Inga Magnusson

... i Karlstad är ett fint museum med vackra lokaler, Årets museum härom året, men på många sätt totalt obegripligt och inget ställe man ska gå in i om man har det minsta anlag för panik i instängdhet.

Före Kristinehamn var jag i Karlstad  i lördags, på museet och blev stående både här och där utan att begripa hur jag skulle ta mig in och ut. ;-)) Herregud, personalen måste ju ha undrat över mitt märkiga vimsande!

Men de hade fullt sjå med det faktum att hela Karlstad saknade vatten den här förmiddagen. Vattnet hade rymt ut genom någon tjälskottsläcka och dricksvatten kördes ut i dunkar. Museet varnade för stängning vilken minut som helst eftersom man inte kunde spola i toaletterna. Karlstadsborna rekommenderades att gå ut och samla snö i hinkar för att få spolvatten och jag förstår att museipersonalen inte hade lust att ränna som skållade råttor ut och in med hinkar till sina besökare.


Den där glasdörren till höger använde man alltid förr för att gå in i den här utställningslokalen så jag travade dit förstås. Men den var stängd. Jag lirkade en stund och funderade, tog en lov tillbaka i entrén men begrep inget. Till slut fattade jag att man inte ska gå in där alls utan att man måste gå runt och först passera det där kortläsarinsläppet som syns till vänster. Där kan man efter att ha studerat instruktionen hålla entrékortet under en ljusstråle och vänta tills det piper.

Det var bara att jag inte begripit att jag skulle ha det där lilla kortet jag fick när jag betalade, till något så det hade jag bara stoppat ner någonstans. Nu fick  jag leta en god stund innan jag till slut hittade kortet i bakfickan.

Jag höll kortet under kortläsaren och lyckades knuffa mig in genom de tröga glassvängluckorna. Utställningen var lite bla ha. En massa bilder av initiationsriter världen över, "Livets steg" allt från omskärelse till studentexamen och bröllop. Såna där bilder av mycket halvnakna ungdomar i exotisk utstyrsel och  färgglatt photoshopade (?)bilder på barn i Afrika och annorstädes känns lite som pedofilvarning och utställningen var mer av en reseskildring än konstfoto för mig. Men jag är ju ingen expert alls. Så räkna inte med mina synpunkter. Det var mycket färg och skrattande människor på bilderna.

Sen skulle jag ta mig ut från rummet. Då går man med automatik tillbaks samma väg som man kom in. Och jag försökte komma ut genom glasluckorna bredvid svänghjulet. Men tji. Det gick inte heller att svänga glashjulet baklänges. Det var obevekligt stopp. Och instruktionstexten stod för långt ifrån för att jag skulle förnippa den med utgående.

Aha tänkte jag och gick tillbaka in i utsällningslokalen. Det kanske är som på Ica att man måste gå runt hela "butiken"  för att komma ut, så att man ska tvingas se allt. Så jag drog mig ut mot båten och experimenten. Men ingen utgång där heller. Och genom hela Herulen ville jag inte gå. Då testade jag en gång till i glasluckorna vid spärren utan att lyckas. Lite panik infann sig. Då kom jag på att jag nog kunde ta mig ut genom nödutgången, alltså de där glasdörrarna till höger som jag försökt ta mig in genom först. Och det gick förstås. Jag lyckades lirka upp dörren och ta mig ut, men fick en obestämbar känsla av att jag var fel ute ändå. Och undrade om inte något larm skulle tjuta igång.

Sen gick jag in och kikade på en annan utställning, men hade lyckats slarva bort det första inträdeskortet så jag fick be om ett nytt i entrén. Den utställningen bestod av figurer gjorda av naturföremål, typ målade pinnar, grenar och sånt. Och jag tror att jag är allergisk mot naturkonst för jag blev bara grinig. Eller också var jag redan grinig av alla stängda dörrar. När jag var klar höll jag på att inte ta mig ut för jag kom inte ut genom glasluckorna till den här avdelningen och inte genom glassvänghjulet heller och nu lyckades jag inte se någon nödutgång att lirka mig ut genom. Och ingen kortläsare fanns det heller så vitt jag kunde se.

Efter en massa fepplande så förstod jag äntligen att jag genom att trycka på en knapp som inte såg ut som en knapp kunde få svänghjulet att öppna sig baklänges. Vips var jag ute i entrén.

Kollade igen på den andra utställningsutgången och fann att den var konstruerad på samma sätt.


Den där metallfyrkanten rakt fram ska man trycka på och så snabbt ut genom glassvängdörren. Himla skämmigt att inte kunna läsa på instruktionerna och ta sig in och ut på en konstutställning.

Jag kunde ha blivit kvar där på museet! Helt relevant egentligen. Vi som är födda på 50-talet är nog så gamla att vi ska vara på museum. På Louisiana i Danmark (eller om det var på något museum i Malmö), lär det ju sitta en naken konstprofessor i en låda och måla och hon kan beskådas uppifrån om man klättrar upp för en stege. Men jag kommer i så fall att vilja sitta utställd fullt påklädd på en hylla tror jag med en gammaldags snirklig guldram runt mig, och blogga, vad annars! Livebloggning! Och ta kort på alla som passerar och lägga ut - direkt på datorn så att det syns på en storbildsskärm också. Visst vore väl det konst i modern tappning. Levande installation som illustrerar "Tidens spektra och tidens tand" ! Undrar om jag inte skulle få något pris för det. Eller åtminstone bli antagen till Konstfack!