Inga Magnusson

Kan man det???

 

Jag såg på Skavlan fredag kväll och kom plötsligt ihåg nåt som jag aktivt förträngt eller bara passivt glömt bort.

 

Judit Polgár framträdde i Skavlan och berättade att hennes pappa, Láslo Polgar, var psykolog och han hade redan innan hon föddes bestämt sig för att Judit skulle bli schack-geni. Han ville bevisa att det inte hängde på gener utan på påverkan under uppväxten. Skolan ansåg pappan vara fördärvlig, mest en social institution, något som tråkade ut barn. Han såg till att hon tränade schack, uppmuntrade henne.  Och Judit blev verkligen schackkonstens drottning. Hon var framgångsrik redan som barn och har vunnit allt som går att vinna.

 

När jag såg det här programmet så kom jag ihåg nåt som jag egentligen glömt, nåt som hände när mina barn var mycket små,  strax över spädbarnsåldern. De är tre till antalet och födda 1974, 1975 och 1977, i praktiken med mindre än ett och ett halvt år mellan varje barn. Då hörde jag talas om en italiensk kvinna, såg kanske ett program på teve om henne. Hon var mamma till flera barn. Hon var hemmafru och hade bestämt sig för att hennes barn skulle bli framgångsrika konstnärer. Så hon skötte hemmet på nätterna (enligt egen utsago!) och stimulerade sina barns konstnärliga utveckling på dagarna. Och alla blev framgångsrika konstnärer!!

 

För mig lät det mycket märkligt, för på den tiden i Gesells anda så skulle man bara avvakta utvecklingen hos barn  ganska passivt och kolla vad som hände, inte försöka påverka aktivt. Det som grodde i mig efter detta var inte att försöka göra alla tre barnen till konstnärer. Men att försöka stimulera alla barnen så mycket jag kunde på olika områden, som en motvikt mot den kommersiella påverkan media hade, motvikt mot den kamratpåverkan som kompisar kunde ha, motvikt mot skolans undervisning osv. Jag insåg att jag kunde påverka deras utveckling på något sätt och framför allt,  att jag hade rätt att göra det aktivt, inte bara lämna fältet fritt för andra att styra hur de formades som människor.

 

Jag tog mig helt enkelt rätten att försöka  ge mina barn kvalitets-stimulans  när det gällde skapande, måleri, skulptur, musik, rörelse,  språk, text, bild, religion, politik, filosofi osv, redan från det de var små. 

 

Det blev många timmar med klassisk musik,  folkmusik, rockmusik och annan musik som jag bedömde  som ok. Egna musikmaskiner tidigt förstås.  Det blev många böcker med konstbilder, vilka två av barnen nappade på och fördjupade sig i. Det blev en uppsättning av olika färger; fingerfärg, tjockfärger, akvareller, kritor, olika papper, många resonemang om perspektiv och färger, besök på konstmuseer.  Det blev timmar av högläsning ur bra barnböcker men också ur vuxenböcker med klassiska teman av drama,  och andra. Teknik-uppsättningar att bygga med, datorer så fort de fanns på marknaden.

 

Det blev text och bild tillsammans och ord fanns överallt i huset. Tillsammans skapade vi texter / bilder som kunde läsas / ses av andra och vid andra tillfällen, användbara över tid och rum.

 

Möjlighet att utveckla rörelseglädje inomhus och utomhus, idrott av olika slag, tåla tävlande både att vinna och att förlora. Uppleva detta att kämpa tillsammans med andra för att nå ett mål.

 

På sommaren hade vi lera utomhus för att bygga skulpturer och små figurer och miljöer. Trä att bygga koja med. Det fanns alltid utklädningskläder för att leka göra drama av. Det fanns levande djur i olika former att ägna sina omsorger åt, bygga bostäder åt, ta hand om; hundar, katter, hästar, kor, vandrande pinnar, sniglar, myror, osv.

 

Social träning med mål att både  kunna leda och att ledas. En gång i vecka fick ett av barnen i tur och ordning bestämma menyn. Tillsammans skrev vi inköpslista och handlade det som önskades. Det barnet var chefskock den söndagen och skulle fördela matlagningsarbetet i syskonskaran. Jag skulle ligga passiv på soffan och bara finnas, inte ingripa annat än i nödfall (och det tror jag aldrig inträffade). På samma sätt var det med städningen som också hade sociala ambitioner. Varje barn skulle städa sitt rum men innan dess blev det gemensam städning av gemensamma utrymmen (kök, hall, vardagsrum och toa) . Tror att barnen fick turas om att leda städarbetet i de gemensamma utrymmena, men jag minns inte riktigt, borde i alla fall ha varit så. Jag  var även här passiv och barnen fick turas om att leda arbetet.

 

Jag minns att jag själv tyckte det var svårt att leda andras arbete första gången jag sattes i den situationen och tänkte att om barnen växte upp med att både kunna leda och ledas i arbete så skulle det bli lättare sedan i vuxenlivet.

 

Ungarna har klarat sig bra i livet, men det hade de säkert gjort utan detta också. Och jag strävade inte efter att göra dem till genier precis, bara försöka göra dem vana vid sånt som de skulle möta som vuxna sen, ja eller nåt sånt. Men jag tror att man skulle kunna göra barn till genier / experter på ett speciellt område om man ägnar massor av tid till det. Frågan är om de blir lyckliga och vad de får försaka.

 

Asch, jag har skrivit om det här förut och det är himla tråkigt att läsa förstås, ska inte göra det igen, jag lovar! Det är bara en sån upplevelse att plötsligt komma ihåg nåt som man glömt bort.