Plantering ...

... blev det  igår kväll, tisdag. Äntligen funkade det att börja sätta blomplantorna som jag köpt. Vädret var, om inte vackert och varmt, så i alla fall ok. Samtidigt är det lite tungt, sånt här brukade jag alltid prata med modren om och nu finns hon inte mer. Det blir så påtagligt. Trädgårdsbestyren görs numera mot bakgrund av en sorgekuliss eller hur man ska uttrycka det. Sällskap hade jag i alla fall. Runt mig så flamsade björktrastungarna. De är stora och ulliga, utan stjärtfjädrar. Ser ut som stora yllebollar. Flygandet är ännu så längre drumligt och de drattar i överallt. Mamman bevakar dem stressat och matar dem så mycket hon orkar fortfarande. De är uppfödda på samma ställe som förra året, i den stora japanska enbusken på hörnet. Boet mitt inne i busken byggde hon då och det dög i år också. Förra året följde jag ungarnas utveckling dag för dag här på bloggen.

Kommentarer
Postat av: Selma

Jag borde också plantera.

Postat av: Ingrid

Ja, så tänker man länge, att nu är det en vecka sen jag såg mamma, en månad, ett halvår, ett år, tio ... Jag tror det är en del av sorgeprocessen och jag tror det är viktigt att ge sig tid att tänka, för det vore tragiskt att inte kunna minnas alls eller om man mindes bara tragiska ting...

2010-05-26 @ 17:05:45
Postat av: Lena

Så länge man minns den människa man förlorat finns den kvar.

Tankarna, känslorna är som vanligt. Jag tycker det är en tröst att ofta bli påmind och att minnas vad vi brukade säga och göra tillsammans.

2010-05-26 @ 23:20:35
Postat av: Inga M

Selma: Orken infinner sig inte alltid.



Ingrid: Du har nog rätt i det. Minnena som jag håller på och hanterar nu är inte bara sorgliga utan också andra. Men visst är det än så länge mest sorgligt.



Lena: Ja, det är i minnena min mamma lever kvar.

2010-05-28 @ 18:25:40
URL: http://inga.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback