Inga Magnusson

Som vanligt läser jag tidningen Dagens samhälle bakifrån. Det brukar bli så då man vill läsa krönikören först. Och det gör jag i den här tidningen för krönikören heter Sven-Gunnar Johansson och han skriver ofta insiktsfullt och träffande i samhällsfrågor. Tidningen Dagens samhälle är kommunernas och landstingens tidning och den kommer hit till vårt hus pga av gubbens politiska engagemang.

I det senast numret av tidningen oktober 2007 så skriver S G om utvärderingar i kommunerna och jag känner mig genast träffad. Det är ju mig han beskriver där.

"När de första trevande försöken att mäta kvalitet gjordes i kommunerna för halvtannat decennium sedan hämtade man mallarna från det privata näringslivet. Några andra stod inte till buds. Uppifrån och ner prackades modellerna  på medarbetare som inte sällan fann påfundet tämligen obegripligt.
   Det var som en sorts obergriplig soduko där vissa siffror promt skulle hamna i vissa rutor, trots att varken siffrorna eller rutorna motsvarades av den kommunala verkligheten.
   Åtskilliga som drabbades av den första vågen blev brända för livet och tål fortfarande inte höra ordet kvalitetsarbete utan att kallsvetten bryter fram"

Sedan jämför han näringsliv och kommun och konstaterar att i det förra fallet handlar det om en relation mellan producent och konsument, medan det i kommunerna handlar om fyra parter; skattebetalare-brukare-personal-politiker.

Han skriver också om det som är populärt just nu i detta arbete, bl.a. behovet av att mäta allt som går att mäta. Och det som inte går att mäta existerar inte.  SG påpekar att det finns en risk i detta sätt att mäta kvalitet. Det kan leda till en likriktning som inte ser kreativiteten och utan den blir det inget bra utvecklingsarbete. Jag vill inbilla mig att han vill se fler trädgårdsmästarledare och färre bagarledare för att använda mina ledarskapsbilder.

Så här långt kan jag bara hålla med och glädjas åt att han uttrycker det så rakt på sak inför så många berörda. men sedan påstår han att kvalitetsarbetet blivit bättre än det var tidigare och då vill jag bara säga en sak; välkommen in i skolans värld och kolla upp det hysteriskt påbjudna arbetet med målsättning,  planlägggning och utvärdering på alla nivåre som just lärare ska göra! Vi ska därvidlag genomföra en mycket tidsödande process för inte bara oss själva och för var och en elev utan också  för klassen, för arbetslaget, för skolan och för kommunen. Ibland känns det som att det inte finns tid kvar för att genomföra själva arbetet med undervisning och att planera för den. Hyllvärmarproduktionen tar för mycket tid och upplevs inte sällan som ett spel för gallerierna, ett uttryck för politisk klåfingrighet långt uppifrån i skolhierarkin. 

All utvärdering är inte fel och man måste ha målen klara för sig, alltså vart man vill nå och också kunna ta reda på om man har nått dit. Och de utvärderingar vi gör tillsammans i arbetslaget varje vecka och de vi gör tillsammans med föräldrar i utvecklingssamtal är meningsfulla, liksom de tester vi gör på olika sätt för att kolla kunskapsnivån hos barnen. De utvärderingarna skulle vi säkert kunna utveckla och förbättra. Men en hel del av det andra pappersarbetet i den här vägen är mest för att tillfredsställa någon annans behov. Vems vet jag inte egentligen.