Inga Magnusson

... av Jan Guillou lyssnar vi på som ljudbok i bilen vid längre resor, bl.a. till och från Jämtland. Det är 19 cd-skivor, en tjock bok med andra ord men vi har lyssnat oss igenom det mesta.

Det var med visst motstånd jag köpte den, jag tycker inte om Guillou som person och har inte orkat läsa de senaste böckerna, men tänkte att nu måste väl ändå vendettan mot världens islam-motstånd vara över. Och det var den nog. Nu blev det istället hån mot jurister exempelvis och engelsmän. Några måste mobbas.

Men ingen ska ta ifrån Jan G att han är en god berättare. Han kan måla upp scenerier så att man känner sig närvarande, det finns inlevelse och känsla,  alla sinnenas upplevelser. Man är med i mörkaste Afrika på lejonjakt och i snöstorm i norska fjällen. Det inte bara händer utan man får också hela tiden reda på hur människorna som drabbas av händelserna känner sig, vad de tänker, hur de associerar runt händelsen. Händelser beskriver Jan G bra och han har verkligen studerat sina miljöer så bra att skildringarna är trovärdiga. Jag kan inte tänka mig annat än att boken blir film så småningom, precis som Hamilton-böckerna.  

Det som kan bli tradigt och långtråkigt är däremot de långa dialogerna som inte för handlingen framåt, dialoger som bara är upprepningar av sånt som redan skett eller som till 90 % består av svulstiga artighetsfraser. Det är måhända verkligen överklassen vardagsumgänge (kan det vara eftersom det är Jan G:s uppväxtmiljö och den umgängesform han är van vid) men i så fall är jag väldigt glad att jag inte är överklass och tvingas genomlida såna långa spel för gallerierna. Just i dialogerna liknar språket det hos amerikanska författare, de som får betalt per sida presterad litteratur. Då går handlingen ofta på tomgång, det blir repetition mellan varven, för att öka på författarens  inkomst med minsta möjliga arbetsinsats. Ett talande exempel i Brobyggarna är  beskrivningen av den hemska kannibalscenen när missionärsfamiljen blir dödad och delvis uppäten. Den tvingas man som läsare först genomlida när den verkligen händer och det med alla groteska detaljer. Sen måste man hacka i sig den en gång till med samma detaljer i den efterföljande rättegången och delvis en tredje gång när domaren berättar för huvudperson Oskar.  

En del dialoger fyller uppenbarligen mest syftet att ställa  vissa politiska överväganden mot varandra och låta "rätt sida" vinna till slut, dvs den sida som Jan G gillar. De känns konstruerade.

Sen är ju temat delvis det samma som i vilda västern-skildringar. Huvudpersonen tycker inte  alls om det hans land / landsmän gör, men "tvingas" att delta genom olika omständigheter. Egentligen är det vildarna /urbefolkningen  som ska ha läsarens sympatier, det är dem  det är synd om och så den stackars tvingade huvudpersonen förstås, som inte kan värja sig för deltagandet.

Till sist bokens tveksamma kvinnoskildringar, de är nog det sämsta med boken. Det är verkligen så; kvinnor skildras genomgående utifrån sina fysiska företräden; vackra ögon, glänsande böljande hår, barmar som häver sig och fasta bakdelar, medan männen i boken beskrivs som  bärare av mentala förmågor så som heder, intelligens, ära och höga ambitioner. Den kvinnosynen känns nattstånden och lätt gubbsjuk.