Björkarna har slagit ut ...
vet hur du har det nu, när jag hade fölungarna här i sommras tog jag kort på dem, drog ut på datorn, tänkte skicka dom till Jessica, när jag stod med korten i handen kom jag på, hon finns ju inte mer här hos oss....vet att hon skulle tyckt så mycket om att få se fölen. Även om jag så väl visste att hon var borta, var ändå känslan att få visa henne så stark att jag för stunden "glömde"...ofta gör det ont, men man får glädjas åt alla goda minnen.
Minnena förändras med tiden. Det som fick mig att gråta av saknad i början har nu blivit dyrbara minnesdiamanter att alltid minnas med största glädje.
En klen tröst för dig just nu, jag vet. Kram!
Ja, det är så vackert när björkarna slår ut.
Förstår din saknad av din mamma och att kunna få njuta av våren tillsammans.
Känner själv samma sak varje vår och saknar promenaderna med mamma och hur vi upplevde vårens under tillsammans.
Skickar dig en stor Kram
Alla: Tack för vänliga och tröstande ord, de värmer. Jag har nog aldrig förut tänkt på hur mycket vi egentligen hade gemensamt i intressen min mor och jag. Det var alltid så självklart för mig att naturen var så viktig för oss båda och att vi alltid levde med den till vardags och delade tankar om den. Vi kunde prata mycket om hur lövsprickningen var just det året och varför och jämföra med andra år. Det var inte kallprat utan en ständig nyfikenhet på naturens under.
Så är det, men samtidigt kanske inte. Min mamma hade en hushållsassistent. Hon hade önskat sig en hela sitt vuxna liv och så kom hon lite plötsligt på att hon hade råd att köpa en. Hon hann inte använda den så mycket. Varje gång jag malde köttfärs eller slog en deg med den tänkte jag på mamma. Visst fanns det sorg men också en massa värme, jag kände henne mer närvarande hos mig när jag bakade än någonsin vid hennes grav. Nu har min dotter denna assistent, still going strong. Mormors oranga hushållsassistent, som hon hade önskat sig så länge och knappt hann använda.
Det kommer alltid att finnas en sådan dag men det bleknar lite i alla fall.
Min syster och jag fyller år dagarna efter varandra och gjorde nästan alltid något ihop, nu är det inte lika roligt att fylla år längre men efter sex ensamma födelsedagar går det an...
Selma: Din historia om hushållsassistenten är så rörande och så verklig! Tack för att Du ville berätta den för mig. Visst är det så att det är i vardagen vi kan känna närheten till dem som lämnat oss. De kommer till oss på besök i våra minnen.
TT: Jag förstår att det måste ha blivit svårt för Dig att känna glädje på födelsedagen när Du fick fira den i ensamhet. Det låter väl banalt med att tiden läker alla sår för det gör den nog inte alls, men som Du skriver, det onda bleknar.
Det där är en känsla som man bär med sig. Jag känner igen det och hade exakt samma reflektion när björkarna slog ut här. Det var en av min mors bästa vårtecken också. Numera minns jag hennes glädje över den späda grönskan istället och det känns bra!
Ja det gör extra ont i Hjärtat vid vissa tillfällen man minns och blir påmind om de nära och kära... "Tiden läker..." kanske inte helt, men det onda gör mindre ont så småningom. Du får tänka att Din kära Moder har säkert Björkar där Hon är nu också...:)
Trolda - med kramar!