Inga Magnusson

Svampplockning är kontemplativt, om man väljer att rensa svampen direkt på plats i skogen. Det är i alla fall trevligare än att sitta hemma vid köksbordet. Och man behöver ju inte jäkta, man kan ta det lugnt och fundera lite mellan varven, bara sitta stilla och lyssna på naturens ljud. Det är så lugnt, doftar så gott och är så vackert i skogen. Lätt att hitta svampen nu också innan alla löv blir gula o faller till marken. Två kassar funkar, en att ha under knäna och en att ta svampen i. Korg är förstås mer romantiskt, men bökigare.

Det är mycket svamp i år, varmt och fuktigt väder har bäddat för det. Vi lämnar  svampmarker närmast vägen till pensionärer,  stadsbor, rörelsehindrade, thailändare och litauer. Eftersom vi går långt in i ovägat land med hundarna kan vi plocka där, där ingen annan plockar.  Roland har jagat sedan barnsben och känner varje kvadratmeter av skogen runt oss. Han vet också var svampen finns förstås.

Jag älskar de här utflykterna med gubbe och hundar (en lös stövare och en kopplad tax!)  och tystnaden. Det är lisa för själen att andas in skogsluft. Och vi går ofta nu, flera gånger i veckan.

.... hette en film som Hitchcock gjorde. Där var fåglarna många och skrämmande. Ibland har det känts som i den filmen när vi närmat oss hemmet här genom åkrarna på Liane. Vi har haft såna mängder av fåglar här.

Det är en flock på 60 - 70 kanadagäss, 14 tranor, kajor i flock, kråkor som samlar sig inför vintern, gräsänder ett antal, en rejäl flock skogsduvor och så massor av måsar förstås. Jag vet inte varför de gillar just de här fälten, till en del beror det säkert på spill från jordbruket. När de flyger upp alla samtidigt så blir det tätt av dem i luften runt bilen.

... på morgonen tror jag det var. En älgko blev ihjälkörd och grannen M avlivade de två moderlösa kalvarna. De är för små för att klara sig och skulle förmodligen ha vimsat omkring på E18 också.

Uppdaterat: Man har passat på de två älgkalvarna men inte lyckats fälla dem än, jag hade fel därvidlag. Jag har letat på nätet om det finns något skrivet om personskador i samband med olyckan, men inte funnit något. Det ser alltså ut att ha gått bra den här gången. Tyvärr är det inte alltid så. 2008 inträffade en svår älgolycka med allvarliga personskador här i närheten.

står det på en skylt vid vägen bredvid Bäcketjärn. Jag har ofta undrat varför. Jag kan inte se något annat än de vanligast förekommande växterna där och inte ovanligt många heller. Men den här kanske är orsaken, känner inte igen den riktigt. Måhända en sällsynt blomma?

... hade vi igår torsdag. Det blev en dag med det första regnet på länge men det spelade inte så stor roll eftersom det ändå var varmt och inte blåste. Vi byltade på oss och utrustade oss med mask och spön och for ut. Det var Diteher med professor från Stralsund, Maik och Ina  och Lennart, Andreas och Ulrike och så vi, sammanlagt i tre båtar. Vi fick anledning att för första gången testa kapellet och det var bra.


Det blev inte så mycket fisk, vi fick inget, M och I och L fick inget. A och U fick fyra abborrar och vann därmed tävlingen. GRATTIS!!





Mat blev det sen, vi hade med korv eller kött att steka / grilla och G hade ordnat med potatis. De gör den väldigt gott så här; kokar ungefär jämnstora små färska potatisar med dill, steker dem sedan vid elden i panna, på med hackad lök och rosmarin. Kanongott är det!! Sen kan man ha någon sås till om man vill och sallad förstås. Vi gjorde det enkelt med Bratwurst och prinskorv. Jag hade glömt äta under dagen, bara tre havreflarn hade det blivit eftersom eftermiddagen gick till veterinärbesök, så jag var ordentligt hungrig.


Efter maten blev det saxofonspel och sång av en välsjungande körledare. Fint!

... i Östra Silen ägnar sig gubben och Andreas åt idag. De fiskar med kanadensisk mask inhandlade av en tysk.  Det blev en lagom kvällsmåltid. De här bilderna fick jag nyss på mailen. Det är lustigt här i sjön, det nappar under bestämda tider på dagen och då hugger det rejält, sen är det stendött, inte ett hugg. Eller är det så i alla sjöar?






Sen är vi bjudna på lunch hos sonen med vänner i Tjärnshaget tillsammans med Rolands mamma och farbror.

... har vi haft idag lördag. Det var sill och potatis med tillbehör och lite kallrökt lax o ägg o kassler och tonfisk osv. Sedan jordgubbar och till slut en riktig espresso. Några drack en god hemgjord äkta italiensk grappa och någon en Eckes Edelkirsch, jag säger inte vem. Lite sommarmat tillsammans med LA-sonen och goda vänner.

Tidigare under dagen, på eftermiddagen firade vi Rolands mamma på födelsedagen och jag upphör aldrig att förvånas över hur vi kan få plats så många i tre rum och kök, så där 20 personer! Och så har det alltid varit.

På förmiddagen var vi en sväng ute hos Ulf och Hilde på Önnebyn.  Ulf har satt upp fågelholkar och tyckte att de kunde sitta så lågt att barnbarnen kunde få se lite av livet i dem. Här är en av dem med en flugsnappare i, hon ruvar på äggen.

... hittade jag idag onsdag i blomlådan. En av de ulliga vimsiga björktrastungarna, som höll mig sällskap under gårdagskvällens planteringsbestyr,  hade flugit in i fönsterrutan vid badrummet och förmodligen dött direkt. Det fanns inget liv i den när jag kom hem i alla fall. Jag pillade lite på den för att testa, men fick inget gensvar alls. Stackars liten!



Ok, björktrastar är väl inte precis några glamorösa fåglar och de här halvvuxna ungarna liknar mest lite drumliga  tonåringar som man betraktar med ömsint överseende, åtminstone om man inte själv är i den åldern eller har någon egen hemmavid att tampas med.

Döda fågelungar har jag svårt för, minns att jag småsnyftade av och till en hel sommar när katten tog alla ungarna för en fågelmamma som byggde bo i hängpelargonen på verandan. De låg bara döda på verandagolvet en dag och katten vaktade lystet på dem. Då var Smurf-katten billig, men överlevde detta plus ett antal år till och blev alltså över 20 år innan han lämnade oss för de himmelska råttjaktmarkerna.

Stackars liten pippi!

... blev det  igår kväll, tisdag. Äntligen funkade det att börja sätta blomplantorna som jag köpt. Vädret var, om inte vackert och varmt, så i alla fall ok. Samtidigt är det lite tungt, sånt här brukade jag alltid prata med modren om och nu finns hon inte mer. Det blir så påtagligt. Trädgårdsbestyren görs numera mot bakgrund av en sorgekuliss eller hur man ska uttrycka det. Sällskap hade jag i alla fall. Runt mig så flamsade björktrastungarna. De är stora och ulliga, utan stjärtfjädrar. Ser ut som stora yllebollar. Flygandet är ännu så längre drumligt och de drattar i överallt. Mamman bevakar dem stressat och matar dem så mycket hon orkar fortfarande. De är uppfödda på samma ställe som förra året, i den stora japanska enbusken på hörnet. Boet mitt inne i busken byggde hon då och det dög i år också. Förra året följde jag ungarnas utveckling dag för dag här på bloggen.

... se upp med på vägarna nu. Fjolårskalvarna är bortjagade från kon ungefär nu och vimsar omkring lite vilset. Kon ska ju få sin nya kalv / ´sina nya kalvar nu snart. Älgarna på bilden är inte årstidsadekvata, jag antar att tjurarna fortfarande har basthuden kvar på hornen, den som de sedan ska skrubba bort mot träd och buskage så att de från början vita hornen blir brunaktiga. Jag ville bara illustrera inlägget med en gammal bild.

Just nu är det älgar överallt! Från att ha varit i stort sett osynliga länge så finns de nu runt huset. Häromdagen såg vi inte mindre än fem stycken bakom hundhuset. De var fördelade på två grupper; en ko med två fjolårskalvar (trodde vi) som gick i bäcken och åt kabbelekor (Bäckeblom på norska har vi lärt i kväll av Martin i Haget) och två till borta vid skogsbrynet. Grannen såg dem först och ringde och berättade. En fjolåringen är redan bortjagad från kon och vimsar omkring här i trädgården ibland.

Sen är det tranorna, fem stycken som hela dagarna äter av arrendatorernas mödosamt sådda havre. Och så tofsviporna som är kvar förstås. Starungarna är kläckta, vi hittade de små blåskimrande äggskalen igår under en av holkarna. Morkullorna sträckte för fullt i kväll när vi var ute och planterade + klippte gräsmattan. Temperaturen låg på 18 plus, helt fantastiskt. Det är minsann vår till slut.

Det är ett sagolikt vitsippsår! Mattorna av de vita vackra små stjärnorna breder ut sig överallt. Här i vår trädgård har vi ett skogsparti som är alldeles vitt, fast det syns inte så bra på bilden. Undrar hur det ser ut på Herrfallsäng nu? Kanske hinner jag ta en tur dit i samband med begravningen? Där borde även gullvivorna blomma nu.

...har kommit fram nu sedan ett par veckor tillbaka. Ibland ser vi tre stycken, ibland de här två, en högdräktig ko med en fjolårskalv. Hon håller på och jagar bort kalven nu för att kunna ta hand om den nya som snart kommer. De äter gärna i bäcken nedanför Liane. Det är kabbelekerna som lockar säger Roland, fast han kallar dem krabbeleker. Igår gick en råbock precis här också, de kanske har samma favvomeny.

... idag här hos oss. Det är vackert, men hugger i hjärtat. Den här dagen var speciell för min mamma varje år, minst lika viktig som julaftonen. Hon fick inte uppleva den i år och vi kan inte ringa till varandra och prata om hur fint det är med det nya gröna och det gör ont. Den här dagen kommer nog alltid att göra ont hädanefter. Det är väl så det blir nu. Nya onda dagar. Men samtidigt dagar av goda minnen förstås.