Inga Magnusson

Några valde att jaga hare och andra att jaga rådjur. Vi var 5 stycken som gick med Valsa, den hund som Roland o B äger tillsammans men som normalt finns hemma hos B. Hon är en väldigt säker jakthund. Men speciell. Hon går inte gärna långt ifrån husse i skogen. Hon gör kortare lovar ut  bara, men när hon väl fått vittring efter hare så ger hon inte upp utan letar i timmar efter ett utspår.
Här går vi först ut från Torpet vid 8- halv niotiden. Vi gick först i ett vackert parti med gammal skog. Det var en riktig John Bauer-skog med mycket mossa, någon bäck, grymma rotvältor och annat.

Det fanns snöfläckar här och där och vi spejade förstås efter harspår. Men såg inget.


Vi kom över ett hygge och där fanns några markberedningsfläckar som såg ut så här. Det är roligt att gå i skogen med människor som tillbringar mycket tid ute i naturen. De känner igen olika tecken och läser naturen.
Det här är en plats där det för länge sedan funnits en kolmila. Marken är fortfarande full av kolrester. För hundra år sedan milade man mycket här uppe i skogen för att få kol till bränsle och till försäljning och tidigare till järnindustrin.  Nu var det mer intressant att konstatera att det är bra för hararna med kol. De lär äta kol för sin matsmältning.




En liten bäck porlade genom mossan. Det är ett vackert skogsljud.



Lite mörkt och spöklikt blev det ibland.


Rotvältorna gav verkligen John Bauer feeling!


Man nästan väntar att trollen och tomtarna ska kika fram bakom träden.



Ibland gör naturen själv så märkliga formationer ev exempelvis träd. Här är ett som kluvit sig och blivit tre.


Vi satte oss och drack kaffe och då fick Valsa slag, dvs hon kände vittring efter en hare i ett parti ungskog bredvid oss. Vi drack kaffe och väntade på upptag, dvs att hon skulle börja driva haren med skall. Nu är klockan halv 11 och vi fick en trevlig pratstund tillsammans. Det tog Valsa någon dryg halv timme att reda ut spåren och få haren på benen och börja driva. Då var klockan 11.50.

Harar är ju nattdjur och betar på natten. De sitter stilla och gömmer sig på dagen. Hundens uppgift är då att känna om det finns vittring efter harens nattliga promenader och betande. De går ofta i kringelkrokar hit och dit så det är inte så lätt. Men oftast finns ett spår ut ur det här området, ett utspår och när hunden finner det så kan hon leta upp haren.  Då börjar hunden driva med skall. Men haren är mycket snabbare och gör trix. Exempelvis går tillbaka i egna spår så att det verkar för hunden som att spåret tar slut i tomma intet. Sedan gör haren ett stort skutt åt sidan och hunden tappar spåret (får tappt) och måste ringa och leta. Då vilar haren sig under tiden och sitter stilla. Sedan sätter jakten fart igen med nya trix. Det är hela tiden haren som bestämmer vart han vill springa och det gäller för jägaren att försöka lista ut vart haren tänkt springa och ställa sig tyst på pass.  Jägaren måste tänka som en hare eller hur man ska uttrycka det.



Vi gjorde en brasa medan vi lyssnade på hur jakten gick och precis i det här ögonblicket ringde Stockholmssonen från Shanghai. Men det ska jag skriva om senare. Han blev vilse där i en taxibil! Men det löste sig. Jag är glad för det. När jakten gått en stund i en båge så började skyttarna att ta post på ställen som verkade rimliga att haren kunde passera.

Vi gick förbi den här formationen. En liten rotvälta som lyckats tvinga med sig en stor sten inne i roten! Det är mäktiga krafter!


Roland trodde mycket på den här 3-vägkorsningen och det var rätt. Här kommer haren till vänster uppe i vägen lite lugnt skuttande. Och så småningom kom hunden. Men haren vände in mot skogen innan han kom fram till skytterna. Hunden kom så småningom efter och följde spåret. Efter en stund kom haren till korsningen igen fast nu från vägen till höger. Det blev inget skott avlossat då heller. Haren fortsatte in i skogen och kom en gång till vägen där uppe mot vägkorsningen och in i skogen på samma ställe. Nästa gång vi såg honom var längre ner på vägen och då var det bra skottläge men han lyckades komma samtidigt med den enda passerande bilen den dagen. Till slut den femte gången nere vid vägen så lyckades Roland skjuta haren.

Då var klockan halv tre på eftermiddagen och det började skymma.
Det var en spännande jakt och jag kan tänka mig att det påminner lite om ett dataspel att försöka gissa var haren kommer någonstans nästa gång och placera sig på pass. Det är i alla fall väldigt roligt och väldigt spännande kan jag berätta. Dessutom får man suverän motion med att gå i terräng timme ut och timme in. Det är jakten som bestämmer var man måste gå, inte bekvämligheten. Valsa gjorde en bra jakt och hon ger sig inte även om det är besvärligt ibland och haren luras. Den här dagen var vittringsförhållandena utmärkta och det blev inga långa tappter.