Inga Magnusson

Nja, en del fungerar men en del inte. Jag menar med ADSL. Vi, nej inte vi, de menar jag, för jag håller mig undan själv för att inte sprida min teknikpanik, höll på ett par timmar igår. Sedan fick vi bryta för kolbullestekning nere vid sjön.  Så på den stora datorn kommer vi ut och in och hit och dit. Men det som kallas router går inte tror jag. Men jag tror att vi lägger ner den tills jag lagat min lap-top. Vi kan ju ändå inte kånka omkring på den andra datorn som någon gör i reklamen!  Kom på att cd / dvdn inte funkar lap-topen och då kan jag ju inte installera något bredband, tror jag. Så nu kan det bli ordning på bloggandet, dvs jag måste göra det civiliserat på dagtid och inte okristliga tider på dygnet. Det kan innebära att jag börjar förmedla rediga tankar också och inte bara sömndrucket svammel! Kanske kan jag bli den där samhällsomstörtaren som det ibland sägs att bloggare försöker vara.

Idag vet jag inte ens om det blir några mer försök att göra något åt teknikeländet. Vi ska på studentfirande på eftermiddagen och sen vet man aldrig vad som kan hända.  Jag måste koncentrera mig på ett översättningsuppdrag som har pågått en tid nu och försöka avsluta det. Vi hade alltså anledning att prata om Telia igår nere vid sjön. Det är dråpligt att flytta till Sverige och försöka få någon ordning på sitt kommunikativa liv! Gränskontroller och upphållstillstånd är helt onödiga institutioner för att hejda invandring. Det räcker bra med Telia, men det får bli en annan historia.

Äntligen har jag kommit sanningen på spåren om vilka som bloggar! Myntet föll ner efter kommentaren hos Tjatis nu vid halvsextiden på morgonen. Vi som bloggar är helt enkelt folk som är vakna udda tider på dygnet. Tider då inget sällskap finns i närheten, alla andra snusar lugnt i sina sängar och då sitter / ligger vi bloggare ensamma med vår  dator och är sällskapssjuka och pratsjuka. Kolla bara när inlägg o kommentarer är gjorda; 00.01, 03.32, 06.02 typ!  Alltså egentligen ett gäng sömndruckna, halvsovande, sällskapssjuka typer, inga samhällsomstörtare precis, som det ibland hävdas.

Kommentarerna i min egen blogg och även andras har jag kunnat läsa och komma in på den senaste veckan. Men nu låste det sig igen och jag kunde använda tipset jag fick: Längst upp i den blå remsan finns tre små fyrkanter. Den till höger är röd med ett kryss i.  Man klickar på fyrkanten i mitten, så släpper låsningen och kommentarerna blir synliga som de ska!!  Mirakulöst enkelt och jag som har varit så arg och härjat så!!!

Tänk om någon vänlig själ hade kunnat berätta om detta tidigare!!

Kan inte låta bli att ge några exempel på sånt som för mig är totalt obegripligt i informationen om den nya bloggen:

"applikationerna"

"Mallar valideras inte"

...frihet att koda.....

"bakgrundsheadern roterar"

"bläddringsfunktionen"

"objektlistning"

"captcha"

"javascriptbibliotek"

"extern blogg"

"FTP"

"RSS-mall"

Till de här orden skulle jag behöva ha en ordbok.

Jag läser full av förväntan informationen om den nya bloggen. Om den reformerade bloggen som ska vara så mycket bättre än den gamla. Den reform som vi stackars bloggare genomlidit i full abstinens och med datastressen sprutande ur öronen.

OCH JAG FATTAR INGENTING!!!

Det är så sanslöst dumt, jag fnissar för mig själv och upprepar de obegripliga orden som står där!!

Men jag hör väl till en generation av korkade som inte kan det nya dataspråket. Jag vet inte vad orden betyder. Jag som alltid trott att jag har haft språket i min hand, både det svenska och ett par till.

Nu förstår jag hur min gamla mamma kände sig på ett tidigt stadium i livet när jag gick om henne i bildning och livserfarenhet. Hon kände sig nog helt passerad precis som jag gör nu.

Jag får nöja mig med att konstatera att inlägg och kommentarer hamnar där de bör hamna, förutom att mitt namn envisas med att försvinna direkt efter att jag skriver det, men där kan jag sympatisera med bloggen. Jag har heller aldrig gillat mitt namn.

Igårkväll o idag var det problem med bloggen. Jag kom inte in och kunde inte kommentera. Det händer ju i o för sig ibland. Men nu kom en ilsket blå skylt upp som påstod att jag försökte använda mig av ett ogiltigt IP.   Men nu verkar det vara helt ok.  Jag ska fortsätta om vargjakten senare idag.

Måste få gnälla lite på bloggen, det har racklat rätt rejält några dagar. Ibland har det inte gått att komma in på blogg.se, ibland har det inte gått att komma ut på nätet alls,  i lördags hade hundarna här rivit ner en telefon och då kom vi inte ens ut på telefonlinjen, ännu mindre på datorn.

Suck!!    Hoppas att det blir bättre nu! 

Nu var allt statistiken konstig. Klockan tre på eftermiddagen hade jag enligt grafen haft dubbelt så många unika besökare under dagen som  klockan 8 på kvällen (samma dag) enligt grafen!! Har man börjat köra dygnet baklänges?

Det är lättare att surfa runt bland länkarn om man först går in på arkiv och sedan på länkar. Då ligger länklistan där väluppfostrat. Den kommer tillbaka varje gång jag går ur en besökt blogg och det är bara att klicka vidare på nästa.

Förut  försökte jag manövrera detta genom att gå tillbaka till min bloggsida och ta mig vidare därifrån, men det var ganska tidsödande och lite nyckfullt. Det var inte alltid som det gick att komma tillbaka utan jag ramlade ur bloggen och fick logga in igen. Att gå via arkiv är mycket bättre. Rekommenderas! ( Fast det har väl alla andra redan upptäckt utom jag som aldrig vågar testa nya saker på datorn utan krampaktigt håller fast vid inkörda spår)

Strömavbrott igår kväll. Hade nytta av min strömavbrottsparanoia som får mig att, genast vid hot om analkande avbrott i elförsörjningen, fylla vatten hinkarna i duschen för att ha något att spola i toaletten med och fylla en termos med varmt vatten för att få lite frukostdryck. 

Men sen missade jag ett av få teveprogram som jag velat se: Krönikan.   Det blev heller inget bloggande. Istället gjorde jag det som jag oftare gjorde före bloggandets tid: Läste en bok. Det funkar vid strömavbrott, har en bra pannlampa.   Det blev plötsligt tydligt - tiden för bloggande tas från  bokläsartiden.

Hur blir det? Total intellektuell förflackning? Risken finns, något att fundera över! Jag läser fortfarande böcker men färre.

Den bok jag läste igår kväll var en bok som blivit liggande oläst ett tag. Den är väl kanske inte höjden av intellektualitet (eller vad det kan heta?) men himla bra. Det är en kriminalroman med lite mer bottnar än bara själva storyn och innehåller bra, men lite annorlunda, personporträtt. Det är inte bara schabloner  och enbart goda respektive enbart onda figurer. Dessutom känns den lite nutid genom att datoranvändingen är central i berättelsen.  Boken heter "Män som hatar kvinnor" och den är skriven av Stieg Larsson. Rekommenderas!

Efter ganska precis ett år på bloggen så känns det naturligt att fundera lite över bloggandets villkor. 

När jag först gav mig in här i bloggvärlden så såg allt likadant ut. Men efter en tid här så kan jag urskilja olika typer av bloggar, exempelvis dagboksbloggar (skriver om sin egen vardag), temabloggar (specialiserade på exempelvis mode, barn, politik  eller nåt), kändisars bloggar (kan skriva om vad som helst förstås), skrivarbloggar (för skrivandets egen skull, typ skrivarcirklar ) osv . Många väljer , som jag, att vara lite av varje.  Ja, inte kändis då :-))

Det finns olika slags statustänkande bland bloggare. Hög besöksstatisik är exempel på hög status och då kan en del skriva om vad som helst egentligen och använda sig av vilka metoder som helst för att nå den här statusen. Man är inte intresserade av om besökarna är läsare eller inte.   Och man drar sig inte för att "fuska" sig till platser på topplistor över mest besökta.  Men som sagt detta gäller förhoppningsvis få bloggare. Det kan möjligtvis tillfredsställa behov av att bli sedd till varje pris (Dr Glas!) Alla med hög besöksstatistik hör ju inte till den här kategorin, de flesta skriver ju alldeles vanliga intressanta bloggar som verkligen förtjänar sina läsare på ärligt sätt.

Sedan finns det bloggar som i egna ögon är "fina bloggar" dvs man sysslar enbart med allvarliga, seriösa debattämnen och besudlar inte sin blogg med vardagstrams! Det kan man förstå mellan raderna.  Om man skriver om vardagen så är det för att debattera vissa företeelser, inget annat. Det är ju också ett slags statustänkande där man bara godkänner bloggen som ett forum för samhällsdebatt.

Det måste självklart vara helt ok att en del bloggare endast vill använda den egna bloggen som ett debattforum, kanske till och med yrkesmässigt,  men det som retar mig är att några av dessa, (tack o lov få)  ser ner på dagboksbloggandet, det som skriver om enkla saker i den egna vardagen. 

Debattbloggandet fyller sin funktion; att föra en diskussion framåt för den grupp som deltar, men dagboksbloggandet fyller andra funktioner för sina deltagare.  Det kan finnas behov av att dela vardagsupplevelser med andra människor, känna en slags gemenskap i vardagsbestyr och dela små vardagsbekymmer. Det skapas ett socialt sammanhang på bloggens villkor, alltså ganska ytligt och flyktigt.  Några väljer tydligen att träffas även i verkliga livet (irl ska man skriva på bloggspråk då) för att utveckla gemenskapen till något annat, medan de flesta nöjer sig med att använda enbart bloggen som kommunikationsredskap. 

I dagboksbloggandet finns också ibland uttryck för vänliga omtankar som är just det; ett vänligt ord på vägen i vardagen. Det står inte för mer än detta. Det handlar inte om att göra anspråk på livslång vänskap eller löften om att gå i döden för varandra, utan just bara om att bjuda på lite snällhet och uppmuntran i förbifarten.  Det måste också på något sätt få vara godkänt och inte nödvändigtvis innebära att bloggandet som fenomen dras i smutsen. Sen behöver ju inte alla hänge sig åt detta utan var och en får skapa det bloggforum som passar den egna personligheten.  

Men jag har svårt att köpa tankar om att den ena bloggtypen är finare än den andra. De fyller olika behov, var och en har sitt berättigande. Det måste finnas plats för alla i ett forum med så stora möjligheter som bloggen.

Jag råkade läsa Kulturbloggen (RS) blogginlägg den 28 december om konsten att få höga besökssiffror och hur man kan fuska sig till dem. Det är läsning som rekommenderas! Mycket intressant. Jag som inte ens kan länka här kan bara hänvisa till länk i min blogg och att scrolla fram till rätt datum.

Jag inser vilken naiv o totalt okunnig bloggare jag själv är. Jag kan inte ens pinga inlägg som det så vackert kallas, inte heller är jag anmäld till någon topplista över mest lästa, jag kan heller inte se till att mina inlägg  går att googla på. Automatsurfning har jag heller inte sysslat med. Konstigt att jag har en enda läsare.

Ändå är jag jättenöjd med statistiken och jag tror att de som besöker min blogg läser den, inte bara kopplar på automatsök för att få automatsvar. (?!) För det får de inga. De får riktiga svar.

I samband med 1-årsjubileet på bloggen så fundrerar jag över bloggandet. I dagarna hade jag all time high med läsare, strax över hundra olika på en dag. Vilka i all världen är dom alla? Jag undrar verkligen och det är spännande att fundera. Känner jag dem? Är det folk jag träffar varje dag fast de inte säger att de läser min blogg? Läser de  människor som öppet tar avstånd från bloggandet o tycker att det är lågt att bjuda på sig själv och sitt liv så som man ändå gör med en öppen blogg? Är det människor från förr som googlat på namnet och hittat hit?

Jag vet om väldigt få av läsarna. Antagligen är det fler än de hundra varje dag som statistiken visar,  för de som läser regelbundet läser nog inte varje dag utan kanske varannan, var tredje eller någon gång i veckan. Det skulle i så fall betyda att flera hundra följer bloggen någorlunda regelbundet, men endast så där 15 - 20 st kommenterar. De övriga väljer att vara helt anonyma. 

Sedan är det det här med att lista ut varför det är fler vissa dagar o betydligt färre vissa dagar. Det syns ingen skillnad på helgdagar o vardagar och det kanske tyder på att det inte läses på jobbet utan hemma.
Det finns ingen logik där. Kan inte se något favoritämne i blogginläggen heller som skulle locka fler läsare. Annars sa alltid min gamla hemsideskursledare att hundar var ett säkert populärt bloggämne. Nu behöver jag inte anstränga mig speciellt för att skriva om hundar. Våra hundar finns liksom alltid med, men jag ser inte att det får läsarsiffrorna att ráka i höjden.

Det är nåt fel på bloggen igen. Jag flydde ju fältet i somras när jag inte kunde kommentera längre hos någon och ingen begrep varför.

Nu verkar fler vara drabbade av samma sak som jag var då.

Jag har ingen aning om varför det plötsligt började fungera igen, men det gjorde det och det helt utan min förskyllan.

När jag först gick in på min blogg idag så var även statistiken borta.

Officiellt så bryr jag mig naturligtvis inte alls om hur många som läser min blogg, det är ju helt oväsenligt! Jag finns på bloggen bara för att det är så roligt att skriva och inget annat.

Fast det är  inte alls sant förstås. Jag kastar mig ju över grafen med läsarsiffror varje dag!!  Och värre o värre blir det ju högre den stiger.

Men nu kom den tillbaka igen, tack för det!

Varje gång bloggande blir angripet utifrån så kommer de här tankarna; Va ä dä tess?? (Vad fyller det för funktion och för vem? Vad betyder bloggen för läsare och vad betyder den för skrivare?)

Hiitllls har det skrivna ordet varit strikt indelat i genrer: Författare har skrivit barnböcker eller sience fiction, eller sagor eller faktaböcker eller deckare eller biografier osv, Och man har oftast hållit sig till sin genre för att få respekt. Att blanda genrer i samma litterära alster har varit näst intill omöjligt för en författare med anspråk på att betraktas som seriös. Men jag har en känsla av att genrerna har varit en  konstlad uppdelning, gjord utifrån kommersiella  / vetenskapliga intressen. Författare har inte alltid velat bli infösta i genrer och disciplinera sitt skrivande till att hålla sig inom en ram. Läsare har inte heller alltid velat vara smalspårigt genriga i sitt läsande.

Nu kommer bloggen och välter genrerna över ände. På bloggen kan en och samma skribent syssla med att varva biografi, deckare, dokusåpa ur levande livet, anspråkslösa dagboksblad, bildillustrationer, poesi, nostalgi, allt i en salig blandning. Det skrivna ordet fokuserar och fördjupar inte längre genren utan fokuserar och fördjupar personen. Kanske är det till och med intressantare än det mer intellektuella utforskandet av  en genre.  Är bloggen genrernas död eller bara ett komplement?  Är bloggens genreöverskridande bara ett tecken på dess låga nivå eller är det en helt ny litterär form?  Den nya tidens glaspärlespel för att nu väcka liv i den gamle Hesse? Är bloggen ett nytt sätt att använda det skrivna ordet på, ett sätt som varit länge efterlängtat men inte möjligt förrän med den nya tekniken?  Eller är den bara ett offentligt klotterplank?

Mina kunskaper i statistik får väl betraktas som tämligen summariska, men jag har ändå en känsla av att en graf med  punktvisa mätningar av det här slaget inte ska se ut på det här viset med staplarna ihopbundna, men jag vet inte vilka vetenskapliga begrepp jag ska använda som stöd för min åsikt så jag lägger ner det gnällprojektet.

Skit det samma, huvudsaken är att det går att få fram korrekta siffror. Det är bättre än att gissa sig fram.  Roligt att det blev bra till slut. Jag är också glad att jag kommer in på bloggen. Det var helt omöjligt några dagar.

Jag gillar att blogga både med dagboksblad och lite djupare funderingar. Inläggen om modebloggarna var en sån här "djupare" avdelning och jag är tacksam för alla kommentarer runt ämnet. Det har vidgat mitt  eget spektra och kanske några andras också.  Egentligen hamnade fokus inte på modebloggarna som sådana (är de ytlig konsumtion eller kreativ estetik?)  utan på bristen på samhällsengemang hos den yngre generationen.  Och det var bra att det blev mer koncentrerat.

Min summering ser ut så här:
Jag inser att det verkligen är så att det finns betydligt mindre av engagemang i samhällsfrågor hos yngre människor idag än vad det gjorde på exempelvis 60-talet och detta avspeglar sig i bloggen.  

Orsakerna kan givetvis vara många, men jag tror att det bl.a. handlar om tidsandan. Den fokuserar väldigt mycket på konsumtion. Vi överöses av reklam i olika media. Reklamen påverkar oss alla (far-morföräldrar, föräldrar, unga, barn) men kanske allra mest de yngre. De har mindre av "erfarenhetsvaccin" och är större mediakonsumenter. Sen kan man givetvis spekulera i varför vi som är äldre inte har förmått att ge en motvikt till konsumtionssamhällets indoktrinering, om vi ens har försökt, eller ens varit medvetna om behovet av motvikt.  Det finns tankar om att vi som curlingföräldrar  (curlingmorföräldrar?) istället låtit barnen surfa rakt in i egoismen och materialismen.

Via de politiska pariterna är det svårt att locka fram något samhällsengagemang. Deras arbetsformer har på många sätt stelnat och verkar snarast uteslutande. Föreningar får med sig ungdomar i idrott, musik och kyrkliga sammanhang, men knappast in i samhällsfrågorna.

Men jag har fortfarande en fundering kvar. Den handlar om huruvida modebloggandet enbart är en ytlig företeelse med fokus på konsumtion och ägande eller om det egenligen är ett sätt att tillsammans med andra utveckla det egna estetiska medvetandet, att bli bättre på att se vad som är snyggt, vad som passar ihop när det gäller färg o form, hur kan olika delar bli en enhet? Att utforma sitt eget utseende / sin klädsel  kanske är en utmaning i att kombinera funktion och estetik precis på samma sätt som i arkitektur,  heminredning, konsthantverk osv. Och de strävandena fördömer vi inte. För att svara på de frågorna eller ha funderingar om det så måste jag nog in o kika mer på modebloggarna och det orkar jag inte just nu. Jag sparar det till ett senare tillfälle.  

Jag funderar på det här eftersom det finns en parallell till vårt fördömande av modebloggar: klagomålen på barns dåliga läsande o skrivande. Ja, barn läser och skriver sämre idag än förr, men de är otroligt mycket duktigare på bild o form o film, både att skapa själva o att tolka. Och det är kunskaper de behöver på ett annat sätt idag än tidigare. Men vi nöjer oss ofta med att fördöma de sämre läs- och skrivkunskaperna och ser inte helheten, alltså vad vi fått istället. Nu måste jag sluta skriva om det här annars får det inget slut. Jag låter alla trådar om modebloggarnas funktion o om läs / skriv hänga kvar lösa.

Många modebloggar är det och det är inte konstigt, men det är så få bloggar för samhällsdebatt. Om bloggen hade funnits på 60 - 70-talet när jag var ung så hade jag säkert bloggat. Även då hade många bloggar handlat om mode o kändisar o musik. Men jag är helt övertygad om att massor av bloggar hade handlat om
- könsdiskiminering
- behov av dagis - barntillsyn
-kvinnors rätt till arbetsmarknaden
- lika lön för lika jobb
- vietnamkriget
-miljöfrågor
- droger - inte droger?
- imperialism
- rasism
- skolans - universitetens roll 

Jag upplevde att det då fanns ett levande engagemang bland unga människor för bl.a. de här frågorna och de diskuterades verkligen ofta och länge bland många.

Det måste vara något med tidsandan som gör att intresset för samhällsfrågor är så lågt nu hos unga människor / hos alla, (men var så högt då 60 - 70-talet). Men där går jag bet, vågar inte ens spekulera i vad i vår tidsanda som är boven i dramat, inte ens framåt midnatt som det är nu.