Hur ser dödsångest ut...
Man kan väl uttrycka det som att invänta sin förlossning, lika oundvikligt, något som man måste ta itu med förr eller senare. Det går liksom inte att hoppa av. Ja, som julen om man så vill¨. Den kommer oundvikligen varje år. Efter jul och förlossning ser man ju en slags fortsättning på tillvaron. De flesta av oss tänker oss ju en fortsättning efter döden också fast vi vet rätt lite om hur den ser ut.
Jag letar bland forskningsrapporter utan att hitta något om dödsångest hos gamla människor som närmar sig döden. Jag finner inget i skönlitteratur heller. Hur tänker en människa om döden under den tid som rimligen är livets sista? Vilka strategier hittar man på för att försöka undkomma det oundvikliga så länge som möjligt - om det nu är det man vill? Kan det ta sig så enkla uttryck som att man inte vill lägga sig utan sitta upp för så länge man sitter upp så dör man inte? Kan det vara så att man vill ha ljuset tänt, för döden är mörkret? Blir man aggressiv över ödets obeveklighet?
Kan man bestämma själv när döden till slut ska få komma?
Det har jag också funderat över hur det känns för t.ex. gamla människor som ligger och väntar på döden,
som de vet oundvikligen kommer snart.
Och dessutom om en människa inte kan läsa, skriva, titta på TV osv.
Utan bara lgger där i sin ensamhet med sina tankar och minnen.
Jag tror också det finns en fortsättning efter döden,
men ändå så kan det kännas skrämmande,
för ingen har ju kommit tillbaka och berättat hur det verkligen är.
Det oundvikliga och okända som väntar....
Och ingen vet riktigt hur det känns mot slutet av detta liv.
Men får hoppas att man får någon slagt frid och ro när den dagen kommer.
Att få styrka och förmåga att på något sätt acceptera det.
Ja, inte kan jag säga att jag VET svaren på dina frågor. Men eftersom jag arbetat inom äldreomsorgen under många år har jag träffat och sett många människor närma sig döden och även att dö.
En del människor har uttalad dödsångest, men väldigt få av de jag träffat. Andra säger det inte, men som personal så kan man ändå utläsa det ur personens ansiktsdrag och beteende - i alla fall tolkar vi det så. Många, många av våra gamla är nöjda med sina liv, känner att de levt färdigt... är redo för att dö. Ja, så enkelt - och så svårt - är nog livet. De som får förmånen att leva länge och börja tappa en massa kroppsfunktioner och blir beroende av andra människor, många av dem tycker att "det går bra att dö när som helst"...
Men jag har också träffat och varit med om att mycket gamla människor får kraftig dödsångest när det närmar sig slutet. Och det känns förstås svårt för alla runt om.
Jag brukar tänka att det gäller att ha ett bra liv nu... jag vet inte hur länge jag kan påverka mitt liv, eller hur länge jag lever!
Intressanta funderingar. Jag tror man till viss del kan påverka då man skall dö.Någon kan invänta pga någon orsak, någon annan kan bara bestämma att nu, är jag klar här på jorden. Men tror inte det gäller alla. Detta får vi diskutera mer tycker jag....Ha det så gott i storstan, skänk oss en liten tanke i morgon, vi saknar dej. Kram