Bygdetur bland forsarna igår!
Det har regnat massor de senaste veckorna, mycket vatten överallt. På en del ställen har det ställt till med översvämningar, så som i Arvika och i Säffle vid Glafsfjorden / Byälven. Mycket vatten här i Sillerud också men det har inte blivit några stora bekymmer. Värmland är fullt av sjöar, älvar och bäckar. Det är också tätt mellan de här små kraftstationerna som tycks kunna bli hur gamla som helst och fortfarande hjälpa till med elförsörjningen i vårt land. Första stoppet blev i Snarkil. Där är forsen mäktig nu efter allt regnande. Och mitt i står den här figuren som blir som ett minne från flottningens dagar. Vet inte vem som gjort den, men den är fin och välplacerad. Enligt Roland är det Bosse på Hammarö som är skaparern. Lite filmsnuttar från forsarna är det på min facebook.
Vattnet här kommer från Järnsjön och rinner ut i Snarkilstjärnet. Bredvid finns kraftstationen och en stor tub. I elektrifieringens begynnelse så byggdes såna här små kraftverk av lokala föreningar för att få el till bygden. Gissar att det var med rejäla statliga bidrag men också med insats av bygdens folk. Ungefär så har vi fått den snabba fiberutbyggnad för dator på den svenska landsbygden idag.
Här har vi kommit till Åsebyn och dammen som vann alla juridiska fejder och fick vara kvar. Vi var många som gladde oss över det. Det kom någon missriktat miljö-tänk-försök att tvinga dåvarande ägaren att ta bort den och restaurerar runt om, vilket skulle ha kostat en förmögenhet och dessutom skulle ha förstört landskapsbilden. Men efter åratal av överklaganden och protester så fick dammen vara kvar.
Nästa stopp blev i Årjäng nära skolan. Den hette förr Nordmarkens skola, vet inte om man ändrat namn i samband med nybyggnation. Den här forsen har jag betraktat så många gånger från klassrumsfönster och på mina rastvakter, har ju jobbat här ett par decennier. Vet inte vad älven heter. Var vattnet ursprungligen kommer ifrån ska jag inte försöka reda ut, det är nog en bra bit opp, men det rinner i alla fall ut i Västra Silen.
Sista besöket blev den allra närmaste forsen och kraftstationen, den vid Karlsfors, bara några kilometer från där vi bor. Vattnet här kommer från Svensbysjön, rinner vidare i Karlsforsälven som passerar Tjolitta, ut i Bäcketjärn och sen via Sundsälven ut i Östra Silen
Liane runt nr 4 - Gråskägga
Nej, Gråskägga ligger förstås inte på vägen runt Liane men så pass nära så det får vara med ändå i min serie av platser som riskerar att glömmas, för det är lite intressant. Gråskägga- huset finns inte kvar men det låg här i Hol till vänster om vägen upp till Mölntegen. Jag minns det från början på 70-talet när jag flyttade till Sillerud. Det var stort, hade stått öde i många år och började falla ihop. En god gärning av ägarna att riva ner det.
Namnet Gråskägga är ju lite ovanligt. Gråskägg kan betyda asaguden Oden men han har inte gett namn åt den här platsen. Däremot var huset bebott av en man som kallades Gråskägg; Sven Andersson född 1796 i Tokil, död 1869 i Hol. Han var gift med Annika Olsdotter, hon dog här 1882. De fick ett antal barn, bl.a. Anders Svensson född i Hol 1825 död 1920. (Oj, han blev gammal!)
Det sägs att Gråskägga var gästgiveri. Jag har kollat lite och det ser inte ut att ha varit med i det system av gästgiverier - skjutshållargårdar som fanns över hela landsbygden för länge sedan. De gårdarna skulle ligga på ett sånt avstånd till varandra att det var rimligt att köra / rida mellan dem, en häst skulle orka till nästa gård, där man bytte till utvilade djur. I det systemet fanns gårdar i Skogen, Harnäs, Trubbyn och Jämnemon bl.a. Ett slags början på kollektiv-trafik ;- ))
Men Gråskägga kan ju ha varit gästgiveri ändå fast jag inte hittar spår på nätet av det. Det enda jag finner är en person som betecknas som gästgivare; Anders Nilsson född 18 sept 1743 i Hol och dog så småningom i "Jemnemon". Men han kan ju ha varit gästgivare i Jämnemon.
För övrigt så kommer jag åter igen tillbaka till att det finns något kristet och heligt över det här området. Hol betyder helig plats, ligger nära Signebyn - den signade byn, nära Elgtån - heligt tun, nära Korsbyn. En pilgrimsled lär ju ha gått förbi här. Allt är ju nära till gamla kyrkplatsen som har spår av asagud-dyrkan från bronsålder och järnålder. Det har bott folk länge här i området och det har varit något av centrum kan man gissa.
Liane runt nr 3 Bastehaget - Prästeparken
Här åker vi från landsvägen och vägen upp mot Liane. Till vänster ligger Prästeparken. Det var någon präst som tyckte om att plantera ovanliga växter, så området runt prästgården var verkligen som en stor fin park, vårdad av anställd personal. Idag är det ett skogsområde med fina lövträd. I parken, mellan Lianevägen och prästgårdshuset, finns också ett litet rött hus. Det var drängstugan. Drängarna på prästgården fick bo där, pigorna bodde inne i prästgården som var stor. När Roland var barn lekte han och Roy Fantomens deckarklubb i drängstugan. Kanske fick Annika och Stina också vara med på ett hörn.
Till höger på bilden här är Bastehaget. Där fanns förr en bastu som användes av prästgårdens boende. Roland minns inte bastun, men hans pappa och farbror mindes den. Farbror Nils mindes att han och kompisar, bl.a. Arne i Signebyn, lekte i bastun. När de såg prästen så hojtade de och stack upp huvudet och gömde sig i bastun. Då blev prästen arg förstås
Liane runt nr 2 - Gropekuel - varggropen
Åkern i förgrunden heter Gropejâle. Kullen där borta heter Gropekuel. Där finns ett jakt-torn. Kullen ligger nära Prästgården, norr om vägen upp mot Liane. På andra sidan kullen rinner Vasabäcken och åkern Sellersänga. Här finns en gammal varg-grop. Det var en djup grop som grävdes för att fånga och döda varg. Den hade branta väggar, var rätt så smal. Längst ner fanns en plattform som man placerade ett bräkande får på som skulle dra till sig varg. Ovanpå lades ett lager av kvistar och grenar så att vargen skulle gå ut på täcket för att ramla ner så att man kunde döda den. Groparna gjordes där man sett att varg gärna passerade. Vargar är lite lata och gick gärna på vägar. Här bredvid på västsidan gick förr vägen från Bryngelsbyn till kyrkan och skolan. Gunnar Wingskog mindes att han gick den.
Nu finns det kvar en liten öppning där varggropen har varit men inte stor. Rolands far och farbror brukade tippa överbliven jord här . Det fanns en tanke att vi skulle bygga vårt hus här först men det är dimmig och lågt beläget, så vi valde Lihaget istället. Bra att det blev så
Liane runt nr 1 - Sockenmagasinet
Jag tänker ibland lägga ut bilder och skriva om platser runt Liane och i närheten. Vi är på något sätt den sista generationen som känner till namn och ursprung, det förpliktigar! ;- ) Roligt att kunna dokumentera.
Jag börjar med Sockenmagasinet. Mitten av det här huset, den timrade delen, var Sockenmagasin, kallat "Mágasinet" med betoning på första stavelsen. Nu finns det hos Kjell på Perekuel, nära det som förr var ålderdomshem, men det har flyttats hit när dess funktion som Sockenmagasin var över.
Förr sköttes omsorgen om gamla, fattiga och sjuka av bygdens kyrkliga församling. Dit betalades skatt in från församlingsmedlemmar, mest i form av råvaror, här i bygden ofta havre. Den förvarades i magasinet. Sen kunde man en gång om året på Sockenmagasinet göra en slags auktion på försörjningen av socknens hjon, de fattiga / sjuka och de föräldralösa barnen. Det blev liksom en omvänd auktion, den som bjöd lägst, alltså var beredd att ta på sig exempelvis försörjningsplikt / beklädnadsskyldighet / husrum för någon / några mot minst mängd havre fick uppdraget. Det låter grymt, men fungerade ändå. Våra tyska vänner är imponerade över att vi hade en organiserad socialvård för så länge sedan. Lösdriveri och tiggeri var nog inte ens tillåtet i Sverige, men jag är osäker
Ungefär här låg Sockenmagasinet förr, innan det flyttades till Perekuel, nära landsvägen och nära avtagsvägen mot Egenäs. Det var vid den del av landsvägen som kallades Pilgata. Jag vet inte exakt placering men mellan vägen in till det hus som nu heter Brogärdet och landsvägen- Der byggdes år 2000. Mer om PIlgata, som inte längre har några pilar kvar, får det bli en annan gång. Det är också en historia.
För övrigt så var vildsvinsjakten mer lyckosam idag, flera grisar fälldes! Bra! Vi behöver begränsa vildsvinens antal i Sillerud.
Ovanligt mycket vatten i sjön!
Det är vackert med det disiga grå och så höstfärgerna på marken och löven. Men jag kan inte minnas att det någonsin varit så mycket vatten i sjön. Ingen vet varför det är så högt vattenstånd. Någon säger att kraftstationen i Skifors ska ha varit stängd under sommaren p.g.a något ingrepp och att man därför inte kunna släppa mer vatten från Östra Silen ner till Västra Silen. Men något säkert besked finns inte.
Bryggor hamnar fel och det är tur att båt - och badsäsongen är förbi
Uppe i älven är det också högt vattenstånd.
Gammal gärdesgård hittade Roland igår!
Roland röjde i Tjärnshaget igår. Plötsligt hamnade han vid en resterna av en gammal gärdesgård. Det måste ha varit Johannes eller Gustaf eller någon av drängarna på Prästgården som satt upp den. Minnen av en svunnen tid finns överallt.
Roland har skogsarbete framför sig nu under vinterhalvåret. Igår var det röjning, idag vindfällen. Den planerade harjakten blåste bort.
Jag kommer att ägna mig åt bokläsning, nu är det Nesser på tur. Det ser jag fram emot. Sen kommer jag att ägna mig en del åt pelargonerna om vädret blir så det går att vara ute.
Utflykt till Tokil igår
Vi gjorde utflykt till Tokil igår, länge sedan sist och vi trodde vi skulle få se mycket spår av vildsvin men så blev det inte. Tokil ligger längst västerut i Sillerud, gränsar mot Årjäng, Risviken. Det är en speciell plats på flera sätt ovanlig med historik, djur o natur. Precis som skylten antyder så är den lite bortglömd, ingen fast boende längre så vitt vi vet, men några sommarhus i varierande skick. Det finns ingen el framdragen till Tokil. På den tiden det erbjöds att få elektricitet ute i bygderna så tackade Tokilsborna nej, man ville inte ha el, vi vet inte varför.
Det här var en av de första områdena i kommunen som fick mycket vildsvin. För några år sedan var det upp-bökat runt alla hus, det finns exempel på att människor faktiskt flyttade härifrån p.g.a. vildsvinsplågan. Vi trodde det skulle vara mycket spår av vildsvin nu också men dels är de betydligt färre numera, dels är det elstängsel överallt. Då får man ha marken i fred.
Jägare har gjort en stor insats för att komma till rätta med att det funnits för mycket vildsvin, man lyckades förra året fälla 85 stycken. Jakttorn är bra. Det blir lätt att välja djur, kulfång i marken och bekvämt att sitta i.
Vägen upp till Tokil är smal och krokig, som en gammal ko-stig. Roligt att åka här tillsammans med Roland. Han vet vilka som bodde här, kan berätta om dem och han tycks ha allas släkt-träd i minnet. Rolands pappa och farbröder jobbade i skogen här uppe i perioder.
Därborta på andra sidan Järnsjön kan man se E18 och Sandaholm.
En del av skogen här oppe är naturreservat, det finns gott om olika lövträd, exempelvis hassel
Mellan husen ligger en fin äng med solrosor. Bra mat för fåglarna
Allra längst ner i Tokil, mot Järnsjön, här tar vägen slut.
På hemvägen mötte vi Anders B på fyrhjuling och i gott sällskap. Trevligt att pratas vid.
Vi åkte hem vägen över Leverhögen. Den var förr järnväg mellan Årjäng och Åmål men gjordes alltså om till väg när tågtrafiken lades ner. Väldigt smalt är det, man hoppas slippa breda möten.
Roligt att leta upp de här platserna som ligger en bit från vägen
Vi gick till den öde gården!
Vi går med hundarna på kvällarna. Ibland blir det en längre tur som hit till den öde gården några kilometer in i skogen. Dit leder en väg som knappt är farbar med fordon. Det var en stor gård en gång i tiden med tjänstefolk, ett antal kor och hästar, mark runt om som brukades. Det är som ett sorgligt monument över en bondes avslutade livsverk.
Det växer igen runt det en gång rätt pampiga boningshuset.
Uthusen är stora men ramlar nu ihop. De rymde kor och grisar och foder och redskap när gården brukades.
Förbudsskylten känns lite som en överdrift ; - ) Inte så många som skulle ens hitta hit.
Och här finns ett monument till över gamla tiders strävanden med väghållning, en vägskrapa.
Stenrösen är det här och där i skogen runt om. Det här var förr åkermark som bröts och gjordes stenfri med hårt arbete. Skogen är nu så där 40 - 60 år gammal, så lång tid har den fått att ta över åkrarna.
På vägen till ödegården finns en omsorgsfullt staplad sten-staty. Har hört att den gjordes av dem som fixade till vägen till gården för länge sedan.
Och på vägen hit och hem så pratar vi om dem som bodde och jobbade på gården. Roland minns. En av dem kände vi mycket väl :- )
Under logar o lador finns Sveriges jordbrukshistoria
Det finns en hel del lämningar av gamla jordbruksredskap under logar o lador. De här gick jag förbi igår.
Det här borde vara någon sorts pinneharv
Underrede till en flakvagn av något slag. (Någon har glömt flaskor här också)
Men vad detta är har jag ingen aning om. Nu har jag läst på; stifttröskverk är det. Här på dialekt kallades det repverk eller harpverk. Det är ett enkelt tröskverk som man vevade för hand
Järnsjön gjorde skäl för namnet igår!
Järnsjön passerar vi efter E18 när vi åker till Årjäng. Sjön såg allt ut att vara belagd med järn igår. Den är rätt så rund till skillnad från alla andra sjöar här hos oss. De är långsmala, mer som breda älvar. Järnsjön är djupare också, tror 60 meter. Det sägs att Järnsjön kan vara kratern efter ett meteoritnedslag, men jag vet inte. Kan ju vara mynningen vid isälv när inlandsisen begav sig. Det finns säkert fakta på det någonstans, jag har inte läst på.
Roligt att kunna ta bättre bilder nu, i full fart från bilen och rätt mörkt, helt ok. Fast jag har inte lärt mig nåt om hur jag kan ställa in kamerorna i mobilen. De lär enligt Iris vara fyra stycken, inte tre som jag trodde!! Sen försöker jag skylla på att jag inte har hunnit kolla det tekniska i det här lilla underverket. Men det är naturligtvis inte sant: Jag vill inte kolla det tekniska, för det är så himla tråkigt!!! Det är alltid en massa text om finesser som jag aldrig kommer att använda. Jag vill ju bara att det ska vara enkel telefoni och att jag kan ta bilder, inte hålla på och redigera. . Det får bli lärdom med trial and error, egna försök alltså istället. Fått tips om att det finns instruktion på You tube, det kanske är ett alternativ. Och sen har jag stöd av Iris på Hallsbergsgruppen, hon har en apparat av det här märket.
Månen vänder väder med sina faser!
När jag var barn så sa man att månen vänder på vädret med sina faser. Nu är det fullmåne och idag vände vädret, från långvarigt regn, hård blåst och mörker till vindstilla, ljusare och uppehållsväder. Kanske är det alltså sant att månen kan bestämma vårt väder. ;- ) I så fall ser vi fram emot fint väder ett par veckor. Äntligen!!! Vi behöver få det lite trivsammare utomhus och framför allt mer ljus.
Jag försöker gå rask promenad med Seffrin mitt på dagen varje dag för att fånga upp så mycket ljus och D-vitamin som möjligt. Om jag sen lyckas gå raskt och bli andfådd, åtminstone en del av promenaden, så är den dessutom rent fysiskt konditions - och hälsobefrämjande enligt alla experter. Ha ha... jag går ju på sånt och vill tro på det! Vad som helst för att slippa svettas, pusta och stånka på gym! ;- )
Idag hann jag hit till Tobyn innan jag o Seffrin mötte Roland med stövarna. Han hade jagat på Egenäs och hade gett upp, inget upptag idag, inte ens med gamle Jazz. Så fint att gå, helt vindstilla, vacker utsikt över viken, Signebyn på andra sidan.
Om stenen för rågtröskning och om doningsvägen
Vi åkte en väg genom skogen hem häromdagen, knappt bilväg, från Snarkil till Guttarebol. På höger sida i Bergmansbrôten mitt i skogen finns den här stenen. Syns från vägen. Den användes enligt Rolands pappa förr till att tröska råg på. Den är helt flat på översidan och lutar lite. Rågen odlade man på andra sidan vägen i myre-styckena. Istället för att släpa hem rågen skuren med halm och allt, så tröskade man på plats och behövde bara forsla hem kornen. Det var ju en bit. Smart tänk!
På vänster sida från Buddalen ner till Döverud / Murstenstjärnen löper en gammal körväg, kallades doningsväg på dialekt. Den syns här mellan björkarna. Man fraktade timmer och massaved med häst och doning (två kälkar; get och bock). De som kom med fullt lass uppifrån hade skåkebjällra på hästen. Den skulle varna ev. mötande som kom med tom kälke, de måste gå av vägen och släppa förbi fullastade ekipage som kom uppifrån och som inte kunde väja.
Sen fraktades virket från Döverud / Murstenstjärn till Holstorpet och ner till De Borgere (vid sjön) för vidare flottning. Där strö-lades, mättes och mosades (buntades) det och drogs iväg på Östersil ner mot bruken (sågverk, papper) . Många slussar var det, först Krokfors ner till Västra Silen. Mödosamt var det, många som jobbade med virkestransport!
Förr i tiden, under första halvan av 1900-talet, så arbetade de flesta män här i Sillerud med skogsarbete och de var i stort sett bara pojkar när de fick börja med det direkt efter skolans slut. Rolands pappa och hans bror Nils körde mest liksom morbror Oskar, medan bröderna Helge och Evert högg. Helge brukade säga att huggare var guld och körare silver. ;-) Huggning och transport genom skogen skedde på vintern när det var tjäle, släpeföre som gynnade hästarna. Ibland lunnade man ut virket från fällningsplats till doningsvägen som var en basväg. På våren hävdes virket i sjön så fort som möjligt för att utnyttja vårflodens krafter.
Monument över en svunnen tid!
Jo många av dem står kvar, de gamla uthusen och husen som ingen behöver längre. De faller samman och äts långsamt av tidens tand, bokstavligen rasar bit för bit. En gång i tiden, jag minns den än, var de fyllda av kor, hästar, grisar, höns, hö, halm, spannmål, redskap, maskiner osv. Men sedan några decennier så har vi ett annat samhälle utan småbruk / jordbruk i var och varannan gård.
Ingen skugga ska falla över dagens ägare till de här byggnaderna för att de får förfalla. Det kostar massor av pengar att underhålla stora hus med tak, reparationer, målning. Och när byggnaden inte fyller någon funktion så går det inte att kosta på hundratusentals kronor bara för utseende. Det kostar till o med skjortan av riva dem. Ofta finns materiel som kräver speciell och dyr hantering också, typ asbestplattor.
Men visst finns det en sorg över alla minnen från en gången tid, en helt annan tid.
Det här har varit en smedja säger Roland
Julmarknad på Tjolitta igår
Välbesökt julmarknad på Tjolitta var det under helgen. Och mycket fint fanns att köpa, även möjlighet till gott fika. Namnet på "Årets Sellering" offentliggjordes under jubel. Det blev föreningen "Idé & hantverk"!! Den föreningen har i många år varit ett nav i bygdens gemenskap och kulturliv, även anordnare av julmarknaden. Ett riktigt bra val! Ukuleleorkestern "Sellererompers" spelade fint.
Den här gossen är inte så gammal men har redan flera år bakom sig med egen tillverkning och försäljning av träsaker, fågelholkar och insektshotell bl.a. Vi investerade i något härifrån och så blev det bl.a. Ingrids bok om Marja i Myrom, tomtar, kort och en del sylt.
Den här julmarknaden är en uppskattad tradition och vi är många som är glada över att den ordnas.
Utsikt från Liane mot Prästgården!
Barnbarn Elias i Umeå är duktig fotograf och tog den här fina bilden från Liane när han var här senast! Gården där nere är alltså Silleruds Prästgård med arrendatorsbostaden och ladugård. Själva prästhuset syns inte här. Det ligger utanför bild till vänster. Husen är förstås privatägda nu. Och marken hör till Liane. Kyrkan slog samman fastigheterna innan de såldes. Dungen mitt på åkern lite till höger i bild heter Bobergskuel. Vet inte varför men Bobergare var ju arrendatorer både på Prästgården och på Liane. Två systrar Boberg bodde på Prästgården. De var barnmorska respektive klockare/ vaktmästare vid kyrkan som låg nära då. Rolands farmor var också en Boberg. Så det finns många möjligheter till namnet på skogsdungen.
Vid gamla kyrkplatsen i Signebyn för länge sedan
Här nere vid badplatsen låg för länge sedan en brygga för båttrafiken på sjön. Det var ångbåtar som trafikerade Östra Silen och lade till vid ett flera bryggor för att last / lossa gods och människor. Före bilarnas tid så var det enklast att använda sjöar, vattendrag och båt.
Hamnen här sköttes av någon som jag tror benämndes kalfaktor eller hamnfogde. Den personen bodde vid prästgården, alltså på andra sidan vägen.
Till vänster här bodde prästgårdsarrendatorn. Det var två lägenheter i bostadshuset, byggt ungefär 1950, liksom Liane. I syrenbersån, Mineträgården, rakt fram låg församlingshuset ( gamla träkyrkan var ju bakom platsen där jag står och tar bilden). I församlingshuset bodde kalfaktor / hamnfogde Carolina ( som skötte hamnen) som också var som dögrävare och klockare, samt barnmorskan Vilhelmina. De var kvinnliga släktingar till Roland med efternamn Boberg. Dom var troligen systrar till Rolands farmors far, Carl Boberg som var arrendator på Liane. Huset till höger, det vita är den gamla prästgården, alltså huset där prästen skulle bo, ha en sin expedition och utrymme för en del kyrkliga aktiviteter så som söndagsskola, vigslar o.dy. Det är sålt till privatperson liksom arrendatorsbostaden. Och huset som fanns i Mineträgården är borta.
Från stenmuren vid gamla kyrkplatsen kan man se vårt Liane. Det hörde också till kyrkan och gjorde så århundraden tillbaka. Där fanns också en arrendator. Kyrkan ägde mycket jordbruksmark och mycket skog i området. Under Hannibalfejden så ockuperades båda gårdarna av danskar ( norskar). Det var stridigt vid gränserna.
På hösten 1644 anföll Hannibal Sehested med 4 000 man i Värmland och vann i början ganska stora framgångar. Man tog sig in vid Charlottenberg, både Åmål och Vänersborg brändes ner. Ett försök att hejda Sehested på isen på Bysjön 22 december 1644 slutade med svenskt nederlag, men sedan svenskarna en tid senare fått förstärkningar måste norrmännen åter gå tillbaka över gränsen.
Nedan några bilder på arrendekontrakt som vi har. Mer om det här finns på bloggen under kategori Bygden.
Gravfält Signebyn
Vi fortsatte över gamla kyrkplatsen i Signebyn igår, jag och Seffrin. Där finns gravfält från järnålder och bronsålder.
Det finns sex högar och en domarring på ett område 140 meter * 30 meter. Den största högen kallas Kungshögen. Det har alltid sagts att här är en högt uppsatt person, en kung eller vikingahövding, begravd. Här syns Kungshögen med sjön Östra Silen bakom och Tobyn på andra sidan sjön. Det ska vara brandgravar på gravfältet, ett antal. Vad brandgravar är blir för skrymmande att berätta här. Den som är intresserad kan googla, det finns mycket info.
Här är utsikten mot båthamnen och badplatsen från Kungshögen.
Här syns delar av domarringen. Marken här och runt kyrkplatsen / gravfältet hör till vår gård Liane. Här brukar kvigorna beta på sommaren. Det var för många år sedan ett önskemål från Länsstyrelsen i Värmland för på det sättet hölls området öppet och man slapp bekosta mycket röjning varje år på fornlämningen. Förr var det våra egna djur, numera är det arrendatorerna Jakobssons. Signebyns skola syns längst bort
En del utgrävningar har gjorts här men området är inte helt undersökt. Liksom andra gravfält har det från början innehållit dyrbarheter och säkert blivit plundrat. Sen har området skadats vid utvidgningen av gamla kyrkogården 1850 så det finns osäkerheter i beskrivningar. Man kan läsa på riksantikvarieämbetets fornsök. Jag trodde länsstyrelsen hade men där fann jag inget.
En fin liten rastplats är iordninggjord med grill. Skolor gör ibland utflykter hit. Men vem som helst kan använda det.
Jag gillar ju stenmurar och här finns en vacker. Vårt Liane syns därborta
Jag fann tyärr inga kartor på nätet över fornlämningarna, så jag är lite osäker på den här. Har ett osäkert minne av att det ska vara någon stensättning från bronsåldern, men vet inte. Så det är ingen uppgift att lita på.
Så här ser det ut när man kommer från gamla kyrkogården och går ut till gravfältet. Förr fanns här en skylt med upplysningar, men den är borta. Och grinden är något svårforcerad med ett par ihopbundna plankor som håller den. För sånt ansvarar länsstyrelsen och jag har sökt dem idag för att fråga om den kommer tillbaka, liksom skylten ute vid vägen, inte fått tag på rätt person. En del annan god info fick jag dock.
Från andra hållet ser man upp mot gamla kyrkplatsen.
Jag fick kämpa med grinden, hoppas den blir fixad. Det blev ju entrén till kyrkplatsen så fint för några år sedan. Den var också havererad. Inte så lätt att hålla gamla minnen i trim
Senare, kanske imorgon, skriver jag lite mer om runt om den här platsen, hur det var när kyrkan fanns här.
Seffrin är pigg idag, äter normalt. Men gårdagsdygnets vattendrickning inger oro, han slafsade i sig 20 dl, men det borde utifrån hans kroppsvikt på 13 kilo bara ha varit 6- 7 dl. 1 dl per kilo kroppsvikt anses som sjukligt drickande. Idag har han tills nu kl 17.00 lyckats klämma ner 10 dl. Imorgon blir det i alla fall veterinärbesök för en genomgång.
Vi gick till gamla kyrkplatsen Signebyn igår....
... jag o Seffrin. Både han o jag behöver motion och nu blir det ju inget jagat med honom så vi får hitta på annat
Silleruds gamla kyrkplats ligger vid badplatsen / båthamnen i Signebyn, vid Prästgården. På Järnåldern var det en plats för dyrkan av andra gudar. På 1600-talet byggdes en träkyrka här. Den revs i slutet på 1800-talet. Då var barnkullarna så stora och befolkningen växte så kyrkorna räckte inte till. Den nya kyrkan byggdes på annan plats och blev större. Det fanns ångbåtstrafik här förr nere vid hamnen.
Ibland är det utegudstjänst här, väldigt fint. Vi döpte sönerna vid sådana tillfällenför drygt 40 år sedan. Båda gångerna var det på midsommardagen. Det var väldigt varmt och jag minns att Roland inte mådde så bra. ;-)
Klockstapeln finns kvar. Seffrin kollar på ett järnkors.
De här är de äldsta tror jag.
En del träd är gigantiska på den här platsen och de växer i gamla gravar.
Det är en pampig miljö, med stora träd och korpar som kraxar. Här trivs rådjuren också att döma av Seffrins ivriga nosande.
På andra sidan kyrkplatsen finns en järngrind, inte så lätt att forcera numera. Förr fanns en skylt som förklarade vad som finns på andra sidan men den är borta. Där är i alla fall lämningar från bronsåldern och järnåldern. Men mer om dem i nästa inlägg. Jag får läsa på om brandgravarna.
Seffrin äter med god aptit, är pigg när han bjuds på promenad, dricker tyvärr allt mer. 12 dl söndagsdygnet, 15 dl måndagsdygnet och 20 dl tisdagsdygnet. Imorgon blir det veterinärbesök. Hon sa att det inte var bråttom om han mådde bra och det gör han ju.
"Fôlkeskogen" hade vi ärende till igår onsdag!
Man åker genom Rök och kommer till Skogen i andra änden på vår sjö Östra Silen. Platsen kallas här ofta "Fôlkeskogen" för att skilja ut den från skogen vilken som helst. Vägen hit passerar man ögonbedövande vacker idyll med blandning av vattennära vildmark, gamla torp och nya stugor. Till slut hamnade vi med dotter och lilla Lovis i ett osannolikt litet och enkelt sommarhus, fullt av charm.
Det har inte ens el. Det man behöver nödtorftigt fixas med tänk från segelbåt. Minimala solfångare som ger ström till några batterier.
De försörjer kylskåp med litet frysfack, någon lampa och det man måste ha. Men det blir inte mycket skärmtid för familjens två unga söner. ;-)) Däremot så finns en studsmatta monterad på liten brygga ute i vattnet, båt, badstrand vid huset, fyrhjuling, traktor osv. Sysselsättning saknas inte! Det är en stockholmsfamilj med Skogen-ursprung som tillbringar mycket av sin fritid / semester här nära föräldrahus och farbrorshus.
Vägen hit ut till "Folkeskogen" är som sagt idyllisk men bryts plötsligt av av något helt annat, en överraskning mitt i vildmarken.
Massor av utlandsreggade bilar på en rätt stor parkeringsplats, containrar, ett äldre hus under reparation.
Det är ett utländskt företag som sysslar med turism. Jag tror affärsidén är att köra hit busslaster med fritidsturister nerifrån Europa. De utrustas sedan med kartor som har leder utmärkta och kanoter för någon veckas vistelse i skog och mark, körs sedan tillbaka hem igen. Bussarna går alltså skytteltrafik. Just nu är det högsäsong och rätt stora grupper paddlar i vårt sjösystem. Kommunen ordnar rastplatser i sjöarna, sophämtning och torr-toatömning. Turism kan ju ofta ge något tillbaka till bygden genom att det betalas hyra, handlas osv. Men jag undrar hur det är med den här formen. De verkar av de slängda förpackningarna att döma ha med sig mat och utrustning från hemlandet för vistelsen. Sedan bygger det hela på att kommunen bekostar renhållning och sanering ute på rastplatserna. Jag misstänker att det hela går back för Årjängs del. Och visst har vi hjärtat i halsgropen över brandrisken när det eldas och grillas överallt efter stränderna där tälten slås upp för övernattning.