Inga Magnusson

Det ingår på nåt sätt i mitt jobb som lärare att möta barnen med kärlek och välvilja, föräldrarna har lämnat det finaste de har i min omsorg under dagen. Var och en lärare finner sin väg till att skapa en bra stämning i en klass, en god lärandemiljö.  För mig så är grunden i undervisning på något sätt  att skapa en god kontakttråd till var och en av eleverna:  Att se varje barn, att möta varje barn, att vara genuint  intresserad av varje barn och, fast det kanske låter absurt, att älska varje barn. Det är med relationen till varje barn som jag kan bygga en  bra grupp. Det är det här flätverket av goda relationer till varje barn som är grundstommen i lärarjobbet för mig.

 

Då inställer sig en fråga; kan man  som proffs träna på detta, på att nå fram till vart och ett av barnen? Kan jag älska varje barn? För det är inte säkert att alla  barn bjuder in till positiv kontakt. Några har blivit kantstötta i sina liv;  av dåligt bemötande,  av egna tillkortakommanden, av en krånglig uppväxt, av misslyckanden osv. De kan ha svårt att prestera så bra som de vill i skolan, på fotbollsplanen, i kamratgruppen osv. Känner sig inte uppskattade och omtyckta. Och besvikelsen över detta stänker över i relationerna till andra barn och till oss vuxna.

 

Det finns naturligtvis inga universalknep att ta till och det är inget som tas upp på lärarutbildningen tror jag. (Borde kanske???) Var och en får improvisera sig fram till egna lösningar som lärare. Jag har ingen Sanning med stort S,  bara exempel på  hur jag ändå försökte göra när jag jobbade som klasslärare med de yngsta barnen i grundskolan.

 

- Jag mötte varje enskilt barn, varje dag ute i hallen och började med drop in så inte alla barn kom på en gång utan vi hade tid att prata en stund om kattens nya ungar eller familjens nya bil, den nya jackan, ett nytt blåmärke eller nåt annat  vardagligt. Ofta var det en förälder med också så vi kunde byta några ord. Det innebar att jag måste reservera drop in tiden för barnen, inte använda den för egen planering. Planeringen  måste var klar innan barnen började komma. Beröring var  också viktig. Det behövde inte vara att ta i hand (sprider för mycket snuve-virus ;- )  )  eller kramar (vilket många barn kan uppleva som alldeles för påträngande) men någon form av beröring. Den ger positiva "serotoninduschar" som känns gott i kropp och själ, ger en bra start på skoldagen.

 

- Klassisk musik var ett moment varje dag för att eleverna skulle samla ihop tankarna och sig själva efter den lekfyllda lunchrasten. Det innebar att varje barn vilade huvudet på bänken på sin lilla medhavda kudde och vi lyssnade på enkel klassisk musik. Det blev  samma stycke under en tid så att barnen skulle lära sig känna igen det. Klassisk musik är inte så lätt tillgänglig, behöver tid och träning för att uppskattas. Jag valde sån musik som berättade en historia på nåt sätt så att vi skulle kunna få inre fina bilder av den; Beethovens nia, Moldau, Grieg, Peter o vargen. Under den här lilla stunden så förberedde jag inte nästa lektion, utan satt  stilla och lät blicken svepa över barngruppen, från barn till barn och försökte förstå dem. Stannade till med mina tankar lite extra hos barn som jag visste kämpade med dåliga odds och försökte känna in deras situation: Hur mår du egentligen lilla barn?  Har du någon som älskar dig och som hjälper dig att kämpa vidare med skolan och med livet? På något sätt blev den här stunden en mental träning för mig att försöka öva upp mitt inkännande, min empati, en stund som kanske banade väg för att just älska varje barn.  Sen hoppades jag förstås på att det fanns en osynlig men  positiv magi i att sitta där och bara älska dem alltihop, att det på nåt sätt skulle kännas i luften. ;- )

 

Efter ett långt yrkesliv så blir det såna här ihopsamlade  funderingar, typ;  vad har jag egentligen gjort och vad var  viktigt under alla de här åren? Vad var meningsfullt och vad var meningslöst? Och det är väl bara att hacka i sig att bilden av hur det har varit  ändras lite med avståndet i tid.