Inga Magnusson

Det här är entrén hos oss på vår skola. Jag var tvungen att jämföra lite nu när vi varit på besök på två andra skolor. Den ena byggd 1964, alltså c:a 10 år äldre än vår skola, Silbodal i Årjäng och den andra byggd för 2-4 år sedan.
Jag gick in genom vår entré och försökte låtsas att jag var en gäst som kom utifrån och aldrig hade varit på vår skola förr. Och jag blev lite häpen; det kändes som om jag kom in i ett soprum / förråd först innan jag kom in i den egentliga skolan. Det vore väl synd att säga att det här är en enté som välkomnar. Vi pratade mycket om vad det ger för signaler utåt att en skola ser ut som vår skola gör. Och vad ger det eleverna för signaler.

Personalen på den skolan vi besökte sa det att man var noga med att genast snygga till sånt som blivit förstört eller trasigt och man menade att det var viktigt för elevernas attityd till skolan. Om skolan var trasig och sliten så förstärkte det direkt förstörelselusten och elevernas uppfattning om  skolan som ett riktigt skitställe och deras uppfattning om sig själva som rätt så värdelösa. Inte värda att kostas på en fin miljö, de var inte viktitga för samhället och deras skolgång var inte inte viktig. Och så känner vi lärare oss också. Vi lever och arbetar i en skola som är trång, ful, totalt nedsliten, vattenskadad och med stinkande toaletter.  Och vi får ibland i en del klasser kämpa hårt för att vända elevernas attityder till skolan mot det positiva hållet. Kanske hänger det ihop med den yttre miljön. Vi fick oss i alla fall en tankeställare vid det här studiebesöket.

På den skolan vi besökte hade man arbetat med att dokumentera förstörelsen genom att ta bilder på den och klottret. Man hade skrivit ner vad eleverna sa till varandra och till lärare. Sedan kallade man till föräldramöte och redovisade det här. Man stängde skolan en dag för att planera. Då fick man en vändpunkt och därefter kom jobbet med att upprätthålla den vunna terrängen. Man kunde när som helst ringa på en fritidsledare om elever uppträdde stökigt på lektionstid, gällde högstadiet.  Den kunde komma direkt och ta ett enskilt samtal med eleven. Man hade vakter i matsalen som inte släppte in de elever som valde att inte följa regler för kläder osv.

Och man har vunnit mycket med det här jobbet. Men mycket har alltså hängt på att man har fått lägga annat åt sidan och ta tag i det här.

Jag funderar ibland på vad det är som gör att skolan riskerar att bli ett reservat för dåligt uppförande. Ett språkbruk och en attityd som inte fungerar någon annanstans än i de här ungdomsgrupperna, med förstörelse och våld och trakasserier av både elever och lärare, med slarv med ankomsttider till lektion, med råa tillmälen och en cynisk hård attityd. Skolan här  som vi besökte hade någon innan kallat för en enda stor fritidsgård där respekten för regler och skolarbete var noll. Och attityden till skolan väldigt nedlåtande både ifrån föräldrar och elever.

Frågan är ju om det här är acceptabelt? Ska vi slå oss till ro med att detta är en ungdomskultur och blunda med ögon och öron och låta det passera och hoppas att de lär sig ett mer adekvat uppträdande någon annanstans än i skolan? Och att de kommer att ändra sig?  Låtsas som att läroplanen inte säger något om förberedelse till vuxenliv och bra värderingar. Eller ska vi kräva att barn och ungdomar inrättar sig efter de normer som vuxensamhället har och som de möter överallt annars; i idrottssammanhang, i föreningar, på arbetsplatser, bland släkt och vänner och i familjen. Jag tror inte att det funkar i de flesta familjer att kalla sin mamma för hora och tälja i köksbordet. Eller att släntra in när det behagas till ett jobb eller till ett socialt evenemang.

Jag avslutar med att lägga ut bilderna från entréerna på de två skolor vi besökte som en jämförelse bara;