Gardellboken igen då!
Den bli bara bättre medan man läser. När den är avslutad så känns den som ett litterärt konstverk där personer och händelser knyts samman med så mycket kärlek. Och man vill läsa den igen - snart. Med prosa som också är dikt, med sanning som blandas med fabel. I förra inlägget om boken skrev jag hur den påminde mig om den lurige matteläraren Sten Rydh och hur den lyckades fånga läsarens uppmärksamhet så som han.
Gadells bok påminner också om de gamla ryska författarna Deras böcker är skrivna på ett sätt som för tankarna till teater. Varje scen / händelse är nogsamt arrangerad, inramad med beskrivningar av hur det fysiska rummet ser ut med stolar, lampor, bord osv och deras historia över tid. Huvudpersonens entré genom någon dörr finns med och hur han / hon rör sig i rummet och berättelsen går vidare. Det sättet att skriva gör det lättare för läsaren att få till de inre bilderna som stimulerar upplevelsen av boken, det blir en teater inne i huvudet.
Gardell använder också det här teaterknepet i sin bok, men inte bara rent fysiskt. Han är noga med att placera varje händelse / person i ett mentalt sammanhang. Den känslomässiga inramningen till varje skeende finns med och gör det lättare för läsaren att förstå / identifiera sig i det som händer, när det händer.
Det är sammantaget en ovanlig bok, mycket Gardellsk och absolut läsvärd om man gillar hans blandning av humor och svärta.
Kommentarer
Trackback