Inga Magnusson

Hungern är tydligen svår efter en lång jaktdag. 2 kg pyttipanna går åt till 3 personer!

Här kommer en bild från harjakten i Atna i Norge. Bs andra hare idag för stövartiken.

N fick skjuta hare nr 2 idag i Rondane, Atna i Norge. Det var för Rs hund strax efter middagstid. Det är gott om hare här och det var den tredje haren den här hunden hade upp idag. GRATTIS BÅDA TVÅ!

Ytterligare en bild från harjägarna R, B och N i Norska Atna. Området de är i heter Rondane och detta ska föreställa när solen gick upp över fjälltopparna i morse. Det är snö och B sköt en hare tidigt. Rs hund jagar just nu i skrivande stund så vi får väl höra hur det går.

Idag ska vi pyssla om hundarna, göra lite trädgårdsjobb, bjuda min mor på middag, leta opp en försvunnen bok och förbereda för nästa veckas jobb.

Ännu en bild från jägarna i  Atna i Norge. Här är de nästan framme vid stugan. I det här huset bodde Norges främste björnjägare. De översta skallarna är från björn o de nedre är från älg. Jag får det till 13 skjutna björnar och 8 skjutan älgar.

Vi fick en bild från R, B och N. De är på harjakt i Atna i Norge. De bor i den här stugan. Med finns två stövare, god mat och ett gott humör. I kväll blev det medhavd oxfilé med potatisgratäng och ett extra gott rödvin till. I huset fanns ingen korkskruv och inte i receptionen heller. Men det gick att trycka ner korken påstår de. Det är några centimeter blötsnö och de har redan sett harspår runt vid stugan.

Atna är det området i Norge som rensades från en vargflock helt lagligt men med stort stohej för något år sedan, så här är ganska säkert att släppa hund på harjakt.

Så fick då gubben glädjen att avsluta älgjaktsveckan med att skjuta första haren för stövartiken Leta. Äntligen har hon börjat visa tecken på att kunna bli en bra jakthund och ligga kvar på tapten.
Älgjakten är förstås avlsutad sedan ett par dagar tillbaka. I fredags var det rådjursjakt här och idag alltså hare, Roland o Kompisen B.

Sen for gubben raka vägen till Årjängstravet o delade ut pris i Årjängs kommuns lopp. Det vanns av Tom Horpestad, Årjängstravtränaren, men Rolands bror blev tvåa, så det kunde ha blivit honom han fått dela ut priset till! 

Jag har haft en fridsam hopsamlingsdag med att röja undan på altanen, plocka bort dynor, slänga växter, plantera ljung,  sopa asfalten o altanen, tvätta, ta hand om svamp, disken sedan gårdagens lilla fest, strykning, lite städning inne.  Sen ringde jag till väninnan M i Näs och fick veta att hon blev mormor för två veckor sedan till en liten tjej på drygt fyra kilo, 54 cm lång.  Namnet blir Emily. Roligt att allt gick bra!! Grattis  C och N om Ni läser detta!  Allt väl och M o R var där o hälsade på nu i helgen.

Kvällsmaten åt vi när Roland kom hem o det var förstås filérester från igår! Mums!!

Och det har varit tyst hela dagen, så skönt det är! Bara jag o valparna.  Imorgon börjar skolan igen och det ska bli riktigt roligt. Under lovet har jag ju förberett en del praktisk matte förutom IUPn. Får se om det går!

När älgen väl är skjuten så återstår det mödosamma arbetet att dra den ut till närmaste väg där en traktortransport kan hämta. Det går till så att alla jägare har draglinor med sig, kopplar ihop dem och drar tillsammans. På tre personer som här är det jobbigt att dra en stor älg, men en kalv som här går.

På Harnäs vvo sköts i år 14 vuxna djur och 9 kalvar. Det är betydligt mindre än licensen. (15 vuxna + 15 kalvar)  Licensen är alltså det antal älgar som får skjutas per 1000 hektar enligt direktiv från länsstyrelsen. Det har de senaste åren inte gått att fylla licenserna på de flesta platser här i Värmland. En del jaktlag har ställt in årets älgjakt helt. Älgstammen har ändå minskat kraftigt de senaste åren, mest tack vare att att vi har väldigt mycket varg här. Dessutom skjuter de stora skogsbolagen ner älgstammen hårt för att minska betningsskadorna på ungskog.

I Årjängs kommun finns det problem med betningsskador också, men eftersom skogsägarna också är jägare så har man möjlighet att lösa problemen själva. Den som äger problemet äger också lösningen och det är ju praktiskt.

I hela kommunen skjuts ungefär 600 älgar.

Roland sköt ingen älg i år men var ändå jättenöjd över att ha fått jaga med hund.

Älgjakten började alltså här i måndags. Det är ett stort evenemang i Årjäng. Skolorna har lov denna vecka och många är engagerade på olika sätt. Det är också lite festligt eftersom det kommer jaktgäster utifrån och i många familjer kommer utflyttade barn eller andra släktingar hem och jagar.

Här är en bild från vårt Viltvårdsområdes första älgjaktsmorgon i måndags. Alla i jaktlaget samlas på föreningsgården Tjolitta. Jaktledaren står på trappen o ropar upp de som är anmälda till årets jakt. Alla  får visa upp sina licenser, skjutprovsresultat, statliga jaktkort och jakträttsbevis för att visa att man har rätt att använda vapen, har rätt att jaga i Sverige och rätt att jaga inom detta jaktlag. Det är viktigt för allas säkerhet. Av säkerhetsskäl har jaktledaren också långt gående befogenheter, det liknar lite en militärövning så.

I Harnäs vvo var det i år c:a 70 deltagare i älgjakten. Det var 14 stycken vapenlösa som enbart skulle vara med och gå i drev  och resten skyttar. Trenden är att det blir allt färre drivare och allt fler skyttar. Det har inneburit att många av skyttarna också har fått gå drev vilket inte är vad man vill göra om man bemödat sig att ta jägarexamen och köpt vapen och tränat skytte. Därför delades laget i år i två delar. En del som jagade med hund och en del som jagade med folkdrev.

Folkdrev innebär att man ställer upp en drevkedja av folk som går genom ett större skogsområde och driver eventuella älgar inom detta område mot en linje av skyttar. Ett drev kan ta en halvtimme till en dryg timme gående i rask takt i skogen.  Under tiden man går så ropar man hela tiden på dem som går bredvid för att hålla kontakten, för man går  långt isär och ser inte varandra. Terrrängen här är rejält kuperad så inte sällan försvinner drevgrannarna även utom hörhåll.  Jag brukar vilja ha karta o kompass med för säkerhets skull. Det är stora skogar och inte kul att gå vilse.

Nu är det dags!! Årets stora händelse här: älgjakten. Det känns alltid som att den startar helgen före, fast det inte är förrän på måndag. Roland hämtade en fin jämthundstik igår. Han lånar henne av Kurt i Slemtegen. Hon kommer att vara hos oss hela veckan och vara med på jakten här på Harnäs viltvårdsområde.

Imorgon kommer de tyska jaktgästerna. Det är vår gode vän Wolfram K och tre jaktkamrater till honom.  Imorgon kväll går vi tillsammans allihop på Tjolitta. Silleruds hantverksförening "Idé o Hanteverk" firar jubileum och har fest. Sen på söndag ska jag ordna lite mat här åt alla. Då blir det den årliga genomgången av jaktregler o naturligtvis en mängd berättelser om gamla jaktäventyr.

Skolorna har lov här i Årjäng som sagt och jag ska mest vara hemma och förbereda för utvecklingssamtalen som ska ske i slutet av oktober. Jag ska också pröva om jag kan få igång lite praktisk matte. Och så ska jag hämta upp mitt liv;, alltså betala räkningar, gå till frissan, gå på zonterapi, gå i skogen (det är inte farligt, jag lovar, dom skjuter inte folk!)

Här någonstans ligger tre små valpar. En av dem ska bli vår om några veckor!!!

De är bara någon vecka gamla nu så vi vill inte störa mamman med ett besök än, hon vaktar dem.

Bilden har tagits av ägaren B.

Det ska bli fantastiskt roligt med en valp!

Han ska heta Jazz. 

Nu börjar hon föda;  Leverhögens Valsa!! Där ska vi ha en valp. Vi har gått och väntat de senaste dagarna och hållit tummarna att det ska komma igång snart och gå bra. Nu har hon börjat föda. En valp är framme, men vi vet inte vad det är för sort. Hon släpper inte någon intill sig just nu inte ens husse.

Det var så länge sedan vi hade en valp. Nu ska det bli en hamiltonvalp och förhoppningsvis en taxvalp också lite senare på året.    

Sen ringer barnen o planerar hemkomst i sommar. Mattias kommer från LA i juni. Han vill vara med på systerson Isaks dop i Åmål ev helgen 10 juni och han vill ordna midsommarfest för sina vänner här på Brogärdet.   Malin kommer hem från Umeå med sin familj; sambon Linus, barnen Moses och Isak och låter ev  döpa Isak  alltså i Åmål. Det vore fantastiskt roligt att få vara med om dopet. Markus o Johanna behöver inte planera så långt i förväg. De bor ju i Stockholm och kan komma över lite snabbare.

Själva har vi inte planerat något mer än Fogerty. Det får bli mindre rundturer så där över ett par dagar. Det gillar vi och det fungerar bra. Då hinner vi inte få så mycket hemlängtan och så hinner vi passa upp våra fiskegäster. De kräver en hel del omvårdnad.

Taxen Anton är min hund. Han är gammal nu och en stor personlighet. Han har alltid varit en väldigt "hanig" och dominant hund. Tveklöst har han varit chef över våra stora stövare, det är Anton som äter först om tillfälle ges. Det var nästan omöjligt att få ner honom i liggande ställning på dressyrkurs där det fanns andra hanar i närheten. Om han var ensam kunde det ibland förhandlas fram.

En del av det haniga beteendet innebär att han också vill markera revir hela tiden. Så fort han är lös i huset så smygskvätter han överallt på bordsben och soffor och fåtöljer. När tiken Leta har varit ute och kissat så måste han genast ut direkt efter henne och "kissa över" hennes urin för att markera hennes tillhörighet.  Sen försöker han alltid att kissa så högt upp som möjligt. En instinkt som har till syfte att lura i andra hundar att han är en stor hund.

När Anton har varit ute och blivit det minsta blöt om nosen så putsar han den alldeles vildsint  genom att dra den fram och tillbaka länge mot liggfilten (syns på bilden!). Roland påstår att hundar har några doftkörtlar på var sida om munnen och att han vill markera sin plats med dofter.

När han har gnott nosen färdigt, det tar en bra stund, så följer ett hysteriskt bäddande! Då ska bädden under småmorrningar bäddas upp genom att han river och biter och drar i underlaget. Då kan han märkligt nog för att vara tax stå på frambenen och lyfta bakbenen högt upp. Det ser helt osannolikt ut.

Nu på gamla dar har han blivit lite disträ och han hör inte så bra heller, men fortfarande har han god kondition och inga som helst problem än med rygg och njurar. Han småspringer utan vidare flera kilometer när vi tar honom med på en spark-tur eller så.

Ovanför har han en fin tavla som han fått i julklapp ett år av min mamma. Det står:

"Kommer kallad men ej strax
Född till slav är ingen tax"

Det ligger något i det. Taxar är lite mer självständiga än andra hundar, nästan lite som katter.

Dom liknar mest av allt vanliga fläckar som efter snö som fallit ner från träden, men både gubben och hamiltonstövartiken Leta känner igen dem som harspår, sticker ner näsan där och grunnar. Vart har han gått, hur gammalt är det osv?

Att gå med en jägare i skogen på promenad upp till Sönnare (dialekt för "södra") Murstenstjärnet är som att få läsa i en öppen bok.

Den märkliga lukten som känns ibland är den efter rävurin (de löper nu och det är massor av fotspår och urinmarkeringar).

Hårtussen i snön är också efter räv (fäller vinterpälsen nu, den är som finast i november - december)

Harspåren går uppe på snön, de har det bra nu med mycket snö, når mat som de normalt inte når annars utan snö. Hararna är nattdjur, går fram och äter på natten, ligger på dagen o trycker under någon tätt gran. Det är en strategi för att klara sig undan rovfåglar och räv. 

Vi ser också ett "tåhopp" ("avhopp" på dialekt). Det betyder att haren när han känner sig förföljd går tillbaka en bit i sitt eget spår för att sen göra ett plötsligt långhopp så långt från det som möjligt. När då förföljaren kommer verkar det som om spåret efter haren försvinner i tomma intet. Haren parkerar då ofta på någon sten eller så för att betrakta förföljaren och vila lite. 

Närmare tjärnet så ser vi att rådjur och älg inte ätit av ensilaget på foderplatsen. Vi spekulerar lite om varför det är så när de ätit på de andra ställena. Roland bestämmer sig för att flytta ensilagebalen. 

De små åkerlapparna på Döverud ligger mitt inne i skogen och fungerar som viltåkrar. Längst ner i skogskanten finns en saltsten. Här finns massor av spår efter olika djur kors och tvärs. Men lite bekymmersamt är att vi bara ser älgspår på ett enda ställe. Betyder det att de bara håller sig stilla nu i den svåra vintern eller att de är få till antalet?

När vi kommer tillbaka till Liane så ser vi att över den åker som heter "Vänna" seglar en korp mäktig, tyst och stilla. De har fått ungar nu och söker mat förstås. Det är mycket korp här.  

Vi pratar med förväntan om de två valparna som vi hoppas vi ska få i sommar. Det ska bli så roligt!

Tills dess får vi nöja oss att gå med Leta och taxen Anton som idag och det är också ganska mysigt. Det är ett privilegium att få bo på Liane, nästan mitt i vilda skogen, med det här spännande växt- och djurlivet runt knuten.

Birger Eriksson t. h.  på bild är en legendarisk hunduppfödare och jägare från Filipstad, här tillsammans med sin son Rolf.  Mest känd är nog Birger för att ha tagit fram många goda älghundar.  Han har också många års älgjakt bakom sig och förmodligen har ingen i Värmland fällt fler älgar än han.

Många har genom åren sett upp till Birger och försökt lära av honom. En bekant till oss, en äldre herre här i Sillerud,  hade Birger  nästan som idol och önskade att Birger skulle bli statminister; då skulle alla bekymmer för Sverige vara ur världen! Och kanske hade han rätt!

Detta är rådjursdöden när det inte har legat så länge. Vi hittade detta idag när vi var ute på isen och vintermetade. Vi försöker mata rådjuren med ensilage, ploga fram gräs och fälla asp, men rådjuren dör ändå i stora mängder en sån här sträng vinter. Stammen brukar hämta sig snabbt men vi vet inte nu. Det nya läget är att vi har mycket av både lodjur och varg som också går hårt åt rådjuren så vi får se.

Den här bilden är inte trevlig men jag visar den ändå för den är ärlig. När vilda djur dör en naturlig död så är det inte vad vi skulle kalla etiskt. När vi människor tar död på djur, antingen det är vilda djur genom jakt eller tamdjur genom slakt, så följer vi strikta etiska regler om att det ska ske så snabbt och smärtfritt som möjligt. Men naturen har inga etiska regler.

En vanlig död för ett vilt djur är att det blir liggande p.g.a. sjukdom, svält, törst, ålder, svaghet, skador eller dylikt.  Det blir allt svagare och allt mer orkeslöst. Innan det är dött så börjar de djur komma som ska ta hand om lämningarna. Bland de första som kommer är fåglarna. De börjar hacka i exempelvis ögonen och andra delar. Rävar börjar äta, björn  börjar äta medan djuret ännu lever, bakifrån. 

Här låg väl mitt första accepterande av jakt; insikten att om jag vore ett vilt djur så skulle jag hellre  dö förhållandevis smärtfritt i chocken från en kula eller ett hagelskott än långsamt plågas ihjäl i den naturliga döden och börja bli uppäten medan jag lever.

En fläck i snön och en skinnlapp kvar, det är allt. Så ser rådjursdöden ut.
De går åt fort nu i vår stränga vinter med för mycket snö och kyla. De är egentligen inte härdiga i Sverige när vi har stränga vintrar. 

  Vi gick en promenad med hundarna upp till Spriklerud och såg två såna här platser och dessutom ligger en död bock nere vid sjön. Det är bockarna som går först, de förbrukar så mycket energi att göra nya horn nu. Men när det är så här svårt så dör alla. Och de som inte dör av svält och törst dödas av rovdjur.

Vi såg inga spår av levande rådjur hela vägen upp till Spriklerud och runt Liane mer än vid Guttarbol där de matas med ensilage och fällda lövträd.

Men vi vet också att även om det blir få djur kvar efter en sträng vinter så hämtar sig stammen snabbt igen. De kan få upp till 3 - 4 killingar var.

Däremot såg vi många spår av räv. De klarar sig alltid bra och går ovanpå snön. Hararna klarar också vintern bra. Med så mycket snö så går de ovanpå och når mycket bra mat i form av lövsly.

Nu äntligen har vi kommit till skott med valpfrågan. Taxen Anton är 13 år gammal och han börjar bli lite döv och senil. Det är bara att inse att han inte kan leva i evighet. Vi ringde hans uppfödare; Anders Månsson, som också är med i avelsrådet för taxar. Vi ville kolla om det fanns något blod kvar av hans uppfödning, någon släkting med Ajax. Men det var tunt. Vi fick i alla fall några namn och tips och nu har vi tingat en valp. Fast tiken har  vare sig löpt eller parats än. Så det får bli framöver hösten.

Roland o Bosse är i Elverum i  Norge i kväll o parar den gemensamägda tiken Valsa. Så det kan bli en hanvalp efter henne fram i sommar.  Jag längtar verkligen efter att vi ska ha en valp. Det är mer än 10 år sen sist tror jag.  Roligast av allt är att ha två på en gång. De leker ´tillsammans och har så roligt. Det gör dem rent fysiskt starka också. Men  nu får det bli staket runt tomten.

Den senaste valpen Pampe (ok det var bara två år sedan vi hade en valp, men jag försöker tränga bort minnet!) blev påkörd och honom måste vi ta bort efter det för benet blev aldrig bra. Det var så hemskt att mista honom. Jag hade verkligen fäst mig ordentligt och var otröstligt lessen. Sen dess har jag inte klarat av att träffa eller snossa på hundvalpar. Nästa gång jag avnjuter en valpflock får bli när vi ska ha en ny egen valp. Det har gjort för ont att träffa andras valpar och det är något med lukten av valpar som är så speciellt. Inget annat luktar så gott som en liten valp!! Ingen parfym i världen!

Nu är alltså gubben på rymmen och jag passar på att slippa ha TVn på och lyssnar på "Tolite Hostias" och några andra klassiska stycken. Och det på hög volym.  Om o om igen. Jag brukar låta mina elever lyssna på klassisk musik ibland för att bredda deras musikspektra lite. Spelade i början på veckan ett stycke som jag inte haft framme på länge. Tänkte att det kommer de väl inte ihåg, det var så länge sedan. Men en gosse räckte upp handen och svarade " Bethoveens symfoni nr 6" helt klockrent. Det gladde mig för då förstår jag att det ligger där strax under ytan i minnet på fler. Och kanske har de alla en liten  skatt av musik och bilder med sig ut i livet från sina första  två år i skolan; Beethoven, Grieg, Saint Saens, Andy Warhol, Gaudi, Roy Lichtenstein.  Jag tror att de är bättre att ha några få med sig som man kan mycket om än många som har passerat revy. Gaudis familjekyrka i Barcelona är på något sätt ständigt närvarande: Är den färdig nu då fröken? År den lika stor som kyrkan i Köln som vi får bilder på från våra brevvänner där?