Glädjas eller förbanna?
Allas liv innehåller ups and downs, ( tar jag mig friheten att anta, jag vet ju bara att det är så med mitt). Då finns två aktiva val att göra; antingen sätta sig ner och gråta ögonen ur sig över det som är elände och som inte fungerar. Eller så kan man se sig om efter det som är gudagåvor och som ger glädje. Det är faktiskt vars och ens aktiva val och man kan träna på det.
Lyssnar just nu på Gerry Rafferty och minns när jag hade klass, var yngre och jobbade mycket övertid på sena kvällar, lov och helger, så där 6 - 10 år sedan. Då satt jag ofta i klassrummet, planerade och lyssnade timme efter timme på Gerry R. Det är bra musik - fortfarande! En lisa för själen.
Ångrar på dödsbädden ...
... gör människor tydligen en del. Hon som jobbat länge med döende människor har samlat de vanligaste ångringarna och berättar om dem. Värt att läsa och fundera över (inte bara för att det är söndag morgon och några kanske "hålls med dön" för att det är dagen efter kvällen före ;-) )
Om man undviker att göra de misstag i livet som beskrivs här så kan man få ångra något annat när döden närmar sig. För jag tror att man ångrar nåt i alla fall, vi är liksom såna vi människor.
Invänta sin själ.
Det finns en berättelse som jag gillar. Den handlar om en indian som någon gång på 1800-talet åkte tåg för första gången i sitt liv. Han hade aldrig någonsin färdats så snabbt. Framme vid målet satte han sig alldeles stilla med benen i kors. Han satt så länge alldeles tyst. Till slut frågade man honom vad han höll på med.
- Jo jag väntar in min själ, den måste ha blivit långt efter när jag färdades så fort.
Den här storyn behöver inte alls vara sann men ändå tänkvärd.
Idag tisdag har jag känt mig som den där indianen. Det är som om mina lediga dagar är de där stunderna när jag får chansen att vänta in min själ, att hinna ifatt, kliva ur ekorrhjulet. De är himla bra, som idag fast jag sitter väl inte helt still, men tempot är lågt o valfritt och jag hinner göra färdigt. Men sen är det roligt med jobbdagarna också. Skulle inte vilja vara utan dem.
Bisonbloggen ...
... är värd en titt! Det är vår driftige företagare Lennart Bryntesson, som skriver en blogg med spontana klokskaper. Han har gjort ett inlägg om demokrati o politik i Årjäng och där står en del tänkvärt, en del som jag inte tänkt på, om hur det kan bli så mycket elakt på nätet mot just kvinnliga politiker, bl.a vårt kommunalråd. . Lennart antyder att hon möjligen har rört om i gubbväldet i vår kommun. Och visst kan han ha rätt i att det här med genusperspektivet kan vara tillämpligt på de förtäckta hotelser som figurerat i den senaste tidens politiska debatt i Årjäng. Jag skulle önska att det här var de enda trakasserierna, men det är det inte. Och jag önskar att det nu har fått ett slut i och med polisanmälan mot kommentar på Runar Patrikssons facebooksida..
http://bison.se/bisonbloggen/
http://bison.se/bisonbloggen/
Göra genier av sina barn?
Kan man det???
Jag såg på Skavlan fredag kväll och kom plötsligt ihåg nåt som jag aktivt förträngt eller bara passivt glömt bort.
Judit Polgár framträdde i Skavlan och berättade att hennes pappa, Láslo Polgar, var psykolog och han hade redan innan hon föddes bestämt sig för att Judit skulle bli schack-geni. Han ville bevisa att det inte hängde på gener utan på påverkan under uppväxten. Skolan ansåg pappan vara fördärvlig, mest en social institution, något som tråkade ut barn. Han såg till att hon tränade schack, uppmuntrade henne. Och Judit blev verkligen schackkonstens drottning. Hon var framgångsrik redan som barn och har vunnit allt som går att vinna.
När jag såg det här programmet så kom jag ihåg nåt som jag egentligen glömt, nåt som hände när mina barn var mycket små, strax över spädbarnsåldern. De är tre till antalet och födda 1974, 1975 och 1977, i praktiken med mindre än ett och ett halvt år mellan varje barn. Då hörde jag talas om en italiensk kvinna, såg kanske ett program på teve om henne. Hon var mamma till flera barn. Hon var hemmafru och hade bestämt sig för att hennes barn skulle bli framgångsrika konstnärer. Så hon skötte hemmet på nätterna (enligt egen utsago!) och stimulerade sina barns konstnärliga utveckling på dagarna. Och alla blev framgångsrika konstnärer!!
För mig lät det mycket märkligt, för på den tiden i Gesells anda så skulle man bara avvakta utvecklingen hos barn ganska passivt och kolla vad som hände, inte försöka påverka aktivt. Det som grodde i mig efter detta var inte att försöka göra alla tre barnen till konstnärer. Men att försöka stimulera alla barnen så mycket jag kunde på olika områden, som en motvikt mot den kommersiella påverkan media hade, motvikt mot den kamratpåverkan som kompisar kunde ha, motvikt mot skolans undervisning osv. Jag insåg att jag kunde påverka deras utveckling på något sätt och framför allt, att jag hade rätt att göra det aktivt, inte bara lämna fältet fritt för andra att styra hur de formades som människor.
Jag tog mig helt enkelt rätten att försöka ge mina barn kvalitets-stimulans när det gällde skapande, måleri, skulptur, musik, rörelse, språk, text, bild, religion, politik, filosofi osv, redan från det de var små.
Det blev många timmar med klassisk musik, folkmusik, rockmusik och annan musik som jag bedömde som ok. Egna musikmaskiner tidigt förstås. Det blev många böcker med konstbilder, vilka två av barnen nappade på och fördjupade sig i. Det blev en uppsättning av olika färger; fingerfärg, tjockfärger, akvareller, kritor, olika papper, många resonemang om perspektiv och färger, besök på konstmuseer. Det blev timmar av högläsning ur bra barnböcker men också ur vuxenböcker med klassiska teman av drama, och andra. Teknik-uppsättningar att bygga med, datorer så fort de fanns på marknaden.
Det blev text och bild tillsammans och ord fanns överallt i huset. Tillsammans skapade vi texter / bilder som kunde läsas / ses av andra och vid andra tillfällen, användbara över tid och rum.
Möjlighet att utveckla rörelseglädje inomhus och utomhus, idrott av olika slag, tåla tävlande både att vinna och att förlora. Uppleva detta att kämpa tillsammans med andra för att nå ett mål.
På sommaren hade vi lera utomhus för att bygga skulpturer och små figurer och miljöer. Trä att bygga koja med. Det fanns alltid utklädningskläder för att leka göra drama av. Det fanns levande djur i olika former att ägna sina omsorger åt, bygga bostäder åt, ta hand om; hundar, katter, hästar, kor, vandrande pinnar, sniglar, myror, osv.
Social träning med mål att både kunna leda och att ledas. En gång i vecka fick ett av barnen i tur och ordning bestämma menyn. Tillsammans skrev vi inköpslista och handlade det som önskades. Det barnet var chefskock den söndagen och skulle fördela matlagningsarbetet i syskonskaran. Jag skulle ligga passiv på soffan och bara finnas, inte ingripa annat än i nödfall (och det tror jag aldrig inträffade). På samma sätt var det med städningen som också hade sociala ambitioner. Varje barn skulle städa sitt rum men innan dess blev det gemensam städning av gemensamma utrymmen (kök, hall, vardagsrum och toa) . Tror att barnen fick turas om att leda städarbetet i de gemensamma utrymmena, men jag minns inte riktigt, borde i alla fall ha varit så. Jag var även här passiv och barnen fick turas om att leda arbetet.
Jag minns att jag själv tyckte det var svårt att leda andras arbete första gången jag sattes i den situationen och tänkte att om barnen växte upp med att både kunna leda och ledas i arbete så skulle det bli lättare sedan i vuxenlivet.
Ungarna har klarat sig bra i livet, men det hade de säkert gjort utan detta också. Och jag strävade inte efter att göra dem till genier precis, bara försöka göra dem vana vid sånt som de skulle möta som vuxna sen, ja eller nåt sånt. Men jag tror att man skulle kunna göra barn till genier / experter på ett speciellt område om man ägnar massor av tid till det. Frågan är om de blir lyckliga och vad de får försaka.
Asch, jag har skrivit om det här förut och det är himla tråkigt att läsa förstås, ska inte göra det igen, jag lovar! Det är bara en sån upplevelse att plötsligt komma ihåg nåt som man glömt bort.
Identitet ...
... handlar mycket om yrke och arbete. Det känns nu när jag som 60+ funderar på pension och så sakteliga börjar plocka ut den. Att gå ner i tjänst från heltid till 80 % óch nu till 60 % från och med i höstas handlar dels om att orka fortsätta göra en acceptabel insats i arbetslivet de sista åren i jobb, dels om den tillvänjning med start av den metamorfos som det innebär att gå från ett yrkesinriktat liv till ett fritidsinriktat liv. Byta identitet på något sätt. Nytt och spännande är det. Och verkligen annorlunda. Ett identitetsbyte. Åtminstone för mig som alltid väldigt mýcket känt mig som mitt jobb. Vem är jag utan jobbet liksom? Kanske tur att jag gör det lite stegvis och inte allt på en gång. Intressant fas i livet, hur man än vrider och vänder på det.
Jesus var gift ...
... säger professor Karen King utifrån upptäckten av en papyrusbit från 300-talet. I så fall har katolska präster levt i celibat helt i onödan. Eller har dom det?
Utbredd okunnighet i de gröna frågorna ...
... är det hos det svenska folket. Men det finns ett stort intresse och starka opinioner i de här frågorna, framdrivna av smala intresseorganisationer och sensationslystna medier. Ungefär så skriver en uppsalaforskare, Lennart Bengtsson, i UNT.
Och jag som trodde att detta mest gällde i rovdjursfrågorna, vilka politiskt verkar vara totalt i händerna på just starka känslor och allmän okunskap hos den naturbetraktande röd-gröna mediemajoriteten i landet! De som brukar naturen, inte bara betraktar den, har ju smärtsamt fått sig till livs erfarenheter som bidrar till att höja kunskapsnivån ett rejält snäpp.
Tydligen är det så att vi i gemen har en falsk bild av enorma koldioxidutsläpp, snabbt smältande isar, alarmerande global uppvärmning osv och med den i bakhuvudet så drivs det fram politiska beslut som alltså är kortsiktigt populistiska, inte långsiktiga och sakligt förankrade.
Så här skriver Lennart Bengtsson bl.a.:
"I en tid då politikerna ser som sin främsta uppgift att förverkliga folkviljan är det också viktigt att försäkra sig om att folkviljan bygger på fakta och inte på felaktiga föreställningar som i detta fall. Risken är då att det blir galet den goda viljan till trots".
Borde månne staten ta ett större ansvar för att fakta sprids och inte uppblåsta myter när det gäller de gröna frågorna? Jag menar som en motvikt mot särintressenas medieinflytande ( 56 % av Sveriges journalister röstar på MP eller V!)
Även Svd skriver om detta:
"Di får byte hôvve på mig" ...
... är en klassisk kommentar från en god vän när han pratade om sitt dilemma med den egna vikten. Den visdom som hans självinsikt bottnade i, har nu blivit vetenskapligt bevisad. Övervikt sitter i hjärnan. Det finns obalans mellan förståndsstyrning och luststyrning i hjärnan på så sätt att det senare tar över. Hunger triggas då igång lättare av tankar på mat, synintryck, dofter osv. Tja, ungefär så tolkar jag det hela.
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/hjarnan-spokar-vid-overvikt
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/hjarnan-spokar-vid-overvikt
Vad ångrar människor mest inför döden?
En sköterska har samlat in vad människor som ska dö ångrar mest av allt. Det de önskar att de gjort är kanske inte det vi tror:
1. Uppfyllt sina egna drömmar istället för att ha levt som andra ville
2. Inte jobbat så hårt, sa varje man, istället ägnat tid åt barnen och frun
3. Borde ha sagt ifrån och inte bara tigit och samtyckt av rädsla för att stöta sig.
4. Ångrar att man slarvat bort vänner, inte gett dem tid
5. Bitterhet över att man inte insett att detta med att vara glad kan vara ett val, istället hade man låtsas vara nöjd med ett ledsamt läge.
Detta innehåller mycket klokskap tycker jag. Den boken vill jag läsa.
Bronnie Ware heter hon som har skrivit.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14312905.ab
1. Uppfyllt sina egna drömmar istället för att ha levt som andra ville
2. Inte jobbat så hårt, sa varje man, istället ägnat tid åt barnen och frun
3. Borde ha sagt ifrån och inte bara tigit och samtyckt av rädsla för att stöta sig.
4. Ångrar att man slarvat bort vänner, inte gett dem tid
5. Bitterhet över att man inte insett att detta med att vara glad kan vara ett val, istället hade man låtsas vara nöjd med ett ledsamt läge.
Detta innehåller mycket klokskap tycker jag. Den boken vill jag läsa.
Bronnie Ware heter hon som har skrivit.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14312905.ab
Mogen filosofi
S kitsnygga Jäkligt Smarta Kvinnors I nternationella Dag har varit och då fick jag den här lilla "livsvisdomen" från kollega G som lever präktigt pensionerad, PRO-engagerad - trodde vi ha ha.....!
'Livet är inte en resa till graven med
syftet att komma dit i en attraktiv
och välbevarad kropp.
Det handlar om att glida in sidlänges med
en chokladkaka i ena handen,
en flaska vin i den andra, fullständigt slutkörd,
totalt utsliten å skrikande 'Hoho, kan nån ge mig lift!'
Senare kommer fler gäster till kaninfikat.
'Livet är inte en resa till graven med
syftet att komma dit i en attraktiv
och välbevarad kropp.
Det handlar om att glida in sidlänges med
en chokladkaka i ena handen,
en flaska vin i den andra, fullständigt slutkörd,
totalt utsliten å skrikande 'Hoho, kan nån ge mig lift!'
Senare kommer fler gäster till kaninfikat.
Döden ...
... är något man tänker på ibland. Och födelsen. De kan hänga ihop.
Idag, den 21:a november, är det exakt 98 år sedan min far föddes.
Undrar hur det var då? Hur han välkomnades till jordelivet? Eller var det ens självklart att ett nytt barn var välkommet när barnafödande inte var ett frivilligt val? Han var sladdbarn, nr sju i syskonskaran.
Såg hans föräldrar honom som ytterligare en börda eller som sin ålderdoms tröst?
Jag har fått för mig att hans äldre barnlösa syskon uppskattade hans ankomst, även om de flesta av dem flyttat från föräldrahemmet. Han kom att bli den ende som förde gener vidare genom att bilda familj i fertil ålder, få barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Min bror och jag har en drygt 80-årig barnlös kusin som enda levande släkting på pappas sida. Hans mamma, vår faster dog i barnsäng när hon fått sitt andra barn och det nyfödda barnet dog också. På den tiden var det inte en självklar rättighet att kunna bilda familj och många kom att leva ett helt liv utan partner och egna barn. Barn och unga människor dog också av sånt som vi idag betraktar som banala sjukdomar. Det var ett annat liv och jag känner att jag saknar de erfarenhetsredskap som skulle behövas för förstå det som hände.
Jag kan inte förstå ett barns födelse på den tiden och inte heller döden som drabbade så många och unga.
Det som händer nu med vården av döende försöker jag förstå med mina nutida erfarenhetsredskap. Jag läste i morse en lång och gripande berättelse om hur en son följer sin pappas vård i livets slutskede, in i döden. Det vilar autensitet över den, men också en anklagelse för onödiga försummelser och obegripligheter i vården.
http://www.dn.se/kultur-noje/kristian-petri-ni-har-lagt-ett-stort-morker-over-min-pappas-sista-veckor-i-livet
Sen har jag för inte så länge sedan upplevt min mammas bortgång. Hon fick en mycket god omvårdnad i slutskedet på sitt liv och vi anhöriga allt stöd man kan tänka sig på sjukhuset i Arvika. Så det är olika och det borde det inte vara. Alla har rätt till att få det bästa när man kommer till livet och när man lämnar det.
Idag, den 21:a november, är det exakt 98 år sedan min far föddes.
Undrar hur det var då? Hur han välkomnades till jordelivet? Eller var det ens självklart att ett nytt barn var välkommet när barnafödande inte var ett frivilligt val? Han var sladdbarn, nr sju i syskonskaran.
Såg hans föräldrar honom som ytterligare en börda eller som sin ålderdoms tröst?
Jag har fått för mig att hans äldre barnlösa syskon uppskattade hans ankomst, även om de flesta av dem flyttat från föräldrahemmet. Han kom att bli den ende som förde gener vidare genom att bilda familj i fertil ålder, få barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Min bror och jag har en drygt 80-årig barnlös kusin som enda levande släkting på pappas sida. Hans mamma, vår faster dog i barnsäng när hon fått sitt andra barn och det nyfödda barnet dog också. På den tiden var det inte en självklar rättighet att kunna bilda familj och många kom att leva ett helt liv utan partner och egna barn. Barn och unga människor dog också av sånt som vi idag betraktar som banala sjukdomar. Det var ett annat liv och jag känner att jag saknar de erfarenhetsredskap som skulle behövas för förstå det som hände.
Jag kan inte förstå ett barns födelse på den tiden och inte heller döden som drabbade så många och unga.
Det som händer nu med vården av döende försöker jag förstå med mina nutida erfarenhetsredskap. Jag läste i morse en lång och gripande berättelse om hur en son följer sin pappas vård i livets slutskede, in i döden. Det vilar autensitet över den, men också en anklagelse för onödiga försummelser och obegripligheter i vården.
http://www.dn.se/kultur-noje/kristian-petri-ni-har-lagt-ett-stort-morker-over-min-pappas-sista-veckor-i-livet
Sen har jag för inte så länge sedan upplevt min mammas bortgång. Hon fick en mycket god omvårdnad i slutskedet på sitt liv och vi anhöriga allt stöd man kan tänka sig på sjukhuset i Arvika. Så det är olika och det borde det inte vara. Alla har rätt till att få det bästa när man kommer till livet och när man lämnar det.
Snabbare än ljuset ....
... har man nu återigen lyckats få en partikel att röra sig. Det rör sig om hela 6 nanosekunders kvickare än ljuset som alltså gör 299 792,5 kilometer i sekunden.
Jag har skrivit om forskningen i Cern i ett par inlägg förut, om hur man lyckats med experimentet vid ett tidigare försök och nu har man upprepat det. Det ökar sannolikheten för att man är något mycket intressant på spåren och Einsteins teorier, som modern fysik vilar på, kan få på pälsen. Men man ska veta att fortfarande återstår en del innan man egentligen vet om detta är vetenskaplig sanning och därmed ett paradigmskifte inom hela fysiken. Man har lyckats med experimentet ser det ut som, men det kan ändå ligga något systemfel inbyggt i det, något som man har missat att kolla. Många tror det och är skeptiska. Och ingen har hittills kunnat teoretiskt förklara varför man har lyckats.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hastighetschocken-upprepad_6646294.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/partikel-rorde-sig-snabbare-an-ljus_6493426.svd
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/nytt-forsok-utfort-neutriner-fardas-visst-fortare-an-ljuset
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/snabbare-an-ljuset-fran-cern-till-rom
http://www.expressen.se/nyheter/1.2626471/snabbare-an-ljuset-nu-x2
Så här gjordes experimentet
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/einsteins-nya-ron_6496616.svd
Jag har skrivit om forskningen i Cern i ett par inlägg förut, om hur man lyckats med experimentet vid ett tidigare försök och nu har man upprepat det. Det ökar sannolikheten för att man är något mycket intressant på spåren och Einsteins teorier, som modern fysik vilar på, kan få på pälsen. Men man ska veta att fortfarande återstår en del innan man egentligen vet om detta är vetenskaplig sanning och därmed ett paradigmskifte inom hela fysiken. Man har lyckats med experimentet ser det ut som, men det kan ändå ligga något systemfel inbyggt i det, något som man har missat att kolla. Många tror det och är skeptiska. Och ingen har hittills kunnat teoretiskt förklara varför man har lyckats.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hastighetschocken-upprepad_6646294.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/partikel-rorde-sig-snabbare-an-ljus_6493426.svd
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/nytt-forsok-utfort-neutriner-fardas-visst-fortare-an-ljuset
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/snabbare-an-ljuset-fran-cern-till-rom
http://www.expressen.se/nyheter/1.2626471/snabbare-an-ljuset-nu-x2
Så här gjordes experimentet
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/einsteins-nya-ron_6496616.svd
Hmmmm...
Inom mig lever en mager kvinna som desperat vill komma ut.
Jag brukar tysta ner henne med kakor.
(Okänd)
Jag brukar tysta ner henne med kakor.
(Okänd)
NEJ, INTE FRAMFÖR TV:n ...
... som döende, det vill jag verkligen inte.
Jag har ju inte ägnat mig särskilt mycket åt TV som levande och vill absolut inte tvingas till TV-tittande som försvarslös döende. Tänk så absurt att dö till Sportextra!!! Eller till Melodifestivalen!!!
Om det råder brist på villiga eller kvarlevande anhöriga att vaka vid min ingång till den sista resan då vill jag hellre få sluta livet i ensamhet och tystnad, möjligtvis ackompanjerat av egna gastanden och hallucinationer i morfinrus, men inte vid en TV! Där går gränsen för min fördragsamhet!
Ska man skriva in sånt i något slags vårdtestamente mån tro? Eller räcker det om man hotar med hämnd genom att gå igen och spöka för en eventuellt skyldig?
http://www.dn.se/nyheter/sverige/doende-lamnades-framfor-tvn
Jag har ju inte ägnat mig särskilt mycket åt TV som levande och vill absolut inte tvingas till TV-tittande som försvarslös döende. Tänk så absurt att dö till Sportextra!!! Eller till Melodifestivalen!!!
Om det råder brist på villiga eller kvarlevande anhöriga att vaka vid min ingång till den sista resan då vill jag hellre få sluta livet i ensamhet och tystnad, möjligtvis ackompanjerat av egna gastanden och hallucinationer i morfinrus, men inte vid en TV! Där går gränsen för min fördragsamhet!
Ska man skriva in sånt i något slags vårdtestamente mån tro? Eller räcker det om man hotar med hämnd genom att gå igen och spöka för en eventuellt skyldig?
http://www.dn.se/nyheter/sverige/doende-lamnades-framfor-tvn
Oj....
De svåraste åren är de mellan 10 och 70.
-Helen Hayes (vid 73 års ålder)
-Helen Hayes (vid 73 års ålder)
Aha....
Inom varje äldre människa finns en yngre människa
som undrar va f-n som hände.
-Cora Harvey Armstrong-
som undrar va f-n som hände.
-Cora Harvey Armstrong-
"Det finns ingen död", Ingrid Fredrikssons bok...
... börjar kännas aktuell när ålderdomen närmar sig. ;-) Och nu blir den än mer aktuell eftersom man i Cern har eventuellt har lyckats skicka partiklar snabbare än ljuset och det kommer i närheten av det som Ingrid skriver om. Så jag publicerar det här blogginlägget en gång till med anledning av det. Fast man kan ha mätt fel, det är inga godtagna vetenskapliga fakta än, bara att man säger sig ha gjort det. Om man har mätt rätt så är det en sensation, århundradets sensation. Det borde inte vara möjligt utan att resa i tiden också. Och hitta en annan dimension.
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/snabbare-an-ljuset-fran-cern-till-rom
Boken är nyutkommen och jag läser den nu - av och till - framlänges och baklänges. Och det behövs för Ingrid skriver lite så där som Paulo Freire, i cirklar. Svåra begrepp kommer tillbaka om och om igen, läsandet blir en pedagogisk spiral på något sätt, inte en inlärning från en punkt till en annan utan ett ständigt pågående sammanlänkande mellan olika vinklingar som griper tag i varandra. Hermeneutiskt kanske man skulle kalla det med en finare term än spirallärande.
Titeln är ju både lockande och skrämmande.
Boken är en tvärvetenskaplig genomgång av vad livet och döden är utifrån framför allt fysik, men också medicin, psykologi, parapsykologi, religion, filosofi och en del annat. Ingrid är välutbildad på det naturvetenskapliga området och har skrivit flera böcker både på svenska och engelska. Hon använder förstås en naturvetenskaplig terminologi eftersom det inte går att hantera fysikens begreppsvärld utan rätt ord. Det gör ju boken svårtillgänglig för oss som inte har den bakgrunden. Antagligen måste man läsa den flera gånger för att sätta sig in i sammanhangen. Men Ingrid har verkligen gjort sitt bästa för att göra sammanhangen begripliga även för oss som inte är fysiker.
I korta ordalag så handlar det om att det verkar inte finnas någon död och kanske inget liv heller så som vi normalt föreställer oss det. Både universum och hjärnans funktion kan vara hologram, dvs ett slags tredimensionella illusoriska optiska fenomen, där varje liten del äger samma information som helheten. Här närmar vi oss teorierna om svarta hål och fysikens supersträngar och väven av tid - rum ( fattar jag inte!).
När vi dör så drar tankar, känslor, kunskaper, ja allt som är vi själva utom kroppen, iväg till en slags gemensam andevärld. Och att den (och vi) existerar parallellt över tid och rum, dvs alla tider existerar i någon mån hela tiden samtidigt i en annan dimension än de som tidigare är kända. Tid och rum har andra samband än de som är direkt synliga, vilket redan Einstein begrep i sin relativitetsteori som i princip går ut på att om man färdas med ljusets hastighet eller snabbare så kan man förflytta sig till annan tid ( fattar jag!) Men nu kan vi inte det i praktiken, så det blir ett teoretiskt resonemang. Han lär enligt Ingrid förresten ha använt sig av meditation för att optimera sin klokskap.
Hittills har det varit i stort sett omöjligt att vara tvärvetenskaplig och samtidigt betraktad som seriös. Varje forskningsgren har ivrigt försvarat det egna reviret och vägrat acceptera kombinationstänk. Men Ingrid framkastar tanken att vi står inför ett paradigmskifte härvidlag eftersom det finns så många bevisligen existerande fenomen som inte kan förklaras enbart utifrån en enda vetenskap. Och det här nya sättet att forska kan påskyndas av LHC, acceleratoranläggningen i Cern i Schweiz. Den är ett revolutionerande verktyg inom fysiken. Den kan ge oss ny kunskap men kan också bidra till att få ett nytt vetenskapligt tänk där tvärvetenskaplighet har en plats.
Det finns alltså ett antal fenomen som bevisligen existerar, fast de inte borde existera:
- Om man lär ett gäng råttor att hitta rätt väg ut ur en labyrint så tar det rätt lång tid innan de kan vägen, men deras ättlingar kommer sedan att ha lättare att lära sig den här vägen. Något slags genetiskt personligt / gemensamt universellt minne?
- Kemister som syntetiskt framställer helt nya ämnen vet att de är svåra att få att kristallisera sig första gången, men sedan går det allt lättare.
- Starka känslomässiga upplevelser som drabbar många samtidigt (typ 11:e september) går att registrera med mätinstument spridda över hela jorden.
Det är s.k. morfiska fält som förenar oss alla levande varelser i en dimension som vi inte känner till. Detta resonemang närmar sig telepati som både människor och djur kan använda. Men det finns annat också som finns men som inte går att förklara, jag kan inte rabbla upp allt här.
Jag inser att jag bara förstått fragment ur den här boken och Ingrids resonemang, det vore roligt att höra henne berätta om detta också. Och det vore inte omöjligt, hon bor här i Sillerud, inte så långt från oss. Boken finns att köpa bl.a. på ICA Sillerud.
Märkligt sammanträffande är att just som jag skrivit det här blogginlägget så upptäcker jag en artikel i SvD som tangerar det område som Íngrid skriver om
http://www.svd.se/kultur/understrecket/einsteins-teori-moter-storsta-hotet-hittills_6546865.svd
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/snabbare-an-ljuset-fran-cern-till-rom
Boken är nyutkommen och jag läser den nu - av och till - framlänges och baklänges. Och det behövs för Ingrid skriver lite så där som Paulo Freire, i cirklar. Svåra begrepp kommer tillbaka om och om igen, läsandet blir en pedagogisk spiral på något sätt, inte en inlärning från en punkt till en annan utan ett ständigt pågående sammanlänkande mellan olika vinklingar som griper tag i varandra. Hermeneutiskt kanske man skulle kalla det med en finare term än spirallärande.
Titeln är ju både lockande och skrämmande.
Boken är en tvärvetenskaplig genomgång av vad livet och döden är utifrån framför allt fysik, men också medicin, psykologi, parapsykologi, religion, filosofi och en del annat. Ingrid är välutbildad på det naturvetenskapliga området och har skrivit flera böcker både på svenska och engelska. Hon använder förstås en naturvetenskaplig terminologi eftersom det inte går att hantera fysikens begreppsvärld utan rätt ord. Det gör ju boken svårtillgänglig för oss som inte har den bakgrunden. Antagligen måste man läsa den flera gånger för att sätta sig in i sammanhangen. Men Ingrid har verkligen gjort sitt bästa för att göra sammanhangen begripliga även för oss som inte är fysiker.
I korta ordalag så handlar det om att det verkar inte finnas någon död och kanske inget liv heller så som vi normalt föreställer oss det. Både universum och hjärnans funktion kan vara hologram, dvs ett slags tredimensionella illusoriska optiska fenomen, där varje liten del äger samma information som helheten. Här närmar vi oss teorierna om svarta hål och fysikens supersträngar och väven av tid - rum ( fattar jag inte!).
När vi dör så drar tankar, känslor, kunskaper, ja allt som är vi själva utom kroppen, iväg till en slags gemensam andevärld. Och att den (och vi) existerar parallellt över tid och rum, dvs alla tider existerar i någon mån hela tiden samtidigt i en annan dimension än de som tidigare är kända. Tid och rum har andra samband än de som är direkt synliga, vilket redan Einstein begrep i sin relativitetsteori som i princip går ut på att om man färdas med ljusets hastighet eller snabbare så kan man förflytta sig till annan tid ( fattar jag!) Men nu kan vi inte det i praktiken, så det blir ett teoretiskt resonemang. Han lär enligt Ingrid förresten ha använt sig av meditation för att optimera sin klokskap.
Hittills har det varit i stort sett omöjligt att vara tvärvetenskaplig och samtidigt betraktad som seriös. Varje forskningsgren har ivrigt försvarat det egna reviret och vägrat acceptera kombinationstänk. Men Ingrid framkastar tanken att vi står inför ett paradigmskifte härvidlag eftersom det finns så många bevisligen existerande fenomen som inte kan förklaras enbart utifrån en enda vetenskap. Och det här nya sättet att forska kan påskyndas av LHC, acceleratoranläggningen i Cern i Schweiz. Den är ett revolutionerande verktyg inom fysiken. Den kan ge oss ny kunskap men kan också bidra till att få ett nytt vetenskapligt tänk där tvärvetenskaplighet har en plats.
Det finns alltså ett antal fenomen som bevisligen existerar, fast de inte borde existera:
- Om man lär ett gäng råttor att hitta rätt väg ut ur en labyrint så tar det rätt lång tid innan de kan vägen, men deras ättlingar kommer sedan att ha lättare att lära sig den här vägen. Något slags genetiskt personligt / gemensamt universellt minne?
- Kemister som syntetiskt framställer helt nya ämnen vet att de är svåra att få att kristallisera sig första gången, men sedan går det allt lättare.
- Starka känslomässiga upplevelser som drabbar många samtidigt (typ 11:e september) går att registrera med mätinstument spridda över hela jorden.
Det är s.k. morfiska fält som förenar oss alla levande varelser i en dimension som vi inte känner till. Detta resonemang närmar sig telepati som både människor och djur kan använda. Men det finns annat också som finns men som inte går att förklara, jag kan inte rabbla upp allt här.
Jag inser att jag bara förstått fragment ur den här boken och Ingrids resonemang, det vore roligt att höra henne berätta om detta också. Och det vore inte omöjligt, hon bor här i Sillerud, inte så långt från oss. Boken finns att köpa bl.a. på ICA Sillerud.
Märkligt sammanträffande är att just som jag skrivit det här blogginlägget så upptäcker jag en artikel i SvD som tangerar det område som Íngrid skriver om
http://www.svd.se/kultur/understrecket/einsteins-teori-moter-storsta-hotet-hittills_6546865.svd
Utrotningshotad - Den svenska tanten!
Hon är utrotningshotad; den svenska tanten!
Hon som läser Hemmets Veckotidning, inte surfar på nätet.
Hon som har kjol och strumpor till vardags istället för jeans
Hon som har en stadig handväska i handen, inte en slarpig axelremsbag
Hon som bjuder på kaffe och hembakade småkakor i finrummet, inte vin och snittar i köket.
Hon som städar på fredag, tvättar på måndag, bakar på tisdag och håller ordning, inget slarv.
Hon som ringer och skriver brev och kort, inte messar eller mailar
Hon som går upp på morgonen och arbetar hela dagen med mat- och kafferaster inlagda, inga sovmorgnar eller sena kvällar.
Hon som syltar, saftar av egna bär.
Hon som virkar, stickar och går på syjunta
Hon som framför allt har en lugnt och stadigt tempo, inget jäkt, ingen stress.
http://svt.se/2.27170/1.2499210/tanten_-_utrotningshotad_och_coolare_an_nagonsin
Jag som tillhörde den första jeansgenerationen undrade förstås då när jag var tonåring om jag, och alla andra tjejer i min ålder, med någon sorts automatik skulle bli såna där tanter med hatt och handväska och noppiga bruna strumpor när vi blev äldre. Nu vet jag, det blev vi inte alls, jeansen hänger allt kvar.
Hon som läser Hemmets Veckotidning, inte surfar på nätet.
Hon som har kjol och strumpor till vardags istället för jeans
Hon som har en stadig handväska i handen, inte en slarpig axelremsbag
Hon som bjuder på kaffe och hembakade småkakor i finrummet, inte vin och snittar i köket.
Hon som städar på fredag, tvättar på måndag, bakar på tisdag och håller ordning, inget slarv.
Hon som ringer och skriver brev och kort, inte messar eller mailar
Hon som går upp på morgonen och arbetar hela dagen med mat- och kafferaster inlagda, inga sovmorgnar eller sena kvällar.
Hon som syltar, saftar av egna bär.
Hon som virkar, stickar och går på syjunta
Hon som framför allt har en lugnt och stadigt tempo, inget jäkt, ingen stress.
http://svt.se/2.27170/1.2499210/tanten_-_utrotningshotad_och_coolare_an_nagonsin
Jag som tillhörde den första jeansgenerationen undrade förstås då när jag var tonåring om jag, och alla andra tjejer i min ålder, med någon sorts automatik skulle bli såna där tanter med hatt och handväska och noppiga bruna strumpor när vi blev äldre. Nu vet jag, det blev vi inte alls, jeansen hänger allt kvar.
Månen vänder väder ...
... sas det när jag var liten, alltså ska det sluta blåsa och vara kallt nu när månen vänder. Fast inget är ju som det har varit så det kanske inte stämmer längre?