Inga Magnusson

... är boken där Anna Wahlgrens dotter Felicia gör upp med sin barndom och sin mamma. Jag har inte läst boken än så det är vanskligt att skriva om den. Men jag har läst artiklar som behandlar boken och visst väcker den känslor redan före läsningen.

1. Skadeglädje över att präktiga Anna Wahlgren får en råsop, hon som  skåpade ut oss mammor som arbetade samtidigt som vi hade småbarn, vi som  måste försörja oss och lämna avkomlingarna till barntillsyn på dagis eller hos dagmamma. Vi som var jobbande småbarnsmammor på den tiden var redan lite skuldbelagda av omgivningen på ett sätt som är svårt att begripa idag  och hennes attacker träffade en öm punkt. Samtidigt tror jag att hennes praktiska erfarenheter av barn var värdefulla för många oerfarna föräldrar.  

2. Medlidande med stackars Anna. Dottern är ju inte ens ute efter försoning, hon är nöjd med läget nu (säger hon i Skavlan) och alltså bara ute efter simpel hämnd. Hur man kan säga sig vara nöjd med det läget begriper jag ju inte. På något sätt gör man som förälder så gott man kan utifrån de förutsättningar som råder och det hade nog stannat vid det om inte Anna gjort anspråk på att vara just  fostrarguru samtidigt som det bakom stängda dörrar blev stora brister i bastrygghet för barnen.   

3. Medlidande med dottern som upplevt sin barndom så negativt och så traumatisk.  Jag kan bara anta, utan att ha läst boken att barnen i den här barnflocken blev mycket utlämnade till varandra när de var så många (9 stycken) och hade en alkoholiserad mamma som befann sig i något slags karriär och dessutom tydligen i konstant byte av man och bostad. Felicia kan ha varit känslig och inte tålt den otryggheten, medan andra barn i skaran tog både de nya männen och bostadsbytena med en klackspark så länge mamma och syskonskaran fanns där. Vi har ju alla med oss olika basutrustning för att klara av påfrestningar. Felicia hör ju också till de äldsta barnen, de som fick ta mest ansvar och träda in i mammas ställe. De yngre kan ha haft en annan upplevelse av samma familj, beskyddade av äldre syskon. 

http://www.svd.se/kultur/fiktionen-har-rad-med-fragetecken_6768277.svd
http://www.svd.se/kultur/litteratur/recension-av-felicia-forsvann-en-tragisk-flod-av-vrede_6765695.svd
http://www.svd.se/kultur/sondag-cover-felicia-feldt_6751681.svd
http://www.dn.se/kultur-noje/felicia-feldt-bryter-monologen
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/felicia-feldt-felicia-forsvann

Det blir tydligt när man läser om boken att Felicia och  Anna (och vi alla) är en produkter  av det genetiska arvet (exempelvis Annas och Felicias depressiva läggning och känslighet), det sociala arvet (exempelvis deras benägenhet att snabbt gå i och ur relationer, dvs de är ytliga), och de egna valen som naturligtvis också finns. Utifrån likheterna i genetik och sociala förutsättningar så väljer  individen de strategier som behövs för att hantera livet, så det blir  olika.

Ibland har jag ju släktforskat och jag har väldigt starkt upplevt att det gett mig kunskaper om mina egna föräldrar och deras förutsättningar. Det har ställt mycket, som jag inte begrep förut, i ett förklarande ljus. Det har naturligtvis också därmed lärt mig att förstå mig själv bättre och i någon mån också att förstå mina barn bättre.

Vi är alla länkar i den egna släktkedja, delvis bundna, men också bärare av  individens fria val att forma det egna livet.

Jag vet inte om jag kommer att läsa boken, det kanske räcker att läsa alla artiklar om den. De är väl så intressanta och det är ju egentligen dem jag skriver om här, inte själva boken.