Inga Magnusson

Irland vidare ja, bra...  smäktande irländsk och mystisk
Bosnien vidare ja.. den var vacker
Finland vidare.....kul framträdande....

Sverige ok då med lite patriotism så blir det väl godkänt...., men dålig var den



Det var fullt godkänt resultat!!!

Gubben är sur för att inte Danmark kom med, den var lite rockig.
 
OBS!!
Fel, fel, fel, det var vi som lyssnade slarvigt. Danmarks bidrag spelades upp en del av, men det berodde bara på att man presenterade de låtar som gått vidare från en tidigare finalomgång och då var Danmark med. Så den har redan gått vidare till någon sorts final tror jag.

Med ett halvt öra kollar jag på Melodifestivalen, medan jag bloggar och läser nyheterna på nätet.

Annaa, jag trodde att Din vurm för den irländska låten bottnade i allmän välvilja mot landet och inte var så mycket att beakta. Men det var fel. Mitt i bruset av andra aktiviteter lystrade jag till för att jag gillade en låt och det var det irländska bidraget. Han var bra....

Bosniens bidrag stack också ut så att jag lyssnade lite extra. Den lät som en beskrivning av Astrid Lindgrens Körsbärsdalen med lite klockspel och så där.  Men de flesta bidragen har jag inte alls hört så min bedömning är nog inte mycket att hänga i julgranen.

Carola var sorgligt dålig. Har inte hört bidraget förut tror jag. Låten var dålig och Carola såg bara förutsägbar och stel ut.  Henne kan omöjligt någon lägga märke till i en sån här parad.

Gubben har varit ute och kört ved hela kvällen med Sven. Jag har fått vara ensam hemma.

Först när jag kom hem från skolan vid 6-tiden, så åt vi och arrendator-Olle blev inbjuden på lite kvällsmat med oss. Han har kört sedan i morse; sått konstgödsel och sått spannmål. Han räknade med att göra färdigt här ikväll och sen göra ett par timmar hemma i Långserud. När vi ätit färdigt så kom Arrendator - Kent med Erik och det dracks kaffe och berättades historier och pratades en stund till. Sen blev jag ensam och tog itu med en del hemarbete. Därefter  blev jag ensam hela kvällen.

Det är lite en ynnest att vara ensam en kväll i huset. Jag hade tänkt titta lite på nyhetsTV för att pliktskyldigast orientera mig om "världsläget". Men jag började lyssna på musik och sen blev det ingen TV.  Det blev Tolite Hostias förstås. Det blir det alltid. Sen blev det Bethoveens symfonier, speciellt 6:an som jag gillar. Den är så glad. Lite Fogerty och så.....

Nu klockan 10 på kvällen så kommer gubben hem och vill att jag ska pränta ner hans insändarsvar till Tidningen Nordmarksbygden. Någon har kritiserat hans syn på det här med rovdjur och rådjur. Jag vet inte riktigt vad det rör sig om, men jag skriver ner det han vill. Det var visst sista dagen idag till nästa nummer.

Stereon på bild köpte vi för så där 15 år sedan när ungarna flyttade ur huset.

Vi hade då levt med deras musikmaskiner i många år och ville äntligen satsa på något eget. Vi gick till en stor musikbutik och frågade efter en grammofon.

Vi förstod genast att det var fel. Det heter inte grammofon längre. Man köper en stereo idag tror jag. Men efter mycket om o men fick vi vår grammofon och den funkar än i dag. Riktigt mossiga tyckte försäljaren att vi var när vi ville ha en skivspelare till för våra gamla LP-skivor. Han bredde ut sig om hur mycket billigare det skulle bli för oss att köpa våra LP-skivor i cd-form istället. Vi kapitulerade och gick hem utan skivspelare, lätt mossbelupna i själen tror jag. 'Fast nu är vi nog mogna för en ny  musikmaskin snart och då tror jag att vi ska propsa på att få med en alldeles vanlig skivspelare.

.......till kyrkan på barngudstjänst för att höra på barnkören och i synnerhet Rolands systers barnbarn Märta som skulle vara med o sjunga. Silleruds kyrka är vacker (förutom att putsen flagnar lite). Den har inget långskepp utan en helt kantig form (6 eller 8?). Arkitekten, Langlet, har också gjort stortingshuset i Oslo.

Träffar ett antal släktingar o bekanta. Barngudstjänst drar alltid olk till kyrkan.

När det är slut lite före 4 så åker jag vägen om Svensbyn och hämtar modren. Jag har avtalat med henne om att hon ska dricka eftermiddagskaffe hos oss och se på bilderna från Markus lägenhet i Stockholm och besöket hemma i Hallsberg. Hon uppskattar så mycket att jag tar lite bilder på det gamla hemmet som hon lämnat för gott, det hus där hon bodde i 40 år och även bilder på pappas grav.  Hon är 89 år nu och piggnar till när hon kommer ut lite lagom. Och detta är lagom. Hon är frisk och klarar sig själv än så länge men har nu aviserat att hon kanske inte orkar baka bullar och småbröd åt oss längre. Hittills har hon gjort det i många år. Inte för att vi har propsat på det men för att hon tyckt det var roligt.
Svärmor skulle också ha varit med idag men vaågar inte av risk att smitta min mamma med sin förkylning.

Medan jag var i kyrkan och hämtade modren har Roland gjort i ordning den extrabåt som vi behöver ha till fiskegäster nästa helg.

Jag kör hem mamma och sen tar jag itu med lite tvätt och stryk och disk igen. B ringer och vi diskuterar hur en tidningsannons ska se ut inför valet.

Sen åker vi en sväng runt i tre stugor för att få ett protokoll påskrivet och justerat. Vi förhärdar oss mot inbjudningar till kaffe och återvänder hem. Roland ska klippas, det gör jag med apparaten, kort nu på 2:an. Lättvindigt och billigt och snyggt nu tycker jag när hårfästet kryper uppåt.

Mellan halv 9  o 10 på kvällen hjälper jag Rolands systerdotter (lilla Märtas mamma) med att se igenom hennes C-uppsats. Jag hinner inte färdigt utan ska fortsätta imorgon.

Vi har inte sett på TV på flera dagar nu, inte ens nyhetsprogram, undrar om det hänt nåt i världen där ute?

Till slut ägnar jag en stund åt bloggen och åt att beskriva en dag på Lihaget, lite grand med en blinkning åt kommande barnbarn. Så här levde farmor och farfar, mormor o morfar.

...passera Erik som harvar. Fader Göte står och pratar med Rolands farbror Nils ser jag i ögonvrån när jag åker förbi. Vi har försökt gå och lokalisera tofsvipebona, ev två stycken, men inte lyckats hitta dem. Nu har Erik order på att hålla utkik och så fort han ser dem stoppa, inte släppa boet med blicken, gå ut och markera och sen köra runt.  Vi gillar verkligen våra tofsvipor. Det brukade var mängder förr på åkrarna, nu är det bara två par.  Vi försöker varje år att rädda dem. Ibland går det inte att hitta dem och då försöker vi trösta oss med att de lägger en omgång ägg till.  Sen fortsätter jag min färd......

forts följer.....

Medan vi satt och drack ett förlängt 11-kaffe / frukost så kom en traktor nere på Liane och det var arrendatorerna, ja åtminstone en del av dem; Göte o son Erik. Det var lagom att bjuda dem på lite enklare lunch.  Under tiden pratar 'Roland i telefonen ett par gånger med någon som är på väg för att köpa hans gamla dyngspridare. Den inköptes 1970 av Rolands far och det märkliga är att ingen har fyllt på luft på däcken sedan dess. Luften i däcken är alltså original 1970!  Kuriöst!

Ännu märkligare är att denna gödselspridarbehövande Åmålsbo som är på väg hit just har passerat en fönsterfabrik och ringer o undrar var han är. Det undrar vi också, för det finns ingen fönsterfabrik mellan Åmål o Sillerud!  Han kommer i alla fall under lunchen och hämtar den.

Vi försöker bjuda presumtive byggande grannen M också på lunch men han har mat på väg redan hojtar han. Därmot så går Roland upp o hjälper honom med något avvägningsinstrument så småningom. Sen tar han och hämtar båten. 

Under tiden har jag hunnit med att röja efter lunchen och hänga upp tvätt och plocka undan tidningshögarna och lite annat och lämna hemmet för att .....

fortsättning följer... 

Nu ska jag beskriva en dag på Lihaget i några inlägg efter varandra, en söndag, en typisk söndag.

Först så ligger jag länge i sängen, till framåt halv 11. Det ser ut som om jag latar mig men det gör jag inte alls. Jag ligger o tänker ut hur entrén ska se ut och möbleras för min klass till hösten och sen tänker jag ut vad jag ska göra på skolan imorgon. Jag ska träffa höstens nya klass för första gången.

När jag väl går upp så börjar jag med att slänga in dagens första tvättmaskin och sortera tvättkorgens innehåll.  Måste göra en attack på det där alplandskapet nere i tvättstugan.

Vid 11 är det dags för frukost på altanen och den sammanfaller, som oftast på helgdagar, med gubbens 11-kaffe. Då ropar vi M. M. som ska bli vår granne. Han kommer klivande på bilden här.

Det är suveränt roligt, vi ska få en granne. En liten bit från oss bygger M. sitt hus. M är jämngammal med vår äldste son och de spelade fotboll ihop när de var unga. Husbygget är beläget strax till höger om blomman till höger. Det är så roligt att få en granne inom ropavstånd. Jag menar att man kan hojta på varandra så där att komma över en stund. Så har vi inte haft det på 30 år.

Vi fikar / äter frukost och efter en stund kommer Västkuststugans representant. Det är någon som Roland reser ett hus åt på jobbet. Han får också kaffe samtidigt som de går igenom några ritningar. Jag hinner med att ta jättedisken från igår och hänga upp någon tvättmaskin.

forts följer

Ville bara presentera kvällens gäster vid grillen. Det är Berndt till vänster. Han är läkare med egen praktik i Hamburg. Han äger också ett fitnesscenter där. Till höger är det Hans. De har båda besökt oss i olika omgångar och i olika vänkonstellationer de senaste åren.

Hans kommer från enkla förhållanden men byggde upp en fitnesscenterkedja i Tyskland under de gyllene nybörjaråren på 70-80 talen i Tyskland. Han sålde så småningom alla och fick skriva på kontrakt att inte starta något liknande under några år framåt. Han tog ledigt ett par år från allt,  köpte en stor och mycket välutrustad husbil, specialbyggd för hans behov och for på semester i Europa ett tag. Sedan skickade han husbilen och sin HD hoj till USA och reste runt där och i Kanada något år för att se sig om o för att fiska. Vi hörde ifrån honom ibland. Det var många äventyr.

Nu är hans karenstid över och han håller på att starta upp igen, men nu med en ny affärsidé, fitnesscentra endast för damer. Han har räknat ut att damer hellre vill strosa omkring lite avslappnat utan att riskera att behöva göra sig vackra för män.. Sen kan han också tänka sig andra nischer i branschen; för äldre män exempelvis som inte vill jämföra sig med yngre vältrimmade dito.

Det är alltid roligt att träffa Hans. Han har så mycket att berätta från ett långt liv med många resor över hela världen: hur han blev rånad i LA, tagen av polisen i Wyoming, nästan ihjälfrusen i snöstorm i Kanada osv. Han har berättartalang och massor av humor. En sån här kväll går fort.

Imorgon åker de till sjön Foxen för att fiska och sedan direkt tillbaka till Tyskland. För Hans del innebär det München.

Det är personalfest idag för anställda i Årjängs kommun. Jag ska inte dit. Festen  har dragit till Arvika för det finns ingen så stor lokal i Årjäng sägs det. Elaka tungor gör gällande att flytten beror dit beror på att man kan festa så mycket man vill i en annan kommun utan att det märks hemmavid. Det finns en pinsam historia härvidlag. Man försökte ett år ordna den här festen i en kommunal lokal för att trots en liten budget kunna ordna en liten tillställning som uppmuntran för sina anställda. Man använde alltså gympasalen på skolan. När det sedan städades efter festen så återfanns tomma vinflaskor bevars.

OCH DÅ BLEV DET RUBRIKER!!

Jag bor i en oerhört nykter kommun, ja, på pappret åtminstone. Så felet var dels att de kommunanställda nyttjade alkohol på en kommunal fest, dels att kommunens gympasal hade besudlats med alkoholförtäring.  Jag vet inte om man befarade att ångorna skulle finnas kvar måndagen efter och ställa till det i huvudet på eleverna.  Ingen hade i alla fall varit besvärande berusad på festen.

Min kommun har ett mycket ambitiöst nykterhetsprogram. Det omfattar inte bara avsikten att hejda ungdomens supande utan också att minska alkoholkonsumtionen hos den vuxna delen av befolkningen!

Det får man väl beteckna som en smula förmätet och kanske lite på gränsen till integritetskränkande. Jag tycker nog att min kommun inte har ett enda dugg med att göra hur mycket alkohol jag dricker. Det är det första. Dessutom är min alkoholkonsumtion mycket blygsam, nästan på gränsen till obefintlig och jag ser inga rimliga skäl till varför jag ska dra ner på den, vilket jag alltså borde om jag tolkar programmet rätt.

Att man försöker dämpa supandet hos mycket unga människor kan jag sympatisera med, likaså att man vill försöka få ner missbruket  bland vuxna genom bra vård och bra förebyggande åtgärder. Men att man går in och fingrar på  människors alkoholvanor gillar jag inte. Där måste jag som vuxen få göra mina egna bedömningar utan kommunala pekpinnar.

Som den ambitiösa kommun Årjäng då är i dessa sammanhang så finns en person anställd tror jag enbart för att syssla med alkohol på kommunen; tillståndsgivning och annat. Det måste ändå vara mycket väl tilltaget för en kommun på 10.000 invånare. Det kan knappast regna in ansökningar. Men om man bemödar sig så kan de arbetsuppgifterna naturligtvis bli omfattande också.

Jag talade idag med en person som sökt tillstånd länge och väl utan att få något än trots att hon och hennes kompanjon måste betraktas som mycket kunniga och ambitiösa. Hon fick ett par dagar före nämndens sammanträde besked att skissen över lokalen var otydlig. Det var bara det att det var kommunens egen ritning. Hon o hennes kompanjon har båda gått kurs för 10.000 kr var för att bli kvalificerade för alkoholtillstånd. Hon har länge varit anställd som kokerska på en av kommunens skolor och är känd för att vara en duktig yrkesmänniska, granskad och nagelfaren in på bara skinnet av de kommunala nykterhetsögonen. 

 Nej, det var bara att avvakta till nästa sammanträde en månad senare. Under den tiden förlorade hon åtskilligt med pengar pga förseningen. Detta är en säsongsrestaurang med stort behov av att få in pengar på kort tid om det ska löna sig.  Bara ansökan om alkoholtillstånd kostar 6000 kr. Pengar som man måste betala oavsett om man får tillstånd eller inte!! Helt perverst!! Ungefär som om jag lämnar in min bil på reparation och verkstan tar 6000 kr oavsett om de ser någon möjlighet att laga den eller inte. Ett absurt regelverk!!  Dessutom märkligt i en kommun som gärna vill vara såååå företagarvänlig.

Här finns en märklig dubbelmoral också. Man nekade en företagare att ha ett öltält på kommunens mark på marknadsplatsen. Ändå rekommenderades detta av både kommunens socialförvaltning som intensivt studerat öltältets verksamhet och polisen som likaledes inte hade något att invända. Men nej, på kommunens mark fick det inte vara. Men det gick bra att få kommunalt tillstånd några meter bort på mark ägd av någon annan???!!!  Fatta det den som kan!!

Det är allt lite skämmigt att ungdomar inte får rösta. De har i lika hög grad som vuxna  kunskaper  om politik och samhällsfrågor.  Eller om man så vill de har lika ofta som vuxna inte ett hum om vad det egentligen rör sig om. Om goda kunskaper i politik vore ett argument för att att inte få rösta så skulle nog de flesta vuxna också bli berövade sin rösträtt. 

 Jag tror ibland att ungdomar har ett större samhällsengagemang än vuxna.  De diskuterar oftare än vuxna vad som är rätt och fel mellan människor i stort och i smått.  Och de har ofta genomtänkta och kloka synpunkter.

Ok då de kanske skulle rösta på idoler, typ Jan Emanuel. (För att nu sticka emellan med lite kändisskvaller så vet jag att han håller på och tar jägarexamen på Öster Malma. Min man träffade honom där igår. Jag undrar om den jagande Göran P har sänt ut sina undersåtar till jägarliv. Det förekommer på fler ställen i partiets mitt?)

Jo, som sagt  ungdomarna kanske skulle rösta på idoler och inte på idéer, men det är nog inte heller förbehållet en yngre generation. En mig närstående äldre dam  röstade i alla år på Bertil Ohlin för han var så stilig!

Ungdomars röst i politiken  skulle med automatik föra upp deras frågor på dagordningen; skolan, arbetslösheten, utbildning osv.   Det är visserligen sånt politiker talar om med yviga gester men det blir inte mer heller. Man gör inte på allvar nåt vettigt åt

12 år vore nog en lämplig ålder eller kanske ännu längre ner?!

- Omgivningen borde ha reagerat, säger Bobbys biologiska pappa enligt Aftonbladet 8 maj!

Jag bara får kväljningar!!!

Här sitter en biologisk pappa till ett barn som blivit torterad till döds och beklagar sig över att inte samhället har reagerat!! Det  som har hänt är enligt honom  kommunens fel och skolans fel!! En sån här sak borde inte få ske i Sverige!

VARFÖR HAR INTE HAN SOM PAPPA REAGERAT???  Vem kan ha mer ansvar för ett barns väl och ve än en biologisk förälder???

Sanningen är ju att pappan ha struntat i sin lille son hela tiden. Han visste enligt artikeln inte ens var Bobby  bodde och hade alltså inte bemödat sig om att ta reda på det eller hälsa på honom.  Han har bara träffat Bobby en enda gång för fyra, fem år sen!

Men enligt tidningen så har pappan nu gråtit många kvällar och upplever ett trauma och vill ordna begravningen. Snyftreportage alltså. 

Hjälp, hur puckad får man bli. Hör den här mannen inte sig själv??  

Jag orkar då i alla fall inte tycka synd om honom. Jag hoppas han får gråta varje dag resten av sitt liv! Det borde han göra både över den stackars Bobby och i skam över sin egen del i det som hänt!

Ville bara återigen ta upp ämnet Bobby, pojken som dödades av sin mor och sin styvpappa.

Det har frågats på bloggen och i kvällspressen varför föräldrar väljer att behålla ett barn som man upplever så besvärligt som Bobby´s föräldrar tydligen upplevde honom. Han verkade vara mer till besvär för dem än glädje och ett hinder i deras missbrukarvärld.

Jag skrev då ett blogginlägg om att ett barn med handikapp kan genom vårt bidragssystem också bli en "födkrok" för föräldrar och en garanti för bostad. Jag har stött på föräldrar som har sjunkit ner i missbruk och misär och som erkänt att de inte velat lämna bort barn till fosterhem för då mister de både inkomst och bostad.  Och därmed ville jag öppna för ett svar på frågan om varför man inte lämnar bort ett barn istället för att plåga det till döds. Det finns säkert flera svar på detta.  Det finns sällan enkla svar på komplicerade frågor.

Jag läser en en blogg, lalandakid, skriven av en förälder till ett handikappat barn. Jag vill bara med anledning av det förtydliga vad jag menade. Jag anser att det är rätt att föräldrar får en rimlig ersättning för att vårda och ta hand om barn med handikapp. De gör ofta ett fantastiskt jobb för en förhållandevis låg ersättning. Skulle samhället lösa detta med anställd personal skulle det bli betydligt dyrare och framför allt skulle inte barnen få den kvalitén på sin omsorg.  Föräldrar är ju näst intill oersättliga som vårdare.  Så ingen skugga ska falla över de föräldrar som gör den här insatsen och får betalt för det. Jag skrev inte så och menade inte så. Ville bara förtydliga med detta inlägg!

Jag har jobbat ett antal år med barn med handikapp och tror att jag åtminstone kan ana vilket engagemang och vilken insats föräldrar får göra för att få ihop det och som lalandakid skriver att få ut sina rättigheter.  För även om man har rätt till något så får man slita för att verkligen få del av den rättigheten.

Nu har jag äntligen fått tid att kommentera kommentarer på min blogg. Den som vill kan läsa. Andras bloggar har jag ännu inte hunnit läsa, får ta det ikväll.
Vi är alltså hemma igen efter weekenden i Varberg. Det är mysigt med en lillsemester så där  över en helg men halva nöjet med att åka bort är att det är så skönt att komma hem till den egna sängen och egna huset.

Vi var alltså på guidad tur på Öströö fårfarm utanför Varberg. Dit måste ju bara alla banfamiljer i närheten åka nu när det är lammningstider. Jag tror man har 700 djur eller så: får, lamm, highland cattle nötkreatur. Ett barnens paradis nu i alla fall. Det föddes lamm medan vi gick runt o tittade. Här är J, Ns flickvän och brordotter till Christian som driver farmen tillsammans med sin fru Jeanette.

Vi var ju i Varberg för ett föreningsåtagande men åkte ner en dag tidigare för att hälsa på goda vänner H o R och deras barn J och N. N jobbar alltså här på fårfarmen och ser detta jobbet som ett privilegium. Han stortrivs med arbetsuppgifterna.

Slumpen höll på att ställa till det. Vi skulle komma ner o överraska H o R. N skulle se till att de var hemma men skulle inte säga mer. Det bar sig inte bättre än att de just den helgen bestämt sig för att åka till Värmland, till Rolands dubbelkusin som det umgås mycket med. I så fall skulle de inte alls vara hemma när vi kom. Snopet! Vi ville ju se deras överraskade min.

Men nu väntade de en dag med att åka, så vi fick fredagkvällen tillsammans med grillning o trevligt småprat och guidningen på Öströö fårfarm.. Även barnen med respektive var med. Roligt att de ville umgås med oss. Här på gården har man alltid tillämpat generationsboende. Hs mamma bodde i huset bredvid, där bor nu sonen N med flickvän. Längre ner bodde Hs bror och där ska nu dottern bygga hus. Vi fördjupade oss i ritningarna. Såg fint ut.

Skulle äta en god lätt lunch på uteservering. Först beställde jag en förrätt enbart. Tänkte att det nog räcker. Min aptit är sällan gigantisk. Det jag fick in liknade inte på långa vägar det jag kallar risotto. Detta var indränkt i någon smet så det såg ut som gröt.  Min risotto är torr. Precis som jag misstänkte innehöll den här gröten mjölkprodukter, så servitrisen tog snällt ut den när hon förstod mitt dilemma. Jag frågade inte ens, kunde inte tänka mig att risotto innehöll mjölkprodukter (som jag inte tål).

Jag fick menyn igen och bestämde mig för "Red snapper". Alltså en fisk som enligt uppgift skulle vara fast, vit och saftig. Det var den inte, den var gråbrun, hård och torr. Till yttermera visso var den söndersaltad och sönderpepprad.  Och ackompanjerad av jättesalt stekt potatis och halvråa bönor.

Sammantaget föda som föga  höjde sig över skolmaten (35 kr / portion), men jag debiterades 209 kr. Ok , då, det var ett glas av husets vita till. Men annars känner jag mig blåst. Och hungrig eftersom jag inte orkade få i mig mer än några småbitar. Servitrisen var i alla fall trevlig och artig, om man nu ska försöka hitta något positivt

Jag får se fram mot kvällens festmiddag på fästningen. Då ska jag väl bli mätt. 

Förresten, välkommen tillbaka kära graf. Den verkar vara i funktion igen.

Det blev inte mer inköpt trots en shoppingtur till. Jag ger upp. Däremot blev det fika på uteservering i sommarväder, njutbart!! 


Nu ska jag vila en stund inför kvällens övningar.

Här i Varberg känns det som hemma för en gammal bondkärring som mig. Över hela stan i detta jordbrukslandskap ligger en ridå av svämdyngegödselstank. Det luktar verkligen överallt, ungefär som i Danmark.   Vi kom ner hit igår kväll och passade på att tillbringa kvällen med goda vännerna H och R och deras barn N o J som alla bor här i krokarna.  N jobbar på en en helt suverän fårfarm och turistanläggning som vi besökte. Jag ska återkomma om den senare. Ett besök rekommenderas!!

Vi är här på ett föreningsåtagande och åtnjuter Stadshotellets faciliteter. (Jag betalar för mig själv om nu någon undrar!) Det ser precis ut som ett stadshotell ska se ut, med stora kristallkronor överallt. Runt hörnet finns en galleria, "Trädgården" och nu har jag shoppat loss!! Ett par strumpor på Hennes för 14.50!

Jag förstår inte  varför jag saknar talang för shopping. Det vill sig sällan. Det spelar ingen roll om jag så bestämmer mig innan för att verkligen handla. Tänkte nu när vår- och sommarkläderna kommit in att jag skulle kosta på mig något trevligt. 

Jag tittar gärna och provar gärna, borde köpa minst ett par jeans åtminstone inför sommaren, men nej!! Inte ens det. Nu ska jag kolla bloggen, gå på toa och äta lite lunch. Sen tar jag nya tag med gallerian igen. 

Fantastiskt, alla hotell verkar ha uppkopplade datorer som man kan använda kostnadsfritt. Även här alltså.  

Synd att grafen försvann, jag hade börjat fästa mig vid den!

Jag har skrivit om det här som kommentar på en blogg också, men jag gör några rader här med.

Bobbys öde berör många människor och även mig. Många undrar hur föräldrar kan låta det gå så långt, att de inte söker hjälp på något sätt.

Jag vet inte mer om Bobby  och hans liv  än det som står i tidningarna. Men jag har träffat på barn som varit offer på ett speciellt sätt, inte så illa som Bobby , men som befunnit sig i en utsatt situation.

När föräldrar sjunkit djupt ner i missbruk och misär så är barnen bara till besvär. Föräldrarna skulle lika gärna kunna lämna bort dem. Men barnen  fyller en viktig funktion  för föräldrarna, därför vill de gärna behålla dem. Barnen är  garantin för bostad och regelbunden inkomst. En barnfamilj kan egentligen inte göras bostadslös, vilket en missbrukare kan. Med barnen följer också bidrag som ofta utgör en stor del av föräldrarnas inkomst. Barnen är helt enkelt en födkrok.

Handikappade barn är speciellt utsatta här eftersom det med vårdnaden av dem kan följa vårdbidrag, dvs ytterligare bidrag förutom  socialbidrag, barnbidrag, bostadsbidrag och bidragsförskott. Ett barn med svårare handikapp kan också få föräldrar och / eller syskon anställda som personliga assistenter, dvs barnet är i realiteten en betydande inkomstkälla för en eller flera i familjen.  Detta är säkert i normalfallet en bra lösning och förmodligen inte dyrare än andra vårdalternativ. Men det bidrar till en  ovanlig och lite omvänd beroendesituation mellan föräldrar och barn. 

Jag förstår att detta låter som höjden av cynism. Men jag har under ett långt liv med arbete med barn i olika situationer, i olika kommuner och på olika sätt träffat på att barn utnyttjats så här vid några tillfällen.
 
En kommun har svårt att komma åt det även om man har starka misstankar. Psykisk terror mot barn och försummelser syns ju inte utanpå så som fysisk barnmisshandel gör. Ett barn som dessutom har ett handikapp har väldigt svårt att förmedla upplysningar om sin situation till omgivningen.

Gjorde en snabb o spontan inbjudan till våra goda grannar K o G på lite kvällsmat och de kom minsann. Jätteroligt att kunna lura ut folk så där med kort varsel. De hade ungdomarna J o R med sig. Kul att de vill komma o vara tillsammans med oss gamlingar och prata bort en kväll runt matbordet.

Jobb imorgon o sen måste jag planera den här veckan.  Det är mycket nu: vi har årsmöte på bygdegården och jag ska lämna över mitt sekreteraruppdrag o Roland sitt ordförandeskap, Sen har vi jägarkafé hör i Sillerud och föredragshållarna ska övernatta här. De kommer från Norge. Jobbet börjar bli lite hektiskt nu på slutet av terminen, det ska in utvecklingssamtal och föräldramöten o de rabbaterade inköpen för hösten måste göras nu.

Oj, hur ska vi hinna!?

Först en jättedisk från gårdagens grillning. Varför blir det så mycket disk, vi var ju inte så många, bara 6 stycken? Trevligt hade vi i alla fall!

Sen blev det som jag trodde; gubbens spridda tankar skulle ner på papper nu till slut ,eftersom han ska hålla talet till våren ikväll på hembygdsgården. Jag undrar hur man får papper att stanna i kvar i nävarna i detta blåsväder och regnväder? Det måste gå att plasta in dem! Jag provar med det.

Talet blir på temat "Sillerud och de som utvandrade till Amerika"; bl.a. anfadern till George Bush". Det blir fragment av berättelser om folk från bygden.  Det passar nog i år tyckte Roland när det varit så mycket rabalder kring Bush och hans ev. anfäder här i Sillerud.

Sen kl 3 på em kaffe hos svärmor tillsammans med Rolands syskon.

Sen kl 18.00 en bit mat hos Rolands systerdotter o familj.

Och till slut runt kl 21.00 ikväll vårbrasa, körsång och vårtalet på hembygdsgården i Sillerud.

Under dagens lopp tar Roland säker emot 10-15 telefonsamtal som berör jakt, föreningsärenden och jobb.

Sen måste jag hinna ringa modren också och kolla hur hon mår. Hon har en besvärlig hosta sedan påskhelgen. Det verkar bli långdraget, men så är hon snart 90 år också.

Så här är nog en typisk helgdagsafton här på Liane tror jag.  Vi lever på nåt sätt i ett nätverk av släkt och vänner även om inte barnen finns kvar här längre. Det är ett nätverk som bygger på Rolands rötter här i Sillerud.  Jag snyltar väl lite på det eftersom mina föräldrar inte har så många släktingar i livet och de få som finns är utspridda. Mina barn fortsätter den traditionen av flyttande, inte "kvarstannandetraditionen". 

Jag funderar ibland på hur detta med kvarstannande respektive utflyttande påverkar livskvalitén.
Ger det mer "lycka" att stanna kvar i ett tryggt nätverk och ta de möjligheter som finns inom räckhåll?
Ger det mer "lycka" att förverkliga speciella  drömmar när det gäller utbildning / yrke /partnerval och flytta ut från bygden?

Svaret är inte givet.