Inga Magnusson

Här är Elin J från Karlstad med Era. Hon har redan varit ute och gått med hund och har def. handlag med kopplet. Och Era lyder. Det är pappa Lennarts duktiga älghund.


Här kommer vi...


Elin är född in i en riktig jägarfamilj, pappa jagar och jakt finns i flera generationer. Till och med berömd faster har jägarexamen och jagar när hon nu inte befinner sig Brüssel och vi ser henne rapportera därifrån i TV-rutan.




Skönt är det att vara ute i alla fall...

Yngsta och charmigaste deltagaren på dreverklubbens årsmöte på hotell Norlandia i lördags 8:e mars.


Dreverägare är glada människor och det var liv i luckan med många glada skratt på årsmötet. Så där en 90 deltagare är mycket för att vara en länsfest för en rasförening. Och här är några av dem som bidrog till det. De har de mest prisbelönta hundarna under året som gått och de flesta är från trakten.


Och så här himla fina blommor fick gubben som tack för ordförandeskapet. Hittade till slut en plats där de syntes ordentligt hemma, mot mörk enhetlig bakgrund.

Det finns en ny generation jägare och här är Jens som alltid varit jaktintresserad. I fredags var han med Roland och sin pappa Morgan på harjakt i sina hemtrakter väster om Årjäng. Haren sköts under jakten och här får Jens äran att hålla upp den.

Jag fick precis de här bilderna i datorn. Roland är ute och jagar med Jazz, det är sista veckan på harjakten. Med honom är familjen Olsson. De här gossarn tillbringar nästan all fritid med att fiska och jaga tillsammans med sin far. Det är rätt fantastiskt.

Ung jägare förströr sig med dataspel i väntan på att hunden ska ta upp hare. Äldre jägare förströr sig också vid brasan på olika sätt, någon löser korsord, någon pratar i telefon.

Den här bilden kom från gubben i morse kl halv nio ungefär. Han tog med mobilen och skickade till datorn. I väntan på upptag ser det alltså så här filosofiskt ut. Vi har vackert väder idag, några minusgrader och sol på väg nu. Det var en kall natt, - 10 grader äntligen. Nu kan det bli is på sjöarna.

Vi var ute och jagade rådjur i eftermiddags, söndag, men fick inte upp något med Oskar, taxen. Försökte få en bild på solen när den tittade fram några fattiga minuter, men hann inte få upp kameran förrän den var borta. Tji!


Mycket vatten är bara förnamnet på hur det är i terrängen. Tur att vi har en tax som är helt orädd för vatten. Här tog han sig över på något vis, men jag vet inte hur. Jag fick gå och leta en god stund innan jag hittade en bra plats. En timmes tramp upp och ner i brötig skogsterräng var nyttigt för mig, men konditionen är noll efter lång tids stillasittande. Nu måste jag ut i ändå, orkar inte vara inne längre. Struntar i färgen på tonsillerna. Efter ett par timmars rättning av 23 matteböcker så gick jag ut. Och det är åtminstone inte sämre efteråt.

Om nu inte vädret passar för så värst mycket annat med hård blåst och en del snöfall så tycks det i alla fall passa för harjakt. Fick nyss den här bilden från gubben. Han o T i Deje har varit på harjakt på andra sidan Årjäng hos en god vän och lyckats nedlägga en hare för Jazz som poserar stolt här.

De ringde nu, har återvänt till hemmamarker och fått upp en ny hare som Jazz jagar på sedan någon timme. Gubben ska föreställa genomförkyld och eländig men av detta hördes intet i telefonen. Förstår inte vad det kan bero på.


Här bärs hare nr 1 idag av skytten H. Ek och jakten var i Klevane.


Här syns båda hararna. Hare nr 2 sköts vid Nolare Murstenstjärn nu på eftermiddagen. Jazz är en mycket stolt och glad hund liksom de båda jägarna. Lite kompensation för ett mycket dåligt jaktväder tidigare under helgen.

Här uppe i Korsbyn finns två av de mest entusiastiska jägarna i Sillerud. Det är O och F, söner till en av dem som jobbar hos Roland. De har jakt och fiske som sina största intressen liksom lillebror A och de har alltid hållit på med djur och natur. De kan allt som är värt att veta i ämnet. Här håller de på och flyttar kråkfällan till en ny plats.

Nyårsafton är traditionellt rådjursjakt här med inbjudna goda vänner och grannar. I år var det en reducerad skara; L i SVensbyn är på flera veckors semester i Thailand, G. broder hjälper son att inventera, hans son J är också med och inventerar förstås - många skruvar är det. Men med var i alla fall granne K. på Prästgården med tax Åjsan,  Sune F, G. i Svensbyn, Anders i Svensbyn och Roland förstås. Här är det grillningspaus och prating.


Det blev en killing nedlagd för denne stolt skytt. Hans tax och vår Oskar var med och jagade fram den. Man bestämde sig innan för att inte skjuta vuxna djur eftersom vi inte har så gott om rådjur och stammen behöver hämta sig. Oskar betraktade bytet som sitt och försvarade det väldigt mordiskt.

Igår, den 14:e december, lyckades det äntligen! Roland fällde den första bocken för Oskar. Oskar jagade här i haget bakom oss en timme ungefär och Roland kunde fälla den, en killing.

Oskar var lite förvånad först och lite avvaktande när han kom fram men blev allt mer morsk och modig och ryckte lite. Det var utan tvekan ett förstaprisdrev!

Det här var en kulinarisk upplevelse av rang: Mufflon. Vi har aldrig ätit det förut, detta var absolut första gången. Vi var alltså bjudna på jakt i närheten av Öster Malma i Sörmland och blev bjudna på mat kvällen innan av vårt värdpar H och D v E. Mufflon finns och jagas här i trakterna, jag vet i ärlighetens namn knappt hur djuret ser ut. Det är ett vilt får alltså och det har inte lockig päls som ett vanligt tamfår.

Den här steken var tillagad av D som är proffs i matlagningsbranschen. Och den var urläcker. Låter väl hemskt att skriva så men det smakade inte får alls utan vilt. DEt som ligger ovanpå är vitlök om jag minns rätt nu.

Till den serverades ett slags rösti och en grönsaksgratäng (som jag ska göra imorgon till  väntade gäster). 


Och desserten var hemgjord glass med en läcker kaka till.

Förutom att vi bjöds på god och speciell mat så fick vi också ta del av en historia som är både husets historia och svensk jakthistoria. Roland har alltid varit intresserad av det här ämnet och fick nu sitt lystmäte. Han kan rabbla namn på legendariska jakthundar och jägare och här finns anknytningar på olika sätt genom släktskap, bilder, föremål och berättelser.


Vi var också på Öster Malma, Jägareförbundets centralort,  och kunde med viss tillfredsställelse konstatera att den vargstaty som tidigare prytt slottets entré nu var flyttat till en mer passande plats; bakom ett uthus. Det var  lite hårdsmält att ha ett djur som frontfigur som har förorsakat så många jägare så mycket elände.

Detta är bilder från förra helgen när vi var i Sörmland inbjudna till jakt på Gärdesta. Det var en liten grupp jägare c:a 15 stycken med två jaktledare. Allt var väl planerat och väl genomfört. Aktuella bytesdjur i området var kronhjort, dovhjort, vildsvin, älg, rådjur och mufflon. Jag gick tillsammans med  D och deras hund Curry. Vi jagade igenom mindre såtar (drev) på några områden. Detta är ett helt annat landskap än det vi är vana vid, myckenhet av vägar och järnvägar men bitvis rätt så kuperat och skogligt.

D. som är kock hade tagit med en fantastisk matsäck, men den får jag återkomma till. Det var bitar av kött och kokta grönsaker inlindade i mjukt "rispapper"!




Här ges instruktioner för den sista jakten för dagen. Instruktören H v E har fått en kvist i mössan till tecken på att han har haft jaktlycka. Det blev en kalv av dovvilt. Jag var med gubben på pass det här drevet och gick inte med hundarna.


Vi satt i ett jättefint pass och det är spännande att sitta så här och höra drevet komma närmare och höra hur det knakar i buskarna. Det kunde ju ha kommit något skjutbart av djurslag som är exotiska för oss. Det som kom var två rådjur. De var skjutbara men kom i fyrsprång och på för  långt håll, alltså inte möjliga att skjuta på.



Det kom två älgar också. De ställde sig snyggt en 30 meter ifrån oss och stannade en god stund. Skulle ha varit klockrent skott men älg var inte lovligt här. 



Det här är en bild från dagens första drev. Vi gick högt uppe på ett berg precis i början. D. och Curry syns här. Hunden har också på sig en väst. Det är hundar som stöter vilt och driver en liten bit för att sedan komma tillbaka till sin förare.  Vägen nerom berget är alltså E4 mellan Stockholm och Malmö (väl?) . Men just den vägen är inget hot mot hundarna eftersom det finns viltstängsel överallt.

Sammantaget hade vi en fantastiskt fin dag. Det var en speciell upplevelse att vara med på jakt i den här terrängen och med de här djuren runt om. Det var många iakttagelser av vilt; kronvilt, dovvilt, vildsvin osv även om vi lyckades se endast älg och rådjur. Man rapporterade hela tiden i komradio och det gick att följa jakten. Det var spännande.   

Några valde att jaga hare och andra att jaga rådjur. Vi var 5 stycken som gick med Valsa, den hund som Roland o B äger tillsammans men som normalt finns hemma hos B. Hon är en väldigt säker jakthund. Men speciell. Hon går inte gärna långt ifrån husse i skogen. Hon gör kortare lovar ut  bara, men när hon väl fått vittring efter hare så ger hon inte upp utan letar i timmar efter ett utspår.
Här går vi först ut från Torpet vid 8- halv niotiden. Vi gick först i ett vackert parti med gammal skog. Det var en riktig John Bauer-skog med mycket mossa, någon bäck, grymma rotvältor och annat.

Det fanns snöfläckar här och där och vi spejade förstås efter harspår. Men såg inget.


Vi kom över ett hygge och där fanns några markberedningsfläckar som såg ut så här. Det är roligt att gå i skogen med människor som tillbringar mycket tid ute i naturen. De känner igen olika tecken och läser naturen.
Det här är en plats där det för länge sedan funnits en kolmila. Marken är fortfarande full av kolrester. För hundra år sedan milade man mycket här uppe i skogen för att få kol till bränsle och till försäljning och tidigare till järnindustrin.  Nu var det mer intressant att konstatera att det är bra för hararna med kol. De lär äta kol för sin matsmältning.




En liten bäck porlade genom mossan. Det är ett vackert skogsljud.



Lite mörkt och spöklikt blev det ibland.


Rotvältorna gav verkligen John Bauer feeling!


Man nästan väntar att trollen och tomtarna ska kika fram bakom träden.



Ibland gör naturen själv så märkliga formationer ev exempelvis träd. Här är ett som kluvit sig och blivit tre.


Vi satte oss och drack kaffe och då fick Valsa slag, dvs hon kände vittring efter en hare i ett parti ungskog bredvid oss. Vi drack kaffe och väntade på upptag, dvs att hon skulle börja driva haren med skall. Nu är klockan halv 11 och vi fick en trevlig pratstund tillsammans. Det tog Valsa någon dryg halv timme att reda ut spåren och få haren på benen och börja driva. Då var klockan 11.50.

Harar är ju nattdjur och betar på natten. De sitter stilla och gömmer sig på dagen. Hundens uppgift är då att känna om det finns vittring efter harens nattliga promenader och betande. De går ofta i kringelkrokar hit och dit så det är inte så lätt. Men oftast finns ett spår ut ur det här området, ett utspår och när hunden finner det så kan hon leta upp haren.  Då börjar hunden driva med skall. Men haren är mycket snabbare och gör trix. Exempelvis går tillbaka i egna spår så att det verkar för hunden som att spåret tar slut i tomma intet. Sedan gör haren ett stort skutt åt sidan och hunden tappar spåret (får tappt) och måste ringa och leta. Då vilar haren sig under tiden och sitter stilla. Sedan sätter jakten fart igen med nya trix. Det är hela tiden haren som bestämmer vart han vill springa och det gäller för jägaren att försöka lista ut vart haren tänkt springa och ställa sig tyst på pass.  Jägaren måste tänka som en hare eller hur man ska uttrycka det.



Vi gjorde en brasa medan vi lyssnade på hur jakten gick och precis i det här ögonblicket ringde Stockholmssonen från Shanghai. Men det ska jag skriva om senare. Han blev vilse där i en taxibil! Men det löste sig. Jag är glad för det. När jakten gått en stund i en båge så började skyttarna att ta post på ställen som verkade rimliga att haren kunde passera.

Vi gick förbi den här formationen. En liten rotvälta som lyckats tvinga med sig en stor sten inne i roten! Det är mäktiga krafter!


Roland trodde mycket på den här 3-vägkorsningen och det var rätt. Här kommer haren till vänster uppe i vägen lite lugnt skuttande. Och så småningom kom hunden. Men haren vände in mot skogen innan han kom fram till skytterna. Hunden kom så småningom efter och följde spåret. Efter en stund kom haren till korsningen igen fast nu från vägen till höger. Det blev inget skott avlossat då heller. Haren fortsatte in i skogen och kom en gång till vägen där uppe mot vägkorsningen och in i skogen på samma ställe. Nästa gång vi såg honom var längre ner på vägen och då var det bra skottläge men han lyckades komma samtidigt med den enda passerande bilen den dagen. Till slut den femte gången nere vid vägen så lyckades Roland skjuta haren.

Då var klockan halv tre på eftermiddagen och det började skymma.
Det var en spännande jakt och jag kan tänka mig att det påminner lite om ett dataspel att försöka gissa var haren kommer någonstans nästa gång och placera sig på pass. Det är i alla fall väldigt roligt och väldigt spännande kan jag berätta. Dessutom får man suverän motion med att gå i terräng timme ut och timme in. Det är jakten som bestämmer var man måste gå, inte bekvämligheten. Valsa gjorde en bra jakt och hon ger sig inte även om det är besvärligt ibland och haren luras. Den här dagen var vittringsförhållandena utmärkta och det blev inga långa tappter.

Det här är Jägareförbundet Värmlands kursgård någonstans i mitt i skogen, mitt i Värmland, vid Lungsjön, Lungsund eller vad det kan heta här i närheten. Vi har varit här torsdag till lördag den här veckan. Jag trodde vi skulle ända upp vid världens ände för vägen hit gick i kringelkrokar och ingen som inte känner till det kan hitta hit tror jag. Vi hade ett par mycket  trevliga dagar här.

Torpet byggdes en gång i tiden efter mycken möda från dåvarande jaktvårdskonsulenten i länet, Sven Carmland, Han var en god vän till Roland och vi träffade både honom och hans fru Sonja ibland. Sven arbetade mycket för viltvården, stod mycket  hemma i garaget och snickrade holkar för olika fågelarter.

Nu har torpet varit lite slitet en period men väckts till liv genom hårt arbete av den nya styrelsen och av de jaktvårdkretsar som ligger närmast. Det har rullat igång nya verksamheter runt torpet och en av dem är målgruppsjakter. De vänder sig till speciella grupper i samhället; exempelvis företag, kvinnor och ungdomar. Jägare är ju ett åldrande släkte och man vill aktivt försöka ge unga människor möjlighet att upptäcka jakten och fylla på i medlemsleden.

Och man har lyckats bra. Här har skjutits ett antal älgar av förstagångsskyttar den här säsongen. Viltstammarna av hare och rådjur är goda, även av skogsfågel.


Här finns flera hus, men här bodde vi, i Morkullan. Det är ett helt ok ställe med rum och samlingslokal.


Inredningen är väl inte direkt en minimalistisk dröm och ska kanske inte var det heller. Jag hann flytta omkring  / ta bort saker  i tankarna, men det vore förstås hädiskt att göra definitiv verklighet av. Här på väggarna finns inte bara  sånt som är dekorationer utan också nostalgi för dem som varit med länge. Träbitarna här har inristat namnen på alla dem som var med och bidrog till Jägartorpet en gång i tiden.

Jag upptäckte gubbens namn bland dem och det var inte igår kan jag säga som han bidrog till detta.



Den öppna spisen är pampig och var igång nästan hela tiden. Brasan värmde och gav gemyt åt stämningen.


Troféer finns det förstås på väggarna, lite älghuvuden, älghorn, berett lodjursskinn, rådjurshorn, en uppstoppad tjäder. Jag är inte svag för den avdelningen av jakten, men inser att den hör dit. Man anser att man ärar både det fällda  djuret och skytten med en fin trofé.  Men jag har till exempel lite svårt att äta ihop med mäktiga troféer. Vet inte vad det kommer sig, men har i djupt minne kvar hur jag satt i Odenwald en gång för länge sedan och åt vildsvin första gången, just under trofén av ett väldigt vildsvin. Gott kött var det, men en blandad upplevelse alltså. Och ett bogmontage vore inte lätt att ha i blickfånget nära bordet. Det drabbades jag av en gång i Danmnark, men den man vi åt hos då hade inte råd att bjuda oss på mat tack och lov. Vi fick kaffe och torra kakor.  Hemma hos oss i huset finns också troféer men de har sitt eget rum i källaren, långt från maten.






En av deltagarna i jakten och  talare på konferensen var  Torsten Mörner. TM är ordförande i Jägareförbundet Sverige och jobbar också på Statens Veterinärmedicinska Anstalt, SVA. Han är dessutom en god historieberättare. Han har fått jakten in i sitt liv på ett speciellt sätt nämligen via sin mamma och mormor. De var båda hängivna jägare. Hans mormor sköt en älg under mitten /början av 1900-talet och det var väldigt ovanligt, både att skjuta älg och att  det var kvinnor som gjorde det.

Gubben hittade en födelsedagspresent åt sig själv; en fenomenal pannlampa. Den är jättestark och lyser upp som om dagen när han går ut med hundarna på morgonen exempelvis, eller vill se harspår när det är mörkt ute.

Egenäs viltvårdsområde har varit ett väldigt trevligt ställe att jaga på. Det är Rolands mormors och morfars föräldrahem som ingår här och det ligger på andra sidan sjön från oss. Fastigheten ägs av Rolands mamma och hennes syskon. Ett tag fanns det mest pensionärer och sommargäster här men nu har det blivit en inflyttning av bofasta lite yngre. Och det är gemenskap och festligt när man samlas.

I den ordinarie älgjaktsveckan så blev det ingen älg skjuten här så nu i helgen som gick gjordes ett nytt försök. Det är sammanlagt ett 20- 25 tal deltagare och man jagar numera med hund.

Roland hade med Isa och deltog i lördagsjakten. Det sköts en älgko då och inget på söndagen. På lördag kväll efter jakten samlades vi för en liten fest med ärtsoppa och punsch och pannkakor till efterrrätt. Det var i garaget på Hästöna. Hästöna är en av de finast belägna hus jag vet. Det är fint timmerbyggt och ligger på en halvö med vatten runt om, samtidigt högt med utsikt. Och garaget är ett Pederhus, med halvtimmer, väldigt fint.

Ägaren R och hans fru M är gästfria och trevliga människor som ofta bjuder in i samband med jakt. De sköter här utifrån obygden ett företag med 15- 20 anställda tror jag. Det handlar om anläggning / asfalt någonting och företaget heter TIAB.

När ett viltvårdsområde fungerar så är det en trevlig inrättning och det har funnits mycket gemenskap i jakten här ute. Men tyvärr har det hänt som händer ibland. Genom i grunden ett missförstånd så har ett par tre markägare valt att upplösa hela området, trots att alla deras krav mötts positivt av de övriga på området (något 30-tal), så även om den här festen var uppsluppen med mycket historieberättande så fanns en allvarligt grundton. Var det gravöl eller början på något nytt?

De flesta är beredda att satsa igen för att få till en nytt område utan de markägare som vill ställa sig utanför och man vill se detta som en nystart.

Gladast under kvällen var i alla fall den unge man som lyckades nedlägga älgkon, sin första älg, för den egna hunden Smilla. Det är en jämthund endast 2 år gammal. Den första älgen som någon skjuter stannar kvar i minnet och det här kommer att förbli en upplevelse för K som är son till S-B som har jagar här i många år.


Här är Chr och Smilla och den älgko som sköts på Egenäs. Det är en väldigt gammal ko, nästan vit i huvudet.



Här får M en blomma av jaktlaget som tack för inbjudan. Det är jaktledaren M till vänster som delar ut. 



Den här skylten välkomnar till Hästöna längst ut på Egenäs.

Gubben är ute på Egenäs och jagar hare tillsammans med U på Möllerstua, M på Kröserud, T i Deje o arrendator-O. De sitter just nu här vid Kröserud och väntar på upptag. De startade vid 8-tiden i morse. Fick bilden via telefonen. Det är hamiltonstövaren Valsa som är i elden idag. Roland fick en hare för Jazz igår så han vilar idag.

Arrendator-O ville gärna att det här skulle bli modeblogg också idag. Han visar här gammaldags kläder; tovad hatt och storväst. Storvästen var ett mycket praktiskt plagg på landsbygden förr då man kroppsarbetade hårt. Den skyddade mot kylan genom att vara tjock samt  vindtät och gav samtidigt rörlighet åt armarna för arbete (och jakt!).
Igår eftermiddag jagade vi rådjur men fick inget upptag, det var nog tomt för rådjur i skogsområdet norr om vårt hus. Vi gick igenom och Oskar sökte ut bra, börjar bli mer självständig nu, i alla fall när han är lite bekant.

Just nu kom en bild från gubbens mobil. Han är på Egenäs och jagar tillsammans med T i Deje som syns här på bilden med benäget tillstånd. De mumsar och äter så där vid brasan i väntan på upptag. Det kan ta timmar medan hunden reder ut några besvärliga slag. Slag är alltså lika med vittring efter hare. Harar är nattdjur som är uppe och äter då. Under dagen ligger de stilla och trycker. Det hunden kan hitta är alltså vittring efter harens nattliga äventyr och de kan ju röra sig över stora områden om det vill sig. Och de går ofta fram och tillbaka här och där vilket är svårt för en hund att trassla ut.

Så här är det i alla fall idag på Egenäs viltvårdsområde. Det kommer tyvärr att upplösas och då är det svårt att jaga med hund här. Hundjakt kräver en större sammanhängande areal. Det blir också svårt att bedriva viltvård när många små markägare ska jaga på egen hand på egen liten mark och man inte gör gemensamma insatser för de vilda djuren.

I eftermiddag ska vi jaga rådjur här hemma tror jag.

Här är Jazz och hans första hare den här säsongen. Den lille valpen börjar äntligen bli vuxen och ett ämne till en riktigt bra jakthund. Han ligger i och ger inte upp i första taget. Den här haren sköts i onsdags på Egenäs.

Idag söndag eftermiddag jagade vi rådjur med Oskar förstås. Han fick först upp ett djur och jagade på det en kvart så där, sedan släppte han. Han släpper lite tidigt. Han ligger inte kvar egentligen tills rådjuren gör sitt första lilla stopp och väntar in hunden utan han tycker han blir långt efter i första ruschen och kommer tillbaka till mig.

Nu råkade han när han kom tillbaka gå på en lite bock som smugit sig undan i upptaget. Den hade gått nedanför mig där jag stod högt uppe på en ås och kollade Oskars jagande. Jag hörde bocken kliva lite försiktigt. Det är roligt att vara hundförare. Djuren blir så upptagna av hunden att de inte märker mig och kommer nära. Så gjorde den här bocken. Han smög sakta upp för berget mot mig och jag hörde honom hela tiden och såg honom också först. Hann få upp kameran och ta ett kort om än med fokus på några granar bredvis så det blev lite suddigt. Han stod bara c:a 5 meter från mig och blev väldigt förvånad när blixten brände av och försvann i fyrsprång till vänster om mig.På andra bilden syns bara den vita stjärten som är varningssignalen som fälls upp i flykt.





Inget blev skjutet idag heller men han fick en bra jakttur Oskar och börjar förstå varför han är i skogen.