Inga Magnusson

Såna här fiskar finns i vår sjö Östra Silen. Det är en inhemsk stam av öring. Det var fisketävling i helgen och det drogs upp några stycken sådana här fina fiskar. Jag kan inget om fiske, men jag har ett bra och enkelt recept på hur man tillagar laxfiskar. Men det tar vi en annan gång.

Här är påskkärring Natalie

Roland med påskkärringen Josefin, påskgubbarna Joakim, Douglas och William.

Traditionen i bygden bjuder att barnen går påskkärring, dvs de blir skjutsade av förädrar i bil. Då ska de snabbt slita upp dörren och slänga in påskbrev i hallen och skrika GLAD PÅSK. Påskbreven är påskteckningar som vikits till en ficka och i den finns det godis.

Sen ska man åtminstone här i Sillerud försöka jaga påskkärringarna och fånga in dem.  Roland älskar att gömma sig bakom dörren o jaga dem vildsint under avgrundsvrålande. Alla barn närmar sig vårt hus med skräckblandad förtjusning. Märta som syns här på bilden och storasyster Matilda stannade för säkerhets skulle i halva trappan och kastade in påskbrevet därifrån medan fadren fick öppna dörren.   Sen sprang hon för livet.

Det kan ibland vara så att mammorna kör och papporna bjuds på en snaps. Påskkärringarna bjuds på godis och numera kanske en liten peng. 

När våra barn var små så var det vissa år så många barn att de kördes runt med traktor och vagn. De fick sitta på flaket.

Så här ser boningshuset ut på Önnebyn. Tänk att huset står kvar!! Rakt ner här ligger sjön alltså. Jag får erkänna att jag känner ett visst obehag när jag är i finrummet ovanför här. Och fjompiga jag skulle aldrig våga sova i huset!

Och det handlar inte enbart om att det ligger i en brant utan också om misstanken att såna här husgrunder hyser en del invånare. Grävlingen är ju hemtam sedan länge. Sen har vi ju slingrare med zick-zack på ryggen. Stenar och solläge måste ju bara inbjuda.

Jag lider av avancerad ormfobi och tar mig sommartid stampande genom skog o mark. Jag har läst någonstans att ormar inte ser och hör så bra men att de känner vibrationer i marken och har bra luktsinne. Då förefaller det mig bättre att stampa som varning än att försöka lukta illa.

Bredvid Kvarnbacken i förra inlägget ligger Önnebyn. Här bodde Rolands mormor o morfar, Torborg och Agnar på Önnebyn. Fastigheten ägs och vårdas av Roland mamma och hennes syskon. Vi är där ibland på somrarna, oftast med båt, men mer på vintern och jagar. 

Husen är byggda på en helt osannolikt brant  sluttning ner mot vattnet och konstruktionerna för att hålla byggnaderna på plats är snått fantastiska. Hur kunde man veta innan att detta till synes rackelverk skulle kunna hålla ett tvåvånings förrådshus på plats även i värsta höststormarna?? Finns kunskapen om det här kvar? Kan någon få ihop något sånt idag?

Kortet är taget på önskan från den yngste sonen, Mattias, som behövde ha det som förlaga till en sekvens i  något dataspel som han sitter i Los Angeles och ritar.  Tänk om Agnar o Torborg vetat det. Att deras husgrunder skulle avbildas av ett barnbarnsbarn i LA och hamna i ett dataspel som ska säljas över hela världen. En svindlande tanke!

Så här såg sidan i Expressen ut idag den 4 april 2006. Fotograf är Jonas Lemberg, son till den legendariske journalisten Arne Lemberg. A. L. gjorde reportage från oroshärdar på olika håll i världen och dog i Uganda 1979. 

Här skojar vi lite med gårdagens besked att mr Bush anfader utvandrade från Sillerud o vi önskar honom välkommen hem igen att hälsa på, att gå på jakt med oss o få ett släktkalas på bygdegården Tjolitta.

Det är alltså jag, gubben, taxen Anton och hamiltonstövartiken Leta

Bush´s eventuella rötter i bygden har satt fart på fantasin; nu går vi alla och spejar vilka som möjligtvis kan ha Bushska drag, längd och rörelser!

Det är reklam för Sillerud och ett bra avstamp till reprisen på vår lokalrevy på bygdegården på lördag. Då kommer också Stig Torstensson o jag vågar kanske gissa att det blir ett och annat skämt om detta också.

Sillerudsbygden har uppmärksammats på ett helt osannolikt sätt idag efter avslöjandet att president Bush`s anfader Måns Andersson utvandrade härifrån 1639.  Han lär ha åkt med skeppet Kalmar Nyckel till Nya Sverige, den koloni som var Sveriges under några år. Sedan etablerade han sig i tobaksbranschen.

Sillerud har varit invaderat av media; lokalpress, kvällstidningar, TV-kanaler ja allt! Man har intervjuat i hem, på vägar och i lanthandel. Hit till Liane kom ett par killar från Expressen o gjorde en humoristisk  och välskriven vinkling på temat  "Välkommen mr Bush på jakt". I vår västliga variant av tidninge så blev det en helsida;  ett uppsluppet reportage med en kul bild på oss och hundarna. Bilden hamnade på löpsedlarna här i vår Expressenupplaga. Antar att det är första och sista gången. Roland var mest nervös för att hamiltonstövaren Leta inte skulle se bra ut på bild. Jag vet inte om det finns med på Expressens nätupplaga också, har inte hunnit kolla än.

Sillerudsbygden har i alla fall blivit nästan världskänd för en dag, en dag som kommer att gå till bygdens historia.

Så här vackert är det inne på Svaneholms herrgård. Vi, ett 20-tal personer, var bjudna hit på en trerätters i kväll för att fira goda vänners 40-åriga bröllopsdag, Rolf o Marita i Näs. Festen var ordnad av Marita och dotter Cecilia med hemligt mål för Rolf.  Svaneholms herrgård erbjuder en fantastisk miljö för ätande. Det är linnedukar, kandelabrar och kristallkronor, samt god mat förstås.

Jag hade en jättetrevlig kväll med en Örebrofamilj på ena sidan så vi kunde frossa i nostalgi som ju är ett favoritämne för min del. På den andra sidan hade jag glädjen att finna en doktor i juridik tillika jazzentusiast. Här fanns också grogrunder för intressanta samtal.  Vi diskuterade  huruvida man ska se lagstiftningen som ett uttryck för det allmänna rättsmedvetandet eller som en smal politisk spjutspets mot en önskad framtid, samt huruvida den numera verkligen vilar på humanismens grund eller på miljöpartistisk darwinism. Asch, inte riktigt så, men nåt åt det hållet.  Jag kan bara ge mina komplimanger till värdfolket för en suverän bordsplacering för min del. Kvällen bara rann iväg och plötsligt var det dags att bli skjutsad hem. Det bjöds på skjuts också.

Svaneholms herrgård är speciell. Den byggdes av John Bryntesson som också byggde upp trä- pappersindustrin i Svanskog en gång i tiden. Hans historia är otrolig. Han var en fattig pojke som utvandrade till Amerika på 1800-talet för att söka sin lycka. Och han hittad verkligen guld, guld i massor. Han kom hem med guld i järnvägsvagnar. Helt otroligt!! Pengarna använde han till att bygga upp Svanskogs samhälle, med industrin och herrgården.  Nu är han borta sedan många år tillbaka och av den blomstrande industrin återstår bara spillror. Men berättelserna om "Guldkungen" som han kallades
florerar än i den muntliga traditionen här på trakten.

Vi hade i alla fall en trevlig kväll och är glada över att ha vänner som passar på att ta alla firartillfällen i akt.

 Här på Spriklerud bodde J för länge sedan. Han var skräddare.  Ovanför Spriklerud finns en myr. J. var ambitiös och uppfinningsrik så han dikade ut Transmyren för att få mer åkermark att odla på. Det var berg runt myren. Det gick alltså inte att gräva dike. Men J. fann på råd. Han eldade i berget och när det var riktigt hett så hällde han på kallt vatten så att berget sprack. Diket blev som en kanal i berget och är på sina ställen en meter djupt, fungerar än i dag.

J hade tre söner; Os. Ot och S.  Det kom en gång en skogvaktare för att höra efter om sönerna kunde arbeta åt honom i skogen till vintern. Mamman svarade då att de var inte hemma

- De är  i Transmyra och jagar Skams bröstmallar

Med det menade hon att de jagade trollsländor.  Skams bröstmallar är dialekt för Djävulens besman (ett vägningsinstrument)

Ibland kunde de också "gefte tå tosser" (avgifta grodor) Det var en grym lek som innebar att de lade en bräda med en sten under mitten. Sen placerade de en groda i ena änden. Sen slängde de en sten på den andra änden av brädan. Grodan seglade då snabbt genom luften, gapade samtidigt och drog under så mycket luft att hon sprack.

Uppe i bergen gjorde de enorma gungor. En gungade medan de två andra sköt på.

En gång fick familjen besök av fina släktingar från Norge. De kom med en stor fin bil. Inför besöket så byggde familjen om vägen så att den gick att köra bil på, tidigare hade det bara varit en dålig kärrväg.
Släktingarna kom med den stora bilen och bjöd på åktur till Karlstad. Det var en stor händelse i livet för familjen. Då klädde de upp sig i det finaste de hade och satt i baksätet. Det enda de köpte var en tändsticksask modell större. Sådana fanns inte på lanthandeln här.

Det roligaste de visste var när det var påsk och barnen gick påskkärring och kastade påskbrev. Då jagade Ot. dem minst en kilometer , ner till Litorpet, tills han fångat alla (helt enligt traditionen här)

Os sköt på en tjäder som han kröp in och skulle ta under en gran. Tjädern dog inte direkt utan attackerade. Tog tag i nacken på honom och flaxade med vingarna så att han lättade från marken. Men till slut fick han tag på tjädern o kunde avliva den genom att vrida nacken av den

Här är bygdens ålderdomshem, eller var rättare sagt.  Nu är det bostadshus, privatägt. 

Här bodde en en gång en gammal man som byggde ett flygplan. Det skulle gå så fort, sa han, så att redan 2 km före han kom till  Nordpolen så skulle alla isberg smälta. 
Maskinen byggde han, den blev så stor så den gick inte att få ut och det var nog bara propellern som liknade något.

När Roland var liten så var det här man hade traktens  första TV när TVn kom i slutet på 50-talet.. Då var det många från bygden som kom till ålderdomshemmet på kvällarna för att se favoritprogrammen.  Det fanns de som trodde att figurerna  i TVn kunde se tillbaka liksom, så man valde för säkerhets skull att ta på sig finkläderna till TV stunden. I alla fall så var det nog trevligt för de gamla att ha så mycket besök.

Här bodde alltså bygdens gamla förr  och man hade ett jordbruk i anslutning till hemmet. Där fanns kor och häst och gamlingarna kunde efter förmåga delta i arbetet, eller låta bli om man inte ville antar jag.

I slutet på 60-talet lades ålderdomshemmet ner och åldringarna flyttades till ett stort modernt ålderdomshem i centralorten i samband med att Silleruds gamla kommun försvann och gick upp i Årjängs kommun.

Detta med ålderdomshem efterträdde systemet med fattigstuga som ofta egentligen var ett ålderdomshem för de fattiga åldringarna,  vars barn inte kunde ta hand om dem. I fattigstugorna fanns också de som var lite konstiga och lite handikappade och de som bara var fattiga.

Men sedan skulle det bli ordning och reda; handikappade för sig, sinnessjuka för sig, åldringar för sig osv. Man sålde närheten till förmån för sorteringen / specialiseringen i vården så att säga. Så nu hamnade de handikappade i Karlstad (9 mil bort) och de sinnessjuka i Kristinehamn (12 mil bort) och så småningom åldringarna i centralorten Årjäng (2 mil bort). 

Före fattigstugorna hade vi ett system med rotehjon. Då kunde Rolands anfader ropa in beklädnadsskyldigheten för ett antal tunnor "hafvra". Man sålde alltså vården av dem som var rotehjon och som placerades i olika familjer för att få tak över huvudet.  Hjonen, eller rättare sagt vården av dem, såldes ut på auktion till lägstbjudande, alltså till den som skulle ha minst betalt av socknen.

Om man ser tillbaka så här så är inget nytt:

Vården av människor säljs återigen ut till lägstbjudande, fast skillnaden är att nu säljs de liksom i klump, inte en och en. Men visst är det auktion fast vi kallar det anbud idag. Det låter väl bättre. Och det är Carema som ropar in dem inte storbonden i granngården. 

Ibland har vi hyllat institutionsvård som det enda goda och rätta, i det egna hemmet fick inte de behövande den hjälp som de behövde utan blev utnyttjade, sas det. Hemska bilder målades upp av undangömda, misshandlade människor.

Vi byggde  fattigstugorna, barnhemmen, vårdhemmen för utvecklingsstörda och för sinnessjuka  osv.  på löpande band. Alla skulle tvingas  in på hem oavsett om det låg långt bort från anhöriga för att få rätt vård.

Nu är institutionsvården  på snabb avveckling och utmålas tvärtom som hemsk och omänsklig för alla överallt.  Nu är det enda rätta att gamlingar får vara hemma tills de dör oavsett egna önskemål, sinnesjuka lär hålla till en del i portar och trappuppgångar, liksom alkoholister efter att vårdanstalterna stängde.  Barn med handikapp ska vara i sitt eget hem eller familjehem. Nu är närheten högre värderad än specialiseringen.  Igen då.

Och pendeln har slagit över igen hela vägen ut åt det ena hållet. Så här tycks vi hålla på utan att någonsin lära oss att det kanske inte finns en enda lösning på komplexa problem. Det kanske behöver finnas lite av varje och framför allt möjlighet att anpassa till individuella behov.

Vi gick förbi Döverud. Döverud var också ett torp under Liane, dvs den torpare som bodde här måste alltså göra dagsverken på Liane för att få bo här. Men i gengäld kunde han disponera huset, en bit mark och en liten ladugård för att kunna ha några kor. 

Hit kom Rolands anfader  A så småningom. A kom till Sillerud från Näresbyn i Blomskog. Han var först dräng på Sand. A  gifte sig med E G. De  tog namnet Kylén, (tidigare Kylín) skötte torpet på Döverud och fick flera barn. En av sönerna, G flyttade till Liane och tog över arrendet där och blev så småningom farfar till Roland.

Det dagliga arbetet på den tiden handlade oftast om att hugga och köra i skogen. Skogsarbetet innebar ofta att man låg borta under hela veckan i små skogskojor eller inhyrda i stugor och hade sina hästar med.  Till helgen kunde man komma hem och då kunde det bli kappkörning. Så startade det stora travintresset som finns här i bygden. På vintern var de första travtävlingarna och de var på isen. Årjängs travbana var en av Sveriges första travbanor.  Rolands pappa T var med och byggde travbanan.

När man låg i skogen och körde hela veckan så måste man ha med sig mat vars ingredienser kunde
förvaras under enkla förhållanden. Det blev ofta kolbullar. Till det behövs vete och kornmjöl i lika delar samt vatten, allt blandat till en smet. Först bryner man salt fläsk i pannan ordentligt, sedan häller man smeten över fläsket och låter det bli en pannkaka. Den äts med lingonsylt.

Skogen var livsnerven i bygden  då o i dess kölvatten kolning i milor och flottningen för att transportera virket. Det kallades att man mosade och var ett säsongsarbete, ett farligt arbete där man balanserade på timret med mosehakar. Kolningen var också något som sysselsatte många och som förutsatte stor tillgång till trä.

Sonen D blev kvar på Döverud. Han högg och körde i skogen under vintern, var med och flottade  under den säsongen och var för resten jordbrukaren  som skötte torpet tillsammans med hustrun A.  D var känd för att vara slagfärdig och humoristisk.

Här, bredvid vår badplats nere vid sjön, ligger Silleruds gamla kyrkplats. Tidigare låg här en träkyrka, nu finns bara klockstapeln kvar. Den här platsen ligger precis vid den norra änden på sjön Östra Silen. Det var logiskt att kyrkor låg vid sjö förr. Sjöar var ju kommunikationsleder, här fanns också ångbåtstrafik och brygga. Det var lättare att ta sig till kyrkan med båt än fill fots.

Innan kyrkplatsen här var en kristen plats så var den en plats för dyrkan av asagudar. Strax bredvid kyrkogården så ligger tre stora gravhögar från vikingatiden.  På sommaren betar ungdjuren där. 

I slutet på 1800-talet revs den gamla träkyrkan här uppe på höjden och den nya kyrkan byggdes på en annan plats, nära de stora vägarna, den nya tidens kommunikationsleder. Den nya kyrkan var var stor och byggdes för att rymma en växande landsbygdsbefolkning  och en kyrklig befolkning.  Ganska snabbt skulle befolkningen både minska och bli mindre kyrklig och kyrkan var plötsligt alldeles för stor, precis som de flesta andra kyrkor i Sverige.

Men här uppe på höjden är det ändå utegudstjänst ibland och här döpte vi gossarna.

Nu startar jag en ny kategori i bloggen; bygden. Här kommer jag att skriva om bygden runt oss här på Liane. Bloggen är ju inte bara en kommunikation i nutid utan också en kommunikation framåt i tiden till befintliga och  kommande barnbarn.  Här ska finnas sånt som jag hade velat läsa om min farmor / mormor. Ett slags släktdokument.

På Litorpet bodde S när Roland var liten. S. var ensamstående hela sitt liv och hade ett enklare handikapp. Ss föräldrar fick pris för ett välskött småbruk. Fadern  grävde dräneringsdiken för hand i mitten på 1900-talet och stensatte dem. De finns kvar än idag och fungerar. S. höll hårt i pengarna. När Roland hjälpte honom att kapa ved när han var liten, så fick han bara ett par byxor till tack. Byxorna var dessutom så stora att det hade gått flera stycken små smala Roland i dem.

Ss syster fanns i Amerika. Grannen D på Döverud sa att om S åkte till Amerika och besökte sin syster så skulle han rida in i Jerusalem på en åsna. S åkte till Amerika och hälsade på systern men D red aldrig in i Jerusalem. D. var Rolands farfars bror, en slagfärdig och pratsam herre.

Litorpet var förr ett torp under Liane, dvs kyrkan. Det innebar att den som bodde där måste "betala" för att bo där med att göra dagsverken på Liane. Avstyckades 1943 och såldes till Ss far.

På bilden syns ladugården på Litorpet. Den här delen är hämtad från Lihaget. Lihaget kallas de små skogsområdena här på gården Liane. Men det var för länge sedan också namnet på ett särskilt ställe. Det var ett torp mitt emot vårt hus idag, rakt söderut. Vi har döpt vårt hus efter det. Lihaget var ett litet hus på kyrkans mark. Det var den sista utposten för fattiga att bo i innan de hänvisades av socknen till att bo i fattigstugan.  Ett hag är på dialekten här ett litet skogsområde.

Under taket här står jordbruksredskap från mitten på femtitalet.  Det är bl.a. en självbindare. Den användes i skördetid till slå och samla ihop säden till kärvar. Kärvarna kunde sedan hängas på störar till att torka. De kunde också ställas upp tillsammans i en grupp. Självbindaren kunde dras med häst och senare med traktor.

Med självbindaren kom man inte åt riktigt i hörnen på åkrarna så där fick man slå för hand,  = "slå runt" och ta upp för hand.

Överallt på landsbygden idag står de här gamla monumenten av maskiner från en svunnen tid.  Det är självbindare, hövändare och släpräfsor. Jag minns dem också från min barndom. De var i full gång på femtiotalet när jag växte upp. Det känns som en annan värld.

På den tiden tog det så lång tid att ta sig hem från de åkrar man arbetade på att husfolket kom ut med kaffe vid rast och ibland även med mat. Då var det viktigt att veta vart man skulle gå så man måste  ha namn på alla åkrar och fält. Här på Liane och Prästgården har alla åkrar fortfarande namn, men vi är den sista generationen som vet namnen. Jordbruket är dött och namnen med det. Till sommaren så ska jag dokumentera namnen  på bloggen.

De här ser vi några på vägen upp till Spriklerud.

Det är kyrkans gamla gränspinnar som står kvar sedan de ägde mark här. Bildsymbolen är biskopsmössan och pilen pekar åt vilket håll markinnehavet går. Kyrkan äger mark i Sverige motsvarande Blekinge läns areal tror jag. En del köpt, en del skänkt av dem som genom århundarden velat ha  en plats i evigheten.  Tidigare var markinnehavet en garanti för prästens lön, men knappast så idag. Fast om än inte högavkastande genom skogen så i alla fall en god förmögenhetsplacering.