Blogg för klassen - nu funkar det!
Jag har ju en längre tid funderat på om inte detta med blogg, alltså text och bild i enkel dagboksform skulle fungera som informationsverktyg till barn och föräldrar. Och nu har jag fått till en idé som jag tror fungerar och jag har förankrat den hos data/ internetansvarig i vår kommun.
Det är en blogg som är lösenordsskyddad förstås. Och lösenord har bara föräldrarna och vi två lärare som jobbar i klassen. Sen hoppas ´jag att det inte blir spritt omkring till obehöriga. I så fall, eller i vilket fall som helst, så kan det nog vara bra att byta lösenord efter ett tag, om det skulle ha hamnat på fel ställe.
Alla föräldrar har skriftligen godkänt att bilder på deras eget barn får finnas med.
Det är inga hemligheter jag skriver om. Jag kommer inte att hinna gör inlägg varje dag. Men det blir ibland och då gör jag texter om vad vi gjort under dagen / perioden, lägger ut bilder på vardagsliv / speciella aktiviteter, texter som vi gjort tillsammans, bilder på barnens alster osv.
Tänkte ett tag att barnens egna texter skulle kunna publiceras där men jag har ångrat mig. Deras skrivna alster är ibland väldigt personliga och privata och hör inte hemma där. Men det vi gör gemensamt går bra.
Information som är nödvändig kan komma den här vägen men måste också komma pappersvägen eftersom alla inte har tillgång till internet och dator och för några så kan den anläggning man har, vara ur funktion. (Drabbar ju mig också inte så sällan!).
De bilder jag tar på barnen brukar jag också samla till en cd som barnen får när skolåret är slut som examensgåva från mig så de kommer alla till del också oavsett tillgång till internet.
Hoppas att det här blir bra!
Låter som en bra lösning!
Måste vara roligt för föräldrarna att få följa med mer i det dagliga och inte bara höra orden från sitt eget barn. Det hade jag då uppskattat.
Min dotter går ju på gymnasiet och i två år har jag som förälder haft en inloggning till ett system där jag har kunnat se hennes frånvaro. Jag har också fått godkänna den där. Nu är dottern sällan borta från skolan men ändå. Lite snopen blev jag i år när jag fick ett meddelande som sa att min inloggning var spärrad eftersom dottern fyllt 18!
Vänjer man sig vid det tro? :o)
Oj vad jag babblar...
Vilken kul idé! Dte skulle jag gilla med men det lär inte bli hos oss. Vår lärare har sagt att veckobrev ska skickas ut via mail och att det ska ligga ute på hemsidan för skolan. Andra klasser har - inte vår...suck..
Har utmanat dig hos mig OM du är intresserad - inget måste:).
Cissi: Hoppas det blir utnyttjat och uppskattat. Jag skulle också ha gillat det när mina barn var i grundskoleåldern.
Ok, man får alltså inte kolla frånvaron efter barnen blivit myndiga?! Nej man vänjer sig aldrig vid att de är myndiga, de är alltid ens barn på något vis och man vill ha koll på läget.
Du babblar inte alls!
Manon: Jag blir mer och mer fundersam på den
där läraren. Jag ska kolla på utmaningen men jag brukar inte anta sådana. Tack i alla fall!
Vilket härligt initiativ :-)
Tack för den underbara kommentaren hos mig om prinsens krona! Kramar...
Vilken bra idé! Måste vara uppskattat, speciellt hos föräldrarna.
Vi är några kompisar som har något liknande, en blogg där vi lägger upp festbilder och annat kul som bara vi har tillgång till. Tur är väl det!
Låter som en bra idé! Hoppas att det fungerar!
Det är ju imponerande att du orkar, jag skulle känna mig helt matt bara av tanken, men å andra sidan är jag tröttare än brukligt just nu...
Tack för kiken inne hos mig!
Kram Stina
Låter som ett kul och bra initiativ.
Åhhhh så här borde alla lärare vara. Känns som du har ett starkt engagemang och en stark känsla för dina elever. Du är definitivt värd veckans kram.
Gisan: Det är en gammal tanke som jag nu prövar.
Fiskaflickan: Ibland är en sluten blogg den enda lösningen!
Stina: Det är inte särskilt ansträngande. Det går av bara farten!
Nina: Vi får se hur det går. Om intresset är dåligt så lägger jag ner.
Christina; Tack för vänliga ord! !
Vart och ett barn känns så värdefullt och exklusivt. Var och en av dem förtjänar att bli sedd och uppmärksammad för den fantastiska människa som just den personen är.
Och jag vet inte riktigt hur jag ska räcka till för drygt 20 stycken, det skulle behövas mer tid för var och en. Ändå är jag väldigt hjälpt av att ha drop-in-tid på morgonen när de kan komma insläntrande några i taget. Jag hinner prata lite med var och en.
Vad trevligt! :-)
särskilt CD'n
Josephine: Känns som ett sätt att ge något som kan ha beständigt värde om man vill.