Inga Magnusson

... har jag läst nu. Det har tagit tid för jag ville låta läsningen sjunka in mellan varven. Det är en bok i tegelstensformat som kräver eftertänksamhet, inget man hastar igenom. Jag har försökt köpa den men inte lyckats. Det är en bok jag vill äga och återkomma till, om och om igen, för den är lite märklig. Nu lånade jag den på vårt förnämliga bibliotek och man har haft fördragsamhet med min långa lånetid. Tack för det! (lätt att låna om numera och få påminnelse via sms!)



Det är ingen roman, men heller ingen faktabok. Samtidigt  är den både och. K E rör sig fritt mellan genrerna i den här berättelsen om skogen. Det är sakligt beskrivet om skogens betydelse för människor och samhälle, men också rent biologiskt om sambanden mellan arterna och naturskyddets framväxt. Kerstin skriver naturligtvis också om skogen som hemvist för romantik, poesi,  trolska väsen, stråtrövare och ensamma utstötta.  Samtidigt så har Kerstin förankring i skogen som ekonomisk resurs och som jaktens hemvist. Familjen äger skog, hennes man är jägare och  jakthundarna är en del av vardagen.

Hon spänner över ett brett fält och jag bara älskar att läsa det här. Skogen har alltid varit speciell för mig så mest intryck på mig gör Kerstins beskrivning av hur hon bodde på en ensligt belägen gård och var mörkrädd men finner tryggheten i skogen, inte inne i huset. Så här skriver hon:

"Efter en sömnlös natt var jag utmattad och orolig för nästa pärs. Och natten som kom blev likadan. Men då flydde jag.

Det var mörk höst ute men jag hade ingen svårighet att i den öppna hagmarken ta mig förbi de hotande småhus som hörde till gården och över fårstängslet in i skogen. Där lossnade rädslans grepp om mig. Det var mycket björk och asp därinne i granskogen och ner mot en lägda som hörde till  grannen växte det stora häggar. När jag kommit upp från den lövinsprängda sluttningen tog de allvarsamma granarna vid och skogen blev ett rum med pelare. Jag trevade omkring där, satte försiktigt ner stövelfoten i mossan och tog stöd mot trädstammar. Känslan av bark och av en stams rundning under handen är alltid tillfredsställande. Då var det som att känna en vän i mörkret. En vänligt sinnad kropp med sträv hud."