Inga Magnusson

Uttrycket "skogstokig" var himla modernt för ett tag sen, men nu är det nog så passé att jag vågar använda det. Det blir så löjligt när en 55-åring använder supermoderna uttryck. Ungefär som att klä ut en kärring i ungdomligt trasmodekläder. Fel, fel, fel! Jag försöker hålla mig till "bättre begagnat" i språket.

Jo, lite skogstokig tror jag att gubben är. Stolt kommer han hemdragandes med en ny outfit för de kommande dagarnas skogsliv; alltså sprillranes ny motorsåg med pysventil (som han med nostalgi i blicken säger att han också hade på sin moped en gång i tiden), ny jacka, stövlar med sågskydd, verktygsbält, hjälm. Och det har nästan inte kostat nåt med LRF-rabatt! Rena inköpspriset!

Märkligt, så brukar det inte låta när jag drar iväg honom till rea på Dressman, då är det bara dyrt och plågsamt. Varje nyinvestering i civila kläder föregås av en oändlig räcka manipulationer från min sida.

Nu har jag ändrat träningsstrategi på cykeln i källaren. Förut cyklade jag 6 kilometer på motstånd 4 med en hastighet av 20 km / h följt av en kilometer i 40 km/ h. Och sedan en kilometer lojt avslappningscyklande. Nu provade jag att cykla i samma fart hela tiden 7 kilometer med 30 km / h, motstånd 4 och en kilometer nedtrappning. Det kändes bättre och gick ju lite snabbare. Men jag får alltså inte upp pulsen från viloläge egentligen; den pendlar bara mellan 68-72. Det kanske inte är bra? Kanske borde pulsen gå opp ordentligt en gång under cykeltiden? Nån som vet?

Får precis ett mail från Markus, sonen som fyllde 30 för ett tag sen och vars fest finns beskriven på tidigare blogginlägg. Nästa ledare i tidningen Café blir en recension av festen! Jätteroligt tycker vi som verkligen bemödade oss för att åstadkomma en rejäl och välplanerad kulturkrock. Av ledaren att döma så lyckades vi och vi misstänker att vår underhållare Grisnils blir kult både här och där ute i världen. 

HAN HAR SKRUVAT NER ELEMENTEN ALLTSÅ. Jag skruvade opp dom lite igår, bara lite så pass så att det skulle bli lagom varmt. Men nu när jag kommer hem så är det precis lika kallt igen som när jag kom hem igår. Han måste ha smugit runt här idag när jag var på jobbet och skruvat ner allihop. Och nu är han på rymmen förstås när jag skulle behöva konfrontera honom med hans illdåd, skyller på kommunstyrelse och Jägareförbundets kretsårsmöte!!!

Stefan, Roland, Diether, Gisela, Vera. Det blev kallt efter någon timme så då åkte vi hem och drack kaffe. Stefan berättade om sitt examensarbete; Han jämför DNA uppsättningen hos olika populationer av humlor i Halle. Låter fascinerande!

Jag gillar inte att röra på mig ute, men det kan man inte säga riktigt högt, för det ska man ju göra. Man ska älska frisk luft, promenader och motion. Jag gör det inte. Jag gillar inte att bli kall, frusen, vara ute i blåst som jag får ont i huvudet av  och kyla som får näsan att droppa. Så för att i ett dramatiskt slag undanröja alla mina argument för att inte röra på mig så fick jag en träningscykel i julklapp av man o barn. Nu har jag inget att skylla på längre. Nu cyklar jag och jag gör det på exakt på samma sätt varje gång, inte riktigt varje dag men nästan.  Typiskt lärare att göra det till rutin, schema ni vet........
Jag cyklar 7 kilometer varje gång på motstånd 4. Ok, jag vet att det är nästan nerförsbacke men jag är en "blutig Anfänger" som tyskarna brukar säga, "blodig nybörjare". De första 6 kilometrarna gör jag på 20 nånting i timmen, men den sista gör jag dubblet så fort 40 nånting i timmen. Då får jag oftast upp pulsen i 120 så där och det är nog bra. Den som sitter på cykeln här är inte jag, det är Roland förstås.

Det syns inte så bra, men vi åker alltid hem genom skogen från den här festen. När snön ligger på träden är det så vackert! Och vi åker här dels för att det är vackert, dels för att titta efter harspår. Jag ska speja på min sida och Roland på sin. Ofta ser vi några spår  i alla fall för det är några kilometer, men inte i natt. Det kan bero på att det snöar lite nu och då sitter hararna stilla och trycker. Annars är de ju nattdjur som är uppe och äter unde den mörka delen av dygnet och ligger still i skydd under dagtid.  Vi försöker ringa barnen men telefonnätet är överbelastat och det går inte alls att komma igenom.

När vi kom hem var det i alla fall ett mail från Mattias. Han var på väg att fira nyår med övernattning på ett hotell "down-town" i LA. Hoppas han aktar sig för allt ont.

Så här firade vi nyår ikväll i Snarkil tillsammans med ett 25 tal andra.
Det är ett fantastiskt privilegium att få behålla sina gamla vänner sedan drygt 30 år och tillsammans med dem gamla traditioner. Vi har nu firat i stort sett varje nyår och varje midsommarafton med Rune o Åsebritt t.v. på bild och Runes bror Rolf med fru Inger Reuter i mer än tre decennier! Vi har varit på olika ställen och i olika konstellationer men de senaste åren i Snarkil med resten av Snarkilsmaffian (Om man så vill byalaget i Snarkil-Tollersrud)  Snarkil är en by här i Sillerud där man verkligen välkomnar nya människor och vårdar sina gamla vänner. Det har resulterat i att hit flyttar folk bara för att det är så trevligt här. Man har ett väl fungerande byalag som ofta ordnar fester o tillställningar. Det har blivit en särskild festplats nere vid sjön och ett stort partytält har inköpts ifall att vädret inte inbjuder till samvaro ute. Nu börjar också en ny generation att flytta hit. Det är våra jämngamlas barn som nu är i 30 årsåldern och som nu bygger hus här på olika ställen. Och de tycks "ärva" den trevliga samvaron och skapa nya egna traditioner.

På något underligt sätt så blev de gamla vännerna väldigt viktiga när de egna barnen flyttade hemifrån. Nej, det är nog fel att säga att de blev viktiga då, de hade nog varit viktiga under många år förut, men det var nu vi insåg att barnens tid i våra vardagsliv ändå var begränsad. De skulle tillbringa 15-20 år tillsammans med oss men sedan skulle de lämna hemmet och leva sina liv med andra människor än oss. Men vännerna har vi egentligen haft längre tid och framför allt förhoppningsvis kommer att få ha kvar mycket längre tid.
I år var festen i form av knyte där alla hade olika uppgifter att fylla och att vi delade kostnaderna likt. Det blev kalkon som vanligt suveränt tillagad av Inger o Åse-Britt, fruktsallad till efterrätt och sedan kaffe o vid 12 -slaget champagne. Därefter blev det ett festligt fyrverkeri som avslutning. Det berättades historier som vanligt, en del gamla, en del nya. Det blev många glada skratt och skämt.

Ber att få önska all ett riktigt GOTT NYTT ÅR!
Vet inte om vi kan få telefon kontakt med alla barn runt 12-slaget som vi brukar försöka med. Vi finns i slakthuset i Snarkil för nyårsfirande med de gamla vanliga så vi kan väl nås på Rolands mobil eller min.

Vi har haft farmor o mormor här på nyårslunch i all enkelhet. Just nu är de båda hos Maj o dricker kaffe efter maten, vi ska väl köra hem mormor strax och skära grönsalladen som ska vara med tills i  kväll. Roland var ute o jagade hare o Leta jagade faktiskt en del, men inget blev skjutet (som vanligt). En till dök upp.  Han o Lars i Svensbyn o Gunnar i Svensbyn har jagat rådjur här upp idag. Det brukar ju vara allmän rådjursjakt på Liane på nyårsafton men vi var inte med i år eftersom det var för mycket snö för taxen. Det är ett par decimeter nästan nu. 

Alltså, Roland kallar det här strömavbrottsparanoia. Jag skulle inte vilja säga så, jag skulle snarare beteckna det som ett fullkomligt normalt förutseende när det snöar ordentligt. Om jag skulle raljera lite så skulle jag väl kunna sträcka mig till att det är ett uttryck för yrkesskada. Om man som jag undervisar 14-25 elever samtidigt så MÅSTE man var förutseende och hela tiden ett steg före ungarna.  Det sitter i ryggmärgen efter så många år.

Så här är det;
Vi bor på en normal svensk landsbygd och där är det ofta strömavbrott. Våra svenska elledningar tål inte inte regn, inte snö, inte blåst, ja egentligen inte alls nåt som är vanligt förekommande i svenskt väder. Så när det börjar snöa rejält ,som det gjorde nu under veckan, så vill jag ha beredskap för ett par dygns strömavbrott. Då handlar det framför allt om att ha vatten så att man kan "spola" i toaletten och lite varmt vatten till frukosten. Resten går bra att klara av ändå. Så då häller jag upp vatten i några hinkar och har ett par  termosar fulla med varmvatten på köksbänken för säkerhets skull.

Roland fick ett skrattanfall när han fick se att alla hinkar var grå utom en. Han hotade med att säga på 30 årskalaset att jag tränat in ett trollerinummer med Joe Labero och att jag kunde få en av hinkarna att försvinna från badrummet och dyka upp bland publiken på Tjolitta. Jag undrar var han får allt ifrån. Hans tankevärld är lite skruvad (men vardags-kul!). Fast lite putt är han över att få duscha i källaren så länge hinkarna ockuperar duschen här uppe i våningen.'

Apropå roligt så var vi med om något roligt när vi åkte hem från Diether ikväll. När vi kört en bit på Lianevägen i kolmörkret så mötte vi ljusen av en bil som kört av vägen och stod på sned helt nere i diket.  Inne i den röda Volvon satt Bengt på Döverud och Hjördis och skrattade med ljuset på inne i bilden. Det såg så dråpligt ut just att de skrattade. Man föreställer sig mer av panik o ilska när man halkat av vägen. Men de satt där helt lugnt o avslappnat och lät Roland koppla bogserlina och dra upp dem baklänges. Det hela var över på ett par minuter. Roland o Bengt utbytte några skämtsamheter och vi åkte vidare var o en åt sitt håll. Fyrhjulsdriven Mitsubishi är perfekt i livet på landet!

Så här mycket snö har vi nu Mattias, stackars Dig som sitter där borta i LA utan snö med 20 grader varmt!!
Igår åkte dotter Malin  och fyramånaders Isak hem till Umeå med stor dramatik; buss från Svensbyn till Karlstad, tåg till Sthlm, sedan flyg till Umeå. Det var bara det att tåget var försenat så hon skulle inte hinna med planet. Men hon hade tur att åka med någon flygbolagschef ut till Arlanda och fick en handskriven lapp hur hon skulle bete sig för att komma igenom en stängd gate o ut till ett ev. försenat plan. Hon sprang genom hallen. Gaten var stängd, hon visade lappen och hon fick besked att ta en hiss för att komma in
men hamnade fel o kom tillbaka i centralhallen, blev funnen av en flygvärdinna, fick order att spring efter henne till planet, Isak charmade alla medan Malin plockade in barnvagn o allt i planet. De kom hem i rätt tid till Umeå. Svärson Linus med Moses 4 år skulle åka bilen upp och fastnade igår kväll i Delsbo med en havererad generator. Tack o lov så har våra barn vänner över hela SVerige så han stannar där tills imorgon o lagar bilen för att åka vidare till Umeå.

Markus o Johanna åkte med Peter Smirnakos oSophie till Stockholm idag. De packade in alla julklappar startade bilen o Mp3 spelarna o åkte. Jag antar att Mrkus var utrustad med även dator i bilen så att han kunde se film där också. De ringde vid ankomsten i Stockholm och tackade så mycket för en trevlig vistelse. Det värmer att de uppskattat våra ansträngningar. Vi gillar verkligen att ha dem här, det piggar upp oss gamlingar här ute i bushen...
Men i eftermiddag låg vi allt ´på soffan och sov en sväng. Väcktes av Rune o Åse-Britt som kom med grönsaker. Vi ska nämligen göra salladen till morgondagens nyårsfirande i slakthuset i Snarkil.
Pratade bort en stund, sov en stund, bloggade lite och nu ska vi åka ut till Diether och äta en "skönt-att helgen-är-över-supé!!

Jens o Thomas hade diktat en fin visa om Markus liv o leverne i Stockholm och vi förstod att allt de sjöng var alldeles sant. Där ingick också rader om Markus hemlängtan till Sillerud, familjen och till farmors kaka. Det är lite roligt för Markus brukar få med sig farmor Majs kaka till Stockholm och då bjuder han väl ibland sina vänner på det. Thomas, som är en mästerlig amatörkock, ville ha receptet på kaka. Han fick det av Maj och bakade ett par omgångar. De var helt ätbara enligt vännerna men själv tyckte han inte att det var helt likt.  Det var en fin visa och vi var imponerade av sång o spel.

Det var inte så lätt att välja underhållning till ett så blandat sällskap. Barbara Streisand hade väl imponerat på alla men hennes gage rymdes inte inom festbudgeten, så det blev Grisnils (Stellan Olofsson från Sunne). Han imponerade på alla och def. på våra tillresta Stockholmare. Han kommer att bli ett kultbegrepp på ´tidningen Cafés redaktion. Grisnils berättar historier under bältet, sjunger och spelar. Han gjorde ett Elvisinslag och ett Fogertyinslag som var suveräna. Dessutom avslutade han värdigt med O helga natt. Till Grisnils show släppte vi in övriga delar av bygdens befolkning. 

Här sitter fr. v. Ömer, Stockholmare med tjänst hos de socialdemokratiska riksdagsledamöterna, Thomas också Stockholmare o reklamtextskrivare (det heter nåt på engelska som jag inte minns), Anders campingägare Grinsbyn i Sillerud och Annelie, Anders fru och Rolands systerdotter. Annelie är den ängel som hjälpte mig med festen med dukning och matlagning och goda råd. Det var hon som lugnt lotsade oss igenom när jag bara hispade omkring och det var hon som enträget erbjöd sig att vara med o städa fast jag sa att jag tyckte hon gjort nog med arbete. Tack Annelie! Tack också till hennes två döttrar Matilda och Märta som hjälpte till med dukning o diskning. Tack till Markus farmor Maj som gjorde sin goda tårta o hjälpte till att städa, till mormor Maj-Britt som gjorde den goda gräddtårtan som Markus gillar, till faster Gun-Britt som hjälpte till att städa. Det är bara att inse att utan goda o snälla vänner är det svårt att ha fest.

Jennifer Mc Shane, Jens Stenberg, Markus pappa Roland Kylén tittar på när Markus öppnar sina presenter.

Fr.v. Markus farmor Maj Kylén, faster Gun-Britt Andersson, sedan Martin Roos numera Ericson anställd i Rom med flickvän Roweena  också Ericssonanställd men i London (längst till höger  Markus hand.)
Jag funderade mycket över bordsplacering till festen och tänkte efter hur det varit på fester är jag själv trivts bäst. Principen fick bli att hålla ihop de som var par. Då utgick jag ifrån att jag själv känner mig lätt övergiven utan Roland en hel fest oavsett om jag känner mina bordsgrannar eller inte. Roland är ju den av oss två som är social och som gärna blir medelpunkten i sitt sällskap, medan jag nödforftig klarar att konversera någon timme så där. Och födelsedagskalas tenderar ju att bli några timmar långa.

Barnen fick bli ett eget bord eftersom de har roligast tillsammans. Släktens barn från orten är ju redan samlekta och de nya; syster Malins Moses och Johan och Petras lilla Lova blev genast upptagna i gemenskapen. De sprang på det stora Tjolittegolvet och hade roligt. Det var ok.

Därefter inställde sig frågan; blanda oss ortsbor med Stockholmskompisarna eller inte? Jag valde att blanda. Det blev 8 personer vid varje bord och 4 av varje kategori. Det tror jag var bra, det verkade som om de flesta pratade och hade trevligt. Det blir lite nya impulser att träffa nya människor samtidigt som man känner någon väl. Runt enbart engelsktalande Roweena placerade jag människor som jag visste pratade bra engelska så att hon hade en chans också. De par som hade barn med fick sitta närmast barnbordet för att enkelt kunna hjälpa till med mathämtning, skärandet och sånt.

Roland och jag behövde sitta nära köket för att ha koll på maten.

Jag tror att detta funkade bra. Sen blir det ju alltid så att vartefter en fest pågår så kan man byta platser och ändra och så blev det här också.

Det skulle bli ett 30 årskalas på bygdegården här ute i hembygdens mörka skogar med de närmaste släktingarna trodde sonen Markus (t.h.). Men flickvännen Johanna hade ordnat en överraskning åt honom. Plötsligt ramlade kompisarna från Stockholm in; arbetskamrater på tidningen Café; Jens Stenberg med fru Jennifer, Peter Smirnakos med Sophie, Johan o Petra med lilla Lova, Mats, Thomas, Ömer. Så småningom anslöt även gamle vännen Martin Roos med amerikansk flickvän Rowena (som i Ivanhoe).
Så värst mycket till Stureplanslejon är de väl inte längre. De gamla vännerna börjar bli både stadgade o gifta och har under de senaste åren med tindrande ögon presenterat sina flickvänner. Och de verkar alla väldigt nöjda med läget.
  Efter välkomstskål här hemma på Lihaget följde inkvartering i våra hus. Sedan bar det av till Tjolitta bygdegården där jag fått hjälp av Annelie och hennes döttrar Märta o Matilda att förbereda maten. Här samlades nu både släktingar o de tillresta gästerna. Efter mat följde Grisnils uppträdande. Han är en genuin värmlänning med historier o sång o spel. Tyvärr gick nog en del av skämten förbi Stockholmsfolket eftersom dialektern ibland är svårbegriplig för den som inte är tränad att lyssna på den. Till sist blev det kaffe med farmors o mormors tårta.  Alla verkade ha trevligt och vi tror att det blev en uppskattad fest. Kanske inte i normal Stockholmsstil men troligtvis minnesvärd.
I morgon fortsätter firarprogrammet med rådjursjakt med Roland kl 10.00 och hottub (utebadtunna)- bad med grillning klockan 16.00 nere vid sjön. Därefter övernattar de flesta en natt till och reser sedan upp till Stockholm igen o tar med sig både Markus o Johanna.

Mvh Inga

God morgon! Idag är det den 28.e december 2005 kl 05.00.
Idag för 30 år sedan låg jag på intensivvård med dropp i armen o syrgas i näsan efter en besvärlig förlossning. Bredvid mig låg en gammal man som var förvirrad. Han skrek okvädningsord till de stackars sköterskor som närmade sig o slog efter dem.  Ibland vältrade han ur sängen och måste hjälpas opp. På den tiden var "intensiven" en stor sal med flera patienter i, antagligen för att kunna rent visuellt övervaka flera samtidigt. Idag kanske man övervakar med avancerad apparatur istället och de stackars sjuklingarna får ligga ifred för vildsinta medpatienter.

Så småningom kom en sköterska in o sa att min man kanske skulle komma klockan det och det. Jag visste att det inte var sant. Roland skulle aldrig säga att han "kanske "skulle komma. Roland skulle naturligtvis komma när han mjölkat korna om inget allvarsamt inträffat. Och nu funderade jag på om något allvarsamt inträffat eller vad som stod på. Hade något hänt med Malin? Efteråt konfronterade jag sköterskan med hennes lögn och då förklarade hon att Roland visst hade sagt att han skulle komma men att hon hade modifierat budskapet lite ifall han inte skulle komma så jag inte skulle bli så besviken (!?)  Så puckat!! Jag har aldrig förlåtit henne och minns det ännu efter 30 år.

Samtidigt mäste jag undra över logiken i  att minnas en 30 år gammal oförrätt!! Jag skulle gärna sudda ut den ur minnet för att ge plats för en del annat.

Snart ska vi i alla fall gå upp och sjunga "Ja, må han leva...." för den 30 årige sonen.

Mvh Inga

Handgjord choklad i läckra förpackningar kom överraskande från Mattias japanska  X-flickvän Risa.  Risa heter egentligen Risako Taneda, en snäll tjej med goda varma ögon och hon  jobbar också på Pandemic i LA. Risa köper chokladen i en speciell butik i Seattle där hennes föräldrar bor. Att det finns affärer för bara choklad är en märklig tanke för oss som bor här ute i skogen. Vi är jättenöjda med en lanthandel och en bensinmack. Chokladen är smaksatt på olika sätt och smakar suveränt. Förpackningen är precis så amerikansk som man föreställer sig från Kalle Anka -tidningarna; hård kartong med tjocka vackra sidenband.
Mvh Inga

Här är en jättefin duk som vi fick av Malin o Linus. Den är bra eftersom den är röd och går att ha till jul men ändå inte julmönster så den går att använda hela året. Den är lång vilket gör den användbar,  har bara så långa dukar i vit hemvävt linne förut och de är nästan omöjliga att använda eftersom min mangel inte orkar ta dem. De blir för tjocka. Verkar vara en tjock strykfri kvalitet, men vi får väl se efter första tvätten. Ska lägga på den idag.
Mvh Inga