Inga Magnusson

Jag gillar ju Gardell, hans humor och hans svärta och blandningen mellan dem. Den har ju ett fantastiskt språk också, som är ett eget påfund med blandning av  poesi och prosa utan någon gräns emellan.. Nu är jag i mitten på boken ungefär. Den påminner om flera saker

 

1. Sten Rydh. Sten R.  är nog den duktigaste mattelärare jag träffat på. Han jobbade i Bengtsfors för länge sedan. Han hade varit utomlands i många år och var förutom mattelärare också suzukilärare på fiol. Jag gjorde flera studiebesök hos honom. Hans lektioner var dramatiska, han showade alltid. Och han lade in fel i sin undervisning medvetet. När eleverna kunde avslöja ett fel som han gjort,  fick hela klassen en poäng och när ett visst antal poäng var uppnådda så bjöd Sten alla på glass. Gissa om eleverna hela tiden kollade vad han sade och skrev på tavlan, inget undgick dem! Han fick barnens totala uppmärksamhet med det här knepet. Dessutom var det medvetet ett sätt att få dem att ifrågasätta och ständigt kritiskt granska en auktoritet, vilket var en god lärdom för livet.

 

Och läsarens uppmärksamhet får Jonas Gardell också i den här boken med knep som påminner om Sten Rydhs. Gardell följer upp sin släkts traditioner med att tänja på sanningen och fabulera när verkligheten inte passar in.  Så som läsare är man helalert och kollar, precis som Sten Rydhs elever gjode: Är det Jonas  skriver nu rimligt eller fantiserar han lustfyllt?  Kan en pappa verkligen lämna sin fru och fyra barn genom att bara kliva ur bilen på torget i Enköping första semesterdagen, vandra iväg och aldrig mer återvända?? Mer om Gardells bok senare här på blogg och facebook. Den är bra, riktigt läsvärd!