Inga Magnusson

Får väl erkänna att jag läste boken först och främst för att den är skriven av en favvoförfattare, C J Vallgren. Men också förstås av intresse för Persbrandt. Han är en duktig skådespelare,  nu senast Tårtgeneralen gillar vi, och biografier är ofta spännande. 

 

Fast rent litterärt är det ingen bra bok. Den är en rätt tråkig beskrivning av Mikaels missbrukskarriär och delvis yrkeskarriär förstås. Jag vet inte varför den inte lyfter, kanske att det blir för många upprabblingar av namn på personerna som är involverade i olika händelser, till och med en lista över alla de flotta bilar han äger.  Även  återfallen i missbruk ser ungefär likadana ut. Oftast upplever han att han har tråkigt, får ångest och måste kicka igång med alkohol och kokain. Och fenomenet ser likadant ut varje gång, monotona beskrivningar.  Krascherna blir allt svårare ju äldre han blir och människor såras allt mer av hans upprepade svek.  

 

Om man ändå vill läsa boken så kan man nöja sig med att läsa de tre sista kapitlen. Då har man fått med sig det mesta. Han utreds ju till slut av pskiatrin och visar sig ha bipolär sjukdom. Efter behandling med litium upplever han sig  äntligen få makt över sitt liv och kan få lite ro sitt förhållande till senaste hustrun Sanna Lundell och de barn han har med henne. 

 

Samtidigt med läsningen av den här boken så har jag av och till lyssnat på GWs biografi över hans vuxna  liv, "Ville Vingmutter" 

 

Det finns paralleller, värda att notera:

 

Båda är i det närmaste genialiska i sin yrkesutövning och mycket hängivna. 

Båda förefaller däremot emotionellt och mentalt ha stora tillkortakommanden med extrema problem att hantera nära relationer.

Båda har försatt sig i självdestruktivt missbruk som tagit över en hel del av deras liv,  GW med alkohol och Mikael både med alkohol och kokain

Båda har försummat sina familjer och nära anhöriga

Båda tycker sig nu till slut ha funnit lösningen på sina problem; GW med att använda alkohol halva året och vara nykter resten, medan Mikael tar sitt litium och inte längre känner suget efter rus. Fast om de lyckas med sina intentioner får väl framtiden utvisa.

 

Fast visst finns det gott om frågor efter läsningen av boken

 

- Varför gillar man GW efter läsning av deras biografi men ogillar Persbrandt?  (GWs är ju i o för sig välskriven och rolig med massor av självdistans, det är inte Persbrandts bok!) 

 

- Varför har Vallgren skrivit en sån här dålig bok? Bra betalt?

 

- Hur kan människor med svåra beroendeproblem leva ett långt missbrukarliv utan att någon gång på vägen  utredas för grundläggande  psykisk problematik?

 

- Hur kan hustrur finna sig i att pinas  av sina män  år efter år? De kanske också borde utredas! Både Sanna och Marie borde rimligen ha kickat ut Mikael rätt omgående kan man tycka. 

 

Det som beskrivs i de här två böckerna är vuxna äldre  människor som haft stora problem att klara av sina liv, trots hög intelligens och  uttalad genialitet på flera områden.  Det finns ju många GWar och Persbrandt-ar, de är inte de enda. Det finns många som upplevt samma typ av svårigheter och jag som jobbat med barn undrar förstås hur de människorna varit som barn?

 

Vilka diagnoser får de? Vllken hjälp får de? Får de rätt hjälp? Hittar vi dem? Kan vi förstå att ibland är det grundläggande medfödd problematik som ställer till det och inte en elak omgivning? Alltså dilemmat att begripa vad som är biologiskt arv och socialt arv.  Med  jag tänker  inte att alla bekymmer är biologiskt arv, det finns förstås en skala där vi alla finns med på olika sätt. Och oavsett det biologiska arvet så kan det förstås förstärkas av miljön, antingen till det bättre eller till det sämre. En medicinering för att balansera grundläggande kemi-brister i vuxen ålder borde kunna fungera bättre förstärkt med terapeutiska insatser / tillrättalägganden i miljön. Och kanske så för barn också. En kombo av insatser borde kunna vara mest framgångsrika. 

 

Man inser efter läsning av Persbrandts bok att det här inte är så enkelt och att vi egentligen inte kan så mycket  generellt om de grundläggande orsakerna  till missbruk och självdestruktivt beteende. Och framför allt har vi dåliga verktyg att  hitta dem på individnivå.