Inga Magnusson

Äntligen fastnade en av tofsviporna på bild. Det är 4 stycken som håller till nere vid Brôte och Smörhôlera.  De flaxar som löv för vinden och vi hoppas att det ska gå att rädda äggen i år igen. Eller åtminstone att de lägger om, ifall det inte skulle gå att markera boplatsen.  De här är verkligen favvofåglar och med 4 i år hoppas vi på ett trendbrott. En del år har det bara varit ett enda par. 

 Nu går inte rådjuren på de plöjda åkrarna längre, det finns mer aptitligt grönt gräs på vallarna antar jag.

Så här ser det ut vid bryggan nu, isen borta sedan någon vecka och nu sjösätts det båtar på löpande band.

Så här fint är det över Bäcketjärn nu. Isen är borta sedan ett par veckor.

Den brôtade ihop sig i blåsten.




Idag måndag är den säkert borta, bortblåst. Fast säker kan man inte vara, våren har bakslag här just nu med - 5 grader nu på måndag morgon.

säger man när den till slut blir så här mörk och upplöst i ytan. Det här var Järnsjön i morse, en liten fläck till vänster i bild är öppet vatten, resten är fruset än. Järnsjön är en mycket djup sjö, en gammal jökel eller meteoritnedslagsplats, eller något annat fenomen som gjorde just den här sjön så rund och djup där sjöarna annars är långsmala och grunda.

... var där alldeles nyss, men han flög och sitter långt bort i bild vid bäcken, Vasabäcken tror jag att man kallar den. Det var fantastiskt att gå långt idag med Oskar, i fågelsången, stilla soliga vädret och upplevelsen av vår.

Det är inte enbar sork.

Tranorna lever här nu i en liten flock på 3- 5 stycken. De hörs rejält ibland. Kanadagässen också förstås, i flock på 15 -20. De hörs ännu mer.  Borde skyddsjagas nu, de är för många, äter rent på vallarna vid älven och förorenar illa där kvigorna ska beta sen, likaså vid badplatsen.

Rådjuren går varje dag, hela dagarna på plöjda åkrar och ser ut att äta något. Vad kan det vara? Vi undrar.

Sen körde jag förbi något häromdagen nere vid Gropeküel som vid hastigt påseende såg ut som en stor fet duva fast lite mer åt ljust jeansblått i färgen. Jag backade tillbaka för att se vad det var men var för sent ute. Det är något slags rovfågel. Hoppas jag får se den igen.

Bävrarna ser vi ofta, de är många här i sjön nu. I förrgår såg vi en i älven nedanför Brogärdet och igår såg vi en vid Önnebyn som helt orädd satt och gnagde på en pinne i strandkanten. Behövdes lite jakt på dem också, de har inga naturliga fiender utan förökar sig lite väl snabbt.

Stararn finns i holkarna förstås och tofsvipor har vi några stycken som flaxar omkring nere på Smörhôlera.

 

 

... i luften mellan två blåmesar, eller ett vildsint slagsmål, svårt att avgöra vilket, avbröts abrupt av att båda flög rakt på köksfönstret. Det small ordentligt och dottern och jag som satt vid bordet hoppade högt.


Den här lille pajsaren låg som död på sidan, viftade med de små benen och bara flämtade lite först på altangolvet nedanför fönstret. Men efter 5 minuter var han oppe på benen. Först tittade han stint in i väggen och försökte blinka lite med ögonen, chocken kanske. Sen hämtade han sig och han vände sig ut mot omvärlden för att till slut flaxa iväg.

Partnern parkerade sig uppe på snöhögen, till vänster i bild för att övervaka det hela, lugna ner sig  och få koll på utgången. Bespetsade sig på att avsluta det som påbörjats, antingen det nu var en akt av kärlek eller hat. Man vet aldrig med de här ettertaggarna blåmesarna, de är riktiga fajters.
Naturens egna dramor ser man ibland på nära håll.

De här små sötnosarna har invaderat oss! En hel flock grönsiskor i sina vackra gulspräckliga dräkter och de älskar tydligen Tujafröna. De har varit här nu i två dagar och mumsar för glatta livet. Den stora busken vid altanen erbjuder också skydd för dem. Det är rejält kallt nu, -20 grader nattetid.

Det är något speciellt med förhållandet älg -enbuskar. Älgar kan fullständigt ignorera minst hundra enbuskar för att plötsligt kasta sig över en särskild. Ingen kan se att just den enbusken skiljer sig från andra enbuskar men alla älgar i området äter av den och ingen annan. Så här ser den stackars enbusken ut efter ett tag. Den här står nere vid sjön, nedanför Signebyn. Det  går en tjur och en ko i området, minst. Kanske fler också. Men det var de som vi såg när vi åkte skidor här förra helgen. Obegripigt vasst borde det vara att äta barr av en.

Söndag var en långpromenad-dag. Jag gav upp skidorna med de klibbiga pjäxorna och gick istället till fots. >Och det gjorde många andra också. Rapporten om detta kommer inte förrän nu eftersom Blogg.se har varit nere ett dygn. Jo, många andra gick också i söndags i strålande sol och vackert vinterväder; först mötte jag Laila, sedan Anneli i Signebyn och Hjördis och så Rune och Margareta med spark. De andra gick med stavar. Gubben kom med spark och två hundar, jag hade Oskar med förstås. Jag var nog ute ett par, tre timmar på gående fot.


Han hade äntligen bestämt sig för att skotta ett tak, det blev på Tjärnshaget. Sen kom han alltså med sparken.

Vi gick till Göre lite drygt och vände där hemåt.


Över vägen gick spår av mård sa gubben och det var nog så. Den hade gått upp i en gran bredvid vägen men satt inte kvar när vi kom.


Och Moebraga såg vi på Prästgården på hemvägen och hon var lika vacker som vanligt! Kolla bara in bläsen! Och de vackra ögonen! Mamman bevakar henne noga. Nu har Gunnar börjat tömköra henne.

Här har blivit ett riktigt älgtillhåll, mycket sly att äta och nära ofruset vatten i älven.

...gör gubben! På morgnarna runt huset och garaget så att vi tar oss ut med bilarna. Sen på åkrarna så att klövviltet har någonstans att äta. Det börjar bli djup snö nu för både rådjur och älg att sparka i för att ta sig ner till något ätbart. Igår plogade Roland åkrarna nere på Gropekuêl och idag var det både rådjur och älg där för att leta mat. Det är viktigt att mat och vatten finns inom nära räckhåll nu mitt i vintern när krafterna inte räcker till att gå långa vägar.

... sprang över vägen när jag kom hem på fredag eftermiddag. De kom också från det område som Roland plogat upp för klövvilt till matplats.  Det är helt klart matbrist i skogen nu med den djupa snön och särskilt matbrist i närhet till vatten. För varken älg eller rådjur orkar gå särskilt långt när det är så mýcket snö, de vill ha både mat och dryck inom räckhåll. Tre rådjur håller till där också nu, de kom direkt.

(Eftersom jag nu är i argumentation med någon nät-organisation som säger sig ha medlemmar som är ömt "djurvårdande" och "naturvårdande" så kan jag inte låta bli att fundera över var de håller hus när klövviltet behöver en period av understöd med mat och vatten för att överleva vintern. Det är istället tusentals jägare och bönder i det här landet som plogar upp matställen på vallarna och sätter upp saltsten när de märker att det är dags! Och det sker med automatik, utan större åthävor, för man har alltid självklart ställt upp med den här hjälpen.) 

ska den här bilden föreställa. Det är bara det att de sitter där borta vid vattenkanten och det blev för långt håll så de syns inte på bilden. Jag vet inte vad de sysslade med. De har hållit till där nu ett par dagar med något. Bävrar är så skumma varelser, de dyker upp när man minst anar och försvinner lika fort, men charmtroll förstås. Jag försöker begripa hur de fixar detta med så mycket is överallt. De måste ju simma under isen långa sträckor för att komma till hyddan. Eller också är det öppet inne älven. Men om inte....

Vi har haft många varianter av fågelmatning genom åren. Men den här funkar bäst och den har gubben snickrat ihop själv tror jag. Det måste ju vara en anläggning som man slipper fylla på varje dag. Vi har massor av sparvar här i år, inte så mycket talgoxar och blåmesar. Jag vet inte varför. Det betyder att det är fröna som går åt mest. Här ska jag till att fylla på så alla fåglar har flytt upp i den stora granen bredvid. Snön ligger djup, minst en halvmeter. Nu har vi fantastiskt vinterväder med några minusgrader bara!

Här är en lite suddig bild på renhjorden runt huset där dottern bor, utanför Umeå. C.a 1000 renar går i skogen där nu och det är inte särskilt rädda. Barnbarnen tycker det är kul med så många djur.

... gjorde jag igår, den 3:e januari, bara för att det var så himla skönt att äntligen komma ut och röra på sig.






Det var upp över Egenäs, helt fantastiskt med utsikten över sjön och den sista nedgående solen!



Efter den promenaden var det gott med julmatrester. Nja så gamla som jul var de inte. Vi hade ju gäster här nyårsaftonen och det var rester sedan dess. Roland påstår att det var vår första kväll ensamma hemma sedan före jul, alltså en dryg vecka sedan och han kan ha rätt. Jul och nyår är sociala helger här i Värmland.