Inga Magnusson

Det här är Jägareförbundet Värmlands kursgård någonstans i mitt i skogen, mitt i Värmland, vid Lungsjön, Lungsund eller vad det kan heta här i närheten. Vi har varit här torsdag till lördag den här veckan. Jag trodde vi skulle ända upp vid världens ände för vägen hit gick i kringelkrokar och ingen som inte känner till det kan hitta hit tror jag. Vi hade ett par mycket  trevliga dagar här.

Torpet byggdes en gång i tiden efter mycken möda från dåvarande jaktvårdskonsulenten i länet, Sven Carmland, Han var en god vän till Roland och vi träffade både honom och hans fru Sonja ibland. Sven arbetade mycket för viltvården, stod mycket  hemma i garaget och snickrade holkar för olika fågelarter.

Nu har torpet varit lite slitet en period men väckts till liv genom hårt arbete av den nya styrelsen och av de jaktvårdkretsar som ligger närmast. Det har rullat igång nya verksamheter runt torpet och en av dem är målgruppsjakter. De vänder sig till speciella grupper i samhället; exempelvis företag, kvinnor och ungdomar. Jägare är ju ett åldrande släkte och man vill aktivt försöka ge unga människor möjlighet att upptäcka jakten och fylla på i medlemsleden.

Och man har lyckats bra. Här har skjutits ett antal älgar av förstagångsskyttar den här säsongen. Viltstammarna av hare och rådjur är goda, även av skogsfågel.


Här finns flera hus, men här bodde vi, i Morkullan. Det är ett helt ok ställe med rum och samlingslokal.


Inredningen är väl inte direkt en minimalistisk dröm och ska kanske inte var det heller. Jag hann flytta omkring  / ta bort saker  i tankarna, men det vore förstås hädiskt att göra definitiv verklighet av. Här på väggarna finns inte bara  sånt som är dekorationer utan också nostalgi för dem som varit med länge. Träbitarna här har inristat namnen på alla dem som var med och bidrog till Jägartorpet en gång i tiden.

Jag upptäckte gubbens namn bland dem och det var inte igår kan jag säga som han bidrog till detta.



Den öppna spisen är pampig och var igång nästan hela tiden. Brasan värmde och gav gemyt åt stämningen.


Troféer finns det förstås på väggarna, lite älghuvuden, älghorn, berett lodjursskinn, rådjurshorn, en uppstoppad tjäder. Jag är inte svag för den avdelningen av jakten, men inser att den hör dit. Man anser att man ärar både det fällda  djuret och skytten med en fin trofé.  Men jag har till exempel lite svårt att äta ihop med mäktiga troféer. Vet inte vad det kommer sig, men har i djupt minne kvar hur jag satt i Odenwald en gång för länge sedan och åt vildsvin första gången, just under trofén av ett väldigt vildsvin. Gott kött var det, men en blandad upplevelse alltså. Och ett bogmontage vore inte lätt att ha i blickfånget nära bordet. Det drabbades jag av en gång i Danmnark, men den man vi åt hos då hade inte råd att bjuda oss på mat tack och lov. Vi fick kaffe och torra kakor.  Hemma hos oss i huset finns också troféer men de har sitt eget rum i källaren, långt från maten.






En av deltagarna i jakten och  talare på konferensen var  Torsten Mörner. TM är ordförande i Jägareförbundet Sverige och jobbar också på Statens Veterinärmedicinska Anstalt, SVA. Han är dessutom en god historieberättare. Han har fått jakten in i sitt liv på ett speciellt sätt nämligen via sin mamma och mormor. De var båda hängivna jägare. Hans mormor sköt en älg under mitten /början av 1900-talet och det var väldigt ovanligt, både att skjuta älg och att  det var kvinnor som gjorde det.