i pocketupplagan:
"Att de kan leva på så lite näring, att de kan stå så raka.
Respekten jag känner för träd.
Högaktningen, vördnaden.
Ett enda träd ger syre som räcker för tio människors årsbehov.
När löven är utslagna tar trädkronorna upp stoftet i luften och på vintern tar grenarna emot avgaserna, tar det på sig som Jesus i Bibeln, sträcker ut armarna och tar emot luftföroreningarna, stora lungor i städerna, träden andas så luften blir ren.
Platanerna längs boulevarderna, platanerna är det, med fläckiga stammar, de tar emot giftet som gerillakrigare, kamouflageklädda, kraftiga, närmast trafiken. Värnar, skyddar. Platanerna i de stora städerna, nyttan de gör.
Gamla träd kan ha en bladyta på mer än en kvadratkilometer och en inre bladyta på 160 kvadratkilometer - den inre kvadratytan är summan av alla cellytor som bladen är uppbyggda av.
Jag klippte en artikel ur en tidning, Dagens Nyheter, var det den? Texten var på svenska, det måste ha varit den. Jag klippte ur och klistrade in i min bok.
Träden är överlägsna stod det, att träden är överlägsna allting som människor kan uppfinna, allt folk tänker ut.
Det finns stadsbyggare som inte vet att träd avger syre, politiker som inte känner till nödvändigheten med träd, beslutsfattare som inte vet att det är träden som andas åt en stad, dämpar oljudet, som ger lä, skänker skugga, skydd och livsrum åt människor och mikroorganismer, att träden fungerar som luftkonditioneringsapparater.
Att allt träden kräver är plats för sina rötter, och en himmel att sträcka grenarna mot.
Att städer blir omänskliga utan träd.
Som om det mänskliga vore något att stå efter - Siri och Siris familj, James, de rika kvinnorna, deras kroppar i provrummen, deras läten.
Hur människor är mot varandra.
Trädens mänsklighet. Hur tysta de är, hur de andas.
Trädens värdighet jämfört med människornas.
Okränkbarheten. Oberoendet. Kraften.
Men en natt stormar det och en gren slits av trädet, stammen bryts av. Trädet knäcks.
Inget blod, bara trädet som skriker i mörkret och ingen som hör."
Slut citat ur Bodil Malmstens bok!
Träd har alltid fascinerat mig, precis som de tydligen har fascinerat Bodil Malmsten. Jag känner mig besläktad med henne, så som jag antar att många andra läsare känner sig besläktade med henne. Det är nog ett signum hos en god författare, att man någonstans i det lästa känner igen sig själv.
Texten här ovan kan jag läsa hur många gånger som helst, både för innehållet och för det vackra språket.
Googlade lite på Bodil. Hon var alltså barnbarn till den store Carl Malmsten, han med möblerna, visste jag inte. Hon var lite drygt 60 år då 2009 när jag skrev detta, född 1944 tror jag. En av hennes anfäder grundade Grand Hotell i Stockholm. Hon växte upp hos sina morföräldrar uppe Norrland och sedan i fosterfamilj i Stockholm. Hon har skådespelat, skrivit drama, målat och en del annat och fått ett antal utmärkelser för sin litteratur. Bodil dog 2016 i cancer.
Det är intressant att titta tillbaka och se hur bloggen har förändrats genom åren.