Inga Magnusson

Grupprum med golvbitar borta.

 

Bilderna tog jag igår onsdag, de är inte tillrättalagda utan visar hur det ser ut. Det finns naturligtvis mer att visa men detta var vad jag fick med i förbifarten.

 

Det här är den stora skolan i Årjäng för förskoleklass till årskurs sex. Det är många barn och mycket personal med två /  tre klasser i varje årskurs, gissningsvis så där 400 elever sammanlagt.  Skolan har sett ut så här länge, förfallet har inte inträtt plötsligt över en natt, men reaktionerna från politiker och andra beslutsfattare har varit noll hittills.Och vi som jobbar här har väl enligt den kokta grodans princip vant oss vid att arbeta i den här allt mer eländiga miljön. Vi hinner och orkar inte hålla på och bråka om de dåliga lokalerna. 

 

Det är inte bara helt nedslitet utan också otillräckligt. Vi har haft en provisorisk  barack ute på skolgården till hjälp i rätt många år nu. Lokalerna är också otidsenliga, inte anpassade för dagens undervisning. Tråkigt att vår kommun inte funnit det värt ett erbjuda sina barn en fin uppväxtmiljö, för så mycket tid tillbringar ju barn sammantaget i skolan under sin barndom, att man får betrakta den som en del av deras uppväxtmiljö. 

 

Det finns mycket jag kommer att sakna på min skola när jag slutar jobba; elever, kollegor, föräldrar, arbetets utmaningar osv. Verksamheten på skolan  bedrivs i god stämning, håller hög kvalitet med duktig och ambitös personal. Då blir arbetet roligt.  Men de här lokalerna kommer jag att lämna med lättnad.