Döden ...
Idag, den 21:a november, är det exakt 98 år sedan min far föddes.
Undrar hur det var då? Hur han välkomnades till jordelivet? Eller var det ens självklart att ett nytt barn var välkommet när barnafödande inte var ett frivilligt val? Han var sladdbarn, nr sju i syskonskaran.
Såg hans föräldrar honom som ytterligare en börda eller som sin ålderdoms tröst?
Jag har fått för mig att hans äldre barnlösa syskon uppskattade hans ankomst, även om de flesta av dem flyttat från föräldrahemmet. Han kom att bli den ende som förde gener vidare genom att bilda familj i fertil ålder, få barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Min bror och jag har en drygt 80-årig barnlös kusin som enda levande släkting på pappas sida. Hans mamma, vår faster dog i barnsäng när hon fått sitt andra barn och det nyfödda barnet dog också. På den tiden var det inte en självklar rättighet att kunna bilda familj och många kom att leva ett helt liv utan partner och egna barn. Barn och unga människor dog också av sånt som vi idag betraktar som banala sjukdomar. Det var ett annat liv och jag känner att jag saknar de erfarenhetsredskap som skulle behövas för förstå det som hände.
Jag kan inte förstå ett barns födelse på den tiden och inte heller döden som drabbade så många och unga.
Det som händer nu med vården av döende försöker jag förstå med mina nutida erfarenhetsredskap. Jag läste i morse en lång och gripande berättelse om hur en son följer sin pappas vård i livets slutskede, in i döden. Det vilar autensitet över den, men också en anklagelse för onödiga försummelser och obegripligheter i vården.
http://www.dn.se/kultur-noje/kristian-petri-ni-har-lagt-ett-stort-morker-over-min-pappas-sista-veckor-i-livet
Sen har jag för inte så länge sedan upplevt min mammas bortgång. Hon fick en mycket god omvårdnad i slutskedet på sitt liv och vi anhöriga allt stöd man kan tänka sig på sjukhuset i Arvika. Så det är olika och det borde det inte vara. Alla har rätt till att få det bästa när man kommer till livet och när man lämnar det.
Ja du... hur ska det bli den dagen man själv är där och behöver vård och omsorg?
Jag är ju uppväxt hos min moster och hennes son är den siste i sin släkt på faderns sida. Jo just, det finns en äldre kusin, också han barnlös men när dessa båda herrar är borta finns igen kvar av den släkten som vi känner till. Han säger ofta att tänk om inte jag kommit som ett litet brev på posten när min mamma dog... då hade han varit helt ensam från 1983.
Var det endast din far som spred sina gener vidare i syskonskaran av 7!? Det låter mycket ovanligt. Jo, det ær svårt att førstå hur de hade det våra førfæder, æven om vi gærna vill. Vi har det så bra i vår tid, førr fick många kvinnor læmna små barn hemma ensamma før att arbeta några timmar. Undrar hur de upplevde det? Inga ældreboenden, endast fattigstugor osv... Vi har mycket att værna om i svenska samhællet, tyværr ær mycket i nedrustning nu...
TT: Ibland är ödets vägar outgrundliga. Man får leva framlänges och begripa baklänges ungefär.
Zarah: Mmmm det var verkligen bara min pappa som förde släkten vidare. Fastern som dog i barnsäng hade alltså en son som föddes 1930 och som lever än, men han har inga barn så vitt vi vet. Så jag har pliktskyldigast ordnat till tre ättlingar åtminstone och det finns så långt två barnbarn. ;-)
Jag har tänkt på ibland hur många skrämmande sagor som berättades för barn på den tiden om trollen o jättarna i skogen och näcken i bäcken. Det var förstås för att man vill att barnen skulle stanna hemma och inte gå bort från hemmet och gå vilse, eller gå ner sig i något vattendrag när de måste passa sig själva. Att sitta på fattigstuga eller vara rotehjon var nog inte heller någon höjdare. Många kvinnor dog i barnsäng mitt i livet. Tbc skördade också offer bland de unga.